Etikettarkiv: skolkompisar

Gravcheck & lufsande

Idag hade jag bestämt mig för att göra fint på gravarna. Ni hör att jag säger gravarna och inte graven och nej det är ingen mer som har dött som jag värnar om.

För en tid sedan hittade jag äntligen min skolkompis grav och idag ville jag dit igen och sätta en ljung och tända ett ljus.

Drog på mig träningskläderna för jag tänkte att mellan gravbestyren lufsa mig fram. Det är ju en bit emellan de två gravplatserna. Tog bussen ner till Skolgatan och körde första lufsarvändan upp till morsan och morfars grav på ca 1,5 km. Det var en lagom uppvärmning.

 Morfars och mammas grav

Köpte tre ljung och ett ljus. Gjorde så fint som jag bara kunde.

Sen drog jag vidare lufsandes mot Hammarby kyrkogård och Mickes grav. Det var väl en 4,5 km dit och den sträckan blev lite tuffare, men det gick.

Mickes gravplats

Han ligger på Hammarby kyrkogård. Tror ingen idag går dit överhuvudtaget för det såg exakt likadant ut som när jag var där senast. Det är lite sorgligt tycker jag och därför kommer jag att i fortsättningen “titta till” även hans plats, därav mitt snack om gravplatser i början av denna bloggpost.

Idag tänker jag tillbaka när vi var mellan 10-14 år och att han då var min bästa kompis. Tänk vilken tur det var att jag hade honom då som vän. Undrar jag hur jag skulle ha orkat annars? Tänker mycket på honom numera och nu när jag äntligen har hittat honom så vill jag åtminstone se till att det ser ok ut. Mickes gravplats ska inte vara så misskött som den har varit. Så länge jag kan ta mig fram för egen maskin, så ska jag hålla ett öga på hans viloplats och fixa till den då och då, precis som jag gör med mamma och morfars gravplats.

Filmade en liten snutt som minne.

Sommaren är kvar!

Vädret idag var helt underbart. 23-24 grader och sol. Som om sommaren inte vill försvinna. Det är tacksamt och fortsätt att stanna, du kära sol och värme!

Den okända kvinnan

Jag lufsade inte tillbaka utan gick. På några lyktstolpar mot stan huserade denna okända kvinna. Ingen text, ingenting. Vad är syftet? Att folk ska reagera såsom jag gör och blogga om det? (;-)

160910_05

Tillbaka gick jag längst Kungsängsleden en bit och över Kungsängsbron för att efter den svänga ner till höger och gå under bron in mot Uppsala.

Under Kungsängsbron

Under Kungsängsbron hittade jag detta elskåp. Ibland kan man med enkla medel få någonting tråkigt att bli lite gladare.

Vad för tävling?

Vet ju att det är en sådan däringa kulturtjosan både natt och dag  i Uppsala idag och kanske ingår den här “tävlingen” i detta. Frågan är bara vad det är för tävling?

Bodar vid Fyrisån

Gamla bodar vid Fyrisån där jag misstänker att det finns båtar och tillbehör till detsamma.

Fisketävling?

Den enda tävling jag kan tänka mig som pågick var en fisketävling. För på andra sidan ån satt det gubbar på rad och fiskade i det fina vädret.

Kungsängen

Har nog inte varit i Kungsängen på säkert ett halvår, om inte mer. Tala om att jag blev överraskad när jag såg flera huskroppar som inte fanns där senast. De växer så det knakar i Kungsängen!

Fyrisån

Det var riktigt trivsamt att gå längst Fyrisån idag. Vädret var perfekt på alla sätt och vis.

Är nöjd med mig själv idag. Tog tag i saker, och rörde en del på fläsket. Det är gott.

Tack vare vännen Clabbe kunde jag handla lite. Elias mötte upp vid ICA. Har fått låna lite av honom efter kortbedrägeriet jag råkade ut för tidigare. Mycket tacksam är jag. Kvällen blir lugn. Vädret är perfekt men inte kan jag öppna altandörren.

Det är nu en månad sedan jag hörde av mig till Upplands Boservice och bad om hjälp. Vilken usel service de står för!! Så genomuselt och detta är andra gången det bara struntar i en!!

