Etikettarkiv: skuld

Rebeccas ord om psykisk ohälsa så på pricken

Rebecca Amiri twittrar så på pricken om psykisk ohälsa och när det inte går längre. Sådan igenkänning.

Jag har fått hennes tillåtelse att återge hennes kloka ord om hennes resa och de tankar de givit henne:

********************
Precis innan jul förra året bröt jag ihop. Totalt. Det var resultatet av flera års överbelastning och att jag vägrade lyssna på kroppens signaler.

Något eller några saker triggade det. Men ffa handlade det om att jag hade kört på helt aningslöst i flera år. Jobb och politik i ett. Heltidsjobb kombinerat med uppåt tio politiska uppdrag samtidigt som jag saknade balans i mitt privatliv. Även privat hände saker som bidrog.

Det slutade med att jag gick i väggen. Ett totalt mörker. Som den duktiga flicka jag alltid varit med tron på att man fixar allt bara man skärper till sig, tar sig i kragen, slutar tycka synd om sig själv och kör på. Avfärdade alla kroppens signaler gång på gång i flera år.

Resultatet blev total handlingsförlamning. Mörker. Livet saknade plötsligt all mening. Ingen visste. Ville inte prata med någon om det. Ville inte ens erkänna det för mig själv tills den dagen då kroppen bara lade av. Det var förenat med stor skam. Att inte kunna prestera längre.

När jag till slut blev tvungen att be om hjälp hade det gått för långt. Vägen tillbaka var väldigt lång och kantad av ännu mer skam, skuld och dåligt samvete. Hur kunde jag låta det gå så långt? Varför orkade jag inte mer? Svaghet. Misslyckande. Totalt mörker.

Nu har det gått ett halvår snart och jag har kommit en bra bit på vägen. Har lärt mig att hantera den dagliga ångesten. Panikångestattackerna är färre nu. Har påbörjat en resa mot försoning med mig själv. Det är okej att jag inte klarar av att vara så stark som jag alltid varit.

På en bra dag kan jag till och med se att det är en styrka i sig att jag äntligen vågar erkänna problemet och finna mig i att det här är läget just nu. Det kommer bli bättre. Det går framåt varje dag även om det inte alltid syns. Ibland blir det även bakslag. Jobbiga bakslag.

Men det viktiga är att det fortsätter gå framåt. Acceptans och tålamod är extremt viktigt. Likaså att vara snäll mot sig själv. Den inre monologen gör stor skillnad. Vad säger du till dig själv dagligen? Och att faktiskt kunna se framåt även om det inte är så långt framåt.

Varför man inte vågar prata om det här med andra när det är så många som lider i tysthet, beror nog på att allt som rör känslolivet fortfarande är stigmatiserat. Men faktum är att det är vi själva som bidrar till den bilden. Förståelsen från omgivningen är mycket större än man kan tro.

Och det är faktiskt så att det hjälper att prata om det öppet. Att våga ta steget. Så fort man belyser problemet tappar den en hel del av sin makt över en. Så länge man döljer det växer den sig starkare inom en.

Fysiska sjukdomar och skador pratar vi om dagligen. Men det känslomässiga och psykiska är problematiskt. Jobbigt. Skamligt. Privat. Varför är det så? Jag har slutat att känna skam. Det tog lång tid att komma hit men insikten har gjort mig starkare. Det är tillåtet att inte alltid vara på topp. Det är tillåtet att känna sig svag. Det är tillåtet att inte alltid ha koll på läget. Det är bara vi själva som ställer de kraven. Man kan vara stark och samtidigt må dåligt. Man är inte en sämre människa för att man befinner sig i en tillfällig svacka.

Nu vet ni. Och jag haft förmodligen aldrig skrivit om det här om jag inte hade kommit så långt i min tillfriskning. För några månader sedan hade det varit en omöjlighet. Men nu tar jag varje dag som den kommer. Och det börjar kännas riktigt bra faktiskt. Är stolt över mig själv.

Och en sista sak: många människor har svårt att hantera människor som mår dåligt. Det är jobbigt att bli påmind om den egna sårbarheten eller så vet de helt enkelt inte vad de ska säga. Det räcker att bara finnas där och visa förståelse. Behövs inte så mycket mer.

