Etikettarkiv: skolan

Ett lyckligt slut på en lång krokig väg

Den sommaren i juli 2005…

Detta är historien om en gosse som inte ens hade fyllt tre år när allt började. Då hamnade gossen under vattnet vid en semesterresa. Efter det ville gossen aldrig närma sig vatten igen om det nu inte handlade om att hans mor och far ville duscha honom. Men det var aldrig roligt och många blev åren då det var tandagnisslan och gråt.

Att åka och bada var det aldrig tal om. Gossen vägrade och stod mest vid sidan om. Föräldrarna gjorde sina försök att doppa fötterna tillsammans med gossen, men det gick inte. Så han fick stå där vid sidan om när alla andra badade. 

Åren gick och gossen blev större. Den otålige och nervige fadern ville att den älskade gossen skulle börja på simskola. Året var 2010. Men fadern förstod då inte vidden av den oro gossen kände för att ens vara i närheten av en simbassäng. Att börja i fel ände och direkt gå på simning när det handlade om att överhuvudtaget vara i närheten av vatten, det förstod inte fadern då och det var ett stort misstag som fördröjde allting under ännu fler år.

Fadern ångrade sig djupt när han såg skräcken i sin gosses ögon och förstod att detta låg på ett helt annat plan än vad han trott. Gråten och ångesten fick fadern att backa. Det blev ingen simskola det året och skulden för den negativa upplevelsen gjorde att alla försök lades på is under lång tid. 

Skolan kräver att alla barn ska kunna simma. Kan de inte detta får de inget betyg i idrott. Med den vetskapen försökte både modern och fadern under flera år att få stöd från skolan i detta, men det sköts bara på framtiden. Åren gick och löftena bröts gång efter annan. När gossen gick i åttonde klass fick fadern nog och satte gossen i privat simskola hos Linnéas simskola. Cia blev hans lärare under två terminer och i början handlade det om att ens närma sig en simbassäng. 

När man tar egna initiativ och hjälpen från skolan uteblev får man ingen stöd på något plan, men valet fanns inte där eftersom tiden gick och simprovet måste klaras av innan högstadiet tog slut. Ett tag kändes vägen så lång och krokig, men sakta men säkert blev allt bättre och tillslut var gossen i vattnet. Han kämpade och han gav sig inte. Rädslan förbyttes mot mod och med Cias tålmodighet och pedagogiska sätt gick utvecklingen sakta men säkert framåt.

Första gången fadern såg sin gosse i bassängen kom tårarna. Det var väldigt känslosamt att se detta och få följa stegen framåt. Tillslut ville gossen klara sig själv och fadern följde inte med på vattenträningen. Vilken utveckling det blev under den första terminen, Gossen simtränade nu i en bassäng ensam med Cia efter att under så många år inte ens velat bada och vara i närheten av vatten. Vid det sista tillfället den första terminen var både modern och fadern på plats och tittade på sin otroliga gosse. Inte ett öga var torrt.

Tårar och starka känslor var det också den dagen gossen simmade. Efter lång kamp och många stunder i bassängen satt simningen där i början på 2018. Det som fattades var att få upp konditionen så att gossen skulle klara 150+50 meter (bröstläge samt ryggläge) och få det där godkända simprovet. Men det tog ytterligare några månader innan det blev dags för simprov.

Simträning i september 2018 då fadern var med.

Döm om min förvåning när skolan i höstas helt plötsligt erbjöd sonen en plats för att lära sig att simma. Bättre sent än aldrig kan tyckas men det möjliggjorde att sonen nu kunde träna upp konditionen för att orka med simprovet. Varje fredag åkte två gossar till Fyrishov och tränade. Idogt och vecka efter vecka.

När jag idag satt på bussen på vägen hem fick jag ett SMS från gossen. Han skickade en skärmdump med texten: 

Simkunnighet 150+50 meter (bröstläge samt ryggläge). Grattis till att du klarade simtestet, väldigt kul och bra jobbat! Eleven kan även simma 200 meter varav 50 meter i ryggläge.

Världens största sten släppte från bröstet. Fadern blev otroligt känslosam och efter alla dessa år, är gossen nu framme vid sitt mål.  Ett lyckligt slut på en lång krokig väg. Faderns stolthet vet inga gränser över gossen som aldrig gav upp, trots de svåra förutsättningar han hade från början när han den där olycksaliga dagen i juli sommaren 2005 hamnade under vatten.

När jag tänker på hela den här resan blir jag gråtmild och så tacksam över att det fått ett lyckligt slut. Detta är verkligen någonting att fira!

