Etikettarkiv: social fobi

Undersvik i dagarna tre

2014-10-22

Stiftsgården i Undersvik. Den fina gården och nu var det dags igen att vara där i dagarna tre.

2014-10-22

Uppsala centralstation tidigt i onsdags morse. Tekniken går framåt…

2014-10-22

Dubbeldäckare från Gävle till Vallsta. Högst upp och längst fram. Det sög lite i kistan emellanåt, det måste erkännas.

2014-10-22

Hopp! Fin detalj på gården.

2014-10-22

Första dagen ägnade jag åt att uppdatera och kolla upp gårdens datorer. Det gick bra, förutom med EN dator, som bråkade väldeliga med mig.

Den datorn är också den som måste fungera eftersom den används hela tiden på expeditionen. Så det blev sent för mig, eftersom jag först inte hittade felet och allt gick så långsamt. Så det var bara att börja om med allt…

2014-10-22

Vädret var inte som 2013. Kallt, grått och regnigt alla dagarna.

2014-10-22

Kolla så fint de ordnat för mig på middagen i onsdags. Det värmer extra i hjärtat att de tänkte på mig och min LCHF-kost.

2014-10-22

Men som sagt, det var datafix som gällde även efter middagen. Fick en del av problemen på papper.

2014-10-22

En promenad ville jag i alla fall hinna med innan det blev för mörkt. Det hör liksom till att även insupa vyerna runtomkring gården.

2014-10-22

Höga vågor i Orsjön.

2014-10-22

[Film] från bryggan.

2014-10-22

Långt därborta ligger stiftsgården.

2014-10-23

Den andra dagen så var det dags för internat för Nätverket för kommunikationsarbete i Uppsala stift. Detta var jag även med på 2013, då det var premiär för mig.

2014-10-23

Malin drog ett jättelass och klarade det galant. För mig som internkommunikatör på 50% av min tjänst med ett stiftsperspektiv, så var det väldigt roligt att få lyssna till församlingskommunikatörerna och deras vardag. Så nyttigt.

2014-10-23

Det hedrar gården att de bjöd på ekologiska honungskarameller och inte en massa godisskålar med sockerbomber i. Nu åt ju inte jag detta heller, men ändå…

2014-10-23

De har mycket fina saker till försäljning på gården. Det slutar alltid med att jag har med mig lite fina saker hem. Deras tvålar gillar jag i olika dofter och nu köpte jag till två nya till den samling som det nu blivit. En lila värmeljushållare och flera olika ljus från Sydafrika. Härligt målade med fina former och motiv. Ljus som jag bara vill ha att titta på och inte elda upp.

2014-10-23

Mässa i Undersviks kyrka på kvällen. Tände ett ljus för min älskade mor som föddes för 67 år sedan. Hon är alltid med mig. Alltid.

2014-10-24

Sista dagen. Anställda fixade och donade. Fruktkorgar, vatten och förberedelser. Själv så gick jag runt i olika rum och kände in atmosfären och kollade in hur de såg ut.

2014-10-24

En minnestafla (ja, det står så) över prästerskapet för länge sedan blev jag nyfiken på.

2014-10-24

Tänkvärda och fina ord och detaljer som finns i ett av rummen.

2014-10-24

Var med på morgonandakten. För att försöka varva ner och hitta ett lugn. Men det har varit svårt den sista tiden. Så mycket som snurrar runt och så mycket att tänka på. Vi tände alla ett ljus och återigen så gick mina tankar till min mor, men även till mina barn.

Mitt på dagen så var det dags att avsluta internatet. En sammanfattning är att det är värdefullt att få möta församlingarnas kommunikatörer och få ta del av deras verklighet och de problem som de stångas emot.

Detta året var vi decimerade från stiftet, men jag kan inte nog understryka hur bra jag tyckte Malin höll ihop det hela. All heder åt henne!

2014-10-24

På vägen hem så var det återigen buss till Gävle. Det är tydligen något banarbete som pågår (precis som förra året) på sträckan till Vallsta från Gävle. Att kunna stiga av direkt i Storvreta gjorde att jag valde att vänta en kvart extra på Upptåget istället för det vanliga tåget. Då fick jag också för första gången möjligheten att utnyttja mitt månadskort som nu gäller även från Gävle.

