Etikettarkiv: tacksam

Ingenting för andra, allt för mig

All snö är på väg att försvinna. Det smälter bort i en rasande fart nu när det är plusgrader. Mycket vatten blir det. Frågar du mig så känns det bara skönt, jag gillar inte snö och vinter. Hade jag ekonomi hade jag haft ett litet hus i Spanien under vintertid och varit där så mycket jag bara hade kunnat.

Jo då, jag tittar på Melodifestivalen och jag röstar via appen, men mer är det inte. Engagemanget är långt från tidigare år och när dessutom helt andra låtar än jag gillar går till final, sjunker intresset än mer. Tycker det är så likriktat och tråkigt och de som har riktiga melodier, de har inte en chans att ta sig vidare. Nej, antingen börjar jag bli gammal eller så är konceptet alltmer ungdomsinriktat med bidrag som bara de yngre faller för.

Jag gillar Jan Malmsjö och ”Leva livet”:

Livet går och dagarna försvinner. Saknaden efter någon att krama om finns alltjämt även om jag gör allt för att döva den känslan. Jag klarar inte av att söka någon. Då får jag vara ensam och jag vet att det är på detta viset, men det känns ändå en saknad. Vetskapen om att det är ju detta som är livet, dagarna som går känns tufft ibland. Jag blir ju inte yngre… ingenting för andra, allt för mig.

Försöker vara tacksam istället. Se varje dag som en seger. Även om jag inget gör och bara sitter. Bättre på jobbet än på många år, mina fina katter som alltid är redo för ett gos samt barnen. Barnen som finns där om jag vill prata med dem, men jag vill inte tynga dem med det jag skriver här. Men den vetskapen försvinner lätt när timmarna går och tankarna inte vill släppa. De som kommer inifrån och som äntligen ser sin chans att få komma ut. Efter alla dessa år. Mummel och dravel i parti och minut. Jaget i mig måste vara monumentalt.

Ingenting för andra, allt för mig.

Annonser

Komma hem och vara ett

I luciatider… vackert tåg i Gamla Stan.

Sejour nummer två var än mer omvälvande än den första. Riktigt svårt att förklara vad som sker med mig tillsammans med denna fantastiska själ som jag fått som terapeut. Vi har bara träffats två gånger, men hon sätter verkligen ord på det som jag behöver hjälp med.

På väg ser jag många fina saker i Gamla Stan. Denna fina målning av Bowie till exempel men den får jag bara titta på eftersom den går loss på 3 700 kronor, men jag tog i alla fall en bild på den.

Lugn mak på väg tillbaka. Omtumlad och rörd passerade jag åter Stortorget och julmarknaden. Målet var att köpa brända mandlar. Torparens Konfektyr AB till höger uppfyllde min dröm och tre påsar fick åka med mig hem.

Polkagrisar i massor. 

Det är mysigt att gå omkring i Gamla Stan och vara själv med tankarna och då speciellt efter dagens session som fick mycket i gungning inom mig.

Skulpturen är gjord 1956 av Ivar Johnsson och heter ”Pojke bestigande häst”. Den står på Tyska Stallplan i Gamla Stan.

Vågar inte be om så mycket och att jag ska greja detta nu, men de två första gångerna lovar gott, även om jag är både rädd och vill strunta i alltihopa när det är som svartast. Samtidigt vet jag att motsatsen är helheten, ljuset och modet att sträva dithän är idag är mitt enda val.

Tacksamheten går inte att beskriva i ord över att jag får den här chansen där jag nu är i mitt liv.

Komma hem
Vara ett med mig själv
Andas rätt och…
Vara ett i detta liv.

Det är som det är

180928 hösten

Igår kändes det att hösten var på intåg. Kalla vindar och en extra tröja måste till för att inte frysa. Hemma har elementen slagits på för att höja temperaturen till hyggliga nivåer.

Livets skiftningar slog emot mig nu på morgonen. Läser om en avlägsen ”släktings” död och som vanligt i min släkt, förutom syrran och en moster som jag pratar med ibland, är kontakten lika med noll med de andra få som fortfarande är i livet. Hade hört om eländet, men visste inte att det gick så fort. Hade inte sett personen på år och dar. Det är som det är. Min pappa gjorde allt under min uppväxt för att bränna alla broar som fanns till släkten, vilket idag gör att jag i många fall inte vet vilka släktingar som fortfarande vandrar på jorden. Har heller inget intresse av att forska kring detta. Det är som det är.

Så synd att självinsikt är en bristvara.

Tisdag till torsdag hade jag kraft och det är dagar som jag inte varit med om på flera år. Vet att jag måste vara försiktig, så att jag inte bränner ut mig igen, men det är svårt när jag då mådde så bra. Det är svårt att hålla tillbaka, men jag tror mig ha lyckats lite att landa emellanåt och inte bara köra på. Oerhört tacksam att jag kunde känna glädje, nyfikenhet och en lust på ett sätt som inte funnits där under flera år.

