Etikettarkiv: symbolisk

Äventyr med sol & blå himmel

En förvirrad men ändå nyttig upplevelse var terapin. Inte för att det var ett bakslag, mer för att… …det kanske är annat jag behöver just nu… terapeuten skulle ta kontakt med mitt jobb för att prata om detta. Träning i att bara vara kanske?

Hade jag ork efteråt skulle jag gå till mammas grav. Det hade jag bestämt mig för. Ett uns av tvekan men jag ändrade mig snabbt när jag tittade upp mot den klarblåa himlen. Vilket väder!

Inte går det fort när jag är ute och spatserar. Men, och det är en av mina stora lärdomar, det behöver inte gå fort! Vad hade jag att passa? Sen orkade jag inte heller för den delen att pinna på som jag brukar.

17 februari 2017 Mammas grav

17 februari 2017 Mammas grav

En röd ros blev det till mor. Köpte också ett ljus och tände med den ask som jag tvingades köpa för femman jämt. Att ha en tändsticksask eller tändare liggandes i innerfickan är inget jag har numera. Det var annat på den tiden då jag rökte, men det giftet slutade jag med redan 1992, åtminstone i nyktert tillstånd. Allt har sin tid.

17 februari 2017 Mammas grav

Det var ingen idé att göra vårfint, de gamla växterna fick sitta kvar vilket gjorde att de nu ser lite vilt ut vid mammas och morfars symboliska gravplats.

Men det kan få se ut så ett tag tycker jag. Hur många gånger har det inte varit tomt och ostädat eftersom jag inte orkat gå upp så ofta som jag behövt? Ja, jag pratar i detta enbart om mig själv eftersom, vad jag vet, inga andra besöker dem.

Idag är jag glad att gravplatsen finns kvar, även om jag har haft mina dubier under åren. Platsen må vara symbolisk, men den ger mig ändå kraft på något vis att besöka.

17 februari 2017 Uppsala domkyrka

Vädret gjorde det extra gynnsamt att fotografera bland annat Uppsala domkyrka på min lilla utflykt.

17 februari 2017 Uppsala domkyrka

Extra gynnsamt är det också just nu att få med domkyrkan på håll eftersom grönskan inte har kommit än och lägger sig i vägen. Så det blev några foton från olika platser på Sveriges tredje högsta byggnad, som ståtar med 118,7 meter. Endast slagen av Turning Torso (190 m) och Kista Torn (120 m).

17 februari 2017 Uppsala slott

På väg mot centralstationen så passerade jag också Uppsala slott. Eftersom träden är nakna gick det att få hyfsade bilder på slottet som började byggas redan i mitten på 1500-talet.

17 februari 2017 Solen

Hade det inte varit för solen och den klarblåa himlen hade jag inte vågat mig ut på detta äventyr. Solen gör sitt till. Är en solälskare av rang och hade jag råd skulle jag helt klart bo på sydligare breddgrader den del av året då vintern härjar i vårt land.

17 februari 2017 Uppsala slott

Bjuder på en bild till på slottet. Visst, träden är i vägen men på sommaren ser man väldigt lite av byggnaden därifrån jag tog bilden.

Vågar inte längre ta ut någonting i förskott. Vågar inte tro för mycket. Men igår kändes det riktigt bra, åtminstone på förmiddagen och tills jag kom hem. Vill tro det i alla fall, måste tro det. Andas in och bara vara i nuet. Tänk att jag haft så svårt att verkligen på riktigt klara av det. Vara i nuet. Här och nu. Tänk vad jag har bedragit mig under åren. Idag ser jag det som en överlevnadsinstinkt, för att slippa känna och riskera smärta. Men det blir ju så paradoxalt när jag tänker på där jag är idag och vilken smärta det givit mig.

Under eftermiddagen låg jag i princip hela tiden och efter en stund somnade jag. Vaknade två timmar senare och var ändå trött. Det säger väl något om att det är en bit kvar. Samtidigt har jag haft svårt att sova ordentlig på natten nu under två nätter. Hur konstigt det än kan låta kanske det ändå är ett tecken på att hjärnan vill lite mera nu? Men hur fan hittar jag balansen i det utan att återgå till det gamla? Till torktumlaren i huvudet som tillslut fick kortslutning. Medveten vila, än mer? Träna och försöka, om och om igen. Det är så svårt för mig detta. Istället för terapi så kanske det är en lärare i detta jag behöver?

Idag får jag hjälp av Anna med att montera Elias TV-möbel. Det har jag svårt för i vanliga fall och nu är det stört omöjligt. Hon fixar det säkert på en halvtimme om inte mindre. Tofflan kommer också med vilket gläder mig.

Annonser

Morgonpigg, alkoholtankar samt “besök” hos barndomsvän

När man vaknar kring fem-tiden varje dag, oavsett om det är vardag eller helg och är piggare än tuppen (som garanterat skulle sova om jag hade någon) då är det liksom någonting som har hänt inom en.

