Etikettarkiv: tacksamheten

Bra period

Felix har blivit så gosig. Tar varje tillfälle han får…

Terapin i Gamla Stan öppnar upp gubben. Inte bara jobbigt som jag tagit för givet hela tiden, utan även positivt. Det är förstärkt på alla fronter. A betyder så oerhört mycket för mig. Vilken gåva hon är. Hon ”kom” verkligen när jag behövde det som mest.

Hon tar mig till nya inre höjder jag aldrig tidigare vågat besöka eller se åt. Det är en sådan tacksamhet inom mig för att jag nu får det här stödet att hitta mig själv ”på riktigt”!

Maja har också ”gosat till sig”. Kommer ibland upp på köksbordet och vill ha en gosestund. Mysigt!

Försöker vila i det som är. Vara tacksam för stunderna just nu. Vara snäll emot mig själv och inte döma. Självmedkänsla var ämnet senast och det gick på djupet. Men med A så är jag inte rädd och tilliten finns där. Vilken enorm skillnad det är att känna såsom jag nu vågar göra.

”Vad är det värsta som kan hända?” börjar sakta men säkert bli ”Vad är det bästa som kan hända?” Den tanken har jag inte grejat att tänka först tidigare, men det gamla försöker att är jag verkligen ”värd” det? Bra period nu i mitt liv.

Visst dippar jag och visst vill jag fly vissa dagar. Men jag står kvar och jag åker till Gamla Stan. Min intuition växer sakta men säkert och min rädsla för vad den säger mig minskar sakta men säkert. Det där som man egentligen vet men inte vågat lita på och som alltid funnits där långt bak någonstans…

Annonser

Omtumlande vecka i det inre

Nio dagar kvar…

Ett omtumlande inre under veckan med mest förhoppningsfulla känslor. Tankarna är ljusare och det är jag förundrad över efter det som varit under en lång tid nu. Har upplevt mig som fast i känslorna och hopplösheten hade ett redigt grepp om mig.

Men medvetenheten om att att det kan förändras snabbt har jag nu på ett praktiskt plan fått vara med om. I det lever jag nu med ett ljusare sinne sedan ett par veckor tillbaka efter endast två besök i Stockholm hos Humanova och terapiformen psykosyntes.

Den sista sejouren blir på måndag före jul i rummet som tillåter alla tankar och känslor med en själ jag efter så kort tid tagit till mitt hjärta. Då kan tacksamheten bara vara stor och i det vilar jag nu. Vet inte riktigt vad det är som ”stämmer” så bra just nu, men så är det och kanske handlar det om att jag äntligen är i fas och ”mogen” i det jag gör?

”Locket ovanpå” var återigen aktivt med skrik och dunsar. Har nog blivit så van att jag bara vänder på mig och försöker somna om. Men nog är tragiken stor i det hela, men äntligen kanske någonting kommer att hända så att situationen bryts. För att leva i detta oavsett vilka konsekvenserna blir måste vara sämre än att ingenting göra alls. Jag och lilltjejen noterar och skriver ner all aktivitet på uppmaning.

Årets julklappsinköp är avslutat. Har väl aldrig fungerat så bra. Som vanligt blev det något mer än jag tänkt mig, men det är ju bara jul en gång om året. Slutnotan konsekvenser ska jag förhoppningsvis inte behöva uppleva flera månader den här gången, men man vet aldrig (;-).

Vaknade som sagt ett par svängar i natt av skrik och dunsar, men somnade sen om. Sov till 10.15 vilket för mig är helt otroligt. Det positiva är att jag säkert behövde all den sömnen, men tyvärr blir ljuset mindre eftersom det börjar att skymma redan vid 14.30-tiden, men i det ska inte huvudkänslan ligga utan jag ser positivt på att nu vara hyfsat utvilad. I det lilla lyfter jag bort från de jobbiga tankarna och fokuserar på möjligheterna istället för hindren i mitt liv.

Tänker mer på andra än mig själv i vissa avseenden, även om jag numera försöker närma mig mina tankar på ett annorlunda sätt än tidigare i mitt liv. Det kortsiktiga, egoisten och det som söker det materiella, har aldrig hjälpt mig att utvecklas i det inre. Mitt Ego i den riktningen har varit starkt och gjort mig björntjänster under åren. Det största bedrägeriet är detta mot en själv och hur jag inte vågat att se en liten bit till. Kortsiktigt kan det se bra ut, men i det längre perspektivet är stegen neråt i den mörka källaren där ångest och oro dominerar, den vägen som jag tyvärr gått i alltför många år.

Nu, att ha fått förmånen att möta en själ, som förstår mig och som inte dömer på något plan, det är ingenting annat en stor gåva från Universum eller vad man ska kalla det.

Komma hem och vara ett

I luciatider… vackert tåg i Gamla Stan.

