Etikettarkiv: sorg

Chimpansen berörde

181101 centralstationen

Vid centralstationen håller de på och bygger ett parkeringshus för cyklar.

Idag kände jag verkligen av min egen dödlighet. För er som är unga kanske det är svårt att förstå någonting sådant här, men när jag gick där på Kungsgatan tidigt i morse mot jobbet kändes det så påtagligt. Att detta jag nu är i faktiskt har ett slut!

Och då har jag ändå min tro på att vårt medvetande lever vidare! Men det är inte riktigt i det jag får dödsångest, utan mer i det jag är i här och i detta livet. Att det en dag tar slut och jag liksom inte får chansen mera. Det kände jag verkligen av i morse när jag klev av min buss mot jobbet.

När jag var på väg hem idag på bussen såg jag ett klipp med en 59-årig gammal chimpans som låg för döden. Ingenting verkade få chimpansens uppmärksamhet, men när en gammal skötare från 70-talet dök upp, ”vaknade” chimpansen till och blev så upplivad trots att slutet var nära. Att se detta fick mitt hjärta att gå i bitar där på bussen och jag blev så gråtmild. Titta själv:

Det sitter fortfarande i efter att ha sett det där klippen. Sorgen och ledsenheten över att relationer och sådant obönhörligen tar slut i de former som vi vet om just nu. Blev så tagen av klippet och återigen börjar min egen dödlighet att mala inom mig. Vet att det bara är att acceptera och göra det bästa av dagen och det man har kvar.

Min egen frustration och egoism där jag fastnat blev för en kort stund något känsligt och gråtmilt. Oftast är jag förbannad och irriterad på mig själv och den jag blivit. Men när jag ser djur som lider slår det an en annan sträng i mig, allt starkare för varje år som går. Den där chimpansen berörde mig djupt.

Annonser

Det dubbla i mig

181027 första snön

Första snön kom den 27 oktober.

Så var vi där igen. Första snön och temperaturer nedåt nollan. Ingenting att ens bli upprörd över eftersom det inte går att förhindra. Vore jag rik hade några månader i södra Spanien nu varit att föredra, men det är en dröm och kommer så att förbli.

1504 felix maxi

Felix och Maxi en dag i april 2015.

Den här bilden krossar mitt hjärta. Felix och Maxi, tre år innan Maxi dog. Tiden går så fort och det är väldigt svårt att fortfarande begripa att Maxi inte finns med mig längre. Hans bortgång har tagit hårt. Pratar med honom mycket och inbillar mig att han är hos mig. Ett par gånger har jag fysiskt fått känslan, men jag vet inte. Kanske är det så att jag vill så mycket att jag känner någonting som bara finns i min fantasi.

Han är så saknad.

Det finns en sådan dubbelhet i mig. Den blir tydligare när jag är på väg mot någonting nytt. Å ena sidan å andra sidan, hela tiden och ibland in i minsta detalj så det nästan blir löjligt.

Känner å ena sidan en mera grundlighet och trygghet inom mig inför allt som kommer, å andra sidan en sådan trötthet över att ens försöka. Drömmer om själen som fick mig i sådan gungning var och varannan natt. Förstår inte vad det ska vara bra för eftersom jag bara blir ledsen när jag vaknar.

En del av mig vill berätta och prata. Inspirera i bästa fall och vara så rak och ärlig som det bara går, en annan vill strunta i allt och stänga ner. Det har blivit så tydliga tankar kring detta, som om något mellanläge inte finns. Antingen eller. Ibland känner jag för att försöka ett tag till och förbättra de bitar där jag sitter fast. För det gör jag eftersom mitt missbruksbeteende fortfarande styr mig till stor del. Ibland är tröttheten total och jag får känslan av att det är kört, oavsett vad jag gör. Det gör ju inte mitt ätande bättre så att säga.

Hur kommer jag in på banan igen där jag var sommaren 2014? Två år var visserligen missbruket att motionera, men hellre det än mat. Före 2014 var det alkoholen som ”tröstade” mig, men den vägen är för alltid stängd. Det törs jag säga idag. Vet i hela mitt väsen att passerar jag den gränsen igen och ens dricker en öl, då är det kört för mig. Då kommer jag aldrig att kunna komma tillbaka igen.

