You are currently browsing the tag archive for the ‘syrran’ tag.
Det är som att cykla eller att simma, har man väl lärt sig det så sitter det i. Det var inga konstigheter alls att köra bil idag, även om det var flera år sedan sist, närmare bestämt nästan 7 år sedan!! Tofflan låg på sjukhus i augusti 2010 när jag lånade hennes bil några dagar.
Fatta, 7 år sedan, det kändes det inte som när jag idag körde, men det finns i ryggmärgen på mig detta med bilkörning.
Det är en sådan här bil jag fått låna.
Tog bussen till syrran för att hämta bilen [Instagram]. Fick instruktioner om både hur Morris ska utfodras och hur bilen fungerade. Som sagt, det funkade utan problem att köra hem bilen. Men tyvärr kan jag inte ta den till jobbet direkt eftersom parkeringsplatserna är stängda utan det blir buss från syrran in till jobbet den här veckan.
Gubben är med bil, fram till lördag. Får se om jag orkar med någon liten utflykt till något ställe som jag inte orkar ta mig till med buss. Vi får se. Det är svårt när ekonomin ser ut som den gör, men kanske kan jag bara ut och åka en sväng ändå för att känna känslan. Även om bilar och jag sällan är en bra kombination.. hehe
Tillfällig andningspaus. Känner mig pressad på flera plan. Ett pling i telefonen från en vänlig själ gör att ett av planen tillfälligt inte plågar mig. Det finns väldigt snälla människor som vill mig väl. Mina tankar fokuserar på dessa vänliga människor och då går det lättare att leva.
På söndag ska jag till syrran. Under en vecka ska jag få låna hennes bil för att lättare kunna ta hand om hennes katt Morris när hon far ut på en resa. Mitt största äventyr i sommar blir detta att vara kattvakt åt Morris. Det är inget jobbigt i sig, men jag oroar mig ändå. Oroar mig för allt numera och har svårt att tänka positivt.
Klarar jag av att köra bil? Vad ska jag ha bilen till när jag inte kan göra någonting? Jobbets parkeringsplats är avstängd på grund av ombyggnad så jag kommer inte att kunna ha den till jobbet. Har inte ens råd med parkering i stan. En vecka till är jag i tjänst innan semestern. Samtidigt är det ett bra tillfälle för mig att få köra överhuvudtaget. Det är flera år sedan sist, men jag oroar mig lite för mina egna tankar kring detta.
Snart har det gått fyra dagar sedan jag drog ut min visdomstand. Läkningen går fint men jag kan fortfarande inte vara helt utan värktabletter. I natt var nog den första natten som jag sov någorlunda “normalt”. Sen att jag drömmer och befinner mig i parallellvärldar, det är någonting helt annat…
Märker hur passiv jag har blivit. Hur viljan än mer försvunnit att göra bra saker för mig själv. Eller rättare sagt orken att vilja. Förr kunde jag pressa mig, men idag finns inte den där extra växeln att tillgå. Då händer ingenting i ett liv och det är min egen förskyllan. Men viljan finns inte där. Att grabben nu är hos sin mor känns bra eftersom jag inte kan erbjuda honom någonting.
Bara att sköta hemmet och baksidan är nästintill ogörligt för mig. En liten sak tar mycket längre tid än förr, innan jag blev sjuk. Allt är liksom förgjutet i någonting som jag inte kommer ur. Fastnar och drar mig för att ens försöka. Grejar bara det mest akuta, när jag verkligen måste. Måste för mitt eget välmående så att säga, på den minimala nedre gränsen. Tur ändå att jag har någon form av måttstock kvar gällande vissa saker.
Det är verkligen inget synd om mig. Fiskar inte efter sådant längre. Det är därför det känns bra att avsluta denna blogg 31 juli med en hyllning till min son när han fyller 15 år. Det är en perfekt avslutning på denna blogg. Idag är jag väldigt kluven till att blogga, även om det känts bättre den sista tiden att skriva om mitt liv. Kanske beror det på att jag ser ett slut? Fast jag berättar inte allt längre. Det blir för mörkt och svart då och kan jag inte vara ärlig helt och fullt då är liksom vitsen borta med att ha en blogg enligt mitt sätt att se på saken. Allt eller inget. Som med det mesta.
Nu ska jag tvinga mig ut på baksidan för att klippa gräsmattan. Sen ska jag tvinga mig iväg på någon form av promenad. Sen får vi se…tittar på mycket film just nu. Ett bra sätt att slippa tänka för mycket.
