Etikettarkiv: tacksamhet

Drömmarnas värld

pexels-photo-279467.jpeg

I drömmarnas värld kan allting hända. Ofta vill jag inte vakna till, utan somna om och var kvar i den världen.

I natt var alla där. Vi gjorde en gemensam resa med ett fordon som jag bara kan beskriva som ett mellanting mellan en buss och ett tåg. Har nog aldrig i vaket tillstånd sett något liknande. Vi svävade och farten var hög.

Det var som en stor yta där vi alla satt och pratade, men samtidigt gick det framåt på något märkligt vis. Fast i drömmarnas värld är ingenting märkligt. Det häftiga i natt var att många nära och kära som gått över till Andra sidan var där med mig i drömmen.

Mormor Britta, morfar Isidor, farmor Inger och farfar Nils såg jag främst och de pratade mest. Det konstiga var att i denna värld var de vänner på ett sätt som jag aldrig såg i detta livet där jag befinner mig nu. Allt var bekvämt och de umgicks med varandra på ett sätt som om de känt varandra i all evighet.

De var oroliga för mig. Vi svischade framåt i detta märkliga fordon medan orden kom till mig och oron de uttryckte för att jag var så envis och höll kvar vid det gamla och inte vågade mer minns jag väl. Samtidigt var känslan positiv trots allt. De fanns där och skulle så alltid göra. Nu när jag är vaken är den bestående känslan just tryggheten och att ingenting är försent. Tiden existerar inte på samma sätt som i denna verklighet och det är liksom aldrig kört eller över. Den känslan fick jag med mig.

Det konstiga var att när jag tittade upp och försökte se längre bort utanför där jag satt, så fanns där själar som jag bara anade vilka de var. De tog liksom inte samma plats, men fanns ändå där. Jag anade min kompis Micke och faktiskt även min pappa Nils-Åke. Även min mamma Ann-Britt höll sig en bit bort. Hon var inte så tydlig för mig i den här drömmen. Sen var det ytterligare själar där som jag inte kunde komma på vilka de var, men jag kände att de fanns där lite på avstånd.

IMG_8949.jpg

I drömmarnas värld är mycket subtilt och när jag vaknade saknades många detaljer. Men jag vet att det var en kraftsamling för min skull och det känns nu när jag tänker på det väldigt märkligt samtidigt som jag är oerhört tacksam över att de bryr sig om mig. För de når mig inte i den här verkligheten just nu eftersom jag är ganska avstängd och i en bubbla stor del av dagen. Vågar inte riktigt släppa ut den lilla Jerry som just nu är väldigt orolig och rädd för framtiden. Fast ändå inte hur konstigt det än kan låta.

pexels-photo-533864.jpeg

Samtalade med äldsta dottern igår. Reseplaneringen till England fortskrider och nu hjälpte hon mig att boka upp tåget från London till Bradford. Allt faller sakta men säkert på plats och jag längtar efter att få ta med mig lilltjejen och flyga iväg en vecka på äventyr i slutet på maj/början på juni. Att äntligen få besöka andra delar av England ser jag väldigt mycket framemot, även om jag också älskar London av hela mitt hjärta. Tre dagar i huvudstaden samt fyra inåt landet där basen blir hemmet hos stortjejen. Hon och hennes kille Jordan har lovat att ta med oss ut på äventyr…

Orden att jag är ”en del av framtiden” på lunchen igår försöker jag ta till mig. Denna dröms tydliga budskap likaså. Kanske är jag inte förbrukad och för gammal, även om de negativa känslorna tyvärr tagit över sinnet på mig väldigt ofta den senaste tiden. Det som chefen då berättade för mig förbluffade mig väldigt mycket. Världen är liten och en del saker sammanflätas på ett sätt som är väldigt häftigt. Tacksamhet och hopp.

healthy-man-bike-bicycle-5991.jpg

Kanske är ett steg på gång idag när jag om en liten stund ska åka iväg och hämta en cykel som jag ska få av kära vännen Tofflan. Cykeln står hos exsvärmor Ing-Marie och hennes Lasse och de är lika morgonpigga som mig, därav den tidiga timmen.

Vädret ser ut att arta sig riktigt fint idag och jag tänker försöka mig på att cykla hem den dryga milen i lugn takt och känna hur det känns att cykla efter alla dessa år utan cykel. Någonting måste göras och med den färska drömmen i minnet känns det bra mycket bättre än vad det gjorde igår.

