Etikettarkiv: terapi

Blomsterträdgård eller koldistrikt?

En äng av blommor. Dofterna var starka. En av dem var en ros som var på väg att slå ut. Tittade närmare på den och färgen var ljusrosa och dess blad stora i stark färg. I botten tornade orden ”GÅ” upp sig och någon ro skulle jag inte få i den här underbara trädgården. Inte nu.

För pausen i detta paradis av blommor skulle bara få vara några dagar den här gången. Arbetet i den koldoftande avdelningen där färgerna var mörka och luften fylld av små partiklar var långt ifrån färdigt. Allt har sin tid. Rädslan att skifta och gå mot de obeträdda områdena i kolområdet har minskat drastiskt. De områden jag aldrig vågat närma mig tidigare. Nu har jag ett sådant stöd när jag på darriga ben närmar mig dessa kvarter i denna mörka del av mitt liv.

Besöket blev kort den här gången. Intensivt, ledsamt och med en till viss del ny förståelse att det inte går att ta några genvägar. Måste till de platser där smärtan var som störst, just för att i djupet förstå hur det kändes och att jag sedan efter det kan gå vidare. Måste tillbaka för att kunna släppa definitivt. Just den biten är den svåraste och i det blev jag varse när jag i torsdags blev vägledd en bit in i detta mörker.

En del bilder blir det när jag tar mig till och från terapin i Gamla Stan:

I fredags var jag och en arbetskamrat ute i det fantastiska vädret tillsammans med nya biskopen Karin Johannesson för att filma henne i den nya serien ”På kammarn”.

Ett avsnitt i veckan läggs ut där biskopen ger oss andliga övningar i vardagen och samtidigt sätter sin prägel på ett av de områden där förre biskopen, det vill säga på Facebook, inte funnits tidigare. Revolution kanske är att ta i, men sannerligen en ny inriktning som jag tycker är mycket spännande att få vara en liten del av.

Här hittar du spellistan för ”På kammarn”:

Hon är spännande på flera sätt. Hon känns gedigen och uppriktig i den gärning hon nu inlett i en ganska svårnavigerad och många gånger trög ”värld”. Klarar hon bara av att vara sig själv i allt detta kommer Svenska kyrkan att få en inspirerande och viktig kraft i framtiden.

Att nå sökare och vilsna själar kräver nya grepp och förhoppningsvis finns här en väg framåt för kyrkan att visa på alternativ i den djungel av snabba fixar, buller och flashighet som åtminstone jag är ganska trött på. Gillar upplägget och tanken med denna filmserie.

Kameran var på av misstag under arbetet med biskopen och förberedelserna inför ett av avsnitten. Lite roligt att spara ”Röster i arbetet”:

Min egna ”revolution” som nu pågår ser jag inte riktigt själv ibland. Då är det tur att jag har A i Gamla Stan som leder mig in på hoppets väg när tvivlen och sorgen kommer.

För det är så, att gå i koldistriktet som jag känner igen, hur knasigt det än kan låta. är ändå miljöer jag på något sätt finner en falsk trygghet i. Att då byta det till prunkande blomsterträdgårdar i alltför långa stunder blir överväldigande och ger mig en oro, även om intellektet vet att det är just i den miljön jag ska befinna mig för att själv blomma upp en aning. För min egen skull och för att min egna ”revolution” ska fortgå så länge jag andas i det här livet.

Det finns så många fina krafter runtomkring mig nu att jag har lite svårt att sortera ut allt. Det snurrar på rätt rejält och jag kämpar med mina övningar för att vara här och nu. Det är då inspirerande att få den hjälp jag nu får i form av terapin och spännande nya saker som händer på jobbet.

En vlogg om äkthet

Har inte vloggat på många år, men idag fick jag ett ryck att prata istället för att skriva. Att åren går ser till och med jag, men numera försöker jag att inte bry mig om sådant. Håll till godo, du som orkar lyssna på mig i nästan fem minuter:

Mitt inre rum.

Om rosor spira i ditt hjärta
skall du själv bliva en ros.
Om näktergalar sjunga i ditt hjärta
skall du själv bliva en näktergal.

Om Gud tronar i ditt hjärta
skall du bliva som han är.
Ännu är du blott en del,
men en gång skall du bliva allt.

Så starkt, så intensivt…

Tack för att jag hade inspelningen från A att ta till i natt. Tack A! Fördämningarna släppte och tårarna bara rann. Tankarna på avslut och att strunta i allt var väldigt starkt inom mig. Vissa stunder känns det verkligen som om jag inte har någonting kvar att ge. Att jag är klar och det är över och förbi.

Så var det i natt. Jag var väldigt ledsen och då satte jag på inspelningen med A. Bara att höra hennes röst fick mig att komma till sans, även om gråten kom tillbaka ett par svängar. Men hon lugnade mig med sina ord om att allt handlar om tankar. Mörka och ljusa och att de kommer och går.