Gossen och hans pappa 2005 i Örebro.
Annonser

På nätterna kommer det

silhouette of man during nighttime

Photo by brenoanp on Pexels.com

På nätterna bearbetas det. Då kommer tankarna och ”framtiden” till mig. Sömnen blir lidande när tankarna kommer. Försöker slå bort, men det går inte. På nätterna kommer det jag slår bort på dagarna.

Måste till något drastiskt i mitt liv. Mår inte så bra av den situation som råder. Dränerad, trött men ändå en kraft som gör att det fungerar. Kanske är jag på väg in i gamla hjulspår igen och ljuger för mig själv?

Byta jobb skulle säkert vara nyttigt för mig efter snart 35 år med samma arbetsgivare. Men jobbet är idag min livlina. Utan mina närmaste arbetskamrater skulle jag inte ha något socialt liv alls och vem vore jag då? Rutiner och att vara behövd i någon mån är en grundbult.

181020 stuga boende

Flytta från Storvreta kommer till mig ofta. Idag bor jag för stort, samtidigt som det är bra för den situation som min yngsta dotter nu befinner sig i. Min son går i skolan som ligger ett stenkast från min bostad och i det finns en stor fördel. Han bor hos mig på halvtid sedan lång tid tillbaka. Men jag mår inte bra i boendet längre. Energierna uppifrån påverkar mig mycket negativt. Situationen har blivit mycket sämre sista månaderna och jag har svårt att vistas hemma.

Det jag har råd med är ett mindre boende, vilket skulle ge konsekvenser för barnen. Samtidigt kan jag inte bo kvar i något som påverkar mig så negativt och i det får jag ångest och dåligt samvete. Vet inte riktigt vad jag ska göra och längtar dagligen till nästa år när grabben går sista terminen i skolan. Stå ut några månader till och börja spana lite på ställen. En 2:a vore drömmen, så nära jobbet som det bara går. Men då blir det som sagt problem med barnen.

181020 himlen

Det smärtar mig att situationen förändrats sedan en tid och att insikter inte finns där. Vet att man inte kan tvinga fram insikt och ageranden, men som det är nu påverkas saker och ting som inte gagnar någon.

För det är så att själv måste jag måste göra någonting snart. Äter och blir bara större. För att jag inte kan/orkar prata med någon så blir det mat istället. Så förbannat medveten om det, men orkar inte ändra på det. Törs inte kanske är ett bättre ord. Så rädd att falla ner i någonting som jag precis kommit upp ifrån. Har 2016 i starkt minne och kanske är det paradoxalt nog någonting jag omedvetet är på väg tillbaka till, just för min rädsla att i djupet berätta hur jag faktiskt mår. Men jag ljuger för mig själv också och intalar mig att allt är så bra så.

181020 ensamhet

Sen ska vi inte tala om ensamheten och längtan som visar sig i tårar och jobbiga tankar nästan varje natt. Att leva på det viset vet jag någonstans är ohållbart i längden. Jag vet så förbannat mycket tror jag och ändå lever jag inte på det sättet. Det hjärnan tror sig veta går sällan i mitt liv att integrera med hjärtat.

181020 lönnlöv

Men det är bara jag som kan göra någonting. Det är jag som kan förändra mitt eget liv, ingen annan. Det ger mig så mycket ångest att inte ha någon som ”räddar” mig längre. Jag står ensam. Patetiskt är bara förnamnet.

Min vecka

black calendar close up composition

Photo by Pixabay on Pexels.com

På måndag förmiddag går jobbet in i Public 360. Så spännande och jag är med från start! Ska göra mitt yttersta för att det ska bli bra för alla handläggare och vara på tå och lära mig så mycket jag bara klarar av systemet. Är nyfiken och fylld av lusta!

Veckomöte, avslut av GIP-konto samt ett möte med vår lilla men ack så effektiva nyhetsredaktion står också på agendan under måndagen. Det är en dag av många möten för mig numera. Men i de allra flesta fallen är det inspirerande och numera ses min kompetens för vad den är, det vill säga jag behöver inte sitta med på dragningar som inte har med mitt jobb att göra. Detta blir speciellt tydligt på min ena halva (kommunikation) där jag så att säga inte behärskar vissa bitar och helt enkelt inget förstår.

Tisdagar är vanligtvis möte med stiftsdirektorn för personalen på kansliet. Då informeras det om vad som beslutats i de högre organen. Vill veta vad som händer, så därför försöker jag alltid vara på plats.

