Drömmar kan vara riktigt obarmhärtiga. Sedan ett par år kommer jag nästan alltid ihåg vad jag har drömt om. Inte i detalj alla gånger men de stora dragen finns där och vissa mornar vaknar jag alldeles uppriven, men också ibland grundad och trygg.

Symboliken är ibland slående. I natt drömde jag om en person (som jag drömmer allt mer om) där jag hjälpte personen att bygga någonting som påminde om en vägg i olika delar. Varför finns inte, men den bestod i saker som skulle sättas i varandra. Jag misslyckades givetvis men minns även personens välvilja och tålamod med mig, precis som i verkliga livet.

Sen åkte jag skidor och minns så väl att jag skulle ”prestera” inför någon. Det var någon slags tävling, men jag åkte ut inte bara en utan tre gånger i spåret. Detta berättade jag för ”någon” som jag inte riktigt kan identifiera vem det var. En betydelsefull själ var det i alla fall, någon som var på en ”högre” nivå än mig eller hur jag ska uttrycka det.

På en av turerna mötte jag konstiga saker på vägen. Varnade ett par för att inte ta den väg jag gjorde. Åkte med någon en bit men sen var personen borta. Inga som jag känner till i detta livet, utan det var själar som jag inte mött ännu. En ”scen” som jag inte blir riktigt klok på är att jag håller på att lasta på någonting helt plötsligt och ser nedan en liten själ som antingen är ett barn eller någonting ”annat” som jag tar hjälp av. Det går sådär, men jag minns speciellt hur vi jonglerar sakerna emellan oss, medan flera andra (kändes som en familj av något slag) står liksom över mig och bevakar det hela.

Symbolisk eller någonting som jag verkligen är med om, fast i en annan sfär, medvetande eller vad det nu kan vara? Drömmarna är i alla fall oftast så pass starka hos mig att jag alltsomoftast minns dem dagen efter eller åtminstone fragment av dem.

Ibland vill jag stanna kvar, men ibland är jag glad att jag fortfarande tillhör denna så kallade verklighet och vaknar. Har hänt att jag vaknat gråtandes och alldeles slut.

Veckan som gått har varit ok. Väldigt trött i både kropp och knopp vissa dagar, men jag har försökt att vara snäll emot mig själv och vilat mycket när jag har kommit hem från jobbet. Tycker inte min ork blir bättre nu utan det känns som om jag stått still eller till och med gått bakåt lite. Mornar och förmiddagar går oftast bra. Det är sen som problemen kommer och efter klockan 15 är jag oftast så slut i skallen att det bara är att åka hem och vila. Vem trodde att det skulle bli så här för några år sedan? Jag menar, jag är inte så himla gammal ännu och har ändå fungerat hyfsat i rutinen och det som jag föresatt mig att klara av. Denna hjärntrötthet kanske aldrig släpper helt och den tanken skrämmer skiten ur mig.

Vädret är det mest positiva. Så fint och underbart i 14 dagar nu. Kanske är det den sommar vi får? Jag försöker njuta varje dag och vara i nuet. Går ut mycket och liksom kollar in allt som blommar och luktar mycket (;-). Maj är en fin tid.