Idag träffade jag syrran. Vi umgicks under några timmar. Vi träffades först vid mammas och morfars grav.
Det var dags att göra vårfint och sätta några vårblommor. Ett gäng tagetes och penséer köptes in.
Glad gubbe poserar när blommorna är planterade.
Gillar den orangea tagetesen lite extra mycket.
Sedan bjöd syrran på kyckling- och baconsallad. Fick umgås en stund med Morris och han satt faktiskt i knäet hos mig vid ett tillfälle. Härligt!
Hittade en häftig trähäst med brillor hos syrran.
Efter lunchen blev det fika och mycket prat. Barnen, vänner och åldrandet kom upp och vi konstaterade båda att det är jävligt märkligt att konstatera att vi nu båda passerat ett halvt sekel. Helgejul!
Träffade också hennes grabb och det var roligt att prata med honom. Man märker att tiden går s a s.
Det blev några tagetes & penséer över som jag satte i denna ovala träkruka på baksidan. Det var många år sedan jag hade blommor på det här viset, tack vare syrran blev det nu verklighet.
Två tagetes hamnade i rabatten eftersom de inte fick plats och jorden tog slut. Det kan bli tufft för dem att överleva men vi får hoppas att frosten är över och förbi nu.
Ledigt, lätt och roligt var det att umgås idag. Mådde bra och orkade hela vägen. Det känns som om orken kommer tillbaka alltmer och får man umgås på detta sätt med syster sin, då fylls den positiva energin på i bra fart. Välsignad!
Fram med de fetaste pukorna och trumpeterna! Konfetti, ballonger och raketer stora som plankor för idag är det en stor dag!
Min kära syster år 1979 då hon var 12 år gammal.
För den 5 april 1967 föddes min fina syster och det måste givetvis uppmärksammas här på brorsans blogg! 50 pannor ung, det är inte illa det!
År 1980 firade vi julafton tillsammans.
Hon har alltid funnits där genom åren även om jag distanserade mig en tid och trodde annat. Men hon stod kvar och det är jag så oerhört tacksam över.
Hon är den som jag delar livets historia med. Hon vet om allt som hände och är den närmaste och jag älskar henne av hela mitt hjärta!
År 1985. Syrran är 18 år gammal!
Grattis min älskade syster!
År 2010 firade vi midsommar tillsammans.
Sedan några år har vi mer frekvent kontakt och kan prata om allt. Hon har varit ett viktigt stöd för mig och bara vetskapen att jag kan ringa när jag vill har känts bra under min sjukskrivning sista månaderna.
Det är ju en jävla tur att vi har varandra i det här livet!
Så här såg det ut 2015 när syrran firade sin födelsedag.
Syrran är nära mitt hjärta och jag vill henne allt gott i livet. Må åren bli de dubbla i detta liv, kära syster!
Min förhoppning är att du får en fin dag. Ska ge dig en stor kram när jag ska lämna över min present vid lunchtid. Hoppas kvällen på restaurangen med vännerna blir fin och att du blir ordentligt firad.
Den här hyllningen lade jag upp på Instagram:
Besviken och trött på mig själv. Frustrerad och helt slut i både kropp och knopp. Känns nästan som bakslag, men jag vet att jag inte ska tänka på det viset. Det finns lärdomar i allt och att vilja men inte kunna allt, det skapar både ångest och frustration i mig, vilket i sig hur paradoxalt det än kan låta är ett bra tecken, även om det känns precis tvärtom.
Åkte dubbla bussar för att besöka Clabbe och Inger i fredags. Blev nästan chockad över all bebyggelse i Norra Luthagen. Har nog inte varit där på en 4-5 år och det såg helt annorlunda ut.
Tidigare var det bara en stor äng där det nu står massor av hus. Det finns till och med ett nytt torg med en flera olika affärer. Det var nog lite väl länge sedan som jag hälsade på Clabbe och Inger…
De bjöd på lunch och fika. Vi pratade i ett par timmar och det var väldigt roligt att träffa dem båda.
När jag skulle hem tog jag mig en promenad så att jag slapp att åka två bussar för att komma hem. Överskattade nog min förmåga för jag var helt slut efter detta, men hade ändå svårt att komma till ro. Tror att det blev lite för mycket intryck och sådant för mig.
Helt plötsligt så har Maxi börjat sova på Majas sovplats. Det har nu pågått under några dagar. Märkligt att han nu väljer den platsen efter att helt ha ignorerat den tidigare. Han är söt i alla fall där han ligger och snusar.
