You are currently browsing the tag archive for the ‘symbolik’ tag.

19 maj 2017 Självbilden

Oerhört snabbt tecknat. Knappt utan att tänka ett dugg. Självbilden.

Har alltid haft problem med min egen självbild. Som vanligt tror jag det bottnar i hur jag blev bemött som barn. Tryggheten och orden jag fick till mig under de åren.

Många tycker jag tragglar och borde släppa sargen nu. Kom in i nuet och strunta att se tillbaka. För din egen skull!

Till dem kan jag bara säga att JAG FÖRSÖKER och har så gjort med olika metoder länge nu. Svälja, ignorera och motsatsen prata, skriva och vädra men lik förbannat återkommer vissa saker till mig.

En del annat flyter då samtidigt upp och ibland känns det som om det är som att skala en lök detta. Det är nya lager som vill fram! Varför tror ni att jag har denna blogg?

I perioder under min skoltid kallades jag för badbollen för att några i klassen tyckte att jag hade för stort huvud. Det kan man skratta åt idag, men vad det satte sig i mig! Vad jag avskydde det öknamnet! Sen när jag hade ett stort födelsemärke på hakan (som togs bort när jag var 15 år, tack Sven!) som ett snille i klassen kallade för pyshålet i badbollen. Man tror kanske inte att sådana ord fastnar, de må vara oskyldigt och så, men hos mig fastnade detta.

Bögjävel, överkänslig, fjant och till och med psykopat är också ord som fastnat hos mig. Pappa hånade under perioder och då främst när han var berusad. Jag var ju inte den som var ihop med tjejer utan för mig var de kompisar. Det fick jag nog höra att det var bögigt och inte alls någonting att förvänta sig av en pojke. Om man nu då inte var bög…

Det fastnar. Så till den milda grad att det psykiska var helt övertygad om att huvudet växte. Endast en datortomografi kunde övertyga om motsatsen och då brast det för att inte kunna “skylla på” detta mer. Alltid en katastrof för att ens överleva. Sjukligt och paradoxalt, men så var det.

Mycket av den negativa känslan kring orden sitter kvar, även om åren gör att det bleknar och tunnas ut. Men nog finns synen på mig själv kvar och hur människor såg på mig. Hur jag trodde att de såg på mig.

Det är nog främst pappas ord som varit svårast att “komma förbi” eftersom jag själv under åren och då speciellt tidigt trott att det varit på det viset. Fel att känna som jag gjorde. Att som 6-åring bli helt osynliggjord med bara negativa ord och i princip ett samstämmigt kvitto från båda mina föräldrar över hur fel det var. Det fastnar och formade min självbild under många år.

Har skämts och gjort allt för att inte känna vissa känslor. Tillintetgjort mig så till den milda grad att jag tappat bort mig helt över vem jag egentligen är. En stark bild som funnits där i alla år är bilden jag har inom mig där jag som pojke står rak i ryggen som en liten tennsoldat i en trappuppgång som vi bodde i. Folk slår mig och jag gungar fram och tillbaka, men jag står kvar. Minns inte ens tårar utan bara en stenhård mur inom mig. Ingen jävel ska få komma nära och ingen jävel ska få veta någonting! Det är en bild som förföljt mig under åren.

Pojken som står där stenhård och inte låter sig beröras av någon. På sista tiden har jag blivit väldigt känslosam när jag ser pojkar i den åldern och det hänt dem någonting hemskt. Påminner de dessutom om hur jag såg ut…

Såg en film där en pojke farit illa och då bara flödade mina tårar. Tyckte så synd om honom och ville bara skydda. Såg en grabb på bussen häromdagen som påminde om den självbild jag har. Tankarna for i mig och jag kände sympati för honom samtidigt som jag ville honom väl. Log för mig själv. Så någonting har hänt med självbilden. Kanske var det mig själv jag såg och ville väl?

Men det har tagit många år och fortfarande gör jag mig själv illa. Det är som om jag alltid måste ha någonting att “skylla på” eller hur jag ska förklara det. Att må bra till 100%, det går ju inte för sig, eller?