En tidig morgon i Jerusalem
En tidig morgon i Jerusalem.

Morgonen gillar jag mycket bättre än kvällen. Det har svängt kraftigt de sista åren och nu är det en självklarhet för mig att vara på jobbet vid 06.30-06.40. Kommer jag senare, så känns det som om jag just har kommit försent. Det är märkligt hur det kan svänga och då relativt fort. För några år sedan när jag hade sällskap av giftet och lät det styra mitt liv, då var det helt andra tider som gällde. I perioder var jag helt enkelt slaven och då speciellt sista halvåret innan jag tog professionell hjälp för att kunna komma vidare.

Giftet är alltså alkoholen. För mig ett gift och en bedragare som nog aldrig helt kommer att ge mig ro i sinnet till 100%. Men jag låter mig inte luras längre av de klassiska argumenten som sköt upp mitt tillfrisknande helt med några år. Men att inbilla mig att även slippa tankarna, det har jag slutat med. Idag vet jag vad som gäller, även om ledsenheten, desperationen och offerkoftorna dominerar totalt så finns det EN utväg som är helt stängd sedan den 4 april 2014. Så är det och så kommer det alltid att vara.

Oj, jag vågade uttrycka det nu i tryck också. Men jag formulerar det inte på annat sätt än så. Den vägen är stängd. Där finns bara elände och mörker.

Egentligen så skulle jag skriva om en helt annan sak, men ofta är det så att när jag sätter mig ner och skriver i min blogg, så går de bara av farten. Nej, det är inte automatskrift från högre ort som en del på allvar menar att de sysslar med, utan det är herr Olssons frustration som kommer ut genom en massa ord. Men han försöker passa sig för att nästan kvävas av de stora offerkoftorna, ja nästan kappor, som försöker ta över och lägga sig över honom likt ett jättetält. Ibland så kommer en liten kofta flygandes och den fastnar en liten stund, men jag kastar bort den så fort det går. Ibland håller jag tyvärr kvar den lite för länge, eftersom färgen just då kanske är tilltalande, men jag vet ju egentligen att det är bara att hiva iväg den oavsett om det handlar om koftor, kappor eller tält. För de förminskar mig och gör mig sämre, även om det stora Egot försöker ta över och säga mig andra saker.

Idag ska jag ta bussen. Åka till ett ställe som jag aldrig tidigare besökt. Det är en chansning för jag vet inte om han “ligger där” men jag har äntligen fått upp ett spår efter alla år. Jag får ingen inre frid om jag inte försöker. Har velat besöka barndomskamraten sedan länge, men inte vetat vart han har vilat. Ja, han lämnade jorden redan 1988 på nyårsdagen i en tragisk bilolycka. Han är mig kär och när jag tänker på honom känner jag en saknad. Det har kommit mer på senare år och då speciellt när jag fick “kontakt” med honom för ett par år sedan. Det var uppskattat. När han är i närheten känner jag en speciell doft.

Nu vet även jag att det bara är en symbolisk plats för i mina tankar finns han ofta. Men det känns ändå inom mig som om detta är någonting som jag ska göra. Det kommer att kännas bättre efteråt om jag hittar hans symboliska viloplats. Enligt gravregistret så ska han ligga kvar där i alla fall…

160511_Jerusalemjogg2
Morgonjoggen i Jerusalem 11 maj 2016 glömmer jag aldrig…

Men först ska jag dricka kaffe och sen ut och jogga. Missar eller orkar jag inte att jogga andra dagar så är lördagen helig, för då har jag alltid tagit mig ut för att jogga milen. Många intervaller och lufserier blir det ibland, men runt ska jag i alla fall.

Sinnet blir ljusare och jag känner mig i alla fall lite nöjd med mig själv efteråt. Elias är ju hos sin mor sedan igår och många svåra tankar följer mig för övrigt (duckar för koftan som är på väg) så att röra på fläsket och ta ut sig ordentligt, det lindrar.

Sen om jag fick “hälsa” på min vän så skulle denna dag åtminstone bli den bästa den här veckan.

Gravskötsel utan glädje

2015-09-21 Mammas grav

Besökte morfar och mammas grav idag på eftermiddagen. Rensade ur och gjorde fint och satte dit två blomster. Gravskötsel utan glädje.

Står ju i valet och kvalet hur jag ska göra med denna symboliska plats. Ingen annan än jag bryr mig och knappt det ens längre. Klagomål på skötseln gör att jag funderar ett varv till över nyttan med denna plats. Känner mig kluven på flera sätt över det funderandet just för att ingen annan går dit.