Tacket i mig är stort till de som finns runtomkring mig.

Annonser

Sveriges nationaldag

Sveriges nationaldag

För tolfte året är det helgdag när Sveriges nationaldag firas. Före 2005 var det en helt vanlig arbetsdag. Svenska flaggans dag var namnet före 1983. Gustav Vasa valdes till Sveriges kung 1523 och 1809 års författning är två anledningar till att denna dag firas. Den nuvarande regeringsformen och riksdagsordningen antogs av riksdagen första gången den 6 juni 1973.

Sverige blev ett enat land 1523 när Gustav Vasa valdes till Sveriges kung samt 1809 års regeringsform som gällde i 165 år (fram till 1974) är de officiella orsakerna till firandet. För mig är regeringsformen det viktiga eftersom det då 1809 var då de allmänna medborgerliga rättigheterna fastslogs. Bland annat yttrande- och tryckfriheten, viktiga steg mot den demokrati vi lever i idag.

Artur Hazelius 1833-1901En annan förklaring till varför det blev den 6 juni är att den första vårfesten hölls på Skansen 1893 av grundaren Artur Hazelius (se bilden).

1916 bildades en styrelse som ville verka för en nationell samling kring flaggan, vilket gjorde att den 6 juni officiellt blev Svenska flaggans dag.

För några år sedan åkte vi ner på stan och firade. Numera, när grabben är större, styr han mer vad vi ska göra, och då får jag vara glad om vi överhuvudtaget kommer ut genom dörren.

En stor del av hans liv lever han genom sin dator. Han spelar, kommunicerar och programmerar. Tittar på YouTube (som är bättre än TV enligt honom) och numera umgås man på det sättet. Man kan tycka vad man vill om detta, men så fungerar det idag. Minns när tjejerna var små, då hade vi datatider och då fanns varken Facebook, Instagram eller Steam. Det är en väldigt stor skillnad på bara några år.

Under relaterat ser ni att jag skrivit en del om Sverige. Orden om tacksamhet över att leva i detta land är sagda och det jag fick ner på pränt 2015 stämmer väldigt bra även idag:

Mitt Sverige – mitt firande av nationaldagen är mer en tacksamhet över att jag befinner mig där jag gör. En dag som denna så tänker jag tacksamma tankar och är väldigt glad över att jag är född i detta land. Det finns mycket att önska, men bara att jag kan skriva dessa rader, det är jag oerhört glad över att kunna göra. Tittar jag ut över världen så blir tacksamheten än större.
Läs hela min text här

Relaterat
Nationaldagen (160606)
Mitt Sverige (150606)
Sveriges dag (140606)
Heja Sverige (130606)
BB, nationaldag & fågelfjädrar (110606)
Nationaldag i Uppsala (100606)
Sveriges nationaldag 2009 (090606)
Nationaldagen (080606)

Balansgången för att hålla sig på vägen

2 juni 2017 Förmiddagsfika på jobbet

Varje fredag bjuder jobbet på leverpastej till förmiddagsfikat på smörgåsen. Det är en höjdpunkt som vissa av oss dessutom avnjöt i solen utomhus.

Där diskuterade vi också det viktiga av den sociala biten på jobbet. Hur viktigt det är med dessa andningspauser och gnabbade med arbetskamrater som man tycker om.

Delvis håller jag med om det. Att ha välvilliga och schyssta arbetskamrater omkring sig är viktigt, men det betyder inte allt. Har man arbetsuppgifter som får en att må dåligt med ångestklumpar i magen, spelar det ingen roll hur bra ens närmaste arbetskamrater är.

Har varit där. Men det har jag nu tjötat om i ett halvår… …här kommer lite mer om dagsformen:

Balansgången fungerar. Fortfarande kvar på vägen. Det går bra och de mörka tankarna är just bara tankar som går att bearbeta. Det ljusa ökas på, sakta men säkert, och det känns lovande. Nu är jag mitt i det, det jag tidigare bara kunnat i teorin. Det är både läskigt men samtidigt ger det mig kraft när jag känner att det funkar. Faktiskt en ganska häftig känsla emellanåt.