Fastnar i sorg och omöjlig längtan. Något som aldrig blev. En ledsenhet som förlamar mig. Ensamhet i tankarna och när någon försöker prata med mig blir jag tyst och säger ok eller att jag inte vill prata om det. För att inte belasta och verka ömklig och patetisk. Ja, det är så jag ser på mig själv om jag blir ”svag” igen och pratar om det som jag idag istället äter mig till ett bedrägligt lugn som aldrig får nog. Drar mig undan för att undvika risken att blotta det som gör ont.

Det dubbla regerar i många. Det vet jag. Det bedrar och gör illa. Det skvallrar om att inte ta sig själv på allvar. Det är rädsla att inte duga till. Det är att göra mig liten och rädd. För ibland känner jag motsatsen på ett sätt som ger mig hopp idag. Det dubbla är starkare än tidigare, helt klart.

Att stå för den jag är fullt ut är ett livsprojekt. Den dagen jag inte behöver äta eller använda mig av ”missbruk” i någon form kanske jag dör av förvåning? Kanske är det därför jag helt enkelt inte vågar att må bättre? För att jag är rädd att det då är slut och att jag då måste gå vidare till nya utmaningar.

Jag vet att jag är oförbätterlig i vissas ögon, att jag ältar år ut och år in. Men kanske är det min enda chans att överleva? Att få göra det här på min blogg? I de små penseldragen ser man tillslut förändringarna, även om det kan uppfattas som så otroligt träligt för vissa att läsa samma saker (i olika formuleringar) år ut och år in. Men jag kan inget bättre, så är det… och ändå tar det negativa så mycket hårdare än det positiva. Är det 9 positiva och 1 negativ kan ni ju tänka er vart mina tankar fastnar. Det är också en träning i att hitta proportionerna i detta.

Ena stunden tillförsikt och kraft, andra stunden ångest och olust inför framtiden.

Avtalshantering & Maxis minne

Avtalshantering med organisationsstruktur, avtalstyper och kategorier, behörigheter och grupper samt mallar var en del av innehåller i den tre timmar matiga utbildning i Multinets program Avtalshantering som jag var på i Stockholm idag.

180919 Utbildning

Först kändes det mesta som upprepningar och sådant som jag redan själv hade lärt mig, men efter ett tag så listade jag upp fem saker som jag ska ta upp ”hemma på jobbet”. Menyhantering, motpartsfunktionen, funktionen skanna dokument och rättighetshanteringen samt att det även går att använda som inventarieförteckningsprogram. Tänkte då direkt på våra datorer och mobiler.

Första gången på över två år som jag åker iväg på någonting liknande. Det var lagom med en förmiddag och dessutom hade jag med mig en arbetskamrat som jag väldigt snabbt blivit mycket djup och samtalande med om allt. Hon är verkligen ett bra stöd för mig och samtidigt tror jag att mitt sätt kan vara ett stöd för henne. Inte vet jag, det visar sig vad det blir, vi ska i alla fall vara backup för varandra i detta program.

Har fått några saker nu att bita i på jobbet. Dels detta program Avtalshantering, men sen också infotavlan och dess funktioner som var mer komplexa än jag föreställt mig. Nästa måndag ska jag åka och titta på 360 hos Linköpings stift, som är ett ärendehantering, arkiv- och dokumenthanteringsprogram för kansliet. Det ska jag också lära mig från grunden så att säga.

Det är spännande och roligt och jag ska göra allt för att greja detta på ett tillfredsställande sätt. Vill jobba och vill vara en ”kugge i hjulet” som gör mitt bästa och finns där och känna mig behövd.

180919 Rosor

Sorgen efter Maxi biter sig kvar och den har förändrats. Den har blivit råare eller hur jag ska uttrycka det, förlusten känns ”hårdare” nu än tidigare och det gör ont på ett annat sätt. För tre veckor sedan halverade jag min dos av antidepressivt och kanske är det resultatet att jag liksom känner mer på riktigt nu eller hur jag ska säga? Saknar honom så förbannat mycket och då speciellt på kvällarna när jag ska sova. Detta jävla slut alltså…

Det som hände & händer

(Känner att jag nu orkar och vill berätta lite mer om min nuvarande “resa”. I december förra året gick det inte längre. Depression- med utmattningssyndrom blev diagnosen och nu drygt två månader senare är jag fortfarande sjukskriven, men hoppet finns där, åtminstone vissa dagar, och det ger mig kraft att inte ge upp. Tröttheten och det dåliga närminnet plågar mig fortfarande och hur framtiden ser ut vet jag inte idag.)

