Etikettarkiv: tiden

En tur till Gamla Stan

Lite virrig var jag till en början. Kan inte Stockholm så bra, men 10 minuter innan hittade jag ändå fram till adressen på Skeppsbron. 

Bilden satt uppe hos Humanova och den fascinerade mig. Bilden är väldigt gammal men mannen ser ut att vara från nutid. Detta med tid är någonting som jag tänker en del på.

Det var också annat som fick mig mållös och en fortsättning följer. Försöker inte värdera någonting mer än att det kändes väldigt bra på många plan. 
Tacksam för chansen. För möjligheten att förändra mitt liv. Nu hänger det på mig.

På vägen tillbaka hamnade jag på Stortorget och dess traditionella julmarknad. Snabbt ögnade jag igenom stånden innan jag tog mig mot centralstationen för hemfärd till Uppsala.

Annonser

Fågelholk för en havsörn

Måndag mitt i juni. Drygt mitt i juni! Allvarligt, vart tar tiden vägen? Vara här och nu är totalt misslyckat i min värld. För jag kommer på mig hela tiden med att vafan, nu är det den dagen osv… som om de aldrig ska komma men helt plötsligt så är man där och ibland har de även passerat.

Vart tar tiden, vägen? När man dör finns det ingen tid sägs det. Riktigt hur det fungerar orkar jag inte ens försöka tänka på. Allt sker samtidigt säger en del och då ser jag ut som en fågelholk så stor att en havsörn skulle få plats i den. Allt sker samtidigt? OK? Har allt alltså redan hänt och handlar det bara om fokus och vad man väljer att uppleva?

Havsörn
Foto: Hangsna/WikiMedia Commons

Som sagt, fågelholk för en havsörn direkt när jag ens försöker begripa detta med tiden och vad det egentligen är och om det bara är påhittat.

I morse var jag tröttlund. Hade oerhört svårt att komma upp och göra morgonrutinerna. Hela kroppen och knoppen skrek samtidigt. Urless och trött på allt.

Samma frustration som följt mig länge. Trött på att vara så trött i perioder. Min sociala situation som jag inte ens orkar ta upp återigen.

Tanken blir mörk men inte så pass att jag blir destruktiv mer än med glass. Tycker inte om den jag har blivit och har väldigt svårt att förändra det. Sociala rädslor och detta med att inte duga vid de försök som gjorts för att odla nya kontakter gör att jag inte kommer någonstans. Bränd ett flertal gånger och sen har mitt eget beteende skrämt bort människor. Mörka tankar.

Jag sitter där jag sitter av egen förskyllan. Det går inte att skylla på andra för att mitt liv ser ut som det gör idag. Men på något konstigt sätt går det ändå och jag fokuserar nu på jobbet och mina katter samt de veckor som Elias är hos mig. Sista två dagarna har jag varit helt slut och inte ens orkat tänka tanken på att försöka med någonting utöver det basala. När jag kom hem från jobbet idag somnade jag nästan direkt och sov i en timme! Orkar inte planera semester heller och midsommarhelgen är tom. Orkar inte!

Orkar inte ens med värmen. Jag som tidigare älskade värme, kan inte ens nu vara ute när det är mer än 23-24 grader. Inte klokt egentligen, men en arbetskamrat säger att det kan vara en effekt av utmattningen. Jag vet inte vad som är vad längre.

Positiva Harry..förlåt Jerry har talat igen!

Min medvetenhet är inte alltid bra för mig. Ibland skulle det vara bättre om jag inget visste om saker och ting. Ibland känns det som om mitt liv bara består av gnäll och tandagnisslan.

Det som hände & händer

(Känner att jag nu orkar och vill berätta lite mer om min nuvarande “resa”. I december förra året gick det inte längre. Depression- med utmattningssyndrom blev diagnosen och nu drygt två månader senare är jag fortfarande sjukskriven, men hoppet finns där, åtminstone vissa dagar, och det ger mig kraft att inte ge upp. Tröttheten och det dåliga närminnet plågar mig fortfarande och hur framtiden ser ut vet jag inte idag.)

