Maxi var bror med Felix. De föddes 15 augusti 2004 i Skogs-Tibble, Uppland. De hängde ihop i alla år fram till Maxis död 20 april 2018. Har hittat ett gäng bilder med dem tillsammans som du kan se i ett bildspel ovan. De är så fina tillsammans.
Saknar Maxi så det gör ont i mig. Har svårt att släppa fram det jag känner. Sväljer och håller tillbaka fast det inte är medvetet. Har märkt att Felix är närmare mig nu. Vill alltid gosa och sätter sig där Maxi satt på soffan. Maja har också tagit mer plats på ett positivt sätt sedan Maxi tvingades att lämna detta jordeliv.
Det är positivt, men att inte ha Maxi här är sorgsamt och veckan som gått har varit jobbig. Vaknar på nätterna och kan inte somna om på ett bra tag. I natt drömde jag dessutom om kvinnan som förgiftade mitt hjärta under en tid. Ja, jag kan inte säga på annat sätt idag eftersom hela den historien har fått mig ur balans under lång tid. Trodde jag var på väg vidare, men nattens dröm var så stark och samtidigt ledsam när jag vaknade. För i drömmen blev utfallet ett helt annat än i det verkliga livet. Omedvetet blir då kärlek ”farligt” för mig och känslan av oduglighet får sig ytterligare en spik inhamrad i den del jag försöker komma ifrån.
Är glad att Felix och Maja är kvar hos mig. De tröstar mig och jag försöker verkligen att komma vidare. En vecka senare ser jag Maxi överallt och då speciellt på natten. En gång var jag övertygad om att han satt i kontorsstolen i mitt rum och tittade på mig. Men jag vet inte, ibland har jag svårt att skilja på verklighet och fantasi. Allt och alla som jag älskar försvinner för mig. Så känns det i de stunder då de svarta molnen vägrar att flytta på sig. Men jag vet ju att många är kvar och just de måste jag fokusera på.
Terapin igår var väldigt tuff. Kom in på varför jag flyr hela tiden och hon satte ord på det jag inte kan/orkar se just nu. Blev berörd men som vanligt, och som jag gjort i stora delar av mitt liv, svalde jag. Min längtan efter närhet och att någon kramar om mig, säger någonting snällt till mig (som jag kan ta till mig) gör att jag istället flyr in i glass, choklad och ätandet. För att slippa känna någonting överhuvudtaget. Funderar mycket på varför promenader och motion inte fungerar längre.
Har också tappat i ork en del. Hjärnan ”stänger av” eller hur jag ska uttrycka det, tidigare på dagen än för ett tag sedan. Orkar liksom inte mer. Det enda som hjälper då är vila och att få så tyst omkring sig som det bara går. Det blir som Moment 22 eftersom detta gör saker med mig som inte gagnar det liv jag försöker leva idag. Är heller aldrig helt själv längre av olika orsaker.
Maxi och Felix tillsammans är bilder jag kan titta på länge. Älskar speciellt bilden med deras tassar tillsammans. Min Maxi har förhoppningsvis, nu när det gått en vecka, hittat hem och mår bättre än han gjorde den sista tiden.