Karin Adelsköld intervjuades om sin utbrändhet häromdagen. Det var flera saker som jag själv kunde relatera till, som till exempel detta med tid och minne.

Hon berättade bland annat om att de senaste två åren är svarta för henne, vilket fick mig att fundera bakåt. Vad minns jag egentligen och vad är antaganden? Hon hade en dag ingen aning om var hon befann sig.

För mig var det en lång tid av kamp där jag kämpade mig till jobbet och på något vis klarade av dagen. Men en dag gick det bara inte… själv minns jag inte så mycket av den första tiden heller nu så här drygt två månader senare.

16 februari 2017 Fågelholk
Vid min promenadväg låg en fågelholk och vilade.

Det var en mörk tid för mig. Första månaden är väldigt vag. Julafton vet jag inte hur jag klarade av, men det gjorde jag i alla fall. En mörk tid som höll i sig till slutet av januari. Någonting inom mig slog på bromsen den där fredagen i december förra året. Hade jag fortsatt som om ingenting hade hänt ytterligare en tid, så hade jag nog hamnat i än värre läge där även jag kanske hade haft två helt svarta år bakom mig.

Varje förmiddag tar jag mig ut på en promenad. Jag går en speciell slinga med några få variationer beroende på dagsform. De två sista dagarna så har mitt minne vaknat till över händelser på vissa av de platser jag går förbi. Så var det inte tidigare.

Sorg, ledsenhet men även tacksamhet kommer över mig när jag ser barnen i mitt inre springa i skogen, åka nerför backen eller tanken på att här gick jag och Anna när vi gjorde det och det. De minnena har liksom aktiverats nu på något vis. Däremot så minns jag inte vad jag gjorde för en stund sedan…

Tillbaka till Adelsköld och hennes två svarta år. För mig har medvetandet och tiden alltid varit konstigt och ibland tror jag att galenskapen ligger nära. Vissa saker minns jag med hjälp av de bilder som jag tar överallt och alltid. Idag är jag väldigt tacksam för det. Resorna till Israel och Malmö minns jag bäst genom bilderna som det är idag.

15 februari 2017 Trädfällning
De fäller träd i förorten.

Misslyckandeaspekten gör att det har varit svårt att skriva om min egen diagnos. Har knappt orkat tänka kring detta och än mindre blogga om det, även om jag försökt vissa dagar.

15 februari 2017 Trädfällning
Försöker komma ut vid 9-tiden på fm för min förmiddagspromenad.

Mitt första försök med terapi fungerade helt enkelt inte eftersom hjärnan inte hängde med. Någonstans känner jag att terapi är en bra form för mig och i morgon ska jag göra ett nytt försök. För det är inte bara utmattning jag drabbats av utan det var fler saker som gjorde att det brast. Idag ser jag det som att det blev en sak för mycket. Mina strategier och affirmationer klarade inte av det helt enkelt. Jag stöp rakt ner i mörkret.

170215_03
Det går sakta, men jag går nästan 5 km när jag är klar med morgonpromenaden.

Har inte velat skriva om det som hänt. Känner så igen Adelskölds ord om misslyckande och för mig finns det ytterligare en dimension i detta eftersom jag mått dåligt tidigare i det här livet. Då visserligen inte utbränd på det sättet som jag är nu utan då handlade de mer om att jag inte kunde hantera mina känslor utan hjälp. Känslor som var instängda i över 30 år.

16 februari 2017 Trädfällning
Några träd sparade de i alla fall.

Det har varit en sådan jävla lång och jobbig process i det här livet för mig. Det är jättejobbigt att inte vara en stabil och solid själ. Nu när jag mer är medveten om orsakerna den här gången är det svårt att se det positiva med det som hänt mig, även om jag vet att det finns en anledning till att det tog stopp för mig i december förra året.

