Etikettarkiv: tårar

Så starkt, så intensivt…

Tack för att jag hade inspelningen från A att ta till i natt. Tack A! Fördämningarna släppte och tårarna bara rann. Tankarna på avslut och att strunta i allt var väldigt starkt inom mig. Vissa stunder känns det verkligen som om jag inte har någonting kvar att ge. Att jag är klar och det är över och förbi.

Så var det i natt. Jag var väldigt ledsen och då satte jag på inspelningen med A. Bara att höra hennes röst fick mig att komma till sans, även om gråten kom tillbaka ett par svängar. Men hon lugnade mig med sina ord om att allt handlar om tankar. Mörka och ljusa och att de kommer och går.

Försökte lite senare att få ur mig även ilska och aggression, men det går bara inte. Efter en stund med nävarna i ett par kuddar kände jag mig bara dum och löjlig. Ilskan och aggressionen får jag liksom inte ur mig, utan det blir ledsenhet och uppgivenhet över varat. Tårarna som jag hatar och då speciellt tillsammans med andra.

Det finns tankar i mig som nu kommer upp och som jag tidigare gjort allt för att trycka tillbaka. Detta med att lämna in och ge upp har varit svårt inom mig och förnuftet begriper att det bara är genvägar. Men ibland och i natt slogs det ut totalt och jag såg mycket mörka moln i mitt inre. Försökte stanna kvar med resultat av att tårarna inte gick att stoppa. Det är väl bra så och meningen, men när jag är mitt i det så vill jag bara fly från hela skiten. Så starkt, så intensivt på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt.

En del tycker att man inte ska skriva om död och tankar kring detta, men jag vill bara vara ärlig nu med det som finns inom mig. Det har alltid funnits där, men jag har liksom gjort allt för att inte känna det fullt ut. Nu går det inte att hindra och då måste jag få ur mig det någonstans och så länge jag inte klarar av att ringa någon, då bloggar jag om det.

Mitt liv är för värdefullt för att avsluta i förtid. Mina barn och alla de runtomkring mig såsom min syster och flera vänner är mina ankare i livet och inte döden som bara gör saker och ting i en förlängning allt värre. Även om döden, som i natt, känns befriande och lockande, men jag vet som sagt, att det är flyktkänslor från det som nu kommer upp. Ledsenheten över flera saker och att det blev som det blev. Mamma och alla orden om min homosexualitet och känslor för män och det självhat som det odlat inom mig i så många år. Min starka längtan efter närhet som jag inte klarar av att hantera genom aktivt sökande. Tacka sjuttsingen för att det tar tid att vända skutan och jag kan liksom inte sluta tjata om allt detta på min blogg. Det är mitt andningshål…

Det är så svårt att ta hjälp när det gör som ondast. Att ringa någon med tårarna rinnande är så obehagligt och läskigt för mig. Jag klarar inte av det, men samtidigt har jag inga problem att blogga om det. Märkligt kanske, men så fungerar jag.

Du som orkat hit, tack för att du läser och oavsett vad du tycker om mig, så lovar jag dig att jag kommer aldrig att ge upp i detta livet. Sen kanske jag tjatar och upprepar saker och ting, år ut och år in och dessutom är paradoxal i mina tankar och så får det vara. Alternativet är värre så att säga. Tack!

Att ta avsked

Det är nästan tvångsmässigt detta som nu pågår. Känner ett sådant behov av att rensa ur och kasta. Lyckas sådär.

181111 Minnen

Bara en bråkdel av allt jag sparat genom åren…

Går igenom allt och det tar tid. Vem har sparat gratulations- och julkort från barndomen? Jag har sparat det mesta, men rensar sakta men säkert ut det mesta. Fjorton julkort från samma person fast olika år är liksom inte mycket att spara på. Försöker ändå inte kasta allt, fast det kanske vore det bästa? För vad ger det mesta av min barndom för minnen?

Mammas fåtaliga brev och ord sparar jag, likaså pappas. En del går bara inte att kasta även om det kanske på ett plan vore bra för mig. Nystart och liksom mer symboliskt att jag lever här och nu. Något inom mig vill kasta en massa.

Har en del brev från tjejer. Lukten av parfym har för länge sedan försvunnit, men jag var förtjust både i Birgitta, Lena och Karin. På mitt sätt. Trodde ju att jag skulle föra mig på ett visst sätt för att verka så normal som det bara gick.

Kan inte sitta still heller. Idag har jag gjort rent på ena sidans skåp i köket och det kan jag säga, det var inte gjort igår. Som om jag inte klarar av att vara med mig själv och mina tankar. Vill fly från livet.