Det känns som valen är väldigt viktiga just nu. Om jag ska vara kvar på vägen eller återigen åka av. Jag har viljan och kraften att förändra mitt liv nu. Redskapen och hur den fina vägen ser ut, det kan jag mycket väl på det teoretiska planet. Omgivning och jobb har också generöst krattat åt mig och erbjudit en mjuk och fin vandring. Tacksamhet! Verkligen tacksamhet!

Firande & teamdag

Igår åkte jag och Elias till Anna och firade hennes födelsedag. Det var en stor dag!

11 april 2017 Anna firar födelsedag

Här tar födelsedagsbarnet en bit av tårtan med namnet Hallondröm.

11 april 2017 Anna firar födelsedag

Eftersom jag tidigare givit henne biljett samt hotell till melodifestivalfinalen i 50-årspresent, så blev det lite mindre paket idag. Tofflan är med och kollar in vid paketöppningen.

11 april 2017 Anna firar födelsedag

Citrus ville också vara med.

11 april 2017 Anna firar födelsedag

En ljuslykta samt födelsedagsbarnets favoritgodis och en liten rolig pipande kyckling med en miniblomma var i paketen från mig och Elias.

11 april 2017 Anna firar födelsedag

Ville också gärna ha en selfie med Anna på hennes födelsedag.

11 april 2017 Anna firar födelsedag

De är så fina tillsammans tycker jag. Är glad att jag fick några bilder på dem ihop på Annas stora dag.

11 april 2017 Anna firar födelsedag

Blev bjuden på smörgåstårta som smakade jättegott. Två olika varianter var det, en med räkor och en med rostbiff.

11 april 2017 Anna firar födelsedag

Tårtan hade så fina detaljer.

11 april 2017 Anna firar födelsedag

Jag fick komma lite tidigare än alla andra. Orsaken är väl känd av de som följer mig här på bloggen. Här äter födelsedagsbarnet och Elias en bit av smörgåstårtan.

Du som är nyfiken på vad Anna mer fick kan kolla på hennes Instagram.

Idag var det teamdag på jobbet och tillsammans med min chef så bestämde vi att jag skulle försöka vara med under hela dagen.

12 april 2017 Teamdag

12 april 2017 Teamdag

En jättegod sallad fick vi till lunch.

12 april 2017 Teamdag

För mig var det en nystart på flera plan. Det gick bra för mig att vara med hela dagen, även om jag fick ett par schackningar men de var inte så djupa. En framgång och en seger för mig. Tog mig en promenad på lunchen för att få lite luft och försöka blåsa ut skallen. Funkade ganska bra.

Det är flera nya medarbetare och förutsättningarna i arbetet ser annorlunda ut än innan jag blev sjuk. Försöker hänga med och se det positivt och egentligen har jag inget alternativ. Tycker dagen var bra och vår handledare proffsig med en flexibel agenda.

Nu är jag påskledig och jobbar nästa gång på tisdag. Det känns bra att få ta igen sig lite och reflektera över denna teamdag. Behöver bara vara nu efter tre dagar med aktiviteter av olika slag.

Vi har redan idag skiftat i umgängesfabriken eftersom Elias ska på LAN redan i morgon lunch och vill ha med sig den nyare datorn som står hos mamma.

Linn har bott hos mig några dagar i och med firandet och det har varit så roligt. I morse tog hon flyget hem till Umeå. Frida fick jag också träffa en stund och jag förundras över hur fort tiden går. Nu är de hemma i sin vardag igen och jag försöker landa i den vardagliga verkligheten som bland annat innebär en ensamhet som ibland känns bra men ibland även jobbig.

Första arbetsdagen

Sömnen fick lida på grund av rethosta, småfjärilar och katter som ville ut mitt i natten. Vaknade säkert en gång i timmen och vid sex hade jag fått nog. Då sattes kaffehurran igång, tog mig en dusch, fixade kattlådorna samt deras matskålar fylldes på.

Det var dags för mig att jobba igen. Märklig känsla med både förhoppningar och oro i en salig blandning. Fatta, det har snart gått 4 månader sedan jag jobbade senast! Inte klokt egentligen…

Nu åkte jag buss nästan i värsta rusningen. För mig var det mycket folk i rörelse. Alla var som små myror och ingen tittade på den andra. När jag kom ner på stan myllrade det av liv överallt. Jag visste inte riktigt vart jag skulle fästa blicken. Slå bort och inte ta in. Stänga av och följa de inre tankarna som inte tar in bruset.

