Etikettarkiv: sommarhem

Tacka fan för det svarta stora täcket

180512_alternativslinga

Tjugofyra grader varmt i skuggan. Alternativ slinga på låga 3,1 km men jag orkade inte mer. Gick förbi den lokala butiken och handlade ”all in” inför kvällens final i Eurovision Song Contest.

Egentligen bryr jag mig inte om hur det går. Det känns bara så futtigt detta engagemang som jag tidigare haft. Vad spelar det för roll vem som vinner? Nej, jag har inte orken att engagera mig i sådant när annat i mig river och sliter.

Tillåter mig inte att tappa greppet och låta gråten komma fram. Saknar Maxi väldigt mycket och tänker så på varför, även om jag vet att just ordet varför bara tar energi ifrån en. Varför går aldrig att få svar på. Utan det jag ska fokusera på är lärdomen och vad jag kan lära mig av det som hänt. Det klarar jag inte av just nu, utan det enda jag känner är ilska och en jädra bitterhet över att den jag älskade togs ifrån mig.

Blir så ilsken över att även han försvann. Visst, jag har Felix och Maja men de kan aldrig ersätta Maxi. Klarar liksom inte av att tänka för mycket på honom eftersom jag då känner att gråten är på väg. Min älskade katt som jag aldrig mer kommer att få träffa och gosa med. Som var mitt enda vardagliga stöd under långa perioder och som på något märkligt sätt alltid tröstade mig när det var som värst. Lojal, kärleksfull och de där ögonen. Nej, en del av mig försvann tillsammans med Maxi. Det känner jag.

730625_jerry.jpg

Sommaren 1972 i Bergvik

Det där svarta stora täcket som finns över mig i perioder kommer från mig själv, Inte från någon eller några utifrån som vill mig illa oavsett dimension och verklighet. Jag är inte utsatt för negativa energier eller existenser. Det där svarta stora täcket har alltid varit med mig, så länge jag kan minnas. Åtminstone efter sex års ålder och händelsen i Bergvik sommaren 1972.

7206_Bergvik

Ibland kan jag tänka att det var i den där jävla kojan som mitt liv förändrades för alltid. Bilden är dålig men den är från juni 1972, alltså snart 46 år gammal.

Visst kan jag skylla allt på det som där hände i den där jävla kojan, men mycket i mig kommer hela tiden tillbaka till hur jag behandlades då. Mycket av svaren blev kvar där och kanske var det detta att det tog så många år innan jag förstod kopplingen som gjort att jag fastnat i detta lite längre än vad som hade behövt vara fallet.

Värst har varit skulden och skammen och att jag fick gå med den i säkert 10 år till. Ingen sa till mig någonsin att de hade agerat fel och de förstod det inte heller. Jag tog åt mig allt och trodde att deras förmanande var rätt och att det jag kände var så jävla fel. Det gick jag med alldeles för länge och en del får jag nog fan aldrig bort i mig.

Jag vet att jag ältar och dravlar om detta hela tiden. Men jag måste för att förstå mig själv och kanske en dag inte tycka att jag är smutsig och äcklig. Förra posten om snygga killar och min längtan är ett sätt att stå för den jag är. Men ändå hör jag ekot av mammas och pappas skrikande på mig, hur jävla dum och fel allting var. Hur jag skulle skämmas och att jag minsann INTE skulle få vara kvar på sommarhemmet eftersom jag betett mig så illa… arma mamma och pappa, ni visste fanimej inte vad ni gjorde då! Och ni begrep ingenting senare heller. Tacka fan för att jag gick längst husväggarna och gömde mig själv under alla år, tacka fan för att jag gick från fikabordet så fort ämnet homosexualitet kom upp och tacka fan för att jag trodde att alla homofoba killkompisar hade rätt under hela mitt uppväxt, även om jag idag vet att en och annan var lika nyfiken som jag var.

Tacka fan för allt. Tacka fan för det där svarta stora täcket som nästan kvävde mig och som idag på något konstigt sätt är den enda ”tryggheten” jag vet om, även om den gör mig illa. Den falska tryggheten är den svåraste att komma förbi.

Många är trygga av det dom känner igen, även om det är negativt för dem och förstör livet. Man dras till det man tagit till och som fick det jobbiga att försvinna en stund. Idag funkar det inte för mig längre, men jag tar ändå till det eftersom det är det enda jag har. Det stora svarta täcket som gör att jag gömmer mig och får vara ifred en liten stund.

Sen är det en sak jag måste få skriva till de nära och kära som eventuellt läser här. Det är tack vare er som jag är kvar och har orkat så här långt. Det är ni som betyder någonting för mig och som fått mig att orka fortsätta kämpa och se ljus och möjligheter. Utan er hade jag inte blivit kvar så länge som jag nu har blivit. Ingen nämnd, ingen glömd.

Annonser

Semester – förr & nu

När jag var liten så var det få semesterresor med mamma och pappa. Men de försökte i alla fall och jag fick åka på sommarhem som då var vanligt. Jag var på tre ställen under tre somrar i början på 70-talet och det sista i Söderfors återkom jag till ett par gånger.

Sola i Karlstad samt en resa till Paris med en gammal vit Volvo Duett minns jag också i mitten och slutet på 70-talet. Så några resor blev det med familjen. Jag var nog i 11-12 års åldern då. Men sen var det slut. Många orsaker och familjesplittring gjorde gemensamma semestrar omöjligt. Det var som om eländet forcerade i slutet på 70-talet. Det är väl detta jag minns starkast. Hur allt liksom bara upplöstes och alla försök till familj bara dog.

I år så försöker jag bara att vara med barnen. Visst, det är dels en ekonomisk fråga men det handlar också om min handlingsförlamning och lite rädsla i år att åka iväg. Vet inte riktigt varför jag har så svårt för lite längre resor i år, men jag känner bara att jag orkar inte med det. Jag tror att jag lider mer än barnen över detta. Försöker också överkompensera på andra områden.

130812
Försöker piffa upp det lite med blomster.

Jo, jag skäms nog också lite över att inte ha orken. Skäms över när jag hör vad alla andra gör. Funderar nu även på att ställa in resan till Nyköping. Det beror inte enbart på hur jag känner utan det har ekonomiska aspekter det också och då speciellt efter det att jag fick ett samtal igår där viss information tvingar mig att överväga om hundratals kronor på en tågresa är den rätta prioriteten just nu. Det finns saker i mitt hjärta som alltid kommer före… och det finns många dagar kvar till nästa löning.

Semester förr och nu. Jag är MER närvarande men jag kan inte erbjuda resor med bilar och sådant som fungerade bra för några år sedan. Förhoppningen är att jag kan komma igen och kanske nästa sommar orka med en längre resa. Jag vet, jag skjuter upp och jag hittar anledningar till att slippa. Men om man beställer en resa långt innan så är chansen nog större att jag kommer iväg, såsom jag gjort med dubbel-L:en tidigare. Då är det svårare att backa så att säga.