181111 hösten

Hittat en del som rör mig till tårar. Som gör mig helt slut känslomässigt och kanske är det bara dumt att rota i det. Det enda jag inte hittar är mammas avskedsbrev. Undrar jag vart det har tagit vägen?

Har under helgen kastat alla mina kassettband. Vad ska jag med dem till idag? Kastat gamla ungdomsböcker som jag ändå aldrig tittar i. Kastat hockeyalbum där man samlade på hockeybilder. Kastat en del som bara ligger där. Kastat, gråtit och kastat lite till…

Från mitt bröllop hittar jag en del gratulationskort, men jag förmår mig inte att kasta allt. Processen är lång och jag har fortfarande kvar ringen. En del bilder får mig att slungas tillbaka 25 år i tiden. Om jag bara hade förstått bättre då det begav sig kan komma till mig. Så är det, även om det är snabbt övergående och jag någonstans begriper att chansen var då.

Längtar efter att få vila. Känner mig färdig. Orkar inte kämpa mer för någonting som ändå aldrig kommer. Äter så fort jag har lite motstånd. Hur många steg ner i källaren måste jag gå den här gången för att begripa mer än med intellektet? Det räcker inte för mig och jag gör allt för att slippa tänka på det jag känner i djupet just nu. Precis såsom jag inte skulle agera. År av terapi var till stor del bara läpparnas bekännelse eftersom jag inte klarade av mer. Den där jävla löken i mitt liv är enorm. Detta eviga skalande…

Att ta avsked av vissa som funnits i mitt liv är ändå en del av allt kastande och det jag kollar igenom. De som var där en kort period och gjorde mycket gott. Som lärde mig ett och annat, fast jag då inte såg det. Men det är dags att kasta och gå vidare. Ta avsked. Kanske finns det någonstans någonting gott av det jag nu går igenom? Så måste det vara, eller hur?

På nätterna kommer det

silhouette of man during nighttime

Photo by brenoanp on Pexels.com

På nätterna bearbetas det. Då kommer tankarna och ”framtiden” till mig. Sömnen blir lidande när tankarna kommer. Försöker slå bort, men det går inte. På nätterna kommer det jag slår bort på dagarna.

Måste till något drastiskt i mitt liv. Mår inte så bra av den situation som råder. Dränerad, trött men ändå en kraft som gör att det fungerar. Kanske är jag på väg in i gamla hjulspår igen och ljuger för mig själv?

Byta jobb skulle säkert vara nyttigt för mig efter snart 35 år med samma arbetsgivare. Men jobbet är idag min livlina. Utan mina närmaste arbetskamrater skulle jag inte ha något socialt liv alls och vem vore jag då? Rutiner och att vara behövd i någon mån är en grundbult.

181020 stuga boende

Flytta från Storvreta kommer till mig ofta. Idag bor jag för stort, samtidigt som det är bra för den situation som min yngsta dotter nu befinner sig i. Min son går i skolan som ligger ett stenkast från min bostad och i det finns en stor fördel. Han bor hos mig på halvtid sedan lång tid tillbaka. Men jag mår inte bra i boendet längre. Energierna uppifrån påverkar mig mycket negativt. Situationen har blivit mycket sämre sista månaderna och jag har svårt att vistas hemma.

Det jag har råd med är ett mindre boende, vilket skulle ge konsekvenser för barnen. Samtidigt kan jag inte bo kvar i något som påverkar mig så negativt och i det får jag ångest och dåligt samvete. Vet inte riktigt vad jag ska göra och längtar dagligen till nästa år när grabben går sista terminen i skolan. Stå ut några månader till och börja spana lite på ställen. En 2:a vore drömmen, så nära jobbet som det bara går. Men då blir det som sagt problem med barnen.

181020 himlen

Det smärtar mig att situationen förändrats sedan en tid och att insikter inte finns där. Vet att man inte kan tvinga fram insikt och ageranden, men som det är nu påverkas saker och ting som inte gagnar någon.

För det är så att själv måste jag måste göra någonting snart. Äter och blir bara större. För att jag inte kan/orkar prata med någon så blir det mat istället. Så förbannat medveten om det, men orkar inte ändra på det. Törs inte kanske är ett bättre ord. Så rädd att falla ner i någonting som jag precis kommit upp ifrån. Har 2016 i starkt minne och kanske är det paradoxalt nog någonting jag omedvetet är på väg tillbaka till, just för min rädsla att i djupet berätta hur jag faktiskt mår. Men jag ljuger för mig själv också och intalar mig att allt är så bra så.

