Etikettarkiv: sorgen

Mamma 71

Idag hade en födelsedag firats om allt hade varit som det var före 1981. Min mamma skulle idag ha fyllt 71 år.

Ann-Britt Margareta Pettersson 1977

Mamma har inte varit med på min resa i det här livet. Inte fått se mina barn växa upp, inte fått dela mina glädjeämnen och sorger. Har aldrig fått veta vad hon tycker om de val jag gjort och aldrig kunnat prata på djupet med henne. Min mamma födde mig och idag vet jag att utan hennes kärlek de första åren hade jag varit någon annanstans idag.

Grunden gav hon mig att stå på. Hon var min mamma och de första åren fick jag tillsammans med henne i alla fall. Det försöker jag ta fram och tänka på de dagar jag saknar henne som mest.

Den 23 oktober 1947 föddes min mamma. Den 3 januari 1981 lämnade hon jordelivet. Hon blev 33 år gammal. Idag har jag levt nästan 20 år längre än vad hon gjorde och det känns mycket märkligt.

Idag minns jag inte hennes röst eller skratt. Det finns inga rörliga bilder på min mamma. Det lite läskiga är också att åren försvagar mitt minne av henne och sådant som hände. Hennes avskedsbrev försvann för många år sedan. Det jag har kvar från min mamma får plats i en gammal Oboy-burk.

Sorgen kommer alltid att finnas där. Det såret kommer aldrig att läka helt. Det går att leva med det och acceptera, men att glömma går inte. Tiden läker inte alla sår. De kan lindras, men de försvinner inte helt.

Visst har förlusten av min mamma påverkat mig negativt. Det är inte tu tal om annat. Men jag lever fortfarande och för det får jag vara tacksam. Hon finns inte med mig hela tiden nu, även om jag ofta tänker på henne. Hon känns längre bort eller hur jag ska säga det, men visst kommer dagarna då jag är så jävla arg och ledsen över det som blev och hur det blev. Det går nog aldrig över helt.

Idag skulle min mamma ha fyllt 71 år. Jag tänder ett ljus för henne och tillåter mig att tänka lite mer på henne och på vad som skulle kunna ha varit, även om jag vet att det är meningslöst. Men jag tillåter mig att få fantisera om ett liv med en mamma och hur jag tror att det skulle ha varit.

Hur fan kunde det bli på det här viset?!! Älskade fina mamma…

Relaterat
Mammas födelsedag (161023)

Annonser

Tacka fan för det svarta stora täcket

180512_alternativslinga

Tjugofyra grader varmt i skuggan. Alternativ slinga på låga 3,1 km men jag orkade inte mer. Gick förbi den lokala butiken och handlade ”all in” inför kvällens final i Eurovision Song Contest.

Egentligen bryr jag mig inte om hur det går. Det känns bara så futtigt detta engagemang som jag tidigare haft. Vad spelar det för roll vem som vinner? Nej, jag har inte orken att engagera mig i sådant när annat i mig river och sliter.

Tillåter mig inte att tappa greppet och låta gråten komma fram. Saknar Maxi väldigt mycket och tänker så på varför, även om jag vet att just ordet varför bara tar energi ifrån en. Varför går aldrig att få svar på. Utan det jag ska fokusera på är lärdomen och vad jag kan lära mig av det som hänt. Det klarar jag inte av just nu, utan det enda jag känner är ilska och en jädra bitterhet över att den jag älskade togs ifrån mig.

Blir så ilsken över att även han försvann. Visst, jag har Felix och Maja men de kan aldrig ersätta Maxi. Klarar liksom inte av att tänka för mycket på honom eftersom jag då känner att gråten är på väg. Min älskade katt som jag aldrig mer kommer att få träffa och gosa med. Som var mitt enda vardagliga stöd under långa perioder och som på något märkligt sätt alltid tröstade mig när det var som värst. Lojal, kärleksfull och de där ögonen. Nej, en del av mig försvann tillsammans med Maxi. Det känner jag.

Sommaren 1972 i Bergvik

Det där svarta stora täcket som finns över mig i perioder kommer från mig själv, Inte från någon eller några utifrån som vill mig illa oavsett dimension och verklighet. Jag är inte utsatt för negativa energier eller existenser. Det där svarta stora täcket har alltid varit med mig, så länge jag kan minnas. Åtminstone efter sex års ålder och händelsen i Bergvik sommaren 1972.