Saker och ting händer bara inte. Det finns en mening med det som vi är med om. Fy fan vad jag hatar den vetskapen ibland!

16 februari 2017 Trädfällning
Virke till kommunen.

Har så lätt att bara se det negativa och fokusera på att jag nu ser ut som en Michelingubbe igen med de problem som det medför i min kropp. De verktygen som jag hade gällande kosten och motionen klarade jag inte av att ha kvar när det handlade om att överleva överhuvudtaget. Nu slår jag på mig själv igen för det, när jag istället ska vara tacksam för att allt inte är svart utan att det finns ljuspunkter. Att jag vill leva vidare, trots det som hänt.

16 februari 2017 Trädfällning
En ståtlig tall sparade de. Eller ryker den vid ett senare tillfälle, tro?

Skräckslagen för att tappa kontrollen över mig själv och mitt medvetande. Nu börjar jag nog må bättre när andra känslor kommer över mig. Men närminnet är dåligt och frågan är om det någonsin blir helt bra? Min läkare säger ju det men att det tar tid. Lång tid.

Vet också att hjärnan behöver vila. Trådarna måste få läka utan en massa stress och energier som påverkar negativt. Att titta på det där ljuset är väldigt svårt för mig. Ljuset som jag tänder för att meditera kring. Titta bara på lågan och gör ingenting annat. Medveten vila är så svårt.

Vissa dagar mår jag bättre och vissa sämre. Är så förundrad över detta med måendet eftersom jag inte riktigt vet varför det skiftar så. En del av de bloggposter som jag ändå orkat skriva under denna tid känns idag som om någon annan skrivit. Det är en märklig känsla.

Det är precis som om minsta ansträngning får åverkningar på något sätt och varje dag sover jag middag och då pratar vi timmar. Gör jag inte det så orkar jag knappt laga middag.

Fast jag försöker vara tacksam över att jag är där jag är ändå. Det hade kunnat vara ännu värre. Som två svarta år då minnet är helt borta.

Ögonen är tillbaka

För sex år sedan, närmare bestämt den 23 oktober skrev jag följande i bloggposten Jag har tappat mina ögon:

Jag har tappat mina ögon. De som alltid varit knivskarpa och som jag alltid såg så bra med. Jag minns på alla tester att jag alltid såg nedersta raden. Detta är liksom ytterligare ett tecken på att allt är på väg åt helvete eller hur jag ska säga. Den självklara synen är inte alls lika självklar för mig längre.

Tänk att idag kunna säga att jag har mina ögon tillbaka! Vilken känsla det är! Jag ser igen! Utan glasögon!

Kvittot

Idag när jag var och handlade på den lokala butiken såg jag allt som stod på kvittot utan problem! För mig en känslomässig upplevelse och jag var nära till tårarna i butiken. Fantastiskt är det och jag kan inte låta bli att tjöta om detta för er hur stor skillnaden är för mig efter ögonoperationen hos Memira.

Per automatik så tänker hjärnan att jag ska sätta på mig glasögonen när jag närmar mig datorn eller som i butiken att läsa kvittot, men se det behövs ju inte längre. Idag har synen förbättrats än mer och ringarna försvinner från allt fler lampor och lysen. Dock var det väl starkt att åka utan solglasögon när jag lämnade jobbet (kors i taket, men det var sol idag).

Jobbade som vanligt idag på jobbet framför datorn, utan glasögon. Visst fan är det märkligt och häftigt det hela? Igår var jag halvblind och nu ser jag knivskarpt igen och kommer så att göra tills kistlocket slår igen.

Tofflan ringde och att få prata med henne kändes väldigt bra. Hon går en tuff match just nu efter att hennes mor lämnat jordelivet för ett par veckor sedan. Det var fint att få prata med henne om hur det går med allt. Hon är en stark själ på många plan. Tänker mycket på henne.