3 april 2017 Den gula taggen

På jobbet hämtade jag först ut den gula taggen i receptionen. En nyhet sedan sist. Möte med chefen var det som stod på programmet idag. Det blev ett väldigt bra och fint möte.

Förändringar som jag tror kommer att gagna mig på sikt och en välvilja som gjorde att det kändes bra. Vi fikade tillsammans och pratade sedan en stund till. Är glad och förhoppningsfull inför framtiden och tacksam över att hon tror på mig även i framtiden. När man går hemma som jag gjort, tappar man kontakten med livet därute och tron på att man duger och ska komma tillbaka kan lätt få sig en törn.

Fick knappt igång datorn och lösenordet hade gått ut. Satt i telefonkö en bra stund innan kanslistöd kunde hjälpa mig med att ändra. Gick in på e-posten men lät den vara. Rensade lite på rummet och åkte sedan hem. Tre timmar går fort och på onsdag skall jag ta vid där jag slutade.

Det svåraste kommer att bli att inte köra på för hårt för fort. Att hitta balansen helt enkelt. För jag kände redan idag att jag ville gå igenom e-posten och göra lite till men jag vet att jag måste hålla mig till mina 25% för att inte hamna i en negativ spiral igen. Det är så lätt att gasa på för fort. Samtidigt känner jag en frustration i mig över att det går så långsamt allting. Att jag liksom inte klarar av sådant som tidigare inte var några problem kan dra ner mig rejält. Det sätter sig på psyket även om jag inte vill det. Balansen är otroligt viktigt för att det inte ska bli samma sak igen.

Har vilat och slumrat när jag kom hem. Känner mig fortfarande ganska trött i skallen. Det har känts som om jag har gått omkring och burit på en hockeyhjälm under dagen. Riktigt vilka slutsatser jag ska dra av det vet jag inte… men någon form av skydd känns det som om det har varit. För nu när jag sitter och skriver det här så känns det bara som om det är en liten keps kvar…(;-)

I morgon ska jag ner på stan igen för att kolla mina ögon, vilket jag tror är för sista gången. Det blir en tur till stan tre dagar i rad eftersom jag jobbar igen på onsdag. Men tar jag det bara lugnt och andas medvetet så går det bra.

Det som hände & händer

(Känner att jag nu orkar och vill berätta lite mer om min nuvarande “resa”. I december förra året gick det inte längre. Depression- med utmattningssyndrom blev diagnosen och nu drygt två månader senare är jag fortfarande sjukskriven, men hoppet finns där, åtminstone vissa dagar, och det ger mig kraft att inte ge upp. Tröttheten och det dåliga närminnet plågar mig fortfarande och hur framtiden ser ut vet jag inte idag.)

Karin Adelsköld intervjuades om sin utbrändhet häromdagen. Det var flera saker som jag själv kunde relatera till, som till exempel detta med tid och minne.

Hon berättade bland annat om att de senaste två åren är svarta för henne, vilket fick mig att fundera bakåt. Vad minns jag egentligen och vad är antaganden? Hon hade en dag ingen aning om var hon befann sig.

För mig var det en lång tid av kamp där jag kämpade mig till jobbet och på något vis klarade av dagen. Men en dag gick det bara inte… själv minns jag inte så mycket av den första tiden heller nu så här drygt två månader senare.

16 februari 2017 Fågelholk
Vid min promenadväg låg en fågelholk och vilade.

Det var en mörk tid för mig. Första månaden är väldigt vag. Julafton vet jag inte hur jag klarade av, men det gjorde jag i alla fall. En mörk tid som höll i sig till slutet av januari. Någonting inom mig slog på bromsen den där fredagen i december förra året. Hade jag fortsatt som om ingenting hade hänt ytterligare en tid, så hade jag nog hamnat i än värre läge där även jag kanske hade haft två helt svarta år bakom mig.

Varje förmiddag tar jag mig ut på en promenad. Jag går en speciell slinga med några få variationer beroende på dagsform. De två sista dagarna så har mitt minne vaknat till över händelser på vissa av de platser jag går förbi. Så var det inte tidigare.