Sejour nummer två var än mer omvälvande än den första. Riktigt svårt att förklara vad som sker med mig tillsammans med denna fantastiska själ som jag fått som terapeut. Vi har bara träffats två gånger, men hon sätter verkligen ord på det som jag behöver hjälp med.

På väg ser jag många fina saker i Gamla Stan. Denna fina målning av Bowie till exempel men den får jag bara titta på eftersom den går loss på 3 700 kronor, men jag tog i alla fall en bild på den.

Lugn mak på väg tillbaka. Omtumlad och rörd passerade jag åter Stortorget och julmarknaden. Målet var att köpa brända mandlar. Torparens Konfektyr AB till höger uppfyllde min dröm och tre påsar fick åka med mig hem.

Polkagrisar i massor. 

Det är mysigt att gå omkring i Gamla Stan och vara själv med tankarna och då speciellt efter dagens session som fick mycket i gungning inom mig.

Skulpturen är gjord 1956 av Ivar Johnsson och heter ”Pojke bestigande häst”. Den står på Tyska Stallplan i Gamla Stan.

Vågar inte be om så mycket och att jag ska greja detta nu, men de två första gångerna lovar gott, även om jag är både rädd och vill strunta i alltihopa när det är som svartast. Samtidigt vet jag att motsatsen är helheten, ljuset och modet att sträva dithän är idag är mitt enda val.

Tacksamheten går inte att beskriva i ord över att jag får den här chansen där jag nu är i mitt liv.

Komma hem
Vara ett med mig själv
Andas rätt och…
Vara ett i detta liv.

Märklighet, kärt besök och den stora tacksamheten

Kanske är det en vändning på gång nu? På allvar och i djupet och där jag var 2003 när “livet” bromsade upp mig och jag tappade en del. Ska inte säga att det var förgäves och ett bakslag, för ingenting vi är med om i livet är förgäves.

Det finns en mening med allt som vi går igenom, positivt som negativt, men det känns som om jag är tillbaka dit jag var på väg 2003… …nu med en annan mogenhet, förståelse och även mod som jag saknade då för 13 år sedan.

Ska vara ärlig och säga att jag inte riktigt vet hur det hänger ihop och varför det kommer just nu. Men det jag vet är att öppenhet och en kärleksfull syn på livet hjälper mig väldigt mycket. Att tro på mig själv och att jag är en del i någonting så mycket större. Så fort jag låser mig och tänker negativa tankar, så mår jag dåligt och får ångest. Men öppnar jag upp och vänder på saker och ting så förändras det till någonting positivt och de sista dagarna till ibland nästan euforiska känslor som jag inte varit med om tidigare.

Fick idag ytterligare en aha-upplevelse som rörde om rejält inom mig. Var på väg hem från jobbet och såg en själ som jag inte sett på åratal. Blev alldeles paff eftersom jag alltså inte sett personen på nästan 15 år och nu helt plötsligt så stod personen bara där. På andra sidan övergångsstället!

Det märkliga var att jag igår tänkte tankar som var väldigt positiva om just den personen. Tänkte på personen ur ett andligt perspektiv och hur mycket personen hjälpte mig innan 2003. Tänkte på saknaden och över hur jag sumpade bort personen när mitt ego tog över och förstörde allting.

Nu stod personen där! Men inte vågade jag titta upp och heja. Tyvärr så var jag för feg att göra det som hjärtat för en sekund ville. Jag styrdes tyvärr av gamla rädslor och som jag ångrade det när jag satt på tåget. En mycket omskakande och märklig upplevelse var det i alla fall.

Jace Ahlbom Hunter

Tog en ledig eftermiddag från jobbet för att träffa Carro & Jace. Det var en ynnest att få vara tillsammans med dem under ett par timmar. De är så fina själar och jag känner sådan värme för dem båda två.

160414_01

Maja ville vara med en stund.

Jace & Maja

Den här bilden gillar jag väldigt mycket. Jace och Maja tittar på varandra.

Jace Ahlbom Hunter

Man smälter ju som jag vet inte vad. Vilket ljus han är, Jace!

Det är så roligt att ha blivit vän med Carro. Hon är Linns vän från början, men vi har kommit varandra nära och pratar mycket om existentiella frågor och hon bevisar mycket väl att ålder bara handlar om siffror och inte hur man är på insidan.

Vi träffas inte så ofta, men när vi träffas så pratar vi massor och det känns så värdefullt för mig. Det är både roligt, intressant och lärande. Hon har mycket vishet och klokskap inom sig. Det finns paralleller mellan oss och det vi går igenom.

Ibland är det svårt att med ord förklara vad en människa betyder för en. Så är det med mig just nu gällande flera själar runtomkring mig. Jag har inte orden, bara tacksamheten. Den stora tacksamheten!