Etikettarkiv: straffa

Tappad lust på den enda vägen

Det är nu det gäller att hålla ihop, det är nu viljan testas på allvar. När saker och ting ”går en emot” så handlar det bara om att fokusera på det som är målet med 2019.

Vegobullar från anamma är jättegoda!

Just nu orkar jag inte skriva om mitt äventyr med ett köttfritt år. Kan dock konstatera att mina barn är minst lika förtjusta som jag är i denna förändring. Det finns ju så bra alternativ numera än förra gången jag försökte 2001. I den vägen är jag trygg och där finns inga problem att fortsätta på samma sätt.

Det känns som om jag är under ”attack” just nu. Både fysiskt och psykiskt. Kanske är det mitt sätt att försöka förstöra det hela och straffa mig själv. Som jag alltid har gjort tidigare och alltid tillslut lyckats med. Att förstöra det som jag någonstans vet är det bästa för mig. Överjaget eller vad det kallas för, det som har kontakt med universum där vi är ett med allt pockar på uppmärksamheten och jag ska lyssna nu. Även om hela jag hamnar i uppror under en tid. Måste igenom skärselden för jag vet att det riktiga ljuset, det äkta och fina finns därborta.

Tappad lust till det mesta. Meningslöshetskänslor som är väldigt starka i perioder. Hade ett jättefint samtal på jobbet igår med E, men det blir SÅ djupt och SÅ personligt. En del av mig jublar och vill prata med henne i timmar, men ”den där” som vill fly är livrädd och vill just fly från det hela. Isolerar sig och berättar inte för någon om hur det verkligen är där inne, utan friserar situationen och drar mig som sagt undan. Som jag alltid har gjort.

Det gäller att hålla i nu. Inte gå tillbaka till någonting gammalt Inte låta sig påverkas av sådant som vill en illa. I tanken, men även på annat sätt. Jag vet vad min väg är och det är nu eller aldrig jag ska gå den. Så är det bara.

Annonser

Träningstrött & hårdheten

För ett par år sedan rörde jag mig överhuvudtaget inte mer än det nödvändiga. Förra året i januari tror jag det var, började jag gå en del. Gick mer och mer och under senvåren joggade jag första gången. Tiden går ju så fort, men förra hösten fick jag upp tempot så pass att jag joggade alltmer. Målet att klara en mil under en timme uppnådde jag också.

Ögon

Nu är jag i den situationen att jag inte riktigt har viljan och orken att jogga på det sätt jag gjort tidigare. Mitt mål nu är att klara två mil i veckan och det funkar hyfsat. Men för det får jag ångest och oro och egentligen är det ju helt ok mål, eller hur? Men jag “slår” på mig själv och sen straffar jag mig med mat och sådant och då blir det ju bättre, eller hur?

Har gått upp i vikt igen. Får in mer kalorier än jag gör av med. Enkel matematik. Den vise säger saker som gör mig än mer anti. Det är inte för någon annans skull jag ska väga mindre, utan för min egen. Tror ni att jag tänker i de banorna?

Den här hårdheten har alltid funnits där. Har aldrig liksom tagit chanserna jag fått gällande olika saker och sen har jag svårt att släppa att det blev som det blev.

Gå vidare och vila i att möjligheten kommer åter. Det handlar bland annat om relationer där jag är en mästare på att straffa ut mig själv. Har sådana hemska tankar emellanåt om mig själv. Orkar liksom inte med mig själv ens.

För det är ju detta också, att våga bejaka det jag känner inom mig. I det är jag tryggare idag, faktiskt. Idag vet jag att jag kan vara sexuellt attraherad av människor och inte kön och det självhat jag hade kring detta är borta. Grubblar inte så mycket på det faktiskt, utan det handlar om närhet och relationer överhuvudtaget.

Närmar mig aldrig de personer som jag gillar och vill lära känna mer eftersom jag är livrädd för att inte duga eller bli avvisad. Då låter jag hellre bli och sitter i mitt hörn och tycker synd om mig själv. De få gånger någon närmar sig förstör och avvisar jag mig själv först så slipper jag bli avvisad. Jag vet att jag får skylla mig själv att jag sitter fast. Jag vet det och kanske är det därför jag inget gör. För att en del av mig vill göra mig själv illa. Det jag känner till, även om det gör mig illa, är en slags trygghet hur tokigt det än kan låta. Hellre det än att bli avvisad igen…

Karma över många liv är för mig en realitet. Så det är inget synd om mig och jag vet att det är bara jag som kan förändra mitt liv. Det jag sänder ut, det får jag tillbaka. Den sanningen är absolut i hela existensen över flera liv.

En levande vecka

Det är många gånger jag inte riktigt förstår. Mina känslor och mitt mående är någonting som aldrig upphör att förvåna. Inom mig så skäms jag så i perioder över att jag inte kan se livet som en gåva, som en möjlighet och någonting som jag ska vara så tacksam över.

Hur det från en vecka till en annan kan vara så stora skillnader är så märkligt.

Nu vet jag att alkoholen inte är bra för mig överhuvudtaget. Det gör mig sämre och tankarna blir mer negativa. Men det är givetvis symptom på någonting när jag hamnar i de situationer som jag gjorde i förra helgen. På ett sätt så har jag kontroll, men på ett annat så tappar jag den totalt när jag hamnar i sammanhang där alkoholen är inblandad.