Karin Adelsköld intervjuades om sin utbrändhet häromdagen. Det var flera saker som jag själv kunde relatera till, som till exempel detta med tid och minne.

Hon berättade bland annat om att de senaste två åren är svarta för henne, vilket fick mig att fundera bakåt. Vad minns jag egentligen och vad är antaganden? Hon hade en dag ingen aning om var hon befann sig.

För mig var det en lång tid av kamp där jag kämpade mig till jobbet och på något vis klarade av dagen. Men en dag gick det bara inte… själv minns jag inte så mycket av den första tiden heller nu så här drygt två månader senare.

16 februari 2017 Fågelholk
Vid min promenadväg låg en fågelholk och vilade.

Det var en mörk tid för mig. Första månaden är väldigt vag. Julafton vet jag inte hur jag klarade av, men det gjorde jag i alla fall. En mörk tid som höll i sig till slutet av januari. Någonting inom mig slog på bromsen den där fredagen i december förra året. Hade jag fortsatt som om ingenting hade hänt ytterligare en tid, så hade jag nog hamnat i än värre läge där även jag kanske hade haft två helt svarta år bakom mig.

Varje förmiddag tar jag mig ut på en promenad. Jag går en speciell slinga med några få variationer beroende på dagsform. De två sista dagarna så har mitt minne vaknat till över händelser på vissa av de platser jag går förbi. Så var det inte tidigare.

Sorg, ledsenhet men även tacksamhet kommer över mig när jag ser barnen i mitt inre springa i skogen, åka nerför backen eller tanken på att här gick jag och Anna när vi gjorde det och det. De minnena har liksom aktiverats nu på något vis. Däremot så minns jag inte vad jag gjorde för en stund sedan…

Tillbaka till Adelsköld och hennes två svarta år. För mig har medvetandet och tiden alltid varit konstigt och ibland tror jag att galenskapen ligger nära. Vissa saker minns jag med hjälp av de bilder som jag tar överallt och alltid. Idag är jag väldigt tacksam för det. Resorna till Israel och Malmö minns jag bäst genom bilderna som det är idag.

15 februari 2017 Trädfällning
De fäller träd i förorten.

Misslyckandeaspekten gör att det har varit svårt att skriva om min egen diagnos. Har knappt orkat tänka kring detta och än mindre blogga om det, även om jag försökt vissa dagar.

15 februari 2017 Trädfällning
Försöker komma ut vid 9-tiden på fm för min förmiddagspromenad.

Mitt första försök med terapi fungerade helt enkelt inte eftersom hjärnan inte hängde med. Någonstans känner jag att terapi är en bra form för mig och i morgon ska jag göra ett nytt försök. För det är inte bara utmattning jag drabbats av utan det var fler saker som gjorde att det brast. Idag ser jag det som att det blev en sak för mycket. Mina strategier och affirmationer klarade inte av det helt enkelt. Jag stöp rakt ner i mörkret.

170215_03
Det går sakta, men jag går nästan 5 km när jag är klar med morgonpromenaden.

Har inte velat skriva om det som hänt. Känner så igen Adelskölds ord om misslyckande och för mig finns det ytterligare en dimension i detta eftersom jag mått dåligt tidigare i det här livet. Då visserligen inte utbränd på det sättet som jag är nu utan då handlade de mer om att jag inte kunde hantera mina känslor utan hjälp. Känslor som var instängda i över 30 år.

16 februari 2017 Trädfällning
Några träd sparade de i alla fall.

Det har varit en sådan jävla lång och jobbig process i det här livet för mig. Det är jättejobbigt att inte vara en stabil och solid själ. Nu när jag mer är medveten om orsakerna den här gången är det svårt att se det positiva med det som hänt mig, även om jag vet att det finns en anledning till att det tog stopp för mig i december förra året.

Saker och ting händer bara inte. Det finns en mening med det som vi är med om. Fy fan vad jag hatar den vetskapen ibland!

16 februari 2017 Trädfällning
Virke till kommunen.