Mitt intag av onyttigheter är just nu och idag ett kvitto på att min självbild fortfarande inte är helt positiv. En del av smärtan som finns kvar sitter i varje sked glass jag trycker i mig. För mig står min tjockhet för det jag inte kan prata om. Svagheten jag inte har kontroll över. Döljer smärtan i det tjocka. Istället för att släppa ut allt. Det sitter hårt åt och det finns fortfarande saker som är väldigt svåra att dela med andra. Vissa saker (som en del anser djupa och att jag är väldigt öppen med) har jag inte haft problem med.

Som sagt, varför tror ni jag bloggar?

Självbilden gjuts fast hårt till stora delar under uppväxten och är väldigt svår att ändra. Det tar tid och ibland stora delar av ett liv! Men det går att få en positivare bild av sig själv. För mig har det dock suttit väldigt hårt åt och jag är fortfarande kritisk till mig själv och fortfarande destruktiv även om de allra värsta metoderna numera inte används såsom alkohol och droger. Överkonsumtion och missbruk av sådant har i alla fall hos mig berott på att jag på något undermedveten plan velat göra mig själv illa.

Balansen har helt saknats under många år och det enda jag kunde göra var att sluta helt. Beroendet och vetskapen hur illa det gjorde mig och andra har äntligen fastnat i mig. Men det tog tid och satt hårt åt. Att lura sig själv och tro att det beror på andra saker och inte var alkoholen som var problemet, det tog många år för mig att begripa. Det var ju en tröst! Dessa vägar är stängda även om jag inte till 100% vågar säga aldrig mer. Men det ska väldigt mycket till om jag ska gå tillbaka och förstöra mig själv mer med dessa gifter.

Självbilden. Innan jag började skriva detta var det helt andra ord jag ville förmedla, men när jag väl började skriva blev det något helt annat. Ibland känns det som om jag inte är riktigt medveten om vad jag skriver, även om stolparna finns där. Det liksom bara kommer.

18 maj 2017 Gömda påskliljor

Igår när jag var ute och gick en sväng såg jag dessa påskliljor gömda i buskaget. För mig blev det så symboliskt gällande mitt eget liv just nu.

Kom fram, visa dig! Vad kan hända? Vad är det värsta som kan hända?

Det är fantastiskt hur symboliskt vissa saker kan bli. Dessa påskliljor är vackra och varför ska de gömma sig? Nu säger jag inte att vackert är någonting som är en framträdande egenskap hos mig… (;-) Ni ser… självbilden. Den där komplicerade självbilden.

Tillsammans med delar av mina arbetskamrater gjorde vi en studieresa till Israel mellan den 9-13 maj 2016.

Fjärde dagen 12 maj 2016
Först en tidig morgon för att gå Via Dolorosa en andra gång. Buss till Herdarnas äng där vi firade mässa. Sedan besökte vi Betlehem och Svenska Jerusalemföreningen som driver flickskolan Den Gode Herdens skola samt ett besök där Jesusbarnet föddes Födelsekyrkan. Dagen avslutades med en spårvagnstur till Mount Herzl tillsammans med Mats.

Men vi tar det från början:

Resan till Israel 12 maj 2016

Via Dolorosa för oss morgonpigga. Kvart i sex så stod ett gäng i hotellfoajén redo för att återigen uppleva Jesus sista tid Via Dolorosa mot Golgata.

Resan till Israel 12 maj 2016

Resan till Israel 12 maj 2016

Resan till Israel 12 maj 2016

Vår reseledare Jan-Olof Johansson berättade lite vid varje station om vad Jesus var med om. Här station 5: Simon hjälper Jesus att bära korset.

Resan till Israel 12 maj 2016

Långa sträckor av Via Dolorosa vandrade vi alldeles ensamma. En fantastisk känsla!

Resan till Israel 12 maj 2016

Två katter men inga människor Via Dolorosa.

Resan till Israel 12 maj 2016

Station 6: Veronica torkar Jesu ansikte.