Sammanfattningsvis så var nog så att jag var lite för slutkörd för detta redan innan och när jag dessutom hade en förkylning i kroppen så orkade jag inte med allt jag ville och att då vara social när jag normalt sätt har problem med det, det blev bara för mycket för mig. Jag hoppade till exempel över kvällsprogrammet i torsdags. Var så slut och trött att jag valde att gå till mitt rum och sova istället. Somnade vid åtta och sov sen nästan i 12 timmar! Då är man slut!

Precis som förra året så är jag nöjd med datafixandet. Det gick som jag ville. Sen har jag fortfarande problem med att stå upp för mig själv och bara vara bland andra människor. Det är inte så att jag backar och inte gör saker, men jag känner mig inte bekväm och det beror inte på de andra, utan på mig själv. Många var visst trevliga och behagliga att ha och göra med utan det handlar om min egen självbild. Fattar inte varför jag inte bara kan vara och ge fan i vissa tankemönster.

Men jag skyller på att det har varit för mycket nu med så många saker. Någon gång så måste det ju ta ut sin rätt…

Stiftsgården i Undersvik är en fin gård. Jag gillar folket som jobbar där, atmosfären och den vänliga stämningen. Hoppas verkligen inte att det tar ett år till nästa gång.

Klosterliv

Idag kom solen och den semesterbild som jag så länge längtat efter. Att gå ut på baksidan och bara sätta sig ner och ta in allt, det är semester för mig. Samtidigt så öppnar det upp för andra saker som jag vet att jag måste ta itu med.

2014-07-02
“Beskyddarna” ovanför min säng.

Det finns en stor mening med det liv jag nu lever. Det är nästan ett klosterliv och snart är det bara korset runt halsen som fattas. (;-) Skämt åsido, men för mig är dessa dagar väldigt viktiga. Om jag bara vågar.

För jag har aldrig mött mig själv. Aldrig på riktigt. Jag har alltid flytt i hela mitt liv. Tagit till distraktioner och då pratar vi inte bara om alkohol eller andra sorters missbruk, utan även i det lilla. Att liksom bara sitta ner, i mer än några minuter, det har för mig varit stört omöjligt. Jag ser ju det nu.

När jag medvetet tränar på detta att vara med mig själv och bara med mig själv, då kommer det upp ångest inom mig. Direkt kommer känslorna som jag flytt i hela mitt liv. Att då stanna kvar och låta dem komma, det är en stor utmaning för mig. Jag har tränat på detta tidigare, med både terapeuter och vänner men som det känns idag, så var jag då aldrig riktig med eller hur jag ska förklara det. Jag var inte med med hela mig själv, utan bara med den del som hela tiden hittade på ursäkter och genvägar. Det jordiska egot om du så vill.

Hela tiden så har jag flytt. I det lilla såsom att sätta på musik, gå en sväng eller liksom fly det som vill komma fram, som i det stora att planera och sätta rutin på allt för att liksom inte tappa kontrollen och genom det slippa att möta mig själv på djupet.

Nu vet inte jag hur det är med andra själar, men jag känner när jag skriver om detta hur viktigt det är för mig att verkligen våga möta mig själv. På riktigt och utan andra distraktioner. Att vara naken inför mig själv. Detta kan jag bara göra själv.

Att sitta ner, andas och bara tänka på just andningen är en stor utmaning för mig. Just nu klarar jag inte lång stund förrän jag börjar ta till det jag är van vid. Lyssna på grannarna, på jag vet inte allt som inte är en väg till mig själv. Gå upp och gå, sätta på kaffe, titta i kylskåpet, kolla om någon twittrat osv osv…

Men jag försöker och jag kommer att fortsätta, det är min väg framåt nu. Ja, jag måste helt enkelt för min egen skull och jag måste kunna ha sällskap av mig själv, i det ytliga men även i det djupa. Våga vara ett med mig själv vilket i sin tur skapar ett med hela varat.

Tänker också en del på att våga möta händelser och människor med utgångspunkten att det är ok, det är ingen fara, det finns ingenting att vakta och vara rädd för. Den sociala ångesten är stark inom mig sedan länge. Social fobi är väl att ta i, men just detta att vara rädd för att inte duga, inte vara godkänd eller hur jag ska säga. Det är ju mina egna inre tankar som spökar, de som sen lång tid tillbaka skyddar mig, men på alldeles fel sätt. Öppna upp, titta och inte tänka alls.

