Etikettarkiv: svimmar

Naturkraft & drömträff med Madonna

2015-11-10
På väg hem från jobbet, strax efter 16.00…

Kämpar med gamla tankemönster. Hela tiden så vill de regera mig. Möts av det jag sänder ut. Inte riktigt rotad. Tillrättavisad och ansatt gör mig irriterad. Sa jag att jag kämpar med gamla tankemönster? Det snurrar, nytt sätt att tänka och förhålla sig till det som sker. För en trygghetsjunkie som mig så tar det en hel del på mig att tänka annorlunda. Faller ibland tillbaka. Orolig som fan och lite rädd faktiskt.

Vad är det värsta som kan hända?

November förnekar sig inte och det ska fanimej till en naturkraft för att kunna stå emot helt. Fyra dagar kvar till Madonna. Tänk om jag sätter FÖR stora förväntningar på lördagen. Går det med henne förresten?

Jag och Anna verkar ha fått fina platser i Tele2 Arena. Såg idag på biljetten att vi ska till sektionen som heter VIP och samtidigt har vi fått erbjudande om buffé timmarna innan i arenan, för att vi har premiumbiljetter som det stod i erbjudandet. Självklart så slår vi till på det. Hoppas sen också att man ser ok och inte bara sitter bra med gaffeln i hand om någon förstår vad jag menar?

Men jag tänker som så, att jag är glad att få vara i samma lokal som The Queen of Pop igen, nu för tredje gången. Den energin, den lever jag på länge… …att hoppa upp och ner som förra gången 2012 och trängas med folk, det är jag inte så sugen på. Sitter gärna lite på avstånd och njuter i ett par timmar och fyller på tanken med goda energier och fina minnen. Det är min 50 års-present till mig själv och i drömmarnas värld så träffar jag henne också… …skulle det omöjliga ske i den verkliga världen, då skulle jag nog inte få fram ett ord. Kanske skulle jag svimma av…vem vet..hehehe…

de gamla tankemönstren vill jag bevara, de som jag har om Madonna. (;-)

Annonser

“Vad är det värsta som kan hända?”

Skura golv, dammsuga och tvätta. Sen ska jag titta på film. Dramafilmer med mycket smärta och tårar. Just nu älskar jag att gråta för andra, så jag slipper själv. Ensam förstås. Men det är inte ett skit synd om mig eftersom det är självvalt. Drar mig undan allt mer.

Fast ändå inte. För nästa vecka blir en stor utmaning för mig i jobbet. En väldigt stor sådan. Ska träffa människor som jag aldrig träffat tidigare och då går ångestmaskineriet igång. Flera stora maskiner. Jag blir så nervös och nipprig av detta. Dessutom i två dagar med internatstuk. Men jag måste utmana mig själv för att mitt inre inte ska tyna bort. Det låter dramatiskt, men är mer sant än vad många kan tro.

Mitt mantra, som jag ofta ger till andra blir verkligt aktuellt för mig nästa vecka:

Vad är det värsta som kan hända?

Vem fan bryr sig om jag stammar lite extra, visar mina så kallade brister och kanske till och med svimmar av. Vem bryr sig? Det är liksom de inre elaka spökena som tjafsar och bråkar med mig. År ut och år in. Men samtidigt så har jag någonting som driver mig att inte låta detta mörker segra. Gränsdragningen då i det som är mitt jordiska ego och det som faktiskt vill mig väl och vill att jag ska ta mer plats, det är ibland så hårfint. Jag har länge haft stora problem att separera de båda, vilket i vissa fall fått katastrofala följder för mig. Det destruktiva som både i mänsklig form och i mina tankar mött mig under åren kommer inte att vinna över mig. Även om det vissa dagar känns som om jag inte orkar mer, då meningen med allt detta ställs på sin spets.
För:

Vad är det värsta som kan hända??

Inga droger som kan försvaga mitt tänkande ska ta över mig mer, inga personer som drar ner mig på sätt som jag inte vill, detta destruktiva som jag själv tillåtit så länge för att jag varit svag i att säga ifrån. Jag slåss väl numera mot skiten och numera så vinner det som inom mig vill väl, det som inte bara föraktar och ser det fula, det som alltid vill ta de vägar där ingen som helst uppoffrande krävs, där det alltid är omgivningens fel och andras ageranden alltid är orsaken till att man är där man är idag. Just för att det inte finns några alternativ om jag vill vara kvar. Så är det bara.

När jag skriver som jag gör ovan så är jag själv min största kritiker. För jag känner när jag läser det att mycket är bara patetiskt trams, samtidigt som en del i mig säger att vafan, det är min blogg och jag skriver precis det jag vill. Så även där har jag tvåheten i mig. Dessa förbannade känslor och tankar hela tiden som ligger i strid med varandra. I det stora och i det lilla och om det mesta. Känna, känna…!!

Men meningen med livet är ju att känna, eller hur?

Nej, nu ska hinken fyllas med såpa och en del golv i mitt hus ska få sig en rejäl omgång! Det doftar ju så gott efteråt… (;-)