181020 ensamhet

Sen ska vi inte tala om ensamheten och längtan som visar sig i tårar och jobbiga tankar nästan varje natt. Att leva på det viset vet jag någonstans är ohållbart i längden. Jag vet så förbannat mycket tror jag och ändå lever jag inte på det sättet. Det hjärnan tror sig veta går sällan i mitt liv att integrera med hjärtat.

181020 lönnlöv

Men det är bara jag som kan göra någonting. Det är jag som kan förändra mitt eget liv, ingen annan. Det ger mig så mycket ångest att inte ha någon som ”räddar” mig längre. Jag står ensam. Patetiskt är bara förnamnet.

Fem år senare

Fortfarande har jag svårt att se nyheter om detta som hände på Utöya för fem år sedan. Det är så overkligt och så grymt, obehagligt och omänskligt.

Åtta personer mister livet när en bomb sprängs vid regeringskvarteret i Oslo. Två timmar senare så mördas 69 personer på Utöya. P3 Dokumentär berättar den fasansfulla historien om terrorattentaten och tårarna rinner.

Mina tankar är hos offren och deras anhöriga. Må vi aldrig glömma detta som hände denna dag 2011.

Ännu mer från Israel

Arbetskollegan Anna-Karin har generöst delat med sig av de bilder hon tog under vår studieresa till Israel 9-13 maj 2016.

Alla bilder är tagna av Anna-Karin Eskemyr:

Studieresa till Israel 9-13 maj 2016

Framme i Tel Aviv och på Ben Gurion-flygplatsen.

Studieresa till Israel 9-13 maj 2016

Först i Genesarets sjö tidigt en morgon 10 maj 2016. Ett kärt minne.

Studieresa till Israel 9-13 maj 2016

Studieresa till Israel 9-13 maj 2016

Solen är på väg upp i Ein Gev. Vi sov på kibbutzen den första natten.

Studieresa till Israel 9-13 maj 2016

Båtfärd över Genesarets sjö. Från Ein Gev till Kafarnaum.

Studieresa till Israel 9-13 maj 2016

Studieresa till Israel 9-13 maj 2016

Studieresa till Israel 9-13 maj 2016

Hamnen i Kafarnaum.

Studieresa till Israel 9-13 maj 2016

Den långa bryggan i Kafarnaum ut på Genesarets sjö.

Studieresa till Israel 9-13 maj 2016

Sådana här skyltar satt det på vissa ställen som vi var på. Notera klädkoden för män och kvinnor uppe till vänster samt förbudet mot att bära vapen nere till vänster. Klädkoden är faktiskt “värre” för män när det handlar om att tvingas dölja vissa kroppsdelar.

Studieresa till Israel 9-13 maj 2016

En tidig morgon vid muren som går runt den gamla staden i Jerusalem.

Studieresa till Israel 9-13 maj 2016

Kissen på Olivberget fastnade även på Anna-Karins bilder… (;-)

Studieresa till Israel 9-13 maj 2016

11 maj 2016. En av de kändaste vyerna i Jerusalem. Klippdomen med sin guldiga kupol.

Studieresa till Israel 9-13 maj 2016

Anna-Karin fick en väldigt fin bild på den rysk-ortodoxa Maria Magdalena kyrka med kupoler som är väldigt vackra.

Studieresa till Israel 9-13 maj 2016

Minnena från vandringen från Olivberget till Getsemane är fortfarande väldigt starka inom mig. Här fångade Anna-Karins kamera mig som jag inte hade en aning om. Sången och energin från vandringen och sen står vi själva, vår lilla grupp från Sverige, och sjunger. Vackert, rörande och stort.

Studieresa till Israel 9-13 maj 2016

Härlig färg i Church of All Nations tak, kyrkan som ligger bredvid Getsemane.

Studieresa till Israel 9-13 maj 2016

Gravkyrkan (Heliga gravens kyrka) där korset med Jesus stod.

Studieresa till Israel 9-13 maj 2016

Smörjelsestenen i Heliga gravens kyrka där Jesus låg efter att de tagit ner honom från korset. En kraftfull upplevelse för mig.

Studieresa till Israel 9-13 maj 2016

11 maj 2016. Här står jag framför kapellet inne i Gravkyrkan där Jesus begravdes.

Studieresa till Israel 9-13 maj 2016

Via Dolorosa den första dagen.

Studieresa till Israel 9-13 maj 2016

Varm och lite vila. En het dag i Jerusalem.

Studieresa till Israel 9-13 maj 2016

På väg mot Västra muren.

Studieresa till Israel 9-13 maj 2016

Kvinna inlindad i Israels flagga vid Västra muren (Klagomuren).

Studieresa till Israel 9-13 maj 2016

Kanonbild på Klippdomen med en starkt lysande kupol.