Resan till Israel 12 maj 2016

Bilderna gör att jag faktiskt förstår att jag gått Via Dolorosa – 2 ggr till och med!

Resan till Israel 12 maj 2016

Station 7: Jesus faller för andra gången.

Resa till Israel 12 maj 2016

Resa till Israel 12 maj 2016

Station 8: Jesus tröstar Jerusalems döttrar.

Resan till Israel 12 maj 2016

Gravkyrkans kupol.

Resan till Israel 12 maj 2016

Station 9: Jesus faller för tredje gången.

Resan till Israel 12 maj 2016

Gravkyrkan (Heliga gravens kyrka)

Resan till Israel 12 maj 2016

Två nyfikna katter uppe på muren.

Resan till Israel 12 maj 2016

Inga basarer hade öppnat.

Resan till Israel 12 maj 2016

Golgata och ingången till Gravkyrkan och här finns station 10 till höger vid ingången där Jesus berövades sina kläder.

Vid altaret i det latinska kapellet spikas Jesus upp på korset vilket är station 11.

Resan till Israel 12 maj 2016

I detta kapell som är grekisk-ortodox uppe på Golgata för man in handen i en öppning i golvet. Där känner man själva klippan, där korset stod om jag uppfattat det rätt.

Resan till Israel 12 maj 2016

Resan till Israel 12 maj 2016

Här låg Jesus när han togs ner från korset. Smörjelsestenen sägs ge kraft och välsignelse. Just här kände jag väldigt mycket inombords. Många gnider ett litet tygstycke mot stenen vid station 13.

Resan till Israel 12 maj 2016

Heliga graven i rotundan. Den sista stationen nummer 14. Fast vi var här så tidigt pågick det mässa. Även denna gång gick det alltså inte att komma in i själva kapellet och få se plattan som är Jesus gravplats.

Här börjar Via Vita, Livets väg med den Uppståndne. “Han är inte här, har har uppstått”.

Resan till Israel 12 maj 2016

Heliga gravens kyrka är stor och består av flera altare och passager. Vid ett ställe så hittade jag dessa lappar. Människors desperata vädjan och önskan om hjälp och kraft berörde mig till tårar. Det var för mig ett väldigt starkt ögonblick under den är resan.

Resan till Israel 12 maj 2016

Sankt Helenas kapell (Chapel of Saint Helena) som är armeniska kyrkans kapell inne i Heliga Gravens kyrka.

Resan till Israel 12 maj 2016

På Golgata såg jag denna fjäder. Lite symbolik för mig.

Resan till Israel 12 maj 2016

Tillsammans så gick vi vidare och ut genom gamla staden och Damaskusporten.

Resan till Israel 12 maj 2016

Vi möttes av strålande sol och brödförsäljare.

Resan till Israel 12 maj 2016

Frukost ute på balkongen, våning 5. Legacy Hotel.

Resan till Israel 12 maj 2016

Efter frukosten tog vi bussen till Herdarnas äng. Många bilder tvingades jag att välja bort här eftersom jag har så många, men den här på fontänen är fin.

Resan till Israel 12 maj 2016

Herdarnas äng ligger i Beit Sahour.

Resan till Israel 12 maj 2016

Resan till Israel 12 maj 2016

Vi firade mässa i ett kapell som låg nere i en grotta. “Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt”

Resan till Israel 12 maj 2016

Beit Sahour ”Shepherds Field” kyrkan.

Resan till Israel 12 maj 2016

Murar, stängsel och uppdelning av människor. Historien om bosättarna i Beit Sahour ville inte släppa mina tankar. Det var väl just här på min resa som verkligheten trängde sig på och jag kunde inte värja mig mer och enbart tänka på mina egna personliga upplevelser av resan.

Resan till Israel 12 maj 2016

Taket i Beit Sahour ”Shepherds Field” kyrkan. Här sjöng vi en sång som gjorde stort avtryck. Klangen och ljudet i kyrkan var otroligt och vi lät som dubbelt så många.

160512_Israel35

Vi tog oss sedan vidare till Svenska Jerusalemföreningen i Betlehem.