När kranen droppade i vintras fick jag ringa (3) tre gånger (!!) innan någon hantverkare ens ringde mig och bokade upp en tid! Uselt är bara förnamnet. Har inte orkat tagit tag i detta med altandörren, men det är samtidigt intressant att se att de faktiskt bara struntar i en även den här gången. Inte tänker jag ringa dem och stöta på utan det får bli ett annat företag. Ett företag som bryr sig om sina kunder.

Annonser

Min väns gravplats

Hammarby kyrkogård var mitt mål idag.

Den där usla UL-appen ljög rejält för mig så jag hamnade i Sunnersta, nästan 40 minuters promenad fel. Det är inte första gången den appen inte fungerar som den ska och nu kommer jag aldrig mer att lita på den.

2016-05-28

Men det klart, jag fick mig ytterligare ett redigt motionspass förutom morgonjoggen tidigt i morse. Idag har gubben varit igång väldigt mycket. Det känns nu när jag sitter i soffan och försöker samla mig efter dagens upplevelser.

Tillslut kom jag ändå fram till kyrkogården. Där irrade jag omkring ett bra tag utan att hitta rätt gravplats. Blev ganska frustrerad och bad om “hjälp” efter ett tag.

2016-05-28

Hittade minneslunden med fina rosor, men inte rätt gravplats. Jag räknade och kollade. Gravarna var väldigt dåligt numrerade.

2016-05-28

Men efter ett tag så drogs jag till gravarna i skogspartiet.

2016-05-28

Där låg den! Efter många års önskan att få “hälsa på” min vän så var jag äntligen framme hos honom.

2016-05-28

Känslan blev stark och jag blev väldigt känslomässigt berörd över att se hans namn och årtalen på gravstenen. Det blev liksom på riktigt allting och lite för mycket för mig. Jag torkade tårarna och pratade med min vän som om han stod bredvid mig. Det kändes nästan som han gjorde det.

2016-05-28

Mellan 4:e och 9:e klass var vi bästa kompisar. Har många minnen av honom. Vi lekte och busade mycket och hängde nästan jämt mellan dessa år. När jag tänker på hans liv och hur han hade det utanför skolan blir jag nedstämd.

2016-05-28

Man ser att gravstenen snart är 30 år gammal.

2016-05-28

Undrar om någon överhuvudtaget går till hans gravplats idag? Det såg inte ut så i alla fall.

2016-05-28

Är glad att jag “hittade honom” men ledsen över hur det slutade för honom i det här livet. Det är sorgligt och ledsamt. Men jag vet att han har det bra där han är idag. Ibland ser jag honom framför mig. Vill inte påstå att vi “pratar” med varandra, men det finns en förståelse när tankarna kommer och han är hos mig.

Nu vet jag äntligen vart han finns även vad gäller den symboliska platsen på jorden. Jag ska tillbaka dit snart igen och göra hans gravplats fin. Anledningen till att jag inte hittat honom tidigare beror på att jag inte var riktigt hundra på vad han hette i efternamn när han dog samt att det tidigare inte funnits en så bra söktjänst på nätet som det nu finns. Jag gick bet hela tiden, men för ungefär en månad sedan så fick jag en träff helt plötsligt.

2016-05-28

Efter ett tag gick jag mot centrum. Många tankar for inom mig.

2016-05-28

I de områden som jag passerade hade jag inte varit i på många år. Mycket är förändrat och på en del ställen kände jag knappt igen mig.

2016-05-28

När jag åkte bussen var det många byggnader som jag inte kände igen. Det byggs så mycket i Uppsala dessa dagar.

När man som jag varit uppe sedan 5-tiden så känns det nu som om dagen är slut. Men det är ju bara eftermiddag och en liten lur blir det nog. Med varmt och tacksamt hjärta. Tänker på min gamla vän!