Försökte lite senare att få ur mig även ilska och aggression, men det går bara inte. Efter en stund med nävarna i ett par kuddar kände jag mig bara dum och löjlig. Ilskan och aggressionen får jag liksom inte ur mig, utan det blir ledsenhet och uppgivenhet över varat. Tårarna som jag hatar och då speciellt tillsammans med andra.

Det finns tankar i mig som nu kommer upp och som jag tidigare gjort allt för att trycka tillbaka. Detta med att lämna in och ge upp har varit svårt inom mig och förnuftet begriper att det bara är genvägar. Men ibland och i natt slogs det ut totalt och jag såg mycket mörka moln i mitt inre. Försökte stanna kvar med resultat av att tårarna inte gick att stoppa. Det är väl bra så och meningen, men när jag är mitt i det så vill jag bara fly från hela skiten. Så starkt, så intensivt på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt.

En del tycker att man inte ska skriva om död och tankar kring detta, men jag vill bara vara ärlig nu med det som finns inom mig. Det har alltid funnits där, men jag har liksom gjort allt för att inte känna det fullt ut. Nu går det inte att hindra och då måste jag få ur mig det någonstans och så länge jag inte klarar av att ringa någon, då bloggar jag om det.

Mitt liv är för värdefullt för att avsluta i förtid. Mina barn och alla de runtomkring mig såsom min syster och flera vänner är mina ankare i livet och inte döden som bara gör saker och ting i en förlängning allt värre. Även om döden, som i natt, känns befriande och lockande, men jag vet som sagt, att det är flyktkänslor från det som nu kommer upp. Ledsenheten över flera saker och att det blev som det blev. Mamma och alla orden om min homosexualitet och känslor för män och det självhat som det odlat inom mig i så många år. Min starka längtan efter närhet som jag inte klarar av att hantera genom aktivt sökande. Tacka sjuttsingen för att det tar tid att vända skutan och jag kan liksom inte sluta tjata om allt detta på min blogg. Det är mitt andningshål…

Det är så svårt att ta hjälp när det gör som ondast. Att ringa någon med tårarna rinnande är så obehagligt och läskigt för mig. Jag klarar inte av det, men samtidigt har jag inga problem att blogga om det. Märkligt kanske, men så fungerar jag.

Du som orkat hit, tack för att du läser och oavsett vad du tycker om mig, så lovar jag dig att jag kommer aldrig att ge upp i detta livet. Sen kanske jag tjatar och upprepar saker och ting, år ut och år in och dessutom är paradoxal i mina tankar och så får det vara. Alternativet är värre så att säga. Tack!

Att be om hjälp

För många år sedan… 1987 i New York.


Min blogg har jag för att dela med mig. För att skriva av mig men också inspirera till mod, öppenhet och att inte gömma sig. Precis det som min inre ”förgörare” gör allt för att åstadkomma.

Sista dagarna har varit obeskrivbart omtumlande i mitt inre, mest på ett smärtsamt och negativt sätt. Människor vill hjälpa mig, men jag gör allt för att ”straffa” ut mig.

Min terapeut A och jag har varit i kontakt två gånger de senaste dagarna och jag får nytt mod och kraft. Hon ger mig redskap som min ”förgörare” inte vill använda sig av. Jag klarar heller inte av att få ur mig den ilska och de aggressioner som nu sitter i halsen på mig. Hon är orolig. Jag känner mig bara rädd och vill återgå till det jag känner igen. Men det går inte att backa nu. Jag har gått ”för långt” och vet inte hur jag tar mig tillbaka till de ”trygga” marker jag levt i under stora delar av mitt liv. De falskt trygga marker som gjort mig illa så länge. Så ni kanske förstår situationen för mig just nu?

Ännu tidigare – bilade till Paris 1977.


Att blogga om detta och vara transparent mot mina läsare hoppas jag ska vara ett steg för mig att orka fortsätta framåt.

Att berätta om den hjälp jag nu får och genom det kanske inspirera andra som är i samma situation som jag är. Inte gömma mig som jag alltid gjort i form av självlögner och ett spel där jag sagt en sak, men inom mig känt någonting helt annat.

Tre gånger om dagen. På morgonen, mitt på dagen samt på kvällen ska jag köra nedanstående affirmationer. Detta oavsett hur jag känner inför det eftersom det undermedvetna oavsett registrerar orden och gör att en förändring sakta men säkert händer inom en:

Affirmationer
Jag är lugn och avspänd
Jag känner tillförsikt inför framtiden
Jag är aktiv och handlingskraftig
Mina relationer till andra fungerar bra

Jag känner mig trygg
Jag kan hantera olika händelser som inträffar i mitt liv
Jag litar på min intuition
Jag är en värdig och stark person
Jag kan hantera alla situationer

Mitt självförtroende och känslan för mig själv växer för varje dag
Jag är tillräcklig
Jag har en plats i livet
Jag är god och älskvärd
Jag litar på livet.