Visst kan jag fortsätta att fly från mig själv. Göra allt, utom att lära känna mig själv på riktigt. Vetskapen har jag nog haft, men jag har viftat bort den tidigare av olika anledningar. Inte haft ro, varit för rädd för det tysta och upptäcka vem jag egentligen är. Det sköna i det hela, är att jag kommit fram till detta just genom att vara utan mediciner, alkohol eller sådant som för mig bara gjorde att jag sköt upp detta som jag nu går igenom. För mig är det en väldigt stor framgång och för mig känns det som en seger.

Men det har krävts mod av mig själv. Tårar, och tandagnisslan inför att de vanliga genvägarna varit stängda, de sätt att döva som funnits, de har jag vägrat att använda mig av eftersom jag känner så djupt numera att det är återvändsgränder.

Ångesten är inte borta. Rädslan tittar fram ibland. Suget att förstöra allt, det finns där vissa sällsynta dagar. Men jag vägrar nu att gå den andra vägen. Den vägen som jag VET förstör allt för mig, som gör att jag backar flera steg. Då står jag hellre still ett tag och accepterar att det är så. Att bara vara i nuet. Här och nu. Med hela mig.

Förresten så börjar jag mer och mer förstå detta med att leva klosterliv…

Utmana, ta initiativ och våga

Högst upp så ligger Mariasalen. Där hyr ibland inomkyrkliga organisationer och församlingar in sig för möten, seminarier och föreläsningar. Många gånger så måste det förberedas lite innan för att kolla status på den tekniska utrustningen. Testa och se till att allt är ok när de drar igång på morgonen.

De grejor som jag har ansvar funkade bra igår när jag testade dem, men en annan sak som jag inte riktigt kan funkade inte i morse. Han som kunde just den här grejen hade inte kommit så det var bara att ta sig upp och försöka få fart på även detta.


Mariasalen full av människor vid ett tidigare tillfällle. Foto: Mats Lagergren

En släng av sociala fobier har jag ju fortfarande och att gå upp och försöka fixa en sak när massor av folk sitter och stirrar på en, det är inte roligt. Sen om det liksom inte lyckas ganska direkt så blir det ju bara värre. Jag pratar på om jag vet inte vad och vet inte riktigt vad jag ska göra. Tittar inte upp och ser på folk som sitter framför mig. Hujedamej.

Men tillslut så kommer jag på det, vad som är fel och får äntligen fart på projektorn! Tar mig ner för trapporna, mumlar något innan om tack och hej, jag är nöjd men har andan i halsen och ett par svettpärlor har hittat ut. För det är nästan alltid en pärs att behöva gå upp på konferens och fixa saker MITT I en sittning. Fast det är ju så att när jag sen lyckas lösa någonting så blir jag ju glad för att jag klarade av det. Kan ju låta larvigt, men för dig som inte har haft ångest i stora människomassor där man exponeras och blickarna är på en, då är det nog svårt att förstå detta och vilka proportioner det faktiskt kan få, åtminstone när jag inte mår så bra i själen.

Stiftets Hus firar 20!

Resten av dagen fortskred sen som vanligt förutom att jag försöker ordna till någonting inför att huset fyller 20 år. Stiftets Hus blir 20 år! Men det är ju så att tar man initiativ till någonting så blir man ju liksom lite ansvarig för att driva allt vidare och så känns det just nu. Men en filmvisning (filmade själv 1994), lite lätt förtäring och mingel blir det nog.

Dagen tvekar vi om och om jag ska vara ärlig så vet jag varken ut eller in just nu. Samtidigt som jag vill att det inte ska glömmas bort, så känner jag ändå inte för att vara så ansvarig som det känns som om jag är på väg att bli nu. Men kanske är det en bra utmaning för mig? Ett steg vidare i modet att våga?

En tanke vi har (det var 4 st som hörsammade inbjudan på intranätet) är att bjuda in de som jobbade i mars-april 1994 på kansliet. Problemet är bara att när vi nu kollat in vilka det är och gjort en lista på alla så är det väldigt många och då känns det som om hela den har saken växer lite väl mycket. Men det vore ju roligt att få med de gamla goa arbetskamraterna på jubileet. Som sagt, vet varken ut eller in hur man ska gå vidare med detta.

Men för att det ska bli något, så kanske jag måste engagera mig helt och fullt? Ta initiativ och vara den som leder allt framåt! Så känns det nu i alla fall.

I morgon kommer barnen! Då firar jag i alla fall inom mig att de ljusa och fina veckorna åter är tillbaka!