Utan människorna omkring mig, min familj, mina arbetskamrater hade jag inte kommit dit jag är idag. Är dålig på att säga hur glad jag är i dem och hur viktiga de är för mig. Visst hemfaller jag åt ömklighet och grubblerier, men jag fastnar inte lika länge idag. Det mörka och jobbiga fångar mig inte så att det tar över, utan lusten att leva tar alltmer plats.

Ljuset i tunneln samt minnet av mannen med den vänliga rösten

22 mars 2017 Hjärta i barken

När jag igår satt hos min husläkare kände jag ljuset i tunneln. Må låta klyschigt men så var det.

Tänkte på hur det har känts de tidigare gångerna och hur skillnaden faktiskt den här gången var väldigt påtaglig.

Min husläkare bryr sig om mig och vill inte gå för fort fram. Hon vet vad hon talar om när det handlar om utmattningssyndrom och de som gått tillbaka för fort har ibland drabbas av bakslag som i värsta fall gjort att de aldrig kommer igen efter det.

Vi bestämde att jag är fortsatt sjukskriven till den 2 april, men att jag ska göra tre besök på jobbet för att “känna in” och se hur det funkar under den här tiden.

Funkar det bra och allt går enligt planerna ska jag sen jobba 25% april ut. Inte mer utan ta det lugnt och komma in i jobbet på ett bra sätt. Har också fått en försäkran från min chef om en förändring i mina arbetsuppgifter som jag tror gör att jag inte stressar upp mig som förr.

Häromdagen träffade jag jobbets personalansvarige och det var ett jättebra möte för mig. Blir väldigt tacksam över att jobbet vill ha mig tillbaka och inte ser mig som förbrukad efter det som har hänt.

Så redan i morgon börjar min rehabilitering mer praktiskt genom ett besök på jobbets förmiddagsfika. Lite oro känner jag men pratade en del med min husläkare om detta och fick många kloka tankar av henne. Sen är jag som sagt också väldigt förundrad över att tiden i sig har gjort mitt mående bättre.

Det finns saker hos mig som alltid har funnits där och som jag alltid kommer att få jobba med, men ändå kände jag igår hur viktigt det har varit för mig att bara få vila hjärnan utan större “krav”. Bara låta tiden läka mig. Trodde inte först riktigt på att “bara vara” kunde göra skillnad på det sätt som det faktiskt nu gjort.

Det finns saker jag inte har klarat av och som hade varit bra för mig, men det får komma senare. Vad tjänar jag att slå på mig själv kring misslyckandena? Försöker se det som lyckats istället och det är ju att jag nu ser ljuset i tunneln.

 

Sven-Erik Magnusson 13 oktober 1942 – 22 mars 2017
Sven-Erik Magnusson 13 oktober 1942 – 22 mars 2017

Sven-Erik Magnusson, mannen med den vänliga rösten och frontmannen i Sven-Ingvars dog i natt, 74 år gammal. Han hade sedan 2010 kämpat emot prostatacancer.

Idag minns jag honom genom att spela Sven-Ingvars hela dagen. Det finns många fina bitar som de gjort. Mina favoriter är Sommar och sol, Kristina från Vilhelmina, Två mörka ögon, Fröken Fräken, Någon att hålla i hand, Jag ringer på fredag och den underbara Ärtor och fläsk!

Det finns många godingar i deras katalog och jag skulle kunna nämna än fler.

22 mars 2017 Minns Sven-Erik Magnusson

De körde ju i en egen genre och blandade friskt bland stilarna. Den 2 juli 1998 köpte jag en samlingsplatta med dem just för att de hade många fina dängor som tilltalade mig. Den plattan går via Spotify varm idag kan jag säga…

Vila i frid, Sven-Erik Magnusson och tack för all fin musik genom åren!

Tappad brodd

Raderar och börjar om. Skrev världens text om nuläget, men jag känner att varken bakom lösenord eller helt öppet vill/orkar jag dela med mig om vad som händer inom mig just nu.

Det får gå ändå.

2016-03-05 Efter dagens löprunda!När jag var ute nu på förmiddagen och sprang min mil så lossnade ena brodden. Den hängde liksom kvar i skon, så jag var tvungen att stanna för att få av den helt. Jag tappade dock inte så många sekunder utan det fick bli en av mina tre intervaller istället. Optimalt blev det inte, men jag fick ändå den näst snabbaste tiden någonsin på en mil 1:00:27. YEAH!

Är så tacksam att kroppen svarar och fungerar när allt annat är rörigt och jobbigt just nu. Det blir liksom som att jag tvivlar på hela mig, så då var härligt att få ett kvitto på att min kropp trots allt svarar positivt när jag springer.