Nutid – för något år sedan på Breidagård.

Mindfulness
Andningsankare – här och nu, med hjälp av andningen varje morgon ska jag lyssna på denna inspelning för att vara jordad innan start på dagen.

Kroppsscanning – Varje kväll precis innan jag ska sova. Nästan 21 minuter där kroppen går igenom en inre resa för att känna sig avspänd.

A egna inspelning – Vid verklig kris, om det trots allt inte fungerar har jag denna inspelning att ta till. För att ”komma tillbaka” i det som är viktigt och förstå den resa som jag påbörjat.

Striden (ja, jag hittar inget bättre ord) står mellan min intuition och min ”förgörare” som jag kallar den. Det finns bara en utgång om jag ska vara kvar här på jorden. Det vet jag någonstans lång därinne, även om det många stunder inom mig bara skriks att fortsätt ta genvägar, fly från allt och gör ingenting. Fast det vet min intuition kommer att ge samma resultat jag levt med länge och som gör mig illa.

Vart leder vägen egentligen?

Ibland känns det som om allt bara är en dålig filminspelning där jag gör saker om och om igen, för att tillslut göra ”rätt”. Den känslan har jag i och för sig haft i hela mitt liv och när jag som nu börjar att rubba på det som alltid varit, då händer det saker. Det blir sämre först innan det blir bättre. Det är min tro och i det måste jag vara stark när den svarta gyttjan är på väg att dränka mig igen.

Karlstad 1976


Min syster kommer idag. Behöver allt stöd jag kan få och att ens be om det är svårt för mig.

Att ringa någon när det krisar är ett oerhört stort steg för mig.

Igår ringde jag min syster…

Helvetet

Det finns en förgörare i mig, en som slåss för sitt liv just nu. Det skapar ilska och aggressioner som måste ut. Ut på ett sätt som inte skadar mig själv eller någon annan. Många år av implodering vill hitta ut.

Med händerna ner i gyttjebrunnen som heter ”Helvetet”. Tecknad direkt efter en meditationsövning.

För mig är det oerhört svårt att hitta ett forum för detta helvete, förgörande kraft och känsla som ligger och lurar i mig. Skrika och slå på kuddar i lägenheten så tårarna sprutar och ångesten bokstavligen skriks ut funkar ju inte.

Visserligen sysslar min granne själv med något som bör kallas för ”ut-ur-huset-terapin”, men jag kan bara inte bli detsamma eftersom jag till skillnad mot grannen vill ha kvar de som bor hos mig.

Ut i skogen, låna en bil eller vad? Hur får jag ur mig detta som ligger i halsen på mig? Nävarna vill slå ut oförrätten, skammen och pappas jävla lismande leende som spökar. Det är hatet och ilskan som aldrig kom ut i nyktert tillstånd någonsin utan bara imploderade, år ut och år in, som nu ska fördrivas.

Min terapi är kraftfull och jag känner verkligen att jag nu är i ett skede då jag påverkas så mycket att vissa saker blir svårt att sköta som tidigare. Måste ligga på lägsta-nivån och vara snäll emot mig själv. Be om förståelse och försöka vara så ärlig jag kan mot de som finns nära mig.

Min fot sätts ner mot oförrätter och människor som inte förstår att deras agerande påverkar negativt. Genast efter ångrar jag mig och tänker att ”inte ska jag” och ”inte ska jag yttra mig” åt alla jävla håll, men som tur var kommer numera då snabbt känslan att ”det ska jag visst det” och jag ska minsann stå upp för det jag tycker och de tankar jag har inom mig. Det som jag ofta har hukat för tidigare och slätat över just för att jag inte ska ta plats och att min åsikt inte räknas. Konflikträdd de lux minskar och det är verkligen på tiden. Nu pratar jag inte om alkoholens förvridna och falska ord och gap som tidigare fanns, utan om den nyktre och sunda tanken som kan vara vass och kanske lite elak, men det är inte utan anledning.

Månen gör sig sällan bra via mobiltelefon, men i morse var det skarpt som jag vet inte vad.

Projiceringarna är för mig välbekanta och jag är mycket väl medveten om att sådant kommer jag att råka ut för själv eller gentemot andra även fortsättningsvis, men skillnaden hoppas jag nu är att jag är medveten om dem och med viljan kan ändra min ståndpunkt. Jag ska stå för det jag tycker och inte för det jag tror att andra vill att jag ska tycka. Stor skillnad.

Ilska, hat och elakheter bär vi alla på. Skillnaden är hur vi hanterar den och får ut den. Ibland blir följderna katastrofala av mångårigt tillbakahållande av dessa känslor om man inte får hjälp och kan medvetandegöra det som finns inom en. Aggressions– och skrikterapi må låta löjligt och knäppt, men jag tror, där jag befinner mig nu, inte att det är så dumt. Ut med skiten!