Studieresa till Israel 9-13 maj 2016

Den 12 maj så var vi några som gick Via Dolorosa väldigt tidigt på morgonen, en andra gång. Detta är en bild från ett av alla altare som finns i Gravkyrkan den morgonen. Gillar färgerna på något vis.

Studieresa till Israel 9-13 maj 2016

12 maj 2016. Besök hos  Svenska Jerusalemföreningen och Den Gode Herdens Skola i Betlehem.

Studieresa till Israel 9-13 maj 2016

Vi besökte också Födelsekyrkan i Betlehem och där var det mycket folk.

Studieresa till Israel 9-13 maj 2016

Den här bilden gillar jag väldigt mycket. Man ser delar av stjärnan i nederdelen av bilden. Där föddes Jesus! Alla lyktor ovanför är väldigt vackra att titta på. Här föddes Jesusbarnet!

Tankar kring resan nästan tre veckor senare:
Nu när jag har varit igång och jobbat ett tag efter resan känner jag hur jag saknar en uppföljning, en diskussion kring vad vi har varit med om och med de som var med. Att vara igång i vardagen och knappt se de som varit med och ser man dem så är det bara jobbrelaterat. Det känns som om det skulle behövas en uppföljning av något slag.

Reflexioner och lite djupare tankar skulle jag vilja dela med de som var med på denna studieresa. Det saknar jag och den känslan blir starkare ju mer jag tänker på det jag har varit med om. Vill liksom dela tankarna med de andra som var med. Visst, det går att prata med andra om detta, men det blir en helt annan sak att reflektera med de man gjorde allt detta tillsammans med. Gråten, skratten och sammanhållningen!

Tack Anna-Karin för bilderna!

Relaterat
Resan till Israel 2016 – min egen berättelse
Mer bilder från Israel (Stefan Larsson)

Rubbade cirklar

Lite bilder från helgen får symbolisera där jag just nu befinner mig. En viktig dag, inte bara för mig utan för andra som står mig nära.

2016-03-12 Solna

Det tar tid att bygga nytt. Ibland hela liv. Känslomässigt så är jag helt borta just nu. Ena dagen är jag övertygad om en sak, för att dagen efter tvivla och tro någonting helt annat. Vem är jag? Tänk att vi min ålder fortfarande ställa sig den frågan? Men ibland så går det hela liv, utan att man får klara svar…

Kanske är det så att vissa saker inte kan bli synliga för mig. Bryggorna ser jag inte utan jag går på målet direkt. Helt fel, jag vet det, men när verkligheten och praktiken överraskar mig på ett sätt som jag inte alls hade förväntat mig, då rubbas alla mina cirklar. De resonemang jag då har inom mig, det sätts helt ur spel och jag känner mig bara förvirrad och faktiskt lite rädd.

Blir ledsen och känner en sorg som orsakar tårar. Fast jag kan egentligen inte peka på varför de kommer just nu. För jag borde kunna se detta som någonting positivt, trots allt.

2016-03-12 Friends Arena Jonas Gardell

En del själar är så självklara i sitt sätt att vara. De tar för sig och vägrar att kompromissa. Jag beundrar dem för att de kommit dithän och har det psyket att orka stå för sig själv. För mig förebilder, trots att jag ibland inte vill se det.

2016-03-13 Scandic Järva Krog

Jag vet inte jag, det är svårt att bli vän med gubben ovanför. Det är lättare idag, det är det och helgen har nog visat det trots allt. Men funderar jag lite djupare på vissa saker, så kanske är det återigen detta med att stänga av som räddar mig? Skillnaden på just att stänga av och motsatsen, är hårfin för mig. Så känns det i alla fall inom mig.

Försöker se det positiva. Måste se det. Var på dop i går och stannade kvar efteråt på fika där jag inte kände så många. Det gick bra och jag kunde konversera hyfsat. Det blev inte katastrof i alla fall. Då fokuserade jag på det fina och positiva, tacksamheten att vara bjuden. Ville verkligen vara med för Jaces skull. Det är en själ som betyder mycket för mig, på ett sätt som jag inte riktigt kan förklara. När jag ser honom blir jag så varm inombords. Han kommer att betyda mycket för många.

Sitter och väntar på hantverkaren. Det låter något det, men det är inte roligare än att en kran rinner. Det är snart en månad sedan jag hörde av mig till dem och efter ytterligare två samtal så kommer han. Vill inte säga bättre sent än aldrig, men jag har inte orkat reta upp mig på detta när jag har sådant kaos inom mig gällande känslorna inför andra människor.

Idag har jag kompledigt från jobbet. Ska försöka samla ihop mig och mina tankar. Får se hur det går med detta, men vad är alternativet?