Frida överraskade mig totalt när hon skickade detta collage till mig. Det är bilder på mig, min mamma och syrran under min barndom. Många tankar och känslor väcker collaget. Blir väldigt varm om hjärtat över att Frida gjorde detta till mig.
På förmiddagen igår hade jag tänkt att ta mig en promenad, men orkade inte riktigt. Det blev en kort sväng eftersom krafterna helt enkelt inte fanns där. Tror att äventyret i fredags tog mer på mig än vad jag ville inse. Somnade och sov ett par timmar och vaknade av att syrran ringde på dörren.
Hon ringde mig tidigare och ville träffas. Hon kom hit och hade med sig tulpaner, semlor och ett gott humör. Vi pratade länge och hjärnan min gick på högvarv ännu en dag. Nya intryck och känslorna for åt alla håll.
Tror som sagt att jag har kört på lite för hårt de sista dagarna. Varit social i flera dagar i sträck, vilket gjort att jag har svårt att hejda mig och då kommer upp i varv när jag känner mig bättre. Lurar liksom mig själv.
Vill mer än jag orkar och har väldigt svårt med balansen. Att inte bara köra på nu när jag mår bättre och hjärnan liksom har “vaknat till” igen behärskar jag inte. Det är så svårt att hålla igen och jag blir ledsen och frustrerad på mig själv. Tror mig orka mer än jag gör. Har börjat få problem att sova längre perioder på nätterna sedan några dagar, vilket troligtvis beror på att hjärnan är mer aktiv än i början då den var helt utslagen.
Det bästa nu är att vara själv och tanken är att jag inte ska träffa någon idag. Vara ensam och bara ta det lugnt, för i morgon måndag ska jag ut och åka buss igen för att ta mig till jobbet och där ha ett möte om hur det blir fortsättningsvis. Inför detta är jag ganska nervös av flera olika anledningar.
Idag har jag redan hunnit att ta mig en förmiddagslur. Det är frustrerande att inte ha den kraft som fanns där för ett år sedan.
Snart borta för alltid.
De träd som har gula band runt sig ska fällas.
De tre stora tallarna ska bort. Utrensning pågår i byn. Frågan är om de är kvar nästa gång jag tar min förmiddagspromenad?
Idag väntade jag på ett samtal från mitt jobb. Själen som är min chef nu har alltid varit schysst mot mig och idag var inget undantag. Blir väldigt tacksam i hjärtat över orden och att de ser en framtid för mig på jobbet trots allt.
Solen sken och tankarna var ljusa när jag kom ut på min nödvändiga promenad.
Såsom det är, var och alltid blir.
Väntade också på en leverans som kom mitt på dagen. En TV-möbel till grabben, vägglampa och lite sängkläder hade jag beställt.
Maja ville vara med när jag skulle få ihop TV-möbeln. Det gick nu inte alls och även om jag vanligtvis inte är bra på att montera, så märkte jag nu att det är än värre. Det gick bara inte med alla skruvar, muttrar och jag vet inte vad, så jag lade ner det hela. Anna kommer i helgen och räddar oss så att Elias kan få en ny TV-möbel i sitt rum. Sådan tacksamhet att jag idag är så god vän med både henne och Tofflan. Viktiga själar i mitt liv.
Bara att få upp vägglampan tog mig nästan en timme. Då förstår ni nivån hos mig just nu, men jag är glad att det åtminstone fungerade. även om jag hade stora problem.
Att bädda rent två sängar tog också på krafterna. Visst, saker och ting är bättre med mig, men det är vid sådana här tillfällen som frustrationen slår till och vetskapen om att det är långt kvar tills jag blir den där personen som jag vill och hoppas kunna bli igen. Såsom det är, var och alltid blir.
Felix är ett föredöme i att kunna slappna av. Verkligen en cool katt.
Saknar tvåsamheten och ju piggare jag blir, än mer saknar jag den. Tyvärr tänker jag då också mer på mina misslyckanden och det som gått fel. Men jag vet att detta måste jag ur för att komma tillbaka någorlunda. Det går inte att stanna kvar i någonting som är utopi och bara händer i drömmarnas värld.
Såsom det är, var och alltid blir. I de orden kan bara jag fylla i meningen, ingen annan. Mina tankar, mina val.
Ett samtal med syrran var också guld värt. Känns emellanåt som om jag inlett en ny fas i den här resan jag är på, men jag vågar knappt ta de orden i min mun efter allt som hänt de senaste månaderna.
Klyschan en dag i taget har aldrig varit mer verklig för mig.