2015-09-21

Försöker känna in hur morfar och mamma skulle göra, men får inga tydliga svar. Förnimmer inget negativt eller så när jag pratar med dem. Det tar jag som svar att de inte bryr sig. Det sitter inte i den symboliska platsen och sen är det ju så, vem blir ledsen om den försvinner som sagt?

Mamma finns i mitt hjärta, i mina tankar och i mitt medvetande. Är ganska trött på att känna ansvar för denna gravplats. Missförstå mig rätt nu. Jag har aldrig velat haft detta ansvar, men just för att jag tog det så är gravplatsen fortfarande kvar. Det blev liksom som att det hängde på mig och så har jag känt i alla år.

Vad skulle hända om jag struntade i graven helt? Skulle de ta bort den då tillslut?

En dag kommer det ju att bli så oavsett. En dag så är jag inte kvar och vem ska då sköta om den? Att jag själv ska hamna där, det kommer inte på fråga. Vill inte ha några sådana här symboliska spår efter mig, platser som ingen ändå besöker. Det är ingenting för mig. Strö ut mig i vinden och den som vill kan ju ge mig en tanke då och då. Det räcker gott.

Samtidigt så vill jag ju inte stå där om vi säger 10 år och ångra att jag inte brydde mig. Då kanske jag vill ha en plats att gå till?

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra… lika velig som vanligt när det gäller någonting i mitt liv!

Rakt ut med bilder

Juli 2012

Visst kan man gå ut och göra saker trots att det är 15+ och regn i luften. Men hur givande blir det i längden? Det är grönt i alla fall nu, frågan är ju bara hur mycket väta marken pallar med?

Storvretabadet

Har inte badat ute en enda gång i år. Frågan är om det blir någon gång? Saknar det inte heller särskilt mycket numera med stigande kilotal.

 

Fredskalla

Fredskallan inköpt på ingivelse. Står fortfarande ståtlig och utan vikande form. Symbolisk för mig på ett sätt som är viktigt.

Juli 2012

Underskatta aldrig en katt. Felix är ett levande bevis på det, på mer än ett sätt!

Svandammen i Uppsala

En enda resa har det blivit på semestern i år. Då förstår ni hur illa det är. Ja, jag tycker att resa och upptäcka saker också är en del av semestern. I morgon ska vi åka iväg oavsett väder, det har JAG bestämt. Går liksom inte att sitta inne mer nu.

Juli 2012

Det blåa är ovanligt under denna semester. Brukar ha tur med vädret, men inte i år.

Felix följde med oss på promenad till affären häromdagen. Det blev en liten film av det!

Juli 2012

Ellet är tillsammans med mina barn de som betyder allt för mig. Jag gör mitt bästa men är inte perfekt som vissa tror, och jag känner mig otillräcklig såsom denna semester har utvecklat sig. Fast jag pratar mycket med mina barn och lyssnar på vad de vill även om jag inte har så många idéer själv just nu.

Madonna

Den stora trösten i alla lägen. Madonna är och ska vara med mig hela vägen.

Ute bland gravarna

Passerade för mig Barowiak, fast jag vet att det heter någonting annat idag.

2012-02-20

Slottsbacken i Uppsala var fint idag. Soligt och blå himmel.

Behöver bara vända på min lekamen så finns där Carolina Rediviva. Ett bibliotek med anor och som är stort som bara sjuttsingen. Det var länge sedan jag var in där nu så det kanske ska bli ett utflyktsmål i vår.

2012-02-20

Tog mig till kyrkogården för att prata lite med mamma. Att få vara nära och reflektera över mitt liv, även om platsen bara är symbolisk. Men just därför kanske. Hon har kommit närmare och längtan efter henne är större än på många år.

Fadime Sahindal och hennes gravplats gick jag också till en stund.

2012-02-20

Gravstenar och platser har för mig alltid varit symboliska. Själen och medvetandet går allt direkt vidare. Ska jag vara uppriktig så har jag egentligen aldrig förstått mig på varför man har gravsten? För varje år så är det allt färre som bryr sig och sedan ingen alls. Då blir det som på bilden ovan att gravrätten upphör och all text på stenen har försvunnit. Trösten kanske må ha varit för de som levde längre och ville ha en plats att gå till, men för övrigt?

1988 dog min farmor. Hennes gravplats är inte så långt ifrån min mammas och idag så gick jag även dit och tittade. Som sagt, även om det är symboliska platser så kanske det ändå finns ett värde i att de finns där ett tag. För de efterlevande och för att trösta.

Jag kommer aldrig att tillåta att någon reser en sten med mitt namn på. Aldrig.

Blev så imponerad av falken på denna jättegravsten att kameran åkte fram.

Bildvisning på eftermiddagen på jobbet från Teologifestivalen.

120220_10

Vi bjöds både på festivaltårta och annat gotta. En trevlig stund på eftermiddagen efter min jättepromenad under lunchen.