Etikettarkiv: skura

Skura golv dämpar oro

180710 skurat golv

Mitt lilla kök har nu äntligen ett skinande rent golv.

Oro och ångest kanske är bra ibland? För nu har jag skurat köksgolvet samt ena toaletten. Just för att jag drivs av en oro som gör att jag inte kan sitta still. Detta kommer också göra att jag tillsammans med Elias idag ska gå till Fullerö Hage för att ta lite nya bilder. Är så tacksam att han vill följa med mig dit.

Promenaden dit är lång och jag vet att det kommer att kännas i kroppen. Men alternativet att sitta stilla med allt vad det innebär är bra mycket värre. Det är skönt att röra på sig när ångesten försöker ta ett grepp om mig.

En del av min oro beror på tankar kring nära och kära. Om deras framtid och hur det ska gå för dem. Jag är med dem lite väl mycket kanske i tanken och måste släppa dem vidare till egna vuxna liv. Men det är väldigt svårt eftersom jag vill känna mig behövd. Bävar för tanken på att inte vara behövd.

Mina barn är min motor och min motivation att vilja leva vidare. De har fått mig till höjder som jag aldrig skulle ha nått annars. Det vet jag idag. Jag kommer alltid att finnas där för dem så länge jag orkar och kan.

Annonser

“Vad är det värsta som kan hända?”

Skura golv, dammsuga och tvätta. Sen ska jag titta på film. Dramafilmer med mycket smärta och tårar. Just nu älskar jag att gråta för andra, så jag slipper själv. Ensam förstås. Men det är inte ett skit synd om mig eftersom det är självvalt. Drar mig undan allt mer.

Fast ändå inte. För nästa vecka blir en stor utmaning för mig i jobbet. En väldigt stor sådan. Ska träffa människor som jag aldrig träffat tidigare och då går ångestmaskineriet igång. Flera stora maskiner. Jag blir så nervös och nipprig av detta. Dessutom i två dagar med internatstuk. Men jag måste utmana mig själv för att mitt inre inte ska tyna bort. Det låter dramatiskt, men är mer sant än vad många kan tro.

Mitt mantra, som jag ofta ger till andra blir verkligt aktuellt för mig nästa vecka:

Vad är det värsta som kan hända?

Vem fan bryr sig om jag stammar lite extra, visar mina så kallade brister och kanske till och med svimmar av. Vem bryr sig? Det är liksom de inre elaka spökena som tjafsar och bråkar med mig. År ut och år in. Men samtidigt så har jag någonting som driver mig att inte låta detta mörker segra. Gränsdragningen då i det som är mitt jordiska ego och det som faktiskt vill mig väl och vill att jag ska ta mer plats, det är ibland så hårfint. Jag har länge haft stora problem att separera de båda, vilket i vissa fall fått katastrofala följder för mig. Det destruktiva som både i mänsklig form och i mina tankar mött mig under åren kommer inte att vinna över mig. Även om det vissa dagar känns som om jag inte orkar mer, då meningen med allt detta ställs på sin spets.
För:

Vad är det värsta som kan hända??

Inga droger som kan försvaga mitt tänkande ska ta över mig mer, inga personer som drar ner mig på sätt som jag inte vill, detta destruktiva som jag själv tillåtit så länge för att jag varit svag i att säga ifrån. Jag slåss väl numera mot skiten och numera så vinner det som inom mig vill väl, det som inte bara föraktar och ser det fula, det som alltid vill ta de vägar där ingen som helst uppoffrande krävs, där det alltid är omgivningens fel och andras ageranden alltid är orsaken till att man är där man är idag. Just för att det inte finns några alternativ om jag vill vara kvar. Så är det bara.

När jag skriver som jag gör ovan så är jag själv min största kritiker. För jag känner när jag läser det att mycket är bara patetiskt trams, samtidigt som en del i mig säger att vafan, det är min blogg och jag skriver precis det jag vill. Så även där har jag tvåheten i mig. Dessa förbannade känslor och tankar hela tiden som ligger i strid med varandra. I det stora och i det lilla och om det mesta. Känna, känna…!!

Men meningen med livet är ju att känna, eller hur?

Nej, nu ska hinken fyllas med såpa och en del golv i mitt hus ska få sig en rejäl omgång! Det doftar ju så gott efteråt… (;-)