Etikettarkiv: sorgsenhet

Bröderna Felix & Maxi

Detta bildspel kräver JavaScript.

Maxi var bror med Felix. De föddes 15 augusti 2004 i Skogs-Tibble, Uppland. De hängde ihop i alla år fram till Maxis död 20 april 2018. Har hittat ett gäng bilder med dem tillsammans som du kan se i ett bildspel ovan. De är så fina tillsammans.

Saknar Maxi så det gör ont i mig. Har svårt att släppa fram det jag känner. Sväljer och håller tillbaka fast det inte är medvetet. Har märkt att Felix är närmare mig nu. Vill alltid gosa och sätter sig där Maxi satt på soffan. Maja har också tagit mer plats på ett positivt sätt sedan Maxi tvingades att lämna detta jordeliv.

Det är positivt, men att inte ha Maxi här är sorgsamt och veckan som gått har varit jobbig. Vaknar på nätterna och kan inte somna om på ett bra tag. I natt drömde jag dessutom om kvinnan som förgiftade mitt hjärta under en tid. Ja, jag kan inte säga på annat sätt idag eftersom hela den historien har fått mig ur balans under lång tid. Trodde jag var på väg vidare, men nattens dröm var så stark och samtidigt ledsam när jag vaknade. För i drömmen blev utfallet ett helt annat än i det verkliga livet. Omedvetet blir då kärlek ”farligt” för mig och känslan av oduglighet får sig ytterligare en spik inhamrad i den del jag försöker komma ifrån.

Är glad att Felix och Maja är kvar hos mig. De tröstar mig och jag försöker verkligen att komma vidare. En vecka senare ser jag Maxi överallt och då speciellt på natten. En gång var jag övertygad om att han satt i kontorsstolen i mitt rum och tittade på mig. Men jag vet inte, ibland har jag svårt att skilja på verklighet och fantasi. Allt och alla som jag älskar försvinner för mig. Så känns det i de stunder då de svarta molnen vägrar att flytta på sig. Men jag vet ju att många är kvar och just de måste jag fokusera på.

Terapin igår var väldigt tuff. Kom in på varför jag flyr hela tiden och hon satte ord på det jag inte kan/orkar se just nu. Blev berörd men som vanligt, och som jag gjort i stora delar av mitt liv,  svalde jag. Min längtan efter närhet och att någon kramar om mig, säger någonting snällt till mig (som jag kan ta till mig) gör att jag istället flyr in i glass, choklad och ätandet. För att slippa känna någonting överhuvudtaget. Funderar mycket på varför promenader och motion inte fungerar längre.

Har också tappat i ork en del. Hjärnan ”stänger av” eller hur jag ska uttrycka det, tidigare på dagen än för ett tag sedan. Orkar liksom inte mer. Det enda som hjälper då är vila och att få så tyst omkring sig som det bara går. Det blir som Moment 22 eftersom detta gör saker med mig som inte gagnar det liv jag försöker leva idag. Är heller aldrig helt själv längre av olika orsaker.

Maxi och Felix tillsammans är bilder jag kan titta på länge. Älskar speciellt bilden med deras tassar tillsammans. Min Maxi har förhoppningsvis, nu när det gått en vecka, hittat hem och mår bättre än han gjorde den sista tiden.

Annonser

Tjugoen gram som huserar i den här kroppen

Först så tog jag fel på ett möte. Försökte få tag i människor som skulle vara där, bara för att få beskedet att det var fel tid. Det började en halvtimme senare. Göra bort sig och visa upp sin förvirring återigen.

Sen sitter jag i ett annat möte och pladdrar. Hör mig själv säga saker som inte är ett dugg relevanta för ämnet. Mycket obehagligt och ångesten bara toksteg. Vad är det som händer?

Glömmer bort vad jag ska göra om en timme. Orkar inte tänka överhuvudtaget utan bara är, vilket resulterar i att jag kastar upp alla bollar samtidigt och fångar jag en är det bra. Orkar inget annat, kastar iväg allt bara och hoppas på det bästa. Försöker ändå plocka upp dem efter ett tag, men hittar dem inte.

Står jag precis framför väggen och känner lukten av total galenskap? Blir yr och konstig av att inte kunna se framåt och ha kontrollen.

Vaknar på nätterna och kan omöjligt somna om. Äter kopiösa mängder för att göra mig själv illa. Klarar liksom inte av att hålla upp det som jag var så bra på för bara ett halvår sedan. Det går bara inte att vara snäll emot sig själv i allt, utan det måste finnas hakar och smärta för att det ens ska gå. Det jag känner igen osv som jag pratat mig kräkfärdig om så många gånger tidigare.

Emellan varven känner jag som jag skrev igår. Allt detta har pågått länge nu. Alla känslorna från det mörkaste mörkt till ett ljus som kan få mig att börja gråta. I det en känsla av att inte vara här överhuvudtaget. Det är en annan som uttrycker sig. Tjugoen gram huserar i den här kroppen och de har aldrig varit mer aktiva. De små betydelsefulla men mytomspunna grammen. Det är en metafor för någonting större.

Mitt inre rum

Sitter under vattenfallet och sträcker ut ena benet för att känna strålarna och lyssna till vattnets fall. Lutar mig bakåt mot en klippa och bara njuter av det varma marinblå vattnet. En inre oas som dämpar det värsta. Blundar.

Solen bränner sådär lagom och jag är där länge länge… känslan, ljudet och ljuset. I mitt inre rum.

Helt lost samtidigt full kontroll på det viktiga. För hur konstigt det än kan låta så blomstrar det inre livet med framsteg som är stora för mig. Kunna känna känslor som varit försvunna i hela mitt liv. Men så fort jag börjar tänka på dem med mitt jordiska ego så går det åt helvete. Förvirrad och sen uppstår det jag berättat om i början på den här bloggposten. Medveten om allt samtidigt som jag ibland inte får ihop 1+1 i mer praktiskt jordiska jobbsituationer. Blankt och försök till att börja om. Allt fler gånger.

Plötsliga känslostormar där jag bara vill gråta. Sorgsenhet och samtidigt sekunden efter ilska över att jag aldrig lär mig någonting om de jordiska balanserna eller hur fan jag nu ska uttrycka det. Hela jag förändras med stormsteg just nu. Inte ytan och det man kan ta på. Inte jordiska saker utan de 21 gram som tagit den här kroppen i besittning sedan 1965.

Var helt övertygad om att det var fredag idag. Helt jävla övertygad och nu är det jobb och kaos en dag till. Gud, hjälp mig att orka!