********************
Tack Rebecca för dina ord, de är en sådan bra beskrivning på psykisk ohälsa och att drabbas av utmattningssyndrom som man själv inte klarar av att hantera. Det är många som drabbas av detta och att prata öppet om det tar udden av skammen och att man känner sig misslyckad.

kandelaber ljus

Acceptans, tålamod och att vara snäll emot sig själv. Kan låta så lätt, men är så svårt. Hon skriver också om hur viktig den ”inre monologen” med sig själv är. Det förstår jag idag mycket bättre än tidigare. Matar jag mig själv med att alltid ha taggarna utåt, se saker och ting negativt först, så tacka sjuttsingen för att det positiva verkligen får kämpa i motvind. Varför inte vända på det? Börja med det positiva och möjligheterna och sedan om det inte håller, ifrågasätta och påtala det där andra som alltid, för mig i alla fall, alltid kom först. Hindren istället för möjligheterna.

Det är en lång resa det här. Som aldrig tar slut med det bagage jag nu fått. En del blir alltid kvar och i det måste jag lära mig att leva. Hjärntröttheten, att orken är sämre och att jag duger som jag är. Det är svårt vissa dagar att leva upp till sina mål, men motsatsen är än värre, att lägga sig ner och dö. Ge upp och inte kämpa mera. Det får jag bara inte göra oavsett hur jag mår och hur djupa bakslagen än blir. Måste, måste fokusera på det som gått framåt. Måste är ett ord som kan ge ångest, likaså ordet varför. Men de finns där lik förbannat och förgiftar hjärnan på mig.

Min resa till England tillsammans med yngsta dottern är ett bra exempel på att det gått framåt. Den hade varit helt omöjlig för ett år sedan. Att jag skulle vara ansvarig för allt och liksom driva en resa, det såg jag inte vara möjligt. Visst, jag känner en del ångest och oro, men då försöker jag numera vända på tankarna. Det positiva och möjligheterna före det negativa och hindren. Och idag fungerar det oftast. Resan till England i en vecka, med start på måndag, kommer bli ett stort test för mig om jag ”håller”. Skulle ångesten och minnet få sig en blackout, då vet jag att det handlar om att andas och ta det lugnt. En sak i taget och att det går bra. Det går över.

Annonser

Prata om självmord

Ni som följt mig genom åren vet att min mor tog sitt liv 1981. Den händelsen vågar jag idag säga har präglat hela mitt liv. Allt kring hur, varför och den skuld jag kände har jag gråtit, skrikit men allra mest svalt och varit tyst om under åren. Speciellt i början då jag som 15-åring inte riktigt förstod vad som hände och varför. Visa känslor fanns liksom inte på kartan vid den tiden.

Direktbild lånad från SVT

Nu går en serie som heter 30 liv i veckan med Sofia Helin och Anne Lundberg. Den serien handlar om självmord och egentligen får innehållet handla om vad som helst, det allra viktigaste är att de nu PRATAS ÖPPET om självmord.

Det är väldigt befriande eftersom det då när min mor valde att lämna jorden inte pratades alls om självmord och varför man endast 33 år gammal väljer det oåterkalleliga sättet. Det var tyst och allt skulle bara gå vidare som vanligt. De trodde väl att det var det bästa. Till och med mamma skrev i ett avskedsbrev att vi tids nog skulle glömma bort henne?!

Anne Lundberg pratar om sin pappa och hur arg hon varit på honom varför han lämnade henne. Hur kunde han lämna sina barn? De tankarna hade jag inte i början. Jag svalde bara och begravde. I 16 år pratade jag bara om mamma när jag var full och det var ju fel sätt. Att få ur sig det jobbiga på kemisk väg fungerar sällan. Det finns ändå kvar där inom en.

Vid 31 års ålder orkade jag inte mer, då small det och topplocket gick. År 1997 hamnade jag på sjukhus och kunde knappt gå. Orsaken var att jag hade svalt och svalt i alla år. Inte fått ur mig någonting och tillslut sa kroppen ifrån. Ja, det gjorde även knoppen eftersom jag drabbades av panikattacker och märkliga känslor en lång tid efter detta. Sen tog det ytterligare år innan jag någotsånär bearbetat detta, men samtidigt finns alltid det ett sår kvar. Folk får säga vad dom vill, men tiden läker inte alla sår. Det är bullshit. Man kan lära sig att leva hyfsat, men såren finns alltid där.

