Etikettarkiv: stift

Blomsterträdgård eller koldistrikt?

En äng av blommor. Dofterna var starka. En av dem var en ros som var på väg att slå ut. Tittade närmare på den och färgen var ljusrosa och dess blad stora i stark färg. I botten tornade orden ”GÅ” upp sig och någon ro skulle jag inte få i den här underbara trädgården. Inte nu.

För pausen i detta paradis av blommor skulle bara få vara några dagar den här gången. Arbetet i den koldoftande avdelningen där färgerna var mörka och luften fylld av små partiklar var långt ifrån färdigt. Allt har sin tid. Rädslan att skifta och gå mot de obeträdda områdena i kolområdet har minskat drastiskt. De områden jag aldrig vågat närma mig tidigare. Nu har jag ett sådant stöd när jag på darriga ben närmar mig dessa kvarter i denna mörka del av mitt liv.

Besöket blev kort den här gången. Intensivt, ledsamt och med en till viss del ny förståelse att det inte går att ta några genvägar. Måste till de platser där smärtan var som störst, just för att i djupet förstå hur det kändes och att jag sedan efter det kan gå vidare. Måste tillbaka för att kunna släppa definitivt. Just den biten är den svåraste och i det blev jag varse när jag i torsdags blev vägledd en bit in i detta mörker.

En del bilder blir det när jag tar mig till och från terapin i Gamla Stan:

I fredags var jag och en arbetskamrat ute i det fantastiska vädret tillsammans med nya biskopen Karin Johannesson för att filma henne i den nya serien ”På kammarn”.

Ett avsnitt i veckan läggs ut där biskopen ger oss andliga övningar i vardagen och samtidigt sätter sin prägel på ett av de områden där förre biskopen, det vill säga på Facebook, inte funnits tidigare. Revolution kanske är att ta i, men sannerligen en ny inriktning som jag tycker är mycket spännande att få vara en liten del av.

Här hittar du spellistan för ”På kammarn”:

Hon är spännande på flera sätt. Hon känns gedigen och uppriktig i den gärning hon nu inlett i en ganska svårnavigerad och många gånger trög ”värld”. Klarar hon bara av att vara sig själv i allt detta kommer Svenska kyrkan att få en inspirerande och viktig kraft i framtiden.

Att nå sökare och vilsna själar kräver nya grepp och förhoppningsvis finns här en väg framåt för kyrkan att visa på alternativ i den djungel av snabba fixar, buller och flashighet som åtminstone jag är ganska trött på. Gillar upplägget och tanken med denna filmserie.

Kameran var på av misstag under arbetet med biskopen och förberedelserna inför ett av avsnitten. Lite roligt att spara ”Röster i arbetet”:

Min egna ”revolution” som nu pågår ser jag inte riktigt själv ibland. Då är det tur att jag har A i Gamla Stan som leder mig in på hoppets väg när tvivlen och sorgen kommer.

För det är så, att gå i koldistriktet som jag känner igen, hur knasigt det än kan låta. är ändå miljöer jag på något sätt finner en falsk trygghet i. Att då byta det till prunkande blomsterträdgårdar i alltför långa stunder blir överväldigande och ger mig en oro, även om intellektet vet att det är just i den miljön jag ska befinna mig för att själv blomma upp en aning. För min egen skull och för att min egna ”revolution” ska fortgå så länge jag andas i det här livet.

Det finns så många fina krafter runtomkring mig nu att jag har lite svårt att sortera ut allt. Det snurrar på rätt rejält och jag kämpar med mina övningar för att vara här och nu. Det är då inspirerande att få den hjälp jag nu får i form av terapin och spännande nya saker som händer på jobbet.

Minnen av London

Ståtligt Lejon i Themsen 2012

Har inte varit i London på många år nu. Längtar tillbaka, men har inte riktigt haft orken att boka en resa för mig själv.

