Etikettarkiv: svart

Tacka fan för det svarta stora täcket

180512_alternativslinga

Tjugofyra grader varmt i skuggan. Alternativ slinga på låga 3,1 km men jag orkade inte mer. Gick förbi den lokala butiken och handlade ”all in” inför kvällens final i Eurovision Song Contest.

Egentligen bryr jag mig inte om hur det går. Det känns bara så futtigt detta engagemang som jag tidigare haft. Vad spelar det för roll vem som vinner? Nej, jag har inte orken att engagera mig i sådant när annat i mig river och sliter.

Tillåter mig inte att tappa greppet och låta gråten komma fram. Saknar Maxi väldigt mycket och tänker så på varför, även om jag vet att just ordet varför bara tar energi ifrån en. Varför går aldrig att få svar på. Utan det jag ska fokusera på är lärdomen och vad jag kan lära mig av det som hänt. Det klarar jag inte av just nu, utan det enda jag känner är ilska och en jädra bitterhet över att den jag älskade togs ifrån mig.

Blir så ilsken över att även han försvann. Visst, jag har Felix och Maja men de kan aldrig ersätta Maxi. Klarar liksom inte av att tänka för mycket på honom eftersom jag då känner att gråten är på väg. Min älskade katt som jag aldrig mer kommer att få träffa och gosa med. Som var mitt enda vardagliga stöd under långa perioder och som på något märkligt sätt alltid tröstade mig när det var som värst. Lojal, kärleksfull och de där ögonen. Nej, en del av mig försvann tillsammans med Maxi. Det känner jag.

730625_jerry.jpg

Sommaren 1972 i Bergvik

Det där svarta stora täcket som finns över mig i perioder kommer från mig själv, Inte från någon eller några utifrån som vill mig illa oavsett dimension och verklighet. Jag är inte utsatt för negativa energier eller existenser. Det där svarta stora täcket har alltid varit med mig, så länge jag kan minnas. Åtminstone efter sex års ålder och händelsen i Bergvik sommaren 1972.

7206_Bergvik

Ibland kan jag tänka att det var i den där jävla kojan som mitt liv förändrades för alltid. Bilden är dålig men den är från juni 1972, alltså snart 46 år gammal.

Visst kan jag skylla allt på det som där hände i den där jävla kojan, men mycket i mig kommer hela tiden tillbaka till hur jag behandlades då. Mycket av svaren blev kvar där och kanske var det detta att det tog så många år innan jag förstod kopplingen som gjort att jag fastnat i detta lite längre än vad som hade behövt vara fallet.

Värst har varit skulden och skammen och att jag fick gå med den i säkert 10 år till. Ingen sa till mig någonsin att de hade agerat fel och de förstod det inte heller. Jag tog åt mig allt och trodde att deras förmanande var rätt och att det jag kände var så jävla fel. Det gick jag med alldeles för länge och en del får jag nog fan aldrig bort i mig.

Jag vet att jag ältar och dravlar om detta hela tiden. Men jag måste för att förstå mig själv och kanske en dag inte tycka att jag är smutsig och äcklig. Förra posten om snygga killar och min längtan är ett sätt att stå för den jag är. Men ändå hör jag ekot av mammas och pappas skrikande på mig, hur jävla dum och fel allting var. Hur jag skulle skämmas och att jag minsann INTE skulle få vara kvar på sommarhemmet eftersom jag betett mig så illa… arma mamma och pappa, ni visste fanimej inte vad ni gjorde då! Och ni begrep ingenting senare heller. Tacka fan för att jag gick längst husväggarna och gömde mig själv under alla år, tacka fan för att jag gick från fikabordet så fort ämnet homosexualitet kom upp och tacka fan för att jag trodde att alla homofoba killkompisar hade rätt under hela mitt uppväxt, även om jag idag vet att en och annan var lika nyfiken som jag var.

Tacka fan för allt. Tacka fan för det där svarta stora täcket som nästan kvävde mig och som idag på något konstigt sätt är den enda ”tryggheten” jag vet om, även om den gör mig illa. Den falska tryggheten är den svåraste att komma förbi.

Många är trygga av det dom känner igen, även om det är negativt för dem och förstör livet. Man dras till det man tagit till och som fick det jobbiga att försvinna en stund. Idag funkar det inte för mig längre, men jag tar ändå till det eftersom det är det enda jag har. Det stora svarta täcket som gör att jag gömmer mig och får vara ifred en liten stund.

Sen är det en sak jag måste få skriva till de nära och kära som eventuellt läser här. Det är tack vare er som jag är kvar och har orkat så här långt. Det är ni som betyder någonting för mig och som fått mig att orka fortsätta kämpa och se ljus och möjligheter. Utan er hade jag inte blivit kvar så länge som jag nu har blivit. Ingen nämnd, ingen glömd.