Har så lätt att bara se det negativa och fokusera på att jag nu ser ut som en Michelingubbe igen med de problem som det medför i min kropp. De verktygen som jag hade gällande kosten och motionen klarade jag inte av att ha kvar när det handlade om att överleva överhuvudtaget. Nu slår jag på mig själv igen för det, när jag istället ska vara tacksam för att allt inte är svart utan att det finns ljuspunkter. Att jag vill leva vidare, trots det som hänt.

16 februari 2017 Trädfällning
En ståtlig tall sparade de. Eller ryker den vid ett senare tillfälle, tro?

Skräckslagen för att tappa kontrollen över mig själv och mitt medvetande. Nu börjar jag nog må bättre när andra känslor kommer över mig. Men närminnet är dåligt och frågan är om det någonsin blir helt bra? Min läkare säger ju det men att det tar tid. Lång tid.

Vet också att hjärnan behöver vila. Trådarna måste få läka utan en massa stress och energier som påverkar negativt. Att titta på det där ljuset är väldigt svårt för mig. Ljuset som jag tänder för att meditera kring. Titta bara på lågan och gör ingenting annat. Medveten vila är så svårt.

Vissa dagar mår jag bättre och vissa sämre. Är så förundrad över detta med måendet eftersom jag inte riktigt vet varför det skiftar så. En del av de bloggposter som jag ändå orkat skriva under denna tid känns idag som om någon annan skrivit. Det är en märklig känsla.

Det är precis som om minsta ansträngning får åverkningar på något sätt och varje dag sover jag middag och då pratar vi timmar. Gör jag inte det så orkar jag knappt laga middag.

Fast jag försöker vara tacksam över att jag är där jag är ändå. Det hade kunnat vara ännu värre. Som två svarta år då minnet är helt borta.

26 oktober 1983

26 oktober 1983. 11 899 dagar sedan. 285 576 timmar bakåt i tiden, cirkus.

Minns det som om det var igår. Min första arbetsdag på stiftsbyrån i Uppsala. Varken datorer eller mobiltelefoner existerade. Vi svarade i telefoner med sladd och hade skrivmaskiner som inte ens var elektriska.

Fatta att det gått 33 år och drygt det…! Tre månader tidigare, den 27 juli släppte Madonna sitt debutalbum! Helt otroligt… 1983 känns både länge sen men samtidigt minns jag vissa saker helt glasklart.

Carola slår igenom i februari, Coca Cola Light har premiär i maj, Sveriges nationaldag introduceras efter Svenska flaggans dag. I juli blir Bertil Werkström ärkebiskop i Sverige efter Olof Sundby. Första världsmästerskapet i friidrott hålls i Helsingfors. Aids skördar sitt första offer i Sverige under 1983. I oktober blir Bengt Westerberg partiledare för Folkpartiet.

I sommar går den sista personen från stiftsbyrån i pension. Förutom jag själv då. Tänk att vara sist kvar och ändå “bara” vara ett halvsekel ung… en märklig känsla. Detta fick jag reda på idag vid fikat på jobbet och givetvis  satte det igång en massa tankar inom mig. Tänker på arbetskamraterna från den tiden. Vart de tagit vägen och hur många som jag idag har kontakt med…

Fatta, vad är det som pågår? 33 år i samma organisation är ju mer än en tredjedel av ett liv. Bara jag kvar nu i aktiv tjänst.

Det har hänt oerhört mycket under dessa år, samtidigt som jag ibland kan fundera på vart har alla år tagit vägen? Har lite svårt att greppa allt detta och att tiden gått så fort och ändå inte. Vad är tid?

24 april 1984
24 april 1984

Jag var inte ens myndig den dagen då jag klev in på kansliet för första gången. 17 år och osnuten på alla plan. Osäker och omogen. Vilsen och verkligen i en bubbla för att bara överleva. Tänker jag på mig själv vid den tiden idag blir jag ledsen på ett plan, men också lite imponerad över att jag ändå klarade det hit år 2016.

För 33 år senare sitter jag faktiskt här, visserligen ensam sedan flera år, men med fina barn och en hyfsad livssituation trots allt. Mår bättre än någonsin rent kroppsligt och psykiskt ser det också klart ljusare ut än på mycket länge. Och bättre ska det bli. Jag har viljan och den räcker en bit till. Det gäller bara att hålla i och vara uthållig. Acceptera och göra sitt bästa.