Men nu har jag alltså bara en fungerande brodd. Tänker inte köpa nya, utan får köra utan i morgon och hoppas att våren kommer snart.

Nää, som sagt veckan som gick var inte bra för mig. Hoppas verkligen att helgen vänder tillbaka skutan där jag var tidigare. Det är väl fan också om jag inte ska kunna påverka mitt mående på ett positivt sätt? Inte bara flyta med som en död fisk och tro att det inte går att påverka saker och ting. Gamla tankemönster försöker som ett resultat av nedgången förtvivlat ta över, men jag VÄGRAR!

Allt är inte förutbestämt, eller?

Korsas vår väg någonstans?

Det är så många som mår dåligt. Som är deprimerade och som sitter fast. Kanske kan min historia hjälpa någon? Min väg framåt är inte din, men kanske korsas vår väg någonstans?

I januari 1997 så hade jag precis fyllt 31 år. Jag levde ett familjeliv med tre barn och fru. Vi hade varit gifta i 3 1/2 år och fram till denna januaridag så hade jag svalt, svalt och åter svalt. Bägaren var redan året innan på väg att rinna över, men på något vis så klarade jag av att lura mig själv.

Har inte haft så många panikångestattacker i mitt liv, men hösten 1996 så var det flera som kom i ganska tät följd och det tror jag i mitt fall berodde på att det inte gick längre att lura mig själv. För mig så byggdes attackerna upp för att jag inte kunde hantera känslorna och jag vågade inte må dåligt helt enkelt. Jag gjorde allt för att distrahera mig själv och inte känna det negativa. Vilket tillslut gjorde att bägaren rann över… panikångesten ersatte det jag istället hade behövt att göra – ta itu med det som var jobbigt inom mig.

Min erfarenhet är nu flera år senare att man måste våga må dåligt. Våga stanna kvar i det och inte fly. Vad är det värsta som kan hända?

Men att komma dit, det tog flera år för mig. Att våga känna ångesten och inte fly ifrån den var skitläskigt och jag gjorde länge allt för att slippa känna detta. I januari 1997 så gick det alltså inte längre. Jag hade svalt och vägrat känna någonting så att benen inte bar mig knappt när jag stapplande in på akutmottagningen. Var totalt avstängd i delar av kroppen så de helt enkelt slutade att fungera. Var helt säker på att jag var dödssjuk och inte hade lång tid kvar.

Men allt satt i det psykiska, i skallen på mig. Jag var totalt stängd och reagerade inte på någonting som handlade om känslor och jobbigheter. Sakta men säkert så väcktes jag upp igen. Terapi, samtal och ännu mer terapi. Det tog många år att våga öppna upp helt eftersom jag till en början ljög både för mig själv och min omgivning. Trodde inte att jag skulle hålla om jag var helt ärlig och berättade om alla känslorna. Trodde det skulle räcka med små bitar av ärlighet. En del var så läskigt att prata om att jag fortsatte att ljuga både för mig själv och andra. Men som sagt, sakta men säkert så släppte rädslorna och skräcken att vara totalt ärlig mot mig själv och mot de omkring mig. Göra upp med relationer och tankar, det som gjorde mig avstängd och rädd gjorde att jag mådde allt bättre.

Jag kan inte ha varit lätt att ha och göra med då. Nu efteråt så är det lite märkligt att tänka tillbaka på dessa år. Någon quickfix finns absolut inte, det går inte att tro (åtminstone inte i mitt fall) att berättar man bara lite och sen håller kvar en del, så blir det bra. Så fungerar det inte, utan då kommer det bakslag igen. Garanterat så och för mig tog det många år innan jag vågade vara helt ärlig emot mig själv och min omgivning. Det går inte att tro att man kan spara det jobbigaste och komma undan med det, eller hur jag ska uttrycka det. Skiten ska och måste ut!

Det dåliga måendet kan bli ens identitet. Tas man ifrån denna identitet, vem är man då? Lite så var det för mig, jag hade alltid någonting att må dåligt över och det var liksom alltid någonting med mig som inte var bra. Det var ju livsfarligt att må så bra att jag inte hade detta kvar som på något sätt blev min identitet. Det var också en prövning att se detta med ärliga ögon.

Det är så lätt att fastna i det negativa. Ta det till sig och omedvetet bygga en identitet kring sjukdomar och dåligt mående. För mig var det många gånger så och det tog mig lång tid att se det med egna ögon. När människor försiktigt försökte påtala detta för mig, då var det taggarna utåt. Det ville jag inte se till en början, att det var ett livsmönster för mig att må dåligt. Att jag liksom lite levde i det för att fungera hur paradoxalt det än kan låta. Att må bra, det var livsfarligt i alla fall under en alltför lång tid av mitt vuxna liv.