Att flera år senare också få höra att mamma inspirerats av mig på det sätt hon tog livet av sig, har också fördröjt läkandet och gjort mig väldigt ledsen. Detta fick jag höra för inte alltför många år sedan av hennes bästa väninna och det blev som om ytterligare en tagg satte sig i mitt hjärta.

Julen 1977

Ilskan över att min mamma lämnade mig kom senare. Då när det hände kunde jag ens tänka de tankarna.

Min tro gör dock att det idag inte gör lika ont eftersom jag vet att hon följer mig från Andra sidan. Men ändå, inte vara här kroppsligt och inte kunna krama henne och prata såsom jag pratar med andra själar som finns i livet tynger ner. Det saknar jag väldigt mycket emellanåt.

När man sen har en far som svikit gång efter annan och sedan många år inte finns i mitt liv, så har taggarna varit utåt och jag har haft väldigt svårt att låta någon komma nära mig. Relationer har alltid varit svårt för mig.

Serien väcker upp tankar hos mig som varit relativt vilande sista åren. Om självmord och varför människor väljer den vägen. Vet ni att de som tar sitt liv är till 70% män! Det tror jag beror just på att de inte pratar och får ur sig skiten, utan det fastnar och sen ser de ingen annan utväg. Det är sorgligt egentligen hur det ska vara och i detta är denna serie viktig genom att det äntligen pratas om självmord mer öppet.

Många gånger under den tid jag drack i mitt liv har jag snackar om självmord och skrämt nära och kära. Det skäms jag för idag men det var väl ett rop på hjälp på något vis. Nu när jag är absolutist får tankarna inte lika djupt fäste i mig och jag skulle aldrig gå hela vägen. För jag vet att det då är definitivt med de relationer jag har i detta livet och jag tror att meningen för mig i alla fall, är att leva ut detta liv utan att aktivt försöka avsluta det. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att tanken funnits där i de allra mörkaste stunderna. Det som alltid fått mig på andra tankar är de syner på mina barn som då kommit upp. De liksom skyddar mig och får mig på bättre tankar. Mina barn är mina jordiska skyddsänglar och jag älskar dem mest av allt!

Ibland tänker jag på att varför fick inte min mamma upp sådana bilder eller syner? Var hon så sjuk och dålig att hon inte ens kunde leva för sina barns skull? Trodde hon istället att hon skonade sina barn om hon försvann? Kan man leva för någon annans skull även om det handlar om sina barn? Och om man kan det, hur länge orkar man? Kanske mamma hade sådana här tankar tidigare i sitt liv? Det vet jag ingenting om, men tanken slår mig ibland.

En dag får jag svar i alla fall. Det vet jag.

Relaterat

30 liv i veckan
Hit kan du vända dig angående självmord och psykisk ohälsa

Var är mamma? (2010)

Jesus tomma grav

JesusHittade en mycket intressant artikel av John Sjögren med namnet “Kristendomen uppstod ur den tomma graven”.

Han för där ett resonemang kring hur kristendomen uppkom tack vare tron på att den tomma graven verkligen existerade och att Jesus återuppstod från de döda.

Först måste jag bara säga att jag själv resonerar utifrån den kunskap livet givit mig kring ämnet. Min uppväxt som var totalt ateistisk där någon tro överhuvudtaget inte existerade har givetvis färgat mig och det utgångsläge min egna tro fick i starten av det här livet.

Jag har således inte fått någonting från modersmjölken så att säga när det handlar om Jesus, Gud och religionen. Totalt lekmannaaktig på ett mycket grundligt plan, utan större intellektuella piruetter in i den kristna tron.

Mina upplevelser och tankar utgår från att jag jobbat i Svenska kyrkan i över 30 år. Hamnade inte där utifrån kristna preferenser, utan för mig handlade det då om att få ett jobb och en inkomst. Sen blev jag kvar och under åren har min syn på kristendomen och dess förespråkare förändrats. Konstigt vore det annars.

Sjögren skriver bland annat i sin artikel:

En nutida läsare skulle kanske i mötet med Bibelns ­texter vilja tolka uppståndelsen symboliskt, som ett uttryck för en vagare tro på Jesu upp­höjelse efter döden, att han upptagits till Fadern i himlen ­eller något liknande mer lättsmält och abstrakt.