En vän som hette Micke

Lars-Åke Wilhelmsson var med i programmet En natt på slottet. Där fick han, tillsammans med mediet Lena Ranehag kontakt med en vän som dog av cancer. Vännen hette Mikael och känslorna flödade. Det var starkt att se…

Micke 1976

När jag var i skolåldern så hade jag också en vän som hette Micke (bilden). Vi höll ihop en hel del och nu kände jag bara för att skriva en post om honom. Vi hade mycket roligt för oss i skolan. Skrattade ofta och ibland gick det så långt på lektionerna att någon av oss åkte ut för att det skulle vara lugnt i klassen.

En gång så gjorde vi miner bakom ryggen på läraren och de andra skrattade så mycket att läraren började gråta. Ja, det var inte klokt egentligen hur vi höll på. Det var inget elakt menat, utan mer att vi liksom inte kunde sluta, med våra miner och vi hetsade varandra så att det gick överstyr. När de andra skrattade, då bara fortsatte vi.. Läraren var en gammal känslig dam som helt enkelt inte fixade detta. Hon gav mig en etta i betyg för övrigt. Då var betygen från 5 och neråt…

Skolfoto från 1977

Jag och Micke (bilden från 1977) umgicks även utanför skolan under några år.

Hans situation hemma var inte heller så munter vad jag minns. En gnatande morsa som ofta var på vift och en styvfarsa som jag aldrig ens uppfattade att han fanns där. Hans riktiga pappa pratade via aldrig om.

Nu pratar vi alltså om åren 1975-1981. Fatta, det är snart 40 år sedan. Vissa saker glömmer jag bara inte. Det finns liksom för alltid kvar inom mig och programmet väckte upp en del saker som jag inte aktivt tänkt på under många år..

En gång så brände vi upp en buss som jag hade fått. En riktigt fin buss med många detaljer. Vi hade lite pyromantakter där i 11-12 års åldern. Jag minns så väl att vi gjorde allt för att få bort lukten i våra kläder när vi sedan gick till skolan. Det gick ju givetvis inte och jag kommer så väl ihåg när någon sa att det luktade bränt och när vi då tittade på varandra.

Vi gillade sport och höll på med tabeller och sådant tillsammans. Jag älskade tabeller och statistik, vilket Micke också gjorde. Vi lekte mycket en period. I min familj var det rörigt vid den här tiden.

Efter nionde klass så kom vi ifrån varandra. Träffades någon gång, men det blev aldrig som under skoltiden. Så tajta blev vi aldrig igen.

I början på 1988 så händer det Micke någonting fruktansvärt. Han omkommer genom att få sin bil över sig. Han är 22 år gammal. Själva olyckan han var med om överlevde han, men när han sen försökte välta tillbaka bilen så gick allting helt fel. Så tragiskt.

I nutid så har jag letat efter några spår efter honom, men ingenting hittat. Ingenstans faktiskt och det är så konstigt. Ibland så har jag velat gå och lägga en blomma där han ligger begravd, men jag har inte hittat honom. Det är väldigt märkligt tycker jag. Har sökt på flera ställen, men det är precis som om spåren efter honom bara upphört.

Han hette Mikael Andersson som ung, bytte sedan efternamn till Jadlert. Flyttade till Enköping och det var på väg dit som han förolyckades. Det är i alla fall vad jag har hört. Jag vet inte om det var så, men jag tror att han sen bytte tillbaka till Andersson igen, men jag är inte säker på det. Han föddes alltså samma år som jag gjorde 1965 och omkom 1988. Detta är liksom allt jag vet om min bästa vän från skoltiden numera. Det är väldigt tråkigt och ibland så tänker jag på honom.

Jag kan sakna den intensiteten i kompisskapet som vi hade. En riktig vän. Deprimerande många gånger har jag sedan missbedömt de så kallade vänner som kom i min väg. Det var på något vis också så oskyldigt när jag var i den åldern. Nöjena var enkla och jag har väl aldrig skrattat så mycket som jag kunde göra med Micke. Vi skojade mycket och hade en gemensam min som vi tog till när saker och ting blev för allvarliga eller jobbiga.

Som vanligt så blir jag bara ledsen när jag tänker tillbaka. Kanske är det för att det gick som det gjorde för Micke? Att han inte fick bli äldre än 22 år…