Resan till Israel 12 maj 2016

Ca 300 flickor går i Den Gode Herdens Skola.

Resan till Israel 12 maj 2016

Givetvis så var jag intresserad av skolans datautrustning.

Resan till Israel 12 maj 2016

Skolan drivs utan statligt stöd. Rektorn berättade att de hade elever från 4 års ålder. Skolan ger examen i humanistisk och naturvetenskapliga linjer.

Resan till Israel 12 maj 2016

Vår reseledare Jan-Olof Johansson är ordförande i Svenska Jerusalemsföreningen sedan januari 2011.

Resan till Israel 12 maj 2016

Här sitter delar av arbetslaget på trappan till skolans ingång.

Resan till Israel 12 maj 2016

Svenska Jerusalemföreningen bildades redan i maj 1900. Den Gode Herdens skola övertogs 1959 från den lutherska församlingen i Betlehem.

Resan till Israel 12 maj 2016

Den palestinska flaggan vajar över skolan.

Några bilder lägger jag inte ut från affären som shoppade i. Det skulle vara en affär med lokalt producerade varor, men senare upptäckte jag att flera fanns även i andra affärer på andra ställen.

Dessutom så var det en kvinna därinne som hela tiden försökte sälja in sig hos mig. Så pass mycket att jag tillslut tvingades att säga till henne på skarpen att låta mig vara ifred… på det sättet så säljer man inte in någonting hos mig i alla fall. Det blev precis tvärtom, jag köpte mindre än jag hade tänkt mig, tack vare att den här kvinnan stressade mig genom att försöka kränga dyra saker till mig som jag inte ville ha.

Resan till Israel 12 maj 2016

På väg till Födelsekyrkan tillsammans med en massa andra människor.

Resan till Israel 12 maj 2016

Födelsekyrkan i Betlehem.

Resan till Israel 12 maj 2016

Här prövades tålamodet. Kön ner till födelseplatsen var lång och många tog väldig tid på sig därnere.

Resan till Israel 12 maj 2016

I väntan…

Resan till Israel 12 maj 2016

Här föddes Jesus. Här blev Gud människa. En av oss.

Resan till Israel 12 maj 2016

Sitter vid krubban där Jesusbarnet låg i efter sin födelse till denna värld.

Resan till Israel 12 maj 2016

Vi sjöng “Stilla natt” i grottan.

Resan till Israel 12 maj 2016

Mariabilder i Katharinakyrkan (The Church of St. Catherine) som är sammanväxt med Födelsekyrkan.

Resan till Israel 12 maj 2016

Katharinakyrkan (The Church of St. Catherine) ingång.

Tyvärr så blev jag rejält irriterad och den magiska touch som denna resa givit mig sjönk en del denna eftermiddag och detta berodde på:

Kvinnan i shoppingaffären, många knuffar och människor som trängde sig på och även mutade sig in till födelseplatsen (som jag fick höra efteråt) gav helt plötsligt ett mer mänskligt ansikte över det hela. En person knuffade dessutom till mig medvetet inte bara en utan två gånger under sista delen av denna vandring och det var på gränsen att jag tappade tålamodet helt, men jag lyckades lugna ner mig.

Detta kändes inte alls bra och jag var faktiskt glad att komma därifrån.

Resan till Israel 12 maj 2016

Arabisk cola lugnade ner gubben en del…

Resan till Israel 12 maj 2016

Några av oss satt på The Square och tog igen oss efter denna upplevelse som både innehöll sött och salt för mig. I bakgrunden syns Manger Square med Betlehem Peace Center längst bort.

Resan till Israel 12 maj 2016

Vandring i Betlehem. Kolla in de snyggt friserade träden.

Resan till Israel 12 maj 2016

Mur ut från Betlehem. Ledsamt och tråkigt att det inte går att komma sams utan dessa murar.

Resan till Israel 12 maj 2016

När vi sedan var tillbaka i Jerusalem så gick jag och Mats ner i de västra delarna för att titta lite.

sparvagn jerusalem

Vi tog spårvagnen så långt det gick söderut.