Mitt första besök i staden var 1997 och mitt sista 2012. London har jag en känsla av att ha bott i minst ett tidigare liv. För alltid när jag åker dit känner jag mig som hemma. Det är den enda stad där jag skulle kunna åka iväg med buss eller taxi och bara hoppa av någonstans utan att känna oro.

Älskar att gå i London. Bara vara. Så nu ska jag minnas tillbaka och berätta lite minnen om mina resor till denna fantastiska stad. Tyvärr har det bara blivit fyra besök för min del under detta liv. Men de finns starkt bevarade i mig och det känns som om jag varit där många gånger fler.

Fyra resor är på tok för lite men jag fnular på att boka en resa i år och samtidigt då passa på att åka till Bradford och hälsa på Linn och Jordan. Vi får se, men det lutar åt det i år.

London 1997 lunchmingel med Allan Karlsson
London 1997 lunchmingel med Allan Karlsson

Åkte för första gången till London i maj 1997 med jobbet. Jag var alltså 31 år innan jag upptäckte denna pärla till stad. Då var det främst en arbetsresa och vi besökte vår motsvarighet till stift som på engelska heter diocese.

Minns så väl hur förvånad jag var över att de på lunchen bjöd på vin och att det var servitörer som sprang runt och hällde upp så fort man druckit ur. Den ena snyggare än den andra.

En eftermiddag hade jag också med min motsvarighet till dataansvarig och då satte vi oss på en pub för att prata jobb! Hade aldrig hänt här hemma och när kvällningen var på intåg var jag halvdragen och ganska glad i hatten. Men då hade jag förnuftet att hejda mig så någon urspårning handlade det inte om.

Men redan då 1997 kände jag alltså att London har varit mitt hem någongång under mina alla liv. Allt var så självklart och jag liksom njöt av varje sekund även om ämnena i sig kunde tråka ut mig. Bara att liksom insupa atmosfären var stort för mig.

London i juni 2000 Camden
London 2000 Svenska kyrkan

Ändå tog det mer än tre år innan det var dags igen. I juni 2000 åkte jag till London med Anna och en väninna som hon tog med sig. För mig en resa som förstärkte min kärlek till staden.

En händelse minns jag speciellt och det var när jag och Anna var ute och gick och hamnade på ett kafé. Den känslan och det måendet jag då hade var underbart. Tänker tillbaka på just den stunden med mycket värme.

Gillade också när vi en kväll gick på en lokal pub. Sorlet och människorna var härligt att få ta del av.

Vi bodde hos Svenska kyrkan i London. Ett ganska påvert boende men det funkade bra. Väninnan såg vi knappt röken av, men det kanske var lika bra det… vi gick mycket, bland annat över Tower Bridge.

Odeon i London 9 juli 2010
David Bowies födelsehem 40 Stansfield Road, Brixton 9 juli 2010

Den 8-11 juli 2010 åkte jag och Frida till London. Det tog mig alltså 10 år innan nästa besök och jag tror detta beror på mycket turbulens i privatlivet.

Detta var nog min mest intensiva resa eftersom vi besökte väldigt många ställen. Bland annat David Bowies födelsehem i Brixton 40 Stansfield Road i stekande värme. Vi gick också på Odeon Marble Arch som öppnade redan 1928 då med annat namn och stängde 8 maj 2016.

Vi gick mycket och tittade vilket är min favoritsysselsättning när jag är i London. För tredje gången besökte jag Madame Tussaud och givetvis åkte vi till Camden Town. Deras loppisar överallt slår det mesta. Minns att det var väldigt varmt.

En fin resa med min yngsta dotter som jag bevarar i mitt hjärta.

London februari 2012 buss sightseeing
London Towern i februari 2012

Att åka till London i februari handlade mest om att det då var lågpris att komma dit. Det var kallt och ganska ogästvänligt och en kväll snöade det till och med. Resan gick tillsammans med Dubbel-L:en år 2012 och vi besökte bland annat Towern och åkte en frusen och kall bussightseeing genom stora delar av staden. Det var spännande och intressant även om jag nog hade fördragit den uppelevelsn några månader senare.