Mina genombrott eller vad jag ska kalla det kom egentligen efter terapin och faktiskt efter att jag helt slutade med alkoholen. Alkoholen förvrängde min verklighet, det var helt klart på det viset. Den är en falsk vän som förstorade det negativa inom mig. Men det ville jag inte se. Vad skulle jag då ha kvar om jag inte kunde festa till ibland? Det var som en ventil och faktiskt en trygghet på något märkligt vis. Men den stoppade upp och fördröjde läkningsprocessen inom mig. Det vet jag idag.

Vad är det värsta som kan hända? Det säger jag ofta till mig själv och har gjort sista åren. Det är tröstande ord. För, vad är det värsta som kan hända?

Den värsta motståndaren mot att må bättre har varit jag själv. Helt klart. Mina demoner och tankar kring den jag är och att jag liksom inte är värd någonting bättre. Sen finns det också dessa krav eller vad jag ska kalla det för, att hålla uppe en bild av att man klarar av allting utan att ta hjälp. Man kan många gånger säga att man tar hjälp och pratar med människor, men sen när det verkligen är akut läge, då tror man bara att människor inte orkar med en.

Men går  man emot det en gång och är totalt ärlig och verkligen får ur sig det som gör ont och är jobbigt, givetvis hos någon man litar på, då händer det saker inom en. Man blir befriad, sakta men säkert. De sanna orden befriar.

Problemet blir om man ljuger för sig själv, år efter år och inte vill förändras. Vill man då egentligen må bättre? Vad handlar det om då när liksom ingenting fungerar? Mår man då tillräckligt dåligt? Det går inte att förhandla med måendet så att säga och man måste ner så långt det går i botten för att vända. Man måste våga det. Det kan låta hårt, men det finns inga genvägar i detta. Så var det för mig och det tog många år innan jag fattade detta och släppte taget helt och fullt.

Jag tror att många människor måste släppa kontrollen över andras liv. Att tro sig ha kontroll och förutse saker och ting som ligger utanför sig själv, det skapar ångest och oro hos många. Kan man släppa denna kontroll, så mår man mycket bättre. Titta på sig själv istället och bry sig om sina egna problem och det som gör ont. Många vågar inte det, utan lägger kraften på andra istället för att slippa ta itu med sig själva.

Man måste också vara snäll emot sig själv. I början när många tjatade om detta till mig så fattade jag inte vad de menade. Vadå, vara snäll? Jag fattar inte vad ni menar?! Idag förstår jag att det handlar om att vara tålmodig med sig själv och faktiskt ibland våga tänka att man är ok, att man duger och är stolt över vissa handlingar. Det gör inget heller om det inte blev perfekt en dag. Alla människor kan inte heller älska en. Det är en svår och jobbig lärdom, men så är det. Man kan inte vara omtyckt av alla.

Idag så kan jag känna en sorg utan att riktigt veta varför. Jag är sorgen på spåret och jag låter sorgen vara där. Jag försöker inte ta bort den och jag är inte rädd för den. Den får finnas där i mitt liv och faktum är att är jag snäll emot sorgen eller hur jag ska säga, så gör den mindre ont och den klingar alltmer av. Så tror jag det är med alla jobbiga känslor vi har inom oss. Bekämpa dem inte utan låt dem ta plats. Om du kan, så försök att också tänka vad det står för. Man dör inte eller får ett psykbryt av att känna ångest eller smärta. Vad är det värsta som kan hända?

Det här är min sanning, mitt liv och mina erfarenheter. Min berättelse och för mig har det funkat. Jag har tvingats till många saker innan jag förstod mitt eget bästa. Idag är jag SÅ tacksam över detta och att jag vågade släppa iväg egot eller hur jag ska säga. Att jag vågade ta hjälp.

Vad som än händer i framtiden, så vet jag nu att man kan förändras och må bättre, det är aldrig kört. Nu pratar jag inte om att vara lycklig eller på topp hela tiden, inte alls, utan må ok och till och med kunna ha ångest en dag utan att för den skull fly ifrån den genom destruktiva handlingar. Det går faktiskt över.

Det är en ständig process detta. Det tar aldrig slut. Att acceptera just det faktumet har tagit tid för mig. Detta pågår jämnt och hela tiden. Acceptansen över att man är känslig och känner en jävla massa hela tiden är A och O. Grejen är bara att man inte ska vara rädd för de jobbiga känslorna. Låt dem komma bara. Kanske låter jag tjatig, men det är så viktigt att våga känna känslorna fullt ut och inte vara rädd för dem. Blir det för jobbigt se till att ha någon att prata med. Någon du litar på.

Det går att komma ut på andra sidan och må ok och t om bra ibland. Det går. Jag vet att det går.