Relaterat
Trettio år på stiftet (2013)

För 68 år sedan

2015-10-23

Den 23 oktober 1947 föddes min mamma Ann-Britt Pettersson. Idag skulle vi ha firat hennes 68-årsdag om hon hade levat. Men det gör hon inte. För den 3 januari 1981 så ville hon inte mer. Hon var 33 år gammal då.

Det är idag väldigt konstigt att tänka tillbaka på detta som hände. Hon har snart varit död i 35 år. För det känns som ett helt annat liv, en annan tid då hon fanns i mitt liv. Det var inte många år, utan mellan 1965-1980 så var hon min mamma. Sen har det liksom bara handlat om tankar och fantasier om att ha en mamma.

Detta är mammas dag. En dag varje år. För mig har det blivit alltmer självklart att åka till minnesplatsen där hennes och morfars gravstenar finns. Ett av få spår jag har kvar av mitt tidigare liv, även om det bara är två nötta och gamla gravstenar som står där.

För efteråt så känns det skönt att ha gjort fint och snyggat till. Det gör det och det lutar nog åt att jag kommer att fortsätta att sköta detta eftersom det ändå är en tröst för mig att ha och gå till.

Sen pratar jag med mamma oavsett vad jag befinner mig ändå. Gravplatsen är inte en viktigare plats än någonting annat men det har ändå blivit någonting att hålla sig i, en tröst och något att skingra tankarna med ifrån denna sjuka värld som bara känns allt konstigare.

2015-10-23

Egentligen är det märkligt vilka monument vi sätter upp över döda människor. En del har ju rent groteska stenar tycker jag. För vem egentligen? Många stenar är väldigt gamla och de ser inte ut som om någon besöker dem.

2015-10-23

Är inte detta lite väl bisarrt? Att liksom förbereda i många år innan… roligt att vara den som går förbi och veta att här hamnar man tillslut.. bisarrt är ordet.

Minneslund och ingen sten. Ingenting som påminner om att jag en gång varit på den här jorden. Det är min önskan. Jag lever här och nu. Sen är det liksom andra som ska uppmärksammas, de levande och de som lever då. Om 100 år är vi alla som lever nu ändå bortglömda. Nästan alla i alla fall…

2015-10-23

Här och nu. Vara i detta som händer idag. På bilden är jag på väg till familjen för en kort visit. Hälsade på Linn och Elias. Allt var bra. Gosade lite på kattungarna också. [Instagram]

Den 23 oktober 1947 föddes min mamma. Henne kommer jag att komma ihåg så länge jag lever. Kanske kommer mina barn att tänka på henne någon gång också, men sen…? Det är liksom livets gång att bli bortglömd tillslut…

En fin kväll

De samtal som jag har med Kim, det har jag inte med någon annan och det är SÅ befriande att kunna tala helt utan spärrar!

2015-05-29

2015-05-29

Det var ju lite intressant att se hur Kims hundar Sebastian och Clifford skulle funka ihop med Maxi och Felix.

2015-05-29

Felix och Clifford hade en liten föreställning där det var lite tjafsigt. Sebbe brydde sig inte alls om katterna medans Maxi blev så skraj att han drog iväg…

2015-05-29

Vi satt på baksidan en liten stund. Det var på gränsen att det fungerade. Värmen lyser fortfarande med sin frånvaro.

2015-05-29

Fina Clifford var med mig när jag lagade mat.

2015-05-29

Han är ju bara för go den där Kim…

2015-05-29

På väg till tåget efter några timmar tillsammans. Varm i hjärtat.

2015-05-29

Kim, Sebastian och Clifford.

2015-05-29

Härliga färger på himlen när jag var på väg hem igen.

2015-05-29

Allt går så fort. Tiden bara rusar. Nya dagar och nya intryck. Hela tiden och alltid.

I morgon så ska jag vara flyttkarl och bära en massa saker. Upp tidigt och sen iväg. Då blir det helt andra intryck och tankar.