Ibland kan jag tänka att det var i den där jävla kojan som mitt liv förändrades för alltid. Bilden är dålig men den är från juni 1972, alltså snart 46 år gammal.

Visst kan jag skylla allt på det som där hände i den där jävla kojan, men mycket i mig kommer hela tiden tillbaka till hur jag behandlades då. Mycket av svaren blev kvar där och kanske var det detta att det tog så många år innan jag förstod kopplingen som gjort att jag fastnat i detta lite längre än vad som hade behövt vara fallet.

Värst har varit skulden och skammen och att jag fick gå med den i säkert 10 år till. Ingen sa till mig någonsin att de hade agerat fel och de förstod det inte heller. Jag tog åt mig allt och trodde att deras förmanande var rätt och att det jag kände var så jävla fel. Det gick jag med alldeles för länge och en del får jag nog fan aldrig bort i mig.

Jag vet att jag ältar och dravlar om detta hela tiden. Men jag måste för att förstå mig själv och kanske en dag inte tycka att jag är smutsig och äcklig. Förra posten om snygga killar och min längtan är ett sätt att stå för den jag är. Men ändå hör jag ekot av mammas och pappas skrikande på mig, hur jävla dum och fel allting var. Hur jag skulle skämmas och att jag minsann INTE skulle få vara kvar på sommarhemmet eftersom jag betett mig så illa… arma mamma och pappa, ni visste fanimej inte vad ni gjorde då! Och ni begrep ingenting senare heller. Tacka fan för att jag gick längst husväggarna och gömde mig själv under alla år, tacka fan för att jag gick från fikabordet så fort ämnet homosexualitet kom upp och tacka fan för att jag trodde att alla homofoba killkompisar hade rätt under hela mitt uppväxt, även om jag idag vet att en och annan var lika nyfiken som jag var.

Tacka fan för allt. Tacka fan för det där svarta stora täcket som nästan kvävde mig och som idag på något konstigt sätt är den enda ”tryggheten” jag vet om, även om den gör mig illa. Den falska tryggheten är den svåraste att komma förbi.

Många är trygga av det dom känner igen, även om det är negativt för dem och förstör livet. Man dras till det man tagit till och som fick det jobbiga att försvinna en stund. Idag funkar det inte för mig längre, men jag tar ändå till det eftersom det är det enda jag har. Det stora svarta täcket som gör att jag gömmer mig och får vara ifred en liten stund.

Sen är det en sak jag måste få skriva till de nära och kära som eventuellt läser här. Det är tack vare er som jag är kvar och har orkat så här långt. Det är ni som betyder någonting för mig och som fått mig att orka fortsätta kämpa och se ljus och möjligheter. Utan er hade jag inte blivit kvar så länge som jag nu har blivit. Ingen nämnd, ingen glömd.

Flyaren, giktanfall & sorgen

Sömnen kommer lite som den vill dessa dagar. Klarvaken klockan 4 och kan inte somna om på grund av ett förmodat giktanfall. Svårt att stödja på höger fot. Leden i stortån gör skitont.

Tyvärr är jag en av dem som har kronisk gikt. Det kommer och går. Ibland kan det gå flera år innan det kommer tillbaka. Det är en del beroende på hur jag sköter mig kost och kanske är det ytterligare ett bevis på att jag nu tagit ytterligare ett steg ner i källaren. Blir bara uppgiven och passiv över konstaterat nuläge.

Diklofenak finns hemma så första tabletten är tagen. Förhoppningsvis räcker det med detta och en uppstramning av kosten. Om jag nu förmår mig detta. Känner mig bara ledsen, sorgsen och nere över vissa saker. Svårt att hitta ljuset och den väg som gör mig gott.

flyaren

Fick en uppgift av av C på psykosyntesen. Vet inte om detta också ”drar upp” en massa gammalt skit igen som jag begravt? För de hopplöshetskänslor jag nu brottas med fanns inte där tidigare. Tänker också på hur det skulle ha varit utan mina Duloxetin. Kommer aldrig att sluta med min Cymbalta som det hette förr i tiden eftersom jag är helt övertygad om att berg- och dalbanan hade varit så mycket större utan dem.

