Etikettarkiv: smärta

Äldre män som tar sitt liv

artikeln 80ar

Nästan 1200 personer tog sitt liv i Sverige 2017. 840 av dem var män och många över 80 år. Skälet enligt artikeln är obehandlad psykisk ohälsa där självmedicinering som alkohol eller tabletter gör att man väljer att avsluta sitt liv i förtid.

Psykisk ohälsa eller inte, men är man över 80 år och känner att kroppen börjar ”ta slut” och inte fungerar längre, tror jag att vägen till självmord blir allt kortare. Kan bara gå till mig själv och jag har hela tiden sagt att blir jag gammal och börjar bli dement eller hamnar i rullstol, då vill inte jag leva längre.

Att någon annan ska ta hand om mig och att jag är helt hjälplös, det är också en stor skräck för mig och kanske många män över 80 tänker på samma sätt? Så jag förstår om det är på detta viset, att man inte vill belasta eller vara till besvär och att man helt enkelt känner att livet är slut och förbi. Vad ska man liksom då leva för när varken sinne eller kropp fungerar längre?

De skrivs sällan och pratas inte mycket om äldre män som tar sina liv. Det är kanske inte intressant eftersom de ändå fått leva så länge? Vad vet jag hur pressen resonerar? Men jag kan inte påminna mig om någon historia om män över 80 år.

Att ta sitt liv är aldrig vägen framåt. I min värld skjuter man då bara upp saker som man ska ta sig igenom. Påverkan av droger gör tyvärr att många väljer den vägen genom rusets saknad av logik. Sen har vi aspekten av de nära och kära som blir kvar. Men vem är jag att döma? Smärta kan genomborra en själ så mycket att alternativen ligger helt i mörker.

Det går ju bara att gå till sig själv och berätta hur man själv känner. Nu har jag förhoppningsvis flera år kvar i detta jordeliv med hyfsat sinne och en kropp som lyder mig, men jag skulle aldrig tveka om den dagen kommer då beroendet av andra tar över. Det vill jag helt enkelt inte vara med om. Det är att vara stursk nu när jag är i medelåldern, kanske värnar jag livet mer oavsett och skjuter upp det så pass länge att jag då tappar kontrollen över skeendet? Må det aldrig hända.

Det blir bra

close up of tree against sky

Photo by Pixabay on Pexels.com

Vill krama om, säga att allt blir bra men när människor gång efter annan sviker blir det allt svårare att få bort taggen. Den tagg som förpestar och gör livet till ett stort test hela tiden. När ska det bli lugn och ro?

Barnen är mitt allt och när de mår dåligt, då påverkas jag än mer än om jag själv har några problem. När barnen sviks och blir ledsna, då vill jag bara ta bort det onda och ta över smärtan själv. Det gör ont i mig att se sveken och inte kunna göra mer än att finnas här.

Vill krama om och säga att det blir bra. Att det går över. Det är inte du som gjort något fel, utan en del förstår inte bättre. Det är ingen tröst, eftersom ageranden ibland sätter sig som äckliga tuggummin utan möjlighet till förnuftiga slutsatser.

Mitt hjärta är alltid hos mina barn. Jag kommer alltid att finnas här för dem. Vill krama om och säga att det blir bra. För det blir bra tillslut.

Mörkret ska bara bort

ted gardestad

Ted Gärdestad 18 februari 1956 – 22 juni 1997

Universums framtidsvy
Ger bara huvudbry
Men inatt ska jag somna in
Och sova lugnt
Men när morgondagen gryr
Blir då mitt huvud tungt?
(Universum 1973)

Igår var det 21 år sedan som Ted Gärdestad lämnade detta jordeliv. Tänker mycket på honom just nu. Den smärta och den svarthet han måste ha känt när det enda valet var att lämna allting. Samtidigt kan jag, hur konstigt det än låter, förstå tankarna på något märkligt vis och varför det blev som det blev.

Den här inre konflikten tär på många. Den går inte att leva med hur länge som helst för en del. Smärta och mörker går att dämpa, men inte att få bort helt. Man söker hela liv efter en mening och förståelse över varför. När varför egentligen är det enda man aldrig får svar på. För en del tar det tillslut stopp. Det går inte mer. Man orkar inte. Den enda tanken är att få frid och få bort alla tankarna. Till vilket pris som helst.

Att en människa mår så dåligt att den väljer att hoppa framför tåget är oerhört tragiskt. Samtidigt,  är man så förgiftad av tankar på att inte vara behövd, att ingen bryr sig eller till och med att människor skulle må bättre om man försvann, de blir så att säga normala om det inte bryts. Man tror verkligen på att det ligger till på det viset.

Blanda sedan ihop det med någon form av drog eller sjukdom (som i Teds fall schizofreni) som förstärker känslan, så kan det bli så hemskt att man avslutar sitt liv på pendelstationen i Häggvik.

Filmen om honom är mestadels ljus och där får man till stor del bara den ena sidan av hans liv. Det som jag grubblar över, det närmar man sig inte överhuvudtaget. Vart kommer schizofreni ifrån? Latent från födseln eller något som helt plötsligt finns där? Vad gjorde att han sökte sig till sekten i USA? Tyvärr är det ofta så i vårt samhälle, att mörkret ska bara bort, utan ens några försökt till förståelse varifrån det kommer.

Min tro inbegriper en evighet där allt handlar om erfarenheter och att känna. Vi på jorden värderar dem i svart eller vitt, när det mesta är grått och handlar om att utvecklas som själ och acceptera och känna de känslor man just nu behöver. Så förbannat lätt i teorin, men stört omöjligt känns det som ibland i praktiken om du frågar mig.