Bibeln är för mig en bok skriven av människor som av olika anledningar hade ett behov att styra andra människor. Ibland med goda intentioner men också av tolkare som drevs av maktbegär. Bibeln kan visst vara ett rättesnöre för många, men så fort det blir bokstavstolkning av det hela, då blir det problem i mitt sätt att se på saken.

Jesus är dock en realitet för mig. Han har jag inga problem med och tron på att han funnits. Men sen… ….tolkningarna genom åren och det som sedan blev Bibeln. Bibeln har många fina ord, men lika många hemska dito som jag bara inte kan ta till mig. Det går bara inte.

Jesus finns i min världsbild. Dock tror jag att orden om och kring honom många gånger kommer från människor som velat styra skeendet i vår värld på ett sätt som inte har ett dugg med Jesus att göra. Så fort det kommer in skuld och skam i en berättelse så backar jag. Skuld och skam är skapat av människor som ville styra andra i religionens namn och tyvärr så är Bibeln full av sådana passager.

En del säger att man kan inte välja russinen ur Bibeln, utan tror man på den så måste man så att säga köpa hela paketet. Det kan inte jag göra. Att genom en så kallad gudomlig bok peka på att vissa människor utifrån vilka de älskar bär på någonting som är fel och utifrån Guds ord är synd, det är sådant som jag aldrig kan få ihop till någonting som jag tror på.

Vi ska gå igenom alla känslorna, vi ska leva livet fullt ut och vi ska våga känna. Men att döma någon utifrån Bibeln på ett visst sätt, det kan i min värld bara vara ord och handlingar från andra själar där det jordiska egot styr och där det till stora delar handlar om makt. Den organiserade religiösa världen har otaliga exempel på detta.

När jag tänker på Jesus växer ett hopp inom mig. När jag tänker på Bibeln så svalnar det snabbt, just för alla märkliga ord om hur människor ska leva sina liv. Har man kärleken och tankesättet att såsom jag vill bli behandlad så behandlar jag andra, då är man bra mycket närmare Gud och Jesus. Gud ger oss stolparna, sen har vi själva valen att forma våra liv.

Sen var Gud står för hos mig, det är en helt annan bloggpost, men jag kan säga som så här att Gud eller Alltet som jag tycker passar bättre det är allt som existerar. Gud är Alltet. Vi är Gud, allt hänger ihop men just nu är vi “frisläppta” eller hur jag ska säga det för att känna och uppleva saker utifrån egna valda mål givetvis i samråd med Gud/Alltet.

Jag tycker mycket om att vara i kyrkor, men det är så länge prästen är tyst. Det är inget fel på en del av prästerskapet, men de ger mig känslan av att de tror sig veta mer än mig själv och vad som är rätt för mig och just genom sitt så kallade kall har den “rätta” tron eller hur jag ska uttrycka det. Bibelsprängda människor flyr jag som synden, de skrämmer mig…

Svenska kyrkan gör mycket gott i samhället och finns alltid till för människor vid kriser och svåra stunder. Den uppgiften räcker långt för mig att legitimera dess existens och att jag vill fortsätta att jobba för dem.

Den del av kristenheten som tilltalar mig, den öppna och icke dömande biten som bärs fram av människor utan någon som helst egen vinning, den vet jag existerar och när jag möter sådana människor, då förstår jag bättre varför kyrkor och församlingar finns. Fast jag måste säga också att de finns även utanför kyrkans sfär, människorna som är dagens ljusbärare och driver kärlekens budskap framåt.

Gravskötsel & utflykt

2013-07-25

Första anhalten var att göra fint på mors och morfars grav. Det såg för hemskt ut, även om de röda blommorna fick sitta kvar för att de fortfarande såg fina ut. Blommor som suttit där en tid.

2013-07-25

Vi köpte några tagetes som jag satte runt de röda blommorna. Det var så fint att Frida och Elias var med. Vi pratade om farmor och jag är glad att de ville besöka hennes gravplats.

Förutom min moster så är det ingen annan som bryr sig om mammas och morfars gravplats. Det gör mig ledsen och ibland även förundrad. Visst känner jag av pressen att se till graven så att den ser ok ut någon gång ibland så att inte den tas bort på grund av vanvård. För mig vore det väldigt sorgligt och då är det bara att se till att den ser ok ut.