Vi gick mycket och passerade många kända landmärken. En annan rolig sak vi gjorde var att åka båt på Themsen. De introducerade mig för Primark och vi hittade aldrig en av Gordon Ramsays restauranger där vi hade beställt bord trots iärdigt letande en kväll.

Ett tråkigt minne är att Whitney Houston dog när vi var i London, men i det stora hela var det en härlig resa med både skratt och fina upplevelser.

Big Ben 10 februari 2012

Vad jag längtar tillbaka! Nu är det mer än 6 år sedan jag var där senast. Inte klokt egentligen hur fort tiden går.

Ska fanimej beställa en resa under 2018! Sanna mina ord!

Ny ärkebiskop väljs

Anders Wejryd Foto: pressbild/Svenska kyrkan

Anders Wejryd går i pension den 14 juni 2014. Han har varit ärkebiskop för Svenska kyrkan sedan 29 augusti 2006 då han efterträdde K.G. Hammar. Hammar som i mina ögon betytt mycket för Svenska kyrkan just genom sitt sätt att möta sina medmänniskor och välja dialog istället för konflikt. Ett inkluderande som många sett som luddigt och en osäker hållning på vad Svenska kyrkan står för.

Wejryd har inte haft det så lätt att axla den manteln anser jag. För mig har han stått för stabilitet och han har hållit en ganska låg profil under dessa sex år som Svenska kyrkans högsta ledare. Detta sagt från mitt perspektiv som vanlig lekman och från de horisonter som jag befunnit mig i och där tagit del av hans arbete och gärningar genom åren.

I morgon så väljs en ny ärkebiskop. Valet den här gången är extra spännande eftersom det för första gången kan bli en kvinna som vinner. Ärkebiskopslängden innehåller bara män genom historien och nu kan Antje Jackelén ändra på den saken om hon får förtroendet bland de röstande. Idag är hon biskop i Lunds stift.

Fast frågar ni mig så skulle jag föredra att min egen biskop, Ragnar Persenius blev ny ärkebiskop för Svenska kyrkan. Det är visserligen främst av känslomässiga skäl som jag skulle önska att han fick avsluta sin biskopskarriär som just vår högsta ledare men samtidigt så är han otroligt kunnig och vet vad han talar om i trosfrågor och sådant som berör den vanlige medlemmen. Det borde premieras högt och jag är säker på att han skulle klara av uppdraget på allra bästa sätt.

Resultatet (som beräknas vara klart på em) och mer information om ärkebiskopskandidaterna finns på hemsidan Ärkebiskopsvalet 2013.

Måndag i påsk

120402_01

Tågresa till Stockholm och besök på deras motsvarighet till stiftskansliet i Uppsala. Vi kollade in GIP:en (Gemensam IT-plattform) gällande telefoni och den alltmer centraliserade lösning som erbjuds. Hela Svenska kyrkan går emot centralisering på alla fronter. Mest fördelar förstås genom att pengar sparas.

2012-04-02

Linn höll på att byta gardiner när jag kom hem på kvällskvisten. Så nu är julgardinerna borta… tack du fina dotter!

Tänker alldeles för mycket numera. Alternativ finns givetvis för att slippa detta, men frågan är vad som är bäst i längden? Ja, ja… jag hoppar upp på hästen igen…sticker in handen i ugnen eller vad liknelserna heter… för alternativ finns inte.

Annika Östberg

långfredagensamtalar Annika Östberg med ärkebiskop Anders Wejryd.

Ett samtal om skuld, försoning och människovärde. Domkyrkan i Uppsala kl 16.00.

Funderar starkt på att ta mig dig eftersom jag missade hennes senaste besök i Uppsala.