Själfull, lojal och gosgalen

Maxi jan 2014

Kan inte att beskriva det jag känner just nu. Förra veckan känns som en ond dröm och det känns som om Maxi snart kommer hem. Det går inte in att jag aldrig mer kommer att få träffa honom. Klarar inte av att tänka tanken fullt ut.

I mars 2015 skrev jag om mina katter och tog då även en bild som jag nu blir väldigt berörd över att se. Är helt övertygad om att Felix saknar sin bror:

150322_01.jpg

Själfull, lojal och gosgalen var de tre ord jag beskrev när det handlade om Maxi. Då skrev jag också orden som beskriver min kattängel väldigt bra:

Maxi har en väldigt förmåga att känna på sig när jag är ledsen eller inte mår så bra. Han är ibland lite läskig faktiskt i sitt sätt gentemot mig. Barnen brukar säga att han är besatt och ibland känns det faktiskt så. Han har full koll, är alltid i närheten när jag är hemma och tar alltid chansen att gosa. Ibland så orkar jag inte och då går han undan, men han är inte långt ifrån mig. Går jag ut i köket, så kommer han efter. Går jag in sen i vardagsrummet igen, jodå då kommer han efter. Behöver knappt säga hans namn oavsett stämningsläge, då är han hos mig. Han har full koll, den kära Maxi!

Det är främst på morgonen och när jag ska sova som jag blir som ledsnast. Vill heller inte bädda rent i sängen eftersom jag ”känner” Maxi fortfarande på något märkligt vis i sängkläderna.

Det känns fortfarande som om han är tillfälligt ute. Att han snart kommer tillbaka, står vid altandörren med sina speciella ögon och sen ”buffar” på mig när han har fått komma in. Som att jag ska vakna ur den här onda drömmen.

Maxi finaste

Fina, fina Maxi!

Maxi_skugga

Maxi okt 2011

Maxi 16 oktober 2011

Fy sjuttsingen vad han fattas mig.

Relaterat:
Alla poster om Maxi

En Ipren och en Panodil gör susen

Ipren och panodil
Ipren och Panodil, en oslagbar kombo vid smärta.

En Ipren och en Panodil håller smärtan borta efter gårdagens munoperation då en visdomstand avlägsnades. De funkar ungefär i 8 timmar och sen måste jag ta nya tabletter. I glappen när värken är på väg tillbaka och innan de nya tabletterna börjat värka är det inte nådigt, det höll mig vaken i natt under ett tag. Sov överhuvudtaget oroligt och somnade, vaknade till, somnade och vaknade till under stora delar av natten.

Idag är jag helt slut. Orkade inte ta mig till jobbet. Nu tänker jag dock försöka ta mig till den lokala butiken för att köpa glass. Glass är bra och där tog jag givetvis doktorn på orden. Dock kunde jag inte ge sjuttsingen i kaffet. Försökte, men jag kokade mig ett par koppar och försökte undvika att dricka på höger sida. Verkar ha funkat. Kaffe är varmt och vidgar blodkärlen, vilket gör att läkandet kan fördröjas. Det snappade jag upp igår när läkaren berättade om vad jag skulle undvika och vad som gick bra att stoppa i sig. Och det där med glassen, de orden glömmer jag inte i första taget… (;-)

Har sagt det förut och säger det igen, men hur skönt ar det inte att må “normalt”, att inte ha någon smärta. Det är först när man har haft riktig smärta och ont, som man sen verkligen uppskattar att må normalt. Lite så var det i natt när värktabletterna äntligen började att fungera efter det att jag hade vaknat. Värken blir så intensiv att man liksom inte vet vart man ska ta vägen. Någonting måste man göra, men man vet inte vad. Men sen… åhhh så skönt att vanliga värktabletter “biter” på detta. En Ipren och en Panodil.

Någon kall soppa ska jag också handla med mig. Hoppas att det räcker att äta flytande idag och att läkningen i morgon redan gått så långt att jag vågar tugga lite granna.

Stålbad & ensam webbverkstad

När hon snackade om stålbad förstod jag inte riktigt vad hon menade. Det gick ju bra med att ta bort tandstenen och trots blodflödet och de öppna såren gick det ju finfint. Jo, jo…

Hon, vilket är tandhygienisten, hade helt rätt i detta med stålbad. Det förstår jag idag. Är öm som sjuttsingen och så fort jag ska göra rent med en mellanrumsborste känns det väldigt mycket och sen håller det i efteråt ett bra tag. Det är nästan så jag drar mig för att ens försöka för smärtans skull, men då har jag hennes ord klingande i öronen “kanske tandlös om du inte gör rent varje dag” “sjukare än jag trodde på vissa ställen” osv osv…

Det är bara att gilla läget och göra rent, även om det känns en hel del. Blodet flödar och smärtan är hög. Nu får ni allt tycka lite synd om mig, ok? (;-)

Självporträtt

I morgon ska jag leda en webbverkstad på jobbet helt själv. Det kanske inte låter så märkvärdigt och när deltagarantalet endast är 4 ska det väl inte vara några problem? Men det är första gången som jag är helt själv.

Tänk om jag bara kunde tänka så och köra på… men det gnager i mig och jag får tankar på att jag inte klarar av det ensam. En webbverkstad är just en verkstad, men det är ändå mig de kommer att fråga om de stöter på problem och i morgon har jag ingen backup alls om någonting inte går som det ska. Normalt sätt så är det jag som är backupen, men nu får jag stiga fram. Kanske är det dags att våga lite till så att säga.

Mitt mantra “Vad är det värsta som kan hända?” går på repeat just nu. Det kommer att gå och förhoppningsvis kan jag säga bra också.

Idag har tankarna varit hos min moster. Hon har genomgått en stor hjärtoperation och jag ber för att hon mår bra och att inga komplikationer har tillstött.