För nu ser den väl ok ut?

2013-07-25

Det är också så att ju äldre jag själv blir, ju viktigare är det att denna symboliska plats blir kvar. Det är liksom någonting att gå till och prata en stund med mamma. Ja, det känns allt bättre att ha platsen kvar.

Det är så svårt i perioder att ens försöka hålla uppe energin. Det är också svårt att förstå och acceptera vissa saker och vad som verkligen hände när min mamma lämnade jorden. För ett par år sedan så fick jag en sak bekräftad och inte gjorde det mitt eget liv enklare utan snarare så blev jag än mer ångestfylld efter det.

Det är svårt att tänka på det. Även om jag någonstans har vetat att det låg till på det viset. Att det vi pratade om bara dagar innan var något som min mor sedan använde sig av när hon lämnade jordelivet. Det är svårt, även om jag med intellektet vet annat och att jag inte ska känna skuld. Men det gör jag. Sådan stark skuld när känslorna tar tag i mig och tankarna far iväg.

2013-07-25

När vi var klara på gravplatsen och det var fint hos mamma och morfar så kom denna svarta fågel och satte sig. Den var lite märklig och den tittade rakt in i kameran en stund. Sen flög den bara iväg…

2013-07-25

Vi gick på Åsgränd och i Pelle Svanslös-land på väg mot de centrala stadsdelarna.

Vi lunchade på favorithaket och Frida köpte ett klädesplagg som jag hade lovat henne.

2013-07-25

Uppsala är klätt i sommarskrud nu. Lugnt tempo och varmt! Några timmars utflykt blev det och nu är alla lite trötta och vissa av oss har ömmande fötter.

Men jag är glad att vi kom iväg idag. Att barnen fick träffa sin farmor. Även om det bara är på ett symboliskt plan och plats så kändes det ändå gott inom mig.

Slagsidan hos Khemiri

Hade först inte tänkt ge mig in i debatten om vad Jonas Hassen Khemiri skrev i DN häromdagen. Bästa Beatrice Ask heter orden som fått många att tycka och reagera. De flesta håller med om allt och har man en annan uppfattning så osynliggörs man eller så blir man kallad rasist per automatik. Därav min tvekan att skriva om detta ämne.

Men detta är min blogg och mina ord, värderingar och tyckanden som gäller så även om jag har lite annan uppfattning än drevet emot Ask så känner jag att något vill jag säga om detta.

Jonas Hassen Khemiri
Jonas Hassen Khemiri

Sen är han ju lite speciell, denna Khemiri. Han vill inte debattera det han säger utan hans debattartikel är liksom allt vi får från honom. Sätter sig väldigt högt upp och som en parentes så följer han inga på Twitter

Oavsett vad det handlar om så fungerar det inte i min värld att lägga en kollektiv skuld på oss människor och då i sin ytterlighet landet Sverige. Att anklaga utan adress och bara rada upp det negativa gör mig misstänksam och det att han skriver om att ingen gör någonting det gör mig faktiskt upprörd. Det enda han gör i hela sin artikel är att beskriva upplevelser av Sverige som bara är negativa. Hur trovärdigt blir det?

För mig blir det problematiskt då att ta honom på allvar. Att liksom bara gnälla och se felen av att bo i detta land. Sen kan jag inte komma runt att VI är Sverige, VI som bor här och det är VI som kan förändra. Att sitta på sidan om och skriva böcker och klaga på det som sker genom att dra den ena historien efter den andra om hur särbehandlad man har blivit i det land som föder en, hur konstruktivt är det?

Det är bra att det kommer fram och att han berättar, det är inte det. Men bilden av Sverige som ett land fyllt av rasister och poliser som bara har som mål att sätta dit invandrare, den köper jag helt enkelt inte.

Sen ska jag berätta en sak… vem fan har inte känt sig särbehandlad!? Jo, jag som så kallad svensk och boende här i hela mitt liv har också fått en släng av sleven. Det du Khemiri!

