Etikettarkiv: tallar

Det som hände & händer

(Känner att jag nu orkar och vill berätta lite mer om min nuvarande “resa”. I december förra året gick det inte längre. Depression- med utmattningssyndrom blev diagnosen och nu drygt två månader senare är jag fortfarande sjukskriven, men hoppet finns där, åtminstone vissa dagar, och det ger mig kraft att inte ge upp. Tröttheten och det dåliga närminnet plågar mig fortfarande och hur framtiden ser ut vet jag inte idag.)

Karin Adelsköld intervjuades om sin utbrändhet häromdagen. Det var flera saker som jag själv kunde relatera till, som till exempel detta med tid och minne.

Hon berättade bland annat om att de senaste två åren är svarta för henne, vilket fick mig att fundera bakåt. Vad minns jag egentligen och vad är antaganden? Hon hade en dag ingen aning om var hon befann sig.

För mig var det en lång tid av kamp där jag kämpade mig till jobbet och på något vis klarade av dagen. Men en dag gick det bara inte… själv minns jag inte så mycket av den första tiden heller nu så här drygt två månader senare.

16 februari 2017 Fågelholk
Vid min promenadväg låg en fågelholk och vilade.

Det var en mörk tid för mig. Första månaden är väldigt vag. Julafton vet jag inte hur jag klarade av, men det gjorde jag i alla fall. En mörk tid som höll i sig till slutet av januari. Någonting inom mig slog på bromsen den där fredagen i december förra året. Hade jag fortsatt som om ingenting hade hänt ytterligare en tid, så hade jag nog hamnat i än värre läge där även jag kanske hade haft två helt svarta år bakom mig.

Varje förmiddag tar jag mig ut på en promenad. Jag går en speciell slinga med några få variationer beroende på dagsform. De två sista dagarna så har mitt minne vaknat till över händelser på vissa av de platser jag går förbi. Så var det inte tidigare.

Sorg, ledsenhet men även tacksamhet kommer över mig när jag ser barnen i mitt inre springa i skogen, åka nerför backen eller tanken på att här gick jag och Anna när vi gjorde det och det. De minnena har liksom aktiverats nu på något vis. Däremot så minns jag inte vad jag gjorde för en stund sedan…

Tillbaka till Adelsköld och hennes två svarta år. För mig har medvetandet och tiden alltid varit konstigt och ibland tror jag att galenskapen ligger nära. Vissa saker minns jag med hjälp av de bilder som jag tar överallt och alltid. Idag är jag väldigt tacksam för det. Resorna till Israel och Malmö minns jag bäst genom bilderna som det är idag.

15 februari 2017 Trädfällning
De fäller träd i förorten.

Misslyckandeaspekten gör att det har varit svårt att skriva om min egen diagnos. Har knappt orkat tänka kring detta och än mindre blogga om det, även om jag försökt vissa dagar.

15 februari 2017 Trädfällning
Försöker komma ut vid 9-tiden på fm för min förmiddagspromenad.

Mitt första försök med terapi fungerade helt enkelt inte eftersom hjärnan inte hängde med. Någonstans känner jag att terapi är en bra form för mig och i morgon ska jag göra ett nytt försök. För det är inte bara utmattning jag drabbats av utan det var fler saker som gjorde att det brast. Idag ser jag det som att det blev en sak för mycket. Mina strategier och affirmationer klarade inte av det helt enkelt. Jag stöp rakt ner i mörkret.

170215_03
Det går sakta, men jag går nästan 5 km när jag är klar med morgonpromenaden.

Har inte velat skriva om det som hänt. Känner så igen Adelskölds ord om misslyckande och för mig finns det ytterligare en dimension i detta eftersom jag mått dåligt tidigare i det här livet. Då visserligen inte utbränd på det sättet som jag är nu utan då handlade de mer om att jag inte kunde hantera mina känslor utan hjälp. Känslor som var instängda i över 30 år.

16 februari 2017 Trädfällning
Några träd sparade de i alla fall.

Det har varit en sådan jävla lång och jobbig process i det här livet för mig. Det är jättejobbigt att inte vara en stabil och solid själ. Nu när jag mer är medveten om orsakerna den här gången är det svårt att se det positiva med det som hänt mig, även om jag vet att det finns en anledning till att det tog stopp för mig i december förra året.

Saker och ting händer bara inte. Det finns en mening med det som vi är med om. Fy fan vad jag hatar den vetskapen ibland!

16 februari 2017 Trädfällning
Virke till kommunen.