Helgen är blank. Jag ska läsa och göra saker med mina ögon. Mina ögon som är tillbaka i mitt liv! Det är värt att firas i helgen på något vis. För nu fokuserar jag på det positiva och låtsas inte om vissa saker. Saker som jag ändå inte kan göra ett skit åt…

Envis och tjurig

Ljuset finns därFörändrade livsbetingelser och andra vägar att ta sig fram på. Att inte se så långt fram skrämmer och gör många oroliga. Vara här och nu är det svåraste. Det är lätt att med läpparna forma orden hela tiden, men sen när man är i det, på riktigt, då är det väldigt lätt att vara någon annanstans än just här och nu.

Ibland undrar jag om inte just den vägen ändå ibland har räddat mig själv från att råka riktigt illa ut. Här och nu på riktigt och i djupet är väldigt svårt och för mig själv har flykten ibland varit ett sätt att överleva. Det är som om skyddet ständigt finns där, både för att skydda men även för att hindra.

Drömmar om resor, tillsammans med vänner som försvunnit ur mitt liv. Förtvivlan om bagage och att inte veta tiden för avresan. Drömmer ofta om resor i sällskap och då gärna med människor som redan passerat revy i livet.

Vad står sådant för?

En person som kommit att stå mig allt närmre sa förra veckan till mig att jag står inför ett vägskäl. Min första tanke var att det har känts som om jag gjort det under lång tid nu och att jag ständigt får ompröva vilken väg jag ska ta. Så till en början tänkte jag inte så mycket på orden. Men i natt och speciellt i morse efter den senaste drömmen så känns det verkligen på det viset.

Envis och tjurig. Inte förändra sig förrän det inte finns andra vägar. Tvingas på olika sätt att utvecklas vidare. Den starka energi som jag hade för ett år sedan är som bortblåst. Då jag drevs av någonting som jag idag inte kan sätta ord på. Kanske var det då skär och ren överlevnad det handlade om?

Relationskaoset, bostadssituationen, jobbet och dess utmaningar och sen detta med vikten, kosten och motionen som kollapsat. Hittar aldrig en jämn väg framåt, utan det är fortfarande antingen eller. När fan ska jag få någon form av insikt till balans även i det praktiska?

Min mamma miste jag redan 1981. Klarade inte av att sörja henne de första åren utan det pös då bara ut på fyllan, och stackars de som då var mig nära. Nu, och kanske 10 år tillbaka sörjer jag henne inte på det sättet, utan nu är jag mer besviken och förbannad på att hon valde den väg hon gjorde. Tycker hon svek mig och min syster grymt, samtidigt som jag vet att det finns lärdomar för mig i det som hände.

Tänker på Tofflan. Hennes relation med sin mamma är på ett helt annat sätt. Tomheten och att traditionerna bryts och dör, det kan jag i djupet sätta mig in i. Vilken omställning och smärta det måste vara efter alla år. Att sen också vara ensam kvar så att säga. Då är det än viktigare att uttrycka att vi finns här för henne. Det kändes rätt och viktigt för mig att få säga de orden till henne igår. Och jag menar varje stavelse och i djupet av mitt hjärta. Vi finns här.

Min egen familjehistoria visar att blodsband är av ringa betydelse. Viss förskyllan har jag över att det ser ut som det gör, men det finns även inslag som jag själv inte kunnat påverka och ibland gör valen genom åren mig förvånad och för mig är mönstren tydliga att just blodsband inte betyder ett skit i förlängningen.

Idag är jag mest uppgiven och låter saker och ting bero. Kastar inte längre första stenen, utan skriver av mig här istället. Envis och tjurig är ett genomgående tema genom min släkt, vilket alltså inte bara gäller mig själv. Det är som det är och jag är väldigt tacksam över den fina familj jag har idag genom barnen, Anna och Tofflan.

Skriva av mig och vara den jag är. Utan skyddsnät och masker. Vara ärlig och försvara just detta. Det om något har livet i alla fall lärt mig. Att inte trassla in mig i halvlögner för att själv tappa tråden i vad som är vad. Det finns visst positiva saker med att bli äldre och att inte kompromissa med den man är. Någonting har jag faktiskt lärt mig av att traskat här snart i 51 år…

Och, ja jag tänker inte ursäkta mig längre för att jag klappar på mig själv lite granna med positiva tankar istället för de sedvanliga där offerkoftan många gånger varit nära att kväva mig.