Vet att sorgen efter Maxi finns där och påverkar mig negativt. Saknar honom så oerhört mycket. Sen finns också frustrationen över människor i min närhet som också sitter fast, men på sitt sätt. Kan liksom inte göra mer än försöka peppa och när kraften saknas för egenpepp blir det bara.. …frustration över det hela.

Enligt den psykosyntes-terapi som jag nu genomgår är en av mina delpersonligheter ”flyaren” – han som flyr från allt. Har tänkt en del kring honom och blir bara sorgsen. Ungefär så här gick tankarna igår när jag försökte tänka mig in i den delpersonligheten av mig själv:

Flyaren

Vad har han för behov?

Mod, våga stanna kvar och känna känslan på riktigt. Ömhet och att bli sedd på allvar.

Hur tjänar han mig?

Slippa känna. Vara i det ”trygga” även om det egentligen inte är bra för mig. Det jag känner igen sedan länge.

Hur begränsar han mig?

Sitter fast, ingenting händer. Livet står still.

När jag vill äta glass – 15 minuters funderande över vilken känsla jag har? Behov?

Nuläge

Frustration
Irritation
Tjock
Trött
Mörk, svart

Önskat läge

45 kg lättare
Energisk
Kraft
Modig
Obrydd

Känslan av att vara i önskad läge:

Bättre integritet

Vilka steg ska jag ta?

Strunta i vad andra säger
Vilja
Ändrat min kost
Motionera
Stå upp för mig själv
Inte vara så rädd

Hon har också bett mig att fundera på mina andra delpersonligheter. Vi människor består av en mängd sådana och detta ska inte förknippas med dissociativ identitetsstörning som är en psykiatrisk diagnos.

HumaNova beskriver psykosyntes på följande sätt:

Psykosyntes kan beskrivas som en livs- och utvecklingsprocess som hjälper oss att organisera och harmonisera alla våra inre, ibland motsägelsefulla, sidor eller delar. Dessa delar innehåller till exempel känslor, tankar, impulser, beteenden och fantasier och kan ibland uppträda eller ta över som en egen styrande ”person”, fast vi innerst inne vill något annat.

Psykosyntesen bidrar till att harmonisera alla dessa delar till något mer medvetet valt och därmed mer också aktivt valt. Något som vi innerst inne vill vara och kan bli.

Själva ordet psykosyntes kom till som i kontrast till ordet psykoanalys som står för att dela upp och analysera oss, till psykosyntesen som i slutändan strävar efter att bidra till en syntes det vill säga uppnå en mer harmonisk och välmående sammanhängande helhet. En helhet som hjälper oss att leva det liv vi innerst inne vill leva.

Har själv bara fått ”smaka” på detta ännu och måste säga att det fortfarande är svårt för mig att se ”flyaren, frossaren, den lojale” och alla ännu icke utforskade delpersonligheter hos mig själv. Vet inte ens om jag skulle orka mig genom detta fullt ut. För det jag nu går på hos C är hennes utbildning där jag är hennes adept och i det ingår det bara fem tillfällen. Hur fortsättningen blir vet jag inte och kanske blir det ingenting alls för min del eftersom jag idag just känner mig som ”flyaren”, som bara vill fly från allt och då inte bara psykosyntesen.

Den läskigaste känslan jag slåss emot är den att jag känner mig ”färdig” och klar. Att jag gjort det jag ska i det här livet. Den känslan är inte att leka med i perioder och kanske kommer den ifrån den trötthet hela mitt inre känner över att ha levt här på jorden under alla dessa år och de utmaningar jag varit med om. Det tär både fysiskt och psykiskt att hela tiden försöka hitta ljuset och att det inte finns där per automatik. Måste givetvis försöka fortsätta så länge det går, men det känns som om jag försökt med alla metoder som finns. Sen skäms jag så oerhört när jag känner på detta viset eftersom jag har så mycket att vara tacksam för. Det blir liksom en ond cirkel det hela och i det snurrar jag. År ut och år in.

”Flyaren” kanske skulle stanna upp om där fanns kärlek, beröring och någon att älska?