Sorg, ledsenhet men även tacksamhet kommer över mig när jag ser barnen i mitt inre springa i skogen, åka nerför backen eller tanken på att här gick jag och Anna när vi gjorde det och det. De minnena har liksom aktiverats nu på något vis. Däremot så minns jag inte vad jag gjorde för en stund sedan…

Tillbaka till Adelsköld och hennes två svarta år. För mig har medvetandet och tiden alltid varit konstigt och ibland tror jag att galenskapen ligger nära. Vissa saker minns jag med hjälp av de bilder som jag tar överallt och alltid. Idag är jag väldigt tacksam för det. Resorna till Israel och Malmö minns jag bäst genom bilderna som det är idag.

15 februari 2017 Trädfällning
De fäller träd i förorten.

Misslyckandeaspekten gör att det har varit svårt att skriva om min egen diagnos. Har knappt orkat tänka kring detta och än mindre blogga om det, även om jag försökt vissa dagar.

15 februari 2017 Trädfällning
Försöker komma ut vid 9-tiden på fm för min förmiddagspromenad.

Mitt första försök med terapi fungerade helt enkelt inte eftersom hjärnan inte hängde med. Någonstans känner jag att terapi är en bra form för mig och i morgon ska jag göra ett nytt försök. För det är inte bara utmattning jag drabbats av utan det var fler saker som gjorde att det brast. Idag ser jag det som att det blev en sak för mycket. Mina strategier och affirmationer klarade inte av det helt enkelt. Jag stöp rakt ner i mörkret.

170215_03
Det går sakta, men jag går nästan 5 km när jag är klar med morgonpromenaden.

Har inte velat skriva om det som hänt. Känner så igen Adelskölds ord om misslyckande och för mig finns det ytterligare en dimension i detta eftersom jag mått dåligt tidigare i det här livet. Då visserligen inte utbränd på det sättet som jag är nu utan då handlade de mer om att jag inte kunde hantera mina känslor utan hjälp. Känslor som var instängda i över 30 år.

16 februari 2017 Trädfällning
Några träd sparade de i alla fall.

Det har varit en sådan jävla lång och jobbig process i det här livet för mig. Det är jättejobbigt att inte vara en stabil och solid själ. Nu när jag mer är medveten om orsakerna den här gången är det svårt att se det positiva med det som hänt mig, även om jag vet att det finns en anledning till att det tog stopp för mig i december förra året.

Saker och ting händer bara inte. Det finns en mening med det som vi är med om. Fy fan vad jag hatar den vetskapen ibland!

16 februari 2017 Trädfällning
Virke till kommunen.

Har så lätt att bara se det negativa och fokusera på att jag nu ser ut som en Michelingubbe igen med de problem som det medför i min kropp. De verktygen som jag hade gällande kosten och motionen klarade jag inte av att ha kvar när det handlade om att överleva överhuvudtaget. Nu slår jag på mig själv igen för det, när jag istället ska vara tacksam för att allt inte är svart utan att det finns ljuspunkter. Att jag vill leva vidare, trots det som hänt.

16 februari 2017 Trädfällning
En ståtlig tall sparade de. Eller ryker den vid ett senare tillfälle, tro?

Skräckslagen för att tappa kontrollen över mig själv och mitt medvetande. Nu börjar jag nog må bättre när andra känslor kommer över mig. Men närminnet är dåligt och frågan är om det någonsin blir helt bra? Min läkare säger ju det men att det tar tid. Lång tid.

Vet också att hjärnan behöver vila. Trådarna måste få läka utan en massa stress och energier som påverkar negativt. Att titta på det där ljuset är väldigt svårt för mig. Ljuset som jag tänder för att meditera kring. Titta bara på lågan och gör ingenting annat. Medveten vila är så svårt.

Vissa dagar mår jag bättre och vissa sämre. Är så förundrad över detta med måendet eftersom jag inte riktigt vet varför det skiftar så. En del av de bloggposter som jag ändå orkat skriva under denna tid känns idag som om någon annan skrivit. Det är en märklig känsla.

Det är precis som om minsta ansträngning får åverkningar på något sätt och varje dag sover jag middag och då pratar vi timmar. Gör jag inte det så orkar jag knappt laga middag.

Fast jag försöker vara tacksam över att jag är där jag är ändå. Det hade kunnat vara ännu värre. Som två svarta år då minnet är helt borta.