För det handlar inte bara om invandrare och flyktingar, detta finns även på andra håll och ibland kan det faktiskt även vara tvärtom. Den omvända rasismen får man inte nämna i en stavelse för då är man sverigedemokrat direkt. Problemet idag är ju just att det partiet är de enda som på riktigt allvar vågar problematisera den invandringspolitik som förs i vårt land och ju fler av proffstyckarna som vägrar ta debatten, ju fler procent får partiet. Det finns mycket att säga om detta men det är en annan post det…

Jag, särbehandlad? Jag minns så väl mina försök i ungdomen när jag ville gå på klubb och ständigt blev nekad av invandraren som stod i dörren. Han hade av någon anledning ett hat till mig och jag var alltid för full för att få komma in. Visst, det är en skitsak i sammanhanget, men det jag vill visa med mina ord är att vi alla blir särbehandlade då och då i livet. Fast det klart den omvända rasismen finns ju inte…

Jämför Sverige med vilket annat land som helst. Tänk dig mig i Iran. Eller i vilket annat land som helst där jag är i minoritet på grund av min hud till exempel. Tror ni att det där skulle vara mer humant och bättre än det är i Sverige? Tror ni inte att jag skulle kollas och bli mer bevakad än de som lever i majoritet i just det landet?

Min uppfattning är ju att väljer jag att bosätta mig i ett land där jag ser annorlunda ut än andra, så blir misstänksamheten större emot mig. Sen kan man tycka att det är åt helvete, men så fungerar det ju och att hela tiden gnälla på världens mest asylvänliga land Sverige är för mig märkligt och konstigt.

Visst, det är mycket i vårt land som inte är bra, men att som Khemiri göra, utan att ens nämna det positiva som hans liv i Sverige givit honom det får en slagsida som gör att för mig så minskar trovärdigheten i historien.

Det är bra att människor som känner sig särbehandlade berättar, det har jag inget emot. Men jag vill även att ALLA historier ska komma fram, även de som inte är gångbara bland vissa debattörer och där den politiska agendan inte alls stämmer överens med vad man själv tycker.

Debatten måste kunna vara större än detta. Man måste kunna vidga den utan att bli kallad för både det ena och det andra.

Karmalagen är en realitet

Är faktiskt ganska nöjd med ensamheten just nu. Ja, jag vet det har ju låtit helt annat tidigare, men så är det idag.

Tänker oftast negativt, försöker verkligen vända. Negativt ger negativt och positivt ger positivt, det är ju inget konstigt, eller hur? Men när jag försöker dra det lite längre och prata om Karmalagen, då slår en del bakut.

Karmalagen existerar i högsta grad och fungerar, även för de som tror sig komma undan. Alltid. Tvivlar du eller vill du inte se det så är min franka uppfattning att du har ett för stort ego. Du ser bara andras tillkortakommanden och glömmer dig själv. Det allra svåraste i livet är att se sin egen skuld. Kan man det, utan att bli martyriskt, då är mycket vunnet. Då smeker karmalagen dig. Jag har gått den “hårda” vägen och vet att det fungerar på det viset.

Ger du ut positivitet så möts du av det. Svårare än så är det inte. Tvekar du och tycker att svaren dröjer så är det ditt ego som har för bråttom. Allt händer inte direkt. Men din attityd gentemot människor påverkar i högsta grad hur människor behandlar dig. Om inte direkt, så på sikt.

Som jag sa tidigare så finns det många exempel på där människor ifrågasätter karmalagen. De tror inte på den absoluta rättvisan utan de tror att de ska ha fördelar på något vis och att deras egon kan påverka skeendet. Jag vet, jag har själv trott så under många år och jag har haft så kallade vänner som fortfarande lever efter den devisen, det är alltid andras fel för att jag lever som jag gör idag.

Men karmalagen är totalt rättvis, kan du se det så kommer ditt liv att bli bättre. Skit i ditt ego utan möt världen utifrån känslan av att det JAG ger ut, det får JAG tillbaka. Kanske inte direkt, men ha tålamod, det kommer… jag vet vad jag pratar om.

Människor kan sitta fast och älta det gamla (jag vet så väl) men det beror enbart på dem själva och deras egon. De skyller på myndigheter och andra hela tiden. Det pågår i så många år och allt står bara still. Ingenting händer och tacka fan för det. Ens eget agerande är A och O. Ni kan ifrågasätta det hur mycket ni vill och ni kan tycka att jag har fel, men kolla då själv då på ditt liv. När händer det saker? Vem tar initiativet?

Karmalagen är en realitet. Jag vet.