Har så lätt att bara se det negativa och fokusera på att jag nu ser ut som en Michelingubbe igen med de problem som det medför i min kropp. De verktygen som jag hade gällande kosten och motionen klarade jag inte av att ha kvar när det handlade om att överleva överhuvudtaget. Nu slår jag på mig själv igen för det, när jag istället ska vara tacksam för att allt inte är svart utan att det finns ljuspunkter. Att jag vill leva vidare, trots det som hänt.

16 februari 2017 Trädfällning
En ståtlig tall sparade de. Eller ryker den vid ett senare tillfälle, tro?

Skräckslagen för att tappa kontrollen över mig själv och mitt medvetande. Nu börjar jag nog må bättre när andra känslor kommer över mig. Men närminnet är dåligt och frågan är om det någonsin blir helt bra? Min läkare säger ju det men att det tar tid. Lång tid.

Vet också att hjärnan behöver vila. Trådarna måste få läka utan en massa stress och energier som påverkar negativt. Att titta på det där ljuset är väldigt svårt för mig. Ljuset som jag tänder för att meditera kring. Titta bara på lågan och gör ingenting annat. Medveten vila är så svårt.

Vissa dagar mår jag bättre och vissa sämre. Är så förundrad över detta med måendet eftersom jag inte riktigt vet varför det skiftar så. En del av de bloggposter som jag ändå orkat skriva under denna tid känns idag som om någon annan skrivit. Det är en märklig känsla.

Det är precis som om minsta ansträngning får åverkningar på något sätt och varje dag sover jag middag och då pratar vi timmar. Gör jag inte det så orkar jag knappt laga middag.

Fast jag försöker vara tacksam över att jag är där jag är ändå. Det hade kunnat vara ännu värre. Som två svarta år då minnet är helt borta.

Såsom det är, var och alltid blir

13 februari 2017 Tallar

Snart borta för alltid.

13 februari 2017 Tallar med gula band

De träd som har gula band runt sig ska fällas.

170213_02

De tre stora tallarna ska bort. Utrensning pågår i byn. Frågan är om de är kvar nästa gång jag tar min förmiddagspromenad?

14 februari 2017 Promenad med solsken

Idag väntade jag på ett samtal från mitt jobb. Själen som är min chef nu har alltid varit schysst mot mig och idag var inget undantag. Blir väldigt tacksam i hjärtat över orden och att de ser en framtid för mig på jobbet trots allt.

Solen sken och tankarna var ljusa när jag kom ut på min nödvändiga promenad.

14 februari 2017 Promenad med solsken

Såsom det är, var och alltid blir.

14 februari 2017 Prydnad

Väntade också på en leverans som kom mitt på dagen. En TV-möbel till grabben, vägglampa och lite sängkläder hade jag beställt.

14 februari 2017 Maja

Maja ville vara med när jag skulle få ihop TV-möbeln. Det gick nu inte alls och även om jag vanligtvis inte är bra på att montera, så märkte jag nu att det är än värre. Det gick bara inte med alla skruvar, muttrar och jag vet inte vad, så jag lade ner det hela. Anna kommer i helgen och räddar oss så att Elias kan få en ny TV-möbel i sitt rum. Sådan tacksamhet att jag idag är så god vän med både henne och Tofflan. Viktiga själar i mitt liv.

Bara att få upp vägglampan tog mig nästan en timme. Då förstår ni nivån hos mig just nu, men jag är glad att det åtminstone fungerade. även om jag hade stora problem.

Att bädda rent två sängar tog också på krafterna. Visst, saker och ting är bättre med mig, men det är vid sådana här tillfällen som frustrationen slår till och vetskapen om att det är långt kvar tills jag blir den där personen som jag vill och hoppas kunna bli igen. Såsom det är, var och alltid blir.

11 februari 2017 Felix

Felix är ett föredöme i att kunna slappna av. Verkligen en cool katt.

13 februari 2017 Ensamheten

Saknar tvåsamheten och ju piggare jag blir, än mer saknar jag den. Tyvärr tänker jag då också mer på mina misslyckanden och det som gått fel. Men jag vet att detta måste jag ur för att komma tillbaka någorlunda. Det går inte att stanna kvar i någonting som är utopi och bara händer i drömmarnas värld.

Såsom det är, var och alltid blir. I de orden kan bara jag fylla i meningen, ingen annan. Mina tankar, mina val.

Ett samtal med syrran var också guld värt. Känns emellanåt som om jag inlett en ny fas i den här resan jag är på, men jag vågar knappt ta de orden i min mun efter allt som hänt de senaste månaderna.

Klyschan en dag i taget har aldrig varit mer verklig för mig.