Resan till Israel 12 maj 2016

Slutstationen heter Mount Herzel (Herzlberget).

Resan till Israel 12 naj 2016

En härlig utsikt!

Resan till Israel 12 maj 2016

Sen tog vi oss ut på en vandring i Jerusalem. Om sanningen ska fram så hade vi inte riktigt koll på vart vi befann oss. Detta gjorde att jag tog en bild på en gatuskylt för att efteråt veta vart vi vandrat.

Eliezer Bergman street, Jerusalem

EliezerBergman street 2

Eliezer Bergman street ligger där pilen är. Eliezer Bergman (1799-1852) var en rabbin och författare.

Resan till Israel 12 maj 2016

Den israeliska flaggan vajade på många ställen eftersom Yom Ha’atzmaut firades. Dagen av oberoende och självständighet för landet Israel som inträffade samma dag 1948.

Resan till Israel 12 maj 2016

Mount Herzl, spårvagnsstationen längst i söder.

Resan till Israel 12 maj 2016

Att sitta på en spårvagn i Jerusalem och se stora delar av staden kändes märkligt. Tur att jag har bilderna kvar.

Resan till Israel 12 maj 2016

Centralstationen i Jerusalem. Vi steg av på stationen Shivtei Israel och gick till vårt hotell.

Resan till Israel 12 maj 2016

Precis bredvid hotell Legacy ligger det amerikanska konsulatet Consulate General United States of America.

Resan till Israel 12 maj 2016

Dagen avslutades med gemensam middag på hotellet och en samling där de som ville fick berätta om sin dag.

För mig var den som sagt en blandad dag med både fantastiska och lite jobbiga saker. Om tisdagen och onsdagen var otroliga och fantastiska rakt igenom, så var torsdagen fantastiskt på förmiddagen och ok på eftermiddagen för att bli mycket bra igen på kvällen. En del funderingar trängde sig på om människors levnadsvillkor och hur olika vi behandlar varandra, även om avstånden är nära. Ledsamt och upprörande på samma gång.

Visst använder jag ordet fantastiskt ofta? (;-)

Tre dagar av så mycket intryck och minnen gör att jag fortfarande har svårt att sortera ordentligt. Jag har säkert glömt en del och kanske blandat ihop något.

Den femte och sista dagen i det heliga landet var åter en resdag och om den och lite avslutande tankar berättar jag i nästa post.

JesusHittade en mycket intressant artikel av John Sjögren med namnet “Kristendomen uppstod ur den tomma graven”.

Han för där ett resonemang kring hur kristendomen uppkom tack vare tron på att den tomma graven verkligen existerade och att Jesus återuppstod från de döda.

Först måste jag bara säga att jag själv resonerar utifrån den kunskap livet givit mig kring ämnet. Min uppväxt som var totalt ateistisk där någon tro överhuvudtaget inte existerade har givetvis färgat mig och det utgångsläge min egna tro fick i starten av det här livet.

Jag har således inte fått någonting från modersmjölken så att säga när det handlar om Jesus, Gud och religionen. Totalt lekmannaaktig på ett mycket grundligt plan, utan större intellektuella piruetter in i den kristna tron.

Mina upplevelser och tankar utgår från att jag jobbat i Svenska kyrkan i över 30 år. Hamnade inte där utifrån kristna preferenser, utan för mig handlade det då om att få ett jobb och en inkomst. Sen blev jag kvar och under åren har min syn på kristendomen och dess förespråkare förändrats. Konstigt vore det annars.

Sjögren skriver bland annat i sin artikel:

En nutida läsare skulle kanske i mötet med Bibelns ­texter vilja tolka uppståndelsen symboliskt, som ett uttryck för en vagare tro på Jesu upp­höjelse efter döden, att han upptagits till Fadern i himlen ­eller något liknande mer lättsmält och abstrakt.

Bibeln är för mig en bok skriven av människor som av olika anledningar hade ett behov att styra andra människor. Ibland med goda intentioner men också av tolkare som drevs av maktbegär. Bibeln kan visst vara ett rättesnöre för många, men så fort det blir bokstavstolkning av det hela, då blir det problem i mitt sätt att se på saken.

