You are currently browsing the tag archive for the ‘Tofflan’ tag.

Svår, off och svart. Kämpar desperat med motsatsen och försöker verkligen lyssna till de som förstå sig på hur positiv man blir av att försöka tänka just positivt. Rekylen tillbaka när jag inte orkar mer blir stenhård och det gör så ont.

14 april 2017 Röda tulpaner

Svart långfredag är främst på grund av att jag känner mig så jävla ensam. Då pratar jag inte bara om att vara ensam i det ytliga. Där man kan ringa någon och försöka vara sig själv, utan i det inre. Med det som förföljer mig. Det som jag aldrig blir av med. Det som vill mig illa. I det som är väldigt svårt att berätta och tala med någon om. Det förstärks givetvis när jag är ensam i det ytliga eller hur jag ska säga det, men när jag sträcker ut handen och inte får ett skit tillbaka och när jag återigen bara känner saker som jag inte får känna. Som är tabu, en gräns jag inte får gå över eftersom jag just inte är ensam.

Detta har jag kämpat med i större delen av mitt liv. Att orka vara kvar och försöka. Att förstå och göra det rätta. Det rätta är inte att fly och tro att det blir bättre om man inte går till djupet med det som är trasigt. Har försökt så länge nu att stanna upp och titta på mig själv. Varför och vem jag är. Självhatet är så starkt. Avskyn för att ens få existera som jag är.

Det kanske inte går att laga? Kanske är det klart här och nu? Går liksom inte att komma vidare. Tankarna är svåra och svarta idag. En synnerligen svart långfredag och då har jag inte ens tänkt på Jesus överhuvudtaget!

Det är märkligt, men söker jag på Svart långfredag kommer jag till Tofflan som hade en svår sådan förra året.

Det är min kamp detta, jag vet det. Det är bara jag som kan förändra situationen. Jag vet det. Men om jag inte orkar eller kan det då? Ja, ja… det går över även detta, nu ska jag göra morgonrutinerna efter att ha varit vaken FÖRE tuppjäveln! Jag fick väcka fanskapet idag igen… (;-)

För sex år sedan, närmare bestämt den 23 oktober skrev jag följande i bloggposten Jag har tappat mina ögon:

Jag har tappat mina ögon. De som alltid varit knivskarpa och som jag alltid såg så bra med. Jag minns på alla tester att jag alltid såg nedersta raden. Detta är liksom ytterligare ett tecken på att allt är på väg åt helvete eller hur jag ska säga. Den självklara synen är inte alls lika självklar för mig längre.

Tänk att idag kunna säga att jag har mina ögon tillbaka! Vilken känsla det är! Jag ser igen! Utan glasögon!

Kvittot

Idag när jag var och handlade på den lokala butiken såg jag allt som stod på kvittot utan problem! För mig en känslomässig upplevelse och jag var nära till tårarna i butiken. Fantastiskt är det och jag kan inte låta bli att tjöta om detta för er hur stor skillnaden är för mig efter ögonoperationen hos Memira.

Per automatik så tänker hjärnan att jag ska sätta på mig glasögonen när jag närmar mig datorn eller som i butiken att läsa kvittot, men se det behövs ju inte längre. Idag har synen förbättrats än mer och ringarna försvinner från allt fler lampor och lysen. Dock var det väl starkt att åka utan solglasögon när jag lämnade jobbet (kors i taket, men det var sol idag).

Jobbade som vanligt idag på jobbet framför datorn, utan glasögon. Visst fan är det märkligt och häftigt det hela? Igår var jag halvblind och nu ser jag knivskarpt igen och kommer så att göra tills kistlocket slår igen.

Tofflan ringde och att få prata med henne kändes väldigt bra. Hon går en tuff match just nu efter att hennes mor lämnat jordelivet för ett par veckor sedan. Det var fint att få prata med henne om hur det går med allt. Hon är en stark själ på många plan. Tänker mycket på henne.

Helgen är blank. Jag ska läsa och göra saker med mina ögon. Mina ögon som är tillbaka i mitt liv! Det är värt att firas i helgen på något vis. För nu fokuserar jag på det positiva och låtsas inte om vissa saker. Saker som jag ändå inte kan göra ett skit åt…

Ljuset finns därFörändrade livsbetingelser och andra vägar att ta sig fram på. Att inte se så långt fram skrämmer och gör många oroliga. Vara här och nu är det svåraste. Det är lätt att med läpparna forma orden hela tiden, men sen när man är i det, på riktigt, då är det väldigt lätt att vara någon annanstans än just här och nu.

Ibland undrar jag om inte just den vägen ändå ibland har räddat mig själv från att råka riktigt illa ut. Här och nu på riktigt och i djupet är väldigt svårt och för mig själv har flykten ibland varit ett sätt att överleva. Det är som om skyddet ständigt finns där, både för att skydda men även för att hindra.

Drömmar om resor, tillsammans med vänner som försvunnit ur mitt liv. Förtvivlan om bagage och att inte veta tiden för avresan. Drömmer ofta om resor i sällskap och då gärna med människor som redan passerat revy i livet.

Vad står sådant för?

En person som kommit att stå mig allt närmre sa förra veckan till mig att jag står inför ett vägskäl. Min första tanke var att det har känts som om jag gjort det under lång tid nu och att jag ständigt får ompröva vilken väg jag ska ta. Så till en början tänkte jag inte så mycket på orden. Men i natt och speciellt i morse efter den senaste drömmen så känns det verkligen på det viset.

