Etikettarkiv: tipptopp

Fel plats & ridå ner!

Stiftsgården Breidagård
Inte en människa så långt ögat når på stiftsgården Breidagård…

Idag gjorde jag någonting som jag inte gjort tidigare. Inte vad jag minns i alla fall eller så har jag förträngt det, i alla fall, jag tog bussen till Breidagård för att ha teammöte, men ingen var där!? Tala om förvånad när jag då kollar almanackan och ser att det står att vi ska vara på kansliet?!

Ridå ner! Tankarna far och flyger och jag kollar både en och två gånger, men det finns ingen där. Har åkt ut helt i onödan… suck, pust och stön!

Tala om förvirrad och snurrig. Lite obehagligt faktiskt, och jag blev så trött på allting att jag åkte hem. Hur kunde jag ta så fel? Jag som brukar ha koll på sådant här… tappade sugen och ruttnade totalt på mig själv.

Visserligen så fortsatte jag att jobba med nya webben hemma eftersom det tar all tid just nu. Kanske är det så att det är intensiteten i det arbetet som gör att jag är totalt avskärmad från allt annat?! Glömmer och jag vet inte vad… var dessutom väldigt nära att bli påkörd av en buss hemma… för att jag gick i mina egna tankar och var helt “borta”…

Lugn och fin i maskin nu… andas en och två ggr…

Jag skyller på den nya webben och allt tänk kring detta. Ja, så säger vi att det är. Det är jag och C på jobbet som intensivast håller på med detta stora projekt.

Hade jag vetat hur det skulle vara med den nya webben och allt arbete som är kvar, så hade jag inte åkt på KOM-dagar i morgon och på onsdag! Hur tänkte jag där? Men nu är tåg, hotell och allt redan beställt så det är bara att åka iväg och försöka tänka på annat…

Men det kommer att bli jobbigt att sitta där och veta allt som måste fixas till innan måndag då nya webben lanseras. Nu behöver ju inte allt vara tipptopp, men det blir ändå som så att man vill ha en presentabel webbplats i alla fall.

Det är ju så att börjar man greja med en sida, så blir det grej med andra som hör ihop med den sidan på något vis och sen är det liksom full fart. Man börjar gräva lite och sen känns det som om man kör i kvicksand och det är bara att gräva för brinnande livet… ja, lite så känns det ibland… för har man väl börjat på ett ställe så påverkar det andra ställen och så vidare och tiden bara flyger iväg när man är igång och inne i webbarbetet.

Det är roligt, inte tu tal om det, men jag har ju en del annat som jag måste göra på min tjänst. Dock så får de vika undan den här veckan, för nu är det full fokus på nya webben… och så åker jag på KOM-dagar tisdag och onsdag… som sagt, hur tänkte jag där?

Ridå ner… igen!

En levande vecka

Det är många gånger jag inte riktigt förstår. Mina känslor och mitt mående är någonting som aldrig upphör att förvåna. Inom mig så skäms jag så i perioder över att jag inte kan se livet som en gåva, som en möjlighet och någonting som jag ska vara så tacksam över.

Hur det från en vecka till en annan kan vara så stora skillnader är så märkligt.

Nu vet jag att alkoholen inte är bra för mig överhuvudtaget. Det gör mig sämre och tankarna blir mer negativa. Men det är givetvis symptom på någonting när jag hamnar i de situationer som jag gjorde i förra helgen. På ett sätt så har jag kontroll, men på ett annat så tappar jag den totalt när jag hamnar i sammanhang där alkoholen är inblandad.

Det är precis som om jag bara måste straffa mig själv. Gör mig själv så illa som det bara går. När jag väl bestämt mig. För samtidigt så kan det gå väldigt lång tid, där jag kämpar och verkligen försöker. Ibland känns det som jag gör det utan resultat, att ingenting händer och att jag liksom bara stampar.

Veckan som gick så var mina tankar så levande. Tyvärr inte på ett positivt sätt utan mer ett plågsamt och på djupet nästan outhärdligt vis. Alkoholintaget i helgen som var är grunden till detta, det är liksom som om det släpper fram det som plågar mig allra värst. Ändå så väljer jag att vid ett fåtal tillfällen numera att dricka. Motsägelsefullt, eller hur?

Grunden, fundamentet finns inte där. Att i hela mitt väsen känna den utsattheten eller om man så vill ensamheten, var så oerhört smärtsamt för mig. Som om jag inte bär själv, som om jag är helt ensam bakåt eller hur jag ska säga. Ingenting att luta mig emot. Saknaden av närhet och någon att älska osv osv… Det blev så levande och starkt inom mig och jag kunde inte ens ta till de verktyg som funkat tidigare.

Denna levande vecka fick för mig en otrolig upplevelse igår när jag var på jobbet. Tilläggas kan att jag ett par dagar tidigare började att be intensivt om hjälp i min livssituation. Orkade liksom inte mer och såg bara det framför mig som jag så många år nu kämpat emot. Var helt säker på en sak och försökte bara hitta en väg ut. Svärtan var så stark.

Precis när jag var på väg hem från jobbet och mitt inre hade sådana inre strider om hur jag skulle agera den här helgen utan barnen så var det precis som om någonting tog tag i mina tankar. Jag minns precis var och exakt när det skedde. Det var så överrumplande men samtidigt så fick jag en sådan inre frid och det blev liksom bara så självklart allting. En mycket speciell upplevelse och jag tackar så för detta. Intellektet fattade ingenting.

Så min fredagskväll bestod av:

Det allra häftigaste är dock att apatin försvunnit. Idag så hade jag inte gjort många knop om mina val hade varit andra. Men när jag vaknade i morse så kände jag för att göra saker. Gå ut och gå till den lokala möbelaffären är ett mål. Planera lite för våren.

Hade någon frågat mig mitt i veckan, så hade jag knappt velat prata med den personen. Jag hade hukat och bara velat vara för mig själv. Detta är för mig bara så märkligt, men jag är så tacksam. Den enda som jag pratat med är Linn och utan hennes tankar och stöd, så hade kämpandet varit obefintligt under dessa dagar. Hon höll mig uppe så att säga.

En levande vecka på ett negativt sätt avslutades på ett sätt som jag inte alls trodde. Visst tror jag på Jesus och på en kraft som finns överallt, men detta? Och att de skulle hjälpa mig på detta sätt, så tydligt och så direkt? Jag som tycker mig ha bett så många gånger tidigare, men då kanske jag inte har varit så desperat och ledsen som den här gången? Jag slutar aldrig att bli förundrad över detta som kallas för livet. Aldrig.

Det konstiga och härliga är att nu sitter jag och ler för mig själv. Inte fan är allt tipptopp, men det är stor skillnad mot bara för ett par dagar sedan. Som natt och dag faktiskt.