Jesus är dock en realitet för mig. Han har jag inga problem med och tron på att han funnits. Men sen… ….tolkningarna genom åren och det som sedan blev Bibeln. Bibeln har många fina ord, men lika många hemska dito som jag bara inte kan ta till mig. Det går bara inte.

Jesus finns i min världsbild. Dock tror jag att orden om och kring honom många gånger kommer från människor som velat styra skeendet i vår värld på ett sätt som inte har ett dugg med Jesus att göra. Så fort det kommer in skuld och skam i en berättelse så backar jag. Skuld och skam är skapat av människor som ville styra andra i religionens namn och tyvärr så är Bibeln full av sådana passager.

En del säger att man kan inte välja russinen ur Bibeln, utan tror man på den så måste man så att säga köpa hela paketet. Det kan inte jag göra. Att genom en så kallad gudomlig bok peka på att vissa människor utifrån vilka de älskar bär på någonting som är fel och utifrån Guds ord är synd, det är sådant som jag aldrig kan få ihop till någonting som jag tror på.

Vi ska gå igenom alla känslorna, vi ska leva livet fullt ut och vi ska våga känna. Men att döma någon utifrån Bibeln på ett visst sätt, det kan i min värld bara vara ord och handlingar från andra själar där det jordiska egot styr och där det till stora delar handlar om makt. Den organiserade religiösa världen har otaliga exempel på detta.

När jag tänker på Jesus växer ett hopp inom mig. När jag tänker på Bibeln så svalnar det snabbt, just för alla märkliga ord om hur människor ska leva sina liv. Har man kärleken och tankesättet att såsom jag vill bli behandlad så behandlar jag andra, då är man bra mycket närmare Gud och Jesus. Gud ger oss stolparna, sen har vi själva valen att forma våra liv.

Sen var Gud står för hos mig, det är en helt annan bloggpost, men jag kan säga som så här att Gud eller Alltet som jag tycker passar bättre det är allt som existerar. Gud är Alltet. Vi är Gud, allt hänger ihop men just nu är vi “frisläppta” eller hur jag ska säga det för att känna och uppleva saker utifrån egna valda mål givetvis i samråd med Gud/Alltet.

Jag tycker mycket om att vara i kyrkor, men det är så länge prästen är tyst. Det är inget fel på en del av prästerskapet, men de ger mig känslan av att de tror sig veta mer än mig själv och vad som är rätt för mig och just genom sitt så kallade kall har den “rätta” tron eller hur jag ska uttrycka det. Bibelsprängda människor flyr jag som synden, de skrämmer mig…

Svenska kyrkan gör mycket gott i samhället och finns alltid till för människor vid kriser och svåra stunder. Den uppgiften räcker långt för mig att legitimera dess existens och att jag vill fortsätta att jobba för dem.

Den del av kristenheten som tilltalar mig, den öppna och icke dömande biten som bärs fram av människor utan någon som helst egen vinning, den vet jag existerar och när jag möter sådana människor, då förstår jag bättre varför kyrkor och församlingar finns. Fast jag måste säga också att de finns även utanför kyrkans sfär, människorna som är dagens ljusbärare och driver kärlekens budskap framåt.

Grav Britta Pettersson 1919-1999

Min mormor Britta Pettersson (1917-1999), fick aldrig någon egen gravsten.

Tog ledigt i eftermiddags för att ta en tur och besöka kyrkogården i Uppsala.

Grav Inger Hoffner 1918-1988

Min farmor Inger Hoffner (1918-1988) som lämnade jordelivet strax innan de sjuttio.

Grav Fadime och Songül Sahindal

Songül Sahindal (1978-2014) vilar bredvid sin syster Fadime Sahindal (1975-2002). Blir så ledsen inombords när jag tänker på deras vandring på detta jordklot. Ljusen brann i båda lyktorna.