Envis och tjurig. Inte förändra sig förrän det inte finns andra vägar. Tvingas på olika sätt att utvecklas vidare. Den starka energi som jag hade för ett år sedan är som bortblåst. Då jag drevs av någonting som jag idag inte kan sätta ord på. Kanske var det då skär och ren överlevnad det handlade om?

Relationskaoset, bostadssituationen, jobbet och dess utmaningar och sen detta med vikten, kosten och motionen som kollapsat. Hittar aldrig en jämn väg framåt, utan det är fortfarande antingen eller. När fan ska jag få någon form av insikt till balans även i det praktiska?

Min mamma miste jag redan 1981. Klarade inte av att sörja henne de första åren utan det pös då bara ut på fyllan, och stackars de som då var mig nära. Nu, och kanske 10 år tillbaka sörjer jag henne inte på det sättet, utan nu är jag mer besviken och förbannad på att hon valde den väg hon gjorde. Tycker hon svek mig och min syster grymt, samtidigt som jag vet att det finns lärdomar för mig i det som hände.

Tänker på Tofflan. Hennes relation med sin mamma är på ett helt annat sätt. Tomheten och att traditionerna bryts och dör, det kan jag i djupet sätta mig in i. Vilken omställning och smärta det måste vara efter alla år. Att sen också vara ensam kvar så att säga. Då är det än viktigare att uttrycka att vi finns här för henne. Det kändes rätt och viktigt för mig att få säga de orden till henne igår. Och jag menar varje stavelse och i djupet av mitt hjärta. Vi finns här.

Min egen familjehistoria visar att blodsband är av ringa betydelse. Viss förskyllan har jag över att det ser ut som det gör, men det finns även inslag som jag själv inte kunnat påverka och ibland gör valen genom åren mig förvånad och för mig är mönstren tydliga att just blodsband inte betyder ett skit i förlängningen.

Idag är jag mest uppgiven och låter saker och ting bero. Kastar inte längre första stenen, utan skriver av mig här istället. Envis och tjurig är ett genomgående tema genom min släkt, vilket alltså inte bara gäller mig själv. Det är som det är och jag är väldigt tacksam över den fina familj jag har idag genom barnen, Anna och Tofflan.

Skriva av mig och vara den jag är. Utan skyddsnät och masker. Vara ärlig och försvara just detta. Det om något har livet i alla fall lärt mig. Att inte trassla in mig i halvlögner för att själv tappa tråden i vad som är vad. Det finns visst positiva saker med att bli äldre och att inte kompromissa med den man är. Någonting har jag faktiskt lärt mig av att traskat här snart i 51 år…

Och, ja jag tänker inte ursäkta mig längre för att jag klappar på mig själv lite granna med positiva tankar istället för de sedvanliga där offerkoftan många gånger varit nära att kväva mig.


Foto: Santi Villamarín / Flickr

Livet är bra förunderligt. Vi vet ingenting och ibland kan saker och ting förändras fort. Kvar blir tomheten och frågan om man någonsin får träffas igen. En älskad mamma släpper taget.

Så sorgligt i ett av livets svåraste skeden, när en nära och kär lämnar jordelivet.

Mina tankar är hos Tofflan. Vi finns här.

Vila i frid, M!

Tröstäter, plötsliga gråtattacker och ständig oro.

Nu har jag tagit en kontakt som jag varit rädd för, men som jag vet innerst inne att jag måste göra, och det är INTE med någon psykolog eller psykiatriker eller sådant. De vändorna är gjord i mitt liv och i det har jag kommit till vägs ände.

Nej, det är en annan kontakt och den är hemlig! Som kvinnan i reklamen sa… (;-)

Som jag sagt tidigare, det är som jag går parallellt med mig själv just nu, där den ena trygga och säkra delen kollar in vad den där tröstätande, gråtmilda och oroliga delen egentligen sysslar med. Den delen som behöver känna vissa känslor på riktigt och i djupet. Märklig känsla är det.

Tänker på Tofflan och hennes mor ikväll. Hoppas verkligen att hon kommer på benen igen och att hon får den hjälp hon behöver.

fyverkeri

Pukor och trumpeter! Fyrverkerier och ett stort grattis till Tofflan!
Det var dig väl unt och jag gläds med dig över din tillsvidareanställning. Läs mer om detta hos henne!

Själv andas jag ut efter webbverkstaden. Det gick bra att vara ensam. Tiden gick så fort och de verkade nöjda. Det är ju det viktigaste.

Bär på mycket inom mig. Imploderar snart. Vet inte vart jag ska ta vägen med allt. Behöver berätta och vara mig själv, men det går bara inte. Kan inte ens skriva om varför det inte går. Det är verkligen en besvärlig situation just nu i mitt liv.

Arkiv

Kategorier

Senaste bilder

En Calla Lilly fick följa med hem från den lokala butiken. Häftig på något vis. #callalilly #blomma Ungefär så, som en torktumlare...runt runt. Konsten är att stå kvar, le och försöka. Varje dag och hela tiden. Vila i torktumlaren är övningen. Ok? Kom igen nu Brynäs! #smguld #ishockey #brynäs Behålla känslan... På väg hem efter firande av födelsedagsbarn. Vädret härligt! Vi firar ett födslobarn! Grattis på den stora dagen @tofflisen 🙏💚🎉🎂

Twitter

Tweets jag gillar