Annonser

Svarta tallrikar & minbekämpning

2013-12-30

2013-12-30

2013-12-30

2013-12-30

Tänk att fyra svarta tallrikar kan göra sådan skillnad.

2013-12-30

Fick med mig Elias till den lokala butiken. Blå himmel och en temperatur kring nollan.

2013-12-30

Träffade på L ett par gånger under vår promenad till och från butiken. En gammal klasskompis syrra som flyttat in i samma bostadsrättsförening som jag bor i. Hon är väldigt trevlig och vi har alltid haft lätt att prata med varandra.

Vi önskade varandra gott nytt 2014 efter lite snack och gick sedan vidare…

2013-12-30

Det där är lite märkligt tycker jag. Med vissa människor så flyter allting på hur lätt och naturligt som helst och med andra så är det stört omöjligt att få till en hyfsad relation. Tala om att människor är olika. Jag brukar känna ganska snabbt om jag har någonting gemensamt med en ny människa och jag vågar påstå att den känsligheten blir allt bättre med åren. Minorna blir färre och historien har dessutom lärt mig ett och annat.

2013-12-30

På tal om minor så gick vi på en rejäl sådan när vi kom hem. Det är svårt att vara alla till lags och det är svårt att veta när man ska tiga still. Men ibland så går det bara inte så att säga att låta vissa saker passera utan reaktion.

2013-12-30

Elias blir alltmer avancerad framför datorn. Nu har de fina hörlurarna som han fick av Tofflan i julklapp trimmats in och används för fullt. Det enda man nu hör från grabbens rum är hans egen röst, ingenting annat…(;-)

2013 års näst sista dag har snart passerat. Att hitta på roliga aktiviteter som alla gillar är svårt och tyvärr så slutar det ofta med att det inte blir någonting av istället.

Idag var en sådan dag.

Åsiktsmaskinen?

Ibland brukar jag tänka tanken att jag ska skriva om någonting som står på varje stor nyhetssajt sida. För att liksom stimulera det lilla intellekt jag har och för att tycka något. Men när jag bläddrar mig igenom sidorna så tänker jag alltid att vem fan bryr sig? Vem bryr sig om vad jag tycker om politik, artister och bojkotter?

Det slutar alltid med att jag lägger ner projektet och inte skriver någonting alls. Ibland önskar jag ju att det var fler som tänkte på samma vis…(:-)… för det finns så många åsiktsmaskiner därute som hela tiden sprutar ur sig blogginlägg om både det ena och det andra. Men det göder väl egot och gör någonting gott kanske på ett ytligt och egoistiskt plan.

Åsiktsmaskin?

För åsikter har jag om en massa saker, men med stigande ålder så känner jag inte för att saluföra dem här på min blogg. Att liksom försöka övertala andra att tycka likadant eller tala för de redan frälsta. Då handlar det ju bara om en egogrej, men jag tror att många inte ens är medvetna om det. De kör på och berättar om vad de tror på utan någon som helst blick på andra tankar. Sådant tröttar ut mig numera och ett rykande exempel är ju Israel-Palestina, där jag fortfarande väntar på svar av någon om det finns balanserade ord. Det verkar inte så. Människor kan förändras så genom att vara så benhårda i sin tro.

För mig är det så att ju äldre jag blir, ju “gråare” blir min verklighet. Och det är positivt. Det är inte längre svart eller vitt såsom det kunde vara när jag var yngre. Jag var då bergsäker på vad jag tyckte om saker och ting. Men idag så är det mesta grått på ett positivt sätt. Jag försöker sätta mig in i de olika åsikterna och drar inte några förhastade slutsatser. Jag kan gilla och förstå både ock. Ja, förutom dårå när det handlar om Madonna och Sveriges bästa hockeylag Brynäs. (;-)

Fast samtidigt så har jag ju satt ner foten när det gäller en mängd relationer, vilket fått till följd att människor är sura på mig och inte vill umgås längre. Det har gjort ont många gånger, men idag försöker jag se det som deras förlust och inte min. Så det finns en paradox i detta, helt klart. Men åsikter och relationer kanske inte ska blandas ihop? Det är en livsläxa för mig. Att värna mitt oberoende och inte vara fast hos människor som är negativa för mig. Där har jag utvecklats tycker jag, även om det krävt sina offer.

Balans. Ett bra ord som gäller det mesta. Jag försöker hitta balansen eller det gråa om du så vill. Inte svart eller vitt, inte antingen eller. För min uppfattning är att extrema åsikter, oavsett åt vilket håll det än går åt, beror på omognad, rädsla och att man inte tänkt färdigt. Man tar liksom den lätta vägen. Så tror jag att det är.

Så jag har inte åsikter om allt längre. Inom mig så funderar jag mycket, men jag delar inte med mig av allt på bloggen såsom jag gjorde förr. För att det har liksom ingen betydelse om jag bestämt hävdar det ena och det andra tvärsäkert. Jag försöker se hela bilden numera.