Gravplats Isidor Pettersson 1917-1979

Min mamma och min morfar Isidor Pettersson (1917-1979) gravplats. Ann-Britt Pettersson (1947-1981) symboliska plats var inte synlig idag och snöfrosten satt hårt, men inom mig så är hon närmare än någonsin.

Min tacksamhet är så stor och min glädje stark över den hjälp jag har fått att komma dithän.

En av de stora avtrycken för mig var den labyrintvandring som jag hade förmånen att vara en del av på torsdagskvällen. Har ju ganska svårt för de traditionella mässandet och alla ord som kommer från prästerskapet vid kyrkliga handlingar sen länge. Missförstå mig rätt nu, men att sitta i en kyrkbänk och bara få ta emot, det har liksom aldrig varit min grej.

Men detta var något helt nytt och för mig en så positiv upplevelse att jag vill dela den med er.

2013-10-03
Fick inte till bilden så bra, men målet var att nå ljuset…

Vi satt på stolar runtom labyrinten. Harmonisk musik spelades och efter en stund stängdes den av och gårdens kaplan Magnus sa några ord. Innan vi gick in i labyrinten så berättade han varför de nu hade en sådan på gården och den fascination som just labyrinter blivit för honom. Labyrinten på stiftsgården är gjord av rött tyg. Den gjordes i somras på ett läger av ungdomar.

Ny lugn musik sattes på och vi som deltog fick själva bestämma när vi kände oss redo att gå labyrintvandringen. Det var en lugn och fin stämning och väldigt många tankar for i huvudet på mig. Efter ett tag så gick vi alla runt i den takt vi önskade.

En del hade lite bråttom, en del tog det lugnt. Ibland så stannade man till en stund. Symboliken med livet blev slående och så påtagligt. Ibland rusar man igenom saker och ting, ibland så fastnar man och ingenting händer. Ibland så lunkar det på och man stöter till någon på vägen i sin egen vandring. Men man går ofta själv i sin egen livskamp. Så kände jag och det är mina högst subjektiva känslor, vilket nog speglar där jag är i mitt liv idag. Fick faktiskt bita ihop ett tag för att inte låta känslorna helt ta över.

Labyrintvandringen fick mig att tänka till. Ibland har jag för bråttom och det kom verkligen fram i denna vandring. Stanna upp, ta hänsyn och vänta. Vissa stunder så kände jag mig även jagad, att människor kom mig för nära. Det blev väldigt symboliskt det hela. Det var också stunder av flyt och fokusering, även om det många gånger stormar rikligt i mitt inre.

När alla hade gått i labyrinten så sa prästen en del fina ord, även om jag personligen tyckte att det blev lite för många. Labyrinten talade för sig själv så att säga och just den känslan var märkvärdig på något sätt, vilket gjorde att orden liksom bröt av den fina stämning som labyrinten i sig själv skapat. Vi gjorde alla detta tillsammans, men ändå så har vi totalt olika upplevelser av vår vandring. Precis som i det vanliga livet.

Labyrintvandringar är ett sätt att möta sitt inre som tilltalar mig. Jag hoppas att få vara med om fler och att det sprider sig bland våra församlingar i Sverige. För när jag googlar på detta så finns det inte på så många ställen i vårt land. Sprids det så kanske även jag tar mig till kyrkan lite oftare. Vem vet?

Arkiv

Kategorier

Senaste bilder

Uppe på balkongen våning 5! Vädret!! #stiftetshus Solen är med denna fredag. Lugnt och fint på Kungsgatan och vid resecentrum denna tidiga morgon. #uppsala Idag fick jag en affisch med @marilynmonroe som jag trånat efter. Inte nog med det så fick jag ytterligare en som också den är cool. Så glad och tacksam för den snälla Anders som gav dem till mig. Tack! #marilynmonroe Fabian vad gott det var med RIKTIGT morgonkaffe när jag kom till jobbet. Ordningen återställd med @biggan59 i huset! 👍☕️ Vandraren kom hem efter 2 dygn! Vete fåglarna vart han tar vägen? Dubbla boenden? #katt #catlover Satt i knä en liten stund och gosade. Morris levererar. #katt #catlover

Twitter

Tweets jag gillar