Etikettarkiv: status q

Refuserad, luftslott & värdighetsproblem

Första refuseringsmejlet anlände idag, 7 mars 2018

Först det negativa. Ett refurseringsmejl kom idag gällande min livsbok. Två chanser kvar.
Sen kan jag inte sluta äta choklad, glass och nötter i mängder. Det går inte att sluta att döva det jag nu inte mäktar med i tankarna. Fast de tankarna är ljusare än för några dagar sedan. Men fortfarande dövar jag mig. Ni kan ju tänka er vad det gör med mig… förhoppnignsvis går ljuset in i mig alltmer att detta döveri upphör. Kan alltid hoppas på det.

Det positiva händer på jobbet. Trots att vi blivit färre känner jag en tillförsikt framåt som jag inte gjort på länge. Det hänger mer på mig nu vad det ska bli av de möjligheter som nu kommit. Problemet tidigare har varit att jag fastnat vid det negativa och sen byggt luftslott av mörker. Men det är inte mörker utan ljus! Förstår inte varför jag först ser hindren och sen möjligheten? Det ska ju för bövelen vara tvärtom! För detta som nu kommer är en stor möjlighet för mig. Inte tu tal om annat.

När jag får sådana här fina möjligheter har jag väldigt svårt att våga ta till mig dem. Känner mig inte värdig på något vis, att jag inte är värd att få det bra och kanske dessutom våga visa den jag verkligen är, den glada, positiva och den som vill. Förhoppningsvis släpper detta nu när det faktiskt blir riktigt bra för mig på jobbet. Den sitter hårt, den där rösten som hela tiden vill förstöra och behålla status q i måendet.

Annonser

Inre fängelset

pexels-photo-143580.jpeg

Blir inte klok på mig själv. Mitt inre fängelse ger mig trygghet på något konstigt sätt. Då vet jag vad jag har och vad som förväntas av mig. Att sitta där och titta ut på det som kallas för livet.

pexels-photo-433625.jpeg

Smärtan att göra sig själv illa föredrar jag. Att andra ger mig smärta gör på något vis ondare. Men att på olika sätt göra mig själv illa, det är liksom bara som det ska vara.

pexels-photo-216587.jpeg

Mitt inre rum är foten av ett vattenfall. Att nå detta har jag inte klarat sista året. Tanken finns där, men jag får aldrig längre doppa fötterna.

pexels-photo.jpg

Längtar ofta tillbaka till någonting som jag då när det begav sig inte riktigt kunde ta hand om. En familj och ett sammanhang. Familj har jag idag också, men det är mer splittrat och bara i perioder.

pexels-photo-764880.jpeg

Ensamheten har jag burit nu i över 10 år. Den existentiella under hela mitt liv. Många gånger så uthärdar jag, men ibland vill jag bara dra ett streck över det hela och ta mig vidare. Malplacerad, obekväm och hela tiden orolig. Arg och missförstådd lika ofta.

Tycker inte om den jag är, och har blivit. Gör någonting åt det då hör jag både medvetet och omedvetet både inom mig men även från andra. Ja, gör någonting åt det då! Som om jag inte försökt under mina år på jorden. Har provat det mesta i terapiväg (och ska snart prova ytterligare en sak), har testat olika koster, krökat och inte krökat, mathetsat och inte osv osv. Tränat och inte tränat och liksom inte hittat balansen i någonting.

pexels-photo.jpg

Tjatat och upprepat mig. År ut och år in. Det är ju jag, att vara på det viset med dessa ständiga obalanser även om det gör att jag dör i förtid. Att hitta balansen är så oerhört svårt för mig och kan jag göra det i perioder får jag vara nöjd. Blir så trött av alla försök och när jag bara försöker vara, så blir det inte heller bra. Det visar ju hur jag levt de sista månaderna med min knasiga kosthållning.

Mitt inre fängelse är inte stort och där råder status q. Detta genom att bara sitta still så mycket det bara går för att det är tryggare än motsatsen. Ta mig ut, ge mig friheten och vara den jag är fullt ut känner jag på något konstigt sätt inte är mig värdigt. Jag är inte värdig att få leva fullt ut och ibland vet jag inte riktigt heller vad det innebär för mig.

Då sitter jag hellre kvar och tycker synd om mig själv. I mitt inre fängelse.