Det är precis som om jag bara måste straffa mig själv. Gör mig själv så illa som det bara går. När jag väl bestämt mig. För samtidigt så kan det gå väldigt lång tid, där jag kämpar och verkligen försöker. Ibland känns det som jag gör det utan resultat, att ingenting händer och att jag liksom bara stampar.

Veckan som gick så var mina tankar så levande. Tyvärr inte på ett positivt sätt utan mer ett plågsamt och på djupet nästan outhärdligt vis. Alkoholintaget i helgen som var är grunden till detta, det är liksom som om det släpper fram det som plågar mig allra värst. Ändå så väljer jag att vid ett fåtal tillfällen numera att dricka. Motsägelsefullt, eller hur?

Grunden, fundamentet finns inte där. Att i hela mitt väsen känna den utsattheten eller om man så vill ensamheten, var så oerhört smärtsamt för mig. Som om jag inte bär själv, som om jag är helt ensam bakåt eller hur jag ska säga. Ingenting att luta mig emot. Saknaden av närhet och någon att älska osv osv… Det blev så levande och starkt inom mig och jag kunde inte ens ta till de verktyg som funkat tidigare.

Denna levande vecka fick för mig en otrolig upplevelse igår när jag var på jobbet. Tilläggas kan att jag ett par dagar tidigare började att be intensivt om hjälp i min livssituation. Orkade liksom inte mer och såg bara det framför mig som jag så många år nu kämpat emot. Var helt säker på en sak och försökte bara hitta en väg ut. Svärtan var så stark.

Precis när jag var på väg hem från jobbet och mitt inre hade sådana inre strider om hur jag skulle agera den här helgen utan barnen så var det precis som om någonting tog tag i mina tankar. Jag minns precis var och exakt när det skedde. Det var så överrumplande men samtidigt så fick jag en sådan inre frid och det blev liksom bara så självklart allting. En mycket speciell upplevelse och jag tackar så för detta. Intellektet fattade ingenting.

Så min fredagskväll bestod av:

Det allra häftigaste är dock att apatin försvunnit. Idag så hade jag inte gjort många knop om mina val hade varit andra. Men när jag vaknade i morse så kände jag för att göra saker. Gå ut och gå till den lokala möbelaffären är ett mål. Planera lite för våren.

Hade någon frågat mig mitt i veckan, så hade jag knappt velat prata med den personen. Jag hade hukat och bara velat vara för mig själv. Detta är för mig bara så märkligt, men jag är så tacksam. Den enda som jag pratat med är Linn och utan hennes tankar och stöd, så hade kämpandet varit obefintligt under dessa dagar. Hon höll mig uppe så att säga.

En levande vecka på ett negativt sätt avslutades på ett sätt som jag inte alls trodde. Visst tror jag på Jesus och på en kraft som finns överallt, men detta? Och att de skulle hjälpa mig på detta sätt, så tydligt och så direkt? Jag som tycker mig ha bett så många gånger tidigare, men då kanske jag inte har varit så desperat och ledsen som den här gången? Jag slutar aldrig att bli förundrad över detta som kallas för livet. Aldrig.

Det konstiga och härliga är att nu sitter jag och ler för mig själv. Inte fan är allt tipptopp, men det är stor skillnad mot bara för ett par dagar sedan. Som natt och dag faktiskt.

Relationer & vänskap

110503_recexemplar

Den dagen skilsmässan var ett faktum och jag flyttade ner i källaren så har jag inte haft en riktig relation eller någon att krama om ordentligt. Jag blev till en början så sökande och så törstig på närhet, vilket gjorde mig desperat. Det fick till följd helt misslyckade försök till relationer och kontakter.

Sista två åren har jag knappt försökt. Efter det senaste försöket så gjorde jag mig själv så illa att jag nu backar inför det mesta. När det eventuellt börjar att brännas så flyr jag och ger sjuttsingen i inviterna. Jag har kraftiga tillitsproblem inför de människor som kommer i min närhet. Det finns en gräns som ingen får kliva över för då blir jag irrationell och gör allt för att straffa ut mig.

Det gäller inte bara kärleksrelationer utan även vissa vänskapsband som brutalt har blivit kapade de sista åren. En stor del beror på mitt eget agerande och min önskan att straffa mig själv. Det låter ju inte klokt när jag skriver det, men kommer människor för nära och sen inte håller de sjuka mått eller hur jag ska uttrycka det som närheten skapar inom mig, då flyr jag och gör allt för att sabotera allting. Att få någon för nära efter allt som har hänt är väldigt svårt för mig och har väl varit ända sedan barnsben. Det finns ett mönster i mitt liv och det är väl därför jag idag inte har någon riktigt nära vän.

Så mina relationer blir ofta kortvariga eller på sätt som inte är bra för mig i längden. Det är säkert tvärtom också men då har jag nog fått reda på det tillslut. Jag känner mig otillräcklig för att klara av relationer och kärlek till en annan människa. Så numera så låter jag hellre bli och är ensam. Även om min högsta önskan är att hitta någon likvärdig människa som tar mig för den jag är, med alla mina fel och brister men även med de förtjänster jag har. Utan baktankar eller fula knep.

Jag kanske har träffat sådana själar redan, men min destruktiva sida har då varit duktig på att sabba allt. För att inte riskera att bli djupt beroende av en annan människa och möjligheten att återigen bli sviken.