Information om hur dokument- och arkivhantering blir det för tredje gången på onsdagen. Det händer mycket på det här området, dels för att jobbet inför 360 men också för detta med GDPR. Det har väl klarnat något kring detta, men jag tycker det är svårt att begripa skillnaderna gentemot PUL som försvann i maj och ersattes av nämnda förordning.

Torsdagskväll är det ett mycket intressant föräldramöte på Elias skola. Det handlar om framtid och gymnasieval. Vi sitter i storsal med andra föräldrar som har barn i nionde klass och för mig är det bara att bita ihop och fokusera på varför jag är där. Det är inga problem idag, även om tankarna försöker dra iväg och hitta de mörka molnen.

Sen på fredag ska jag ringa min husläkare igen för att boka en ny tid i slutet på november. De kunde inte fixa det när jag var där senast eftersom schemat för november ännu inte hade kommit. Det handlar om uppföljning av den halverade doseringen. Olika är vägarna till målet.

Sen mellan allt detta jobbar jag på som vanligt med webb, omvärldsbevakning, avtalshantering, telefonifrågor, infotavlan, anmälningsystem och att försöka göra det bästa för var och en som kommer till mig med olika frågor och behöver min hjälp. Mitt jobb blir allt mer upplyftande och inspirerande för mig. Det ena ger det andra, numera på ett positivt plan!

Ser ut som en bra vecka. Tänk om någon hade sagt till mig för ett år sedan att jag skulle vara tillbaka på det sätt som jag nu är?! Är så glad över det positiva i mitt liv och att det i djupet känns bättre. Inte vad jag vill med tankarna där jag bedrog många gånger, utan vad jag faktiskt känner i det där djupet jag tjatar om ibland. På riktigt och på allvar.

Barnen ger liv

Ljuset

Nu har jag två av barnen i huset. Mitt mående påverkas direkt på ett positivt sätt och orken tittar fram allt oftare. Barnen betyder så oerhört mycket för mig och det klingar inte av med åren när de flyttar hemifrån och bygger egna bon. Sitter och pratar med Frida om allt och det är en sådan välsignelse (hittar inget bättre ord) att vår relation är så bra. Hon bubblar av liv och har både ett djup och en mer lättsam sida.

Sen att höra om hennes utveckling och att hon ser slutet på skolan och snart har läst in även gymnasiekompetens gör mig så glad. Hon har ett mål och vill någonting och bara det får mig själv att tänka i samma banor.

Barnen får mig att se livet. Låter pretantiöst och svulstigt, men med det menar jag möjligheterna och att kämpa lite till. De är liksom livgivare för mig. En inre frid och meningsfull plats får jag när det är liv i kåken. Katterna i all ära, men de är liksom inte på samma sätt som när man kan interagera genom känslor, tankar och skratt. Gosa är underbart, men ibland behöver jag lite annat.

Hoppas idag på att få en premiärfika i Tofflan och Annas nya hem. Både jag och Frida är så nyfikna att med egna ögon få se hur det ser ut. Elias är sjuk och kommer inte att orka följa med. Han hostar mycket och låter inte alls bra.

Märker ni också att skrivklådan ökar… (;-)

Skolavslutning & regnbågsflaggan

8 juni 2017 Skolavslutning

Här är jag, Anna och Tofflan på väg till Elias skolavslutning.

8 juni 2017 Skolavslutning

Många föräldrar och anhöriga var samlade på skolans baksida.

8 juni 2017 Skolavslutning

I Storvreta hålls alltid skolavslutningen på torsdagskvällen. Det tycker jag är en bra lösning eftersom fler kan delta och sen blir fredagen den första sommarlovsdagen då barnen kan ta det lugnt och många föräldrar kan jobba som vanligt.

En arbetskamrat kom skenande mitt på dagen och hade på förmiddagen varit på sitt barns skolavslutning. Timbanksuttag och stress, det slipper vi som bor i Storvreta (;-)

8 juni 2017 Skolavslutning

Efter avslutningsceremonin samlades klassen för att fröken skulle dela ut betyg.

8 juni 2017 Skolavslutning

Vi var snabba hem till det som väntade… (;-)

8 juni 2017 Skolavslutning

Anna fixade tårtan och jag förberedde så gott det gick innan med att vipsa grädden och göra i ordning gubbarna så de gröna piggarna var borta.

8 juni 2017 Skolavslutning & jordgubbstårta

Det både ser och sen smakade det otroligt gott. Det blev ett par bitar för oss alla…

Det blev en fin kväll. Vi pratar och stojar alla och energinivåerna stiger. När detta skrivs är Anna och Tofflan i London.

Jag följer dem på Instagram och hoppas att deras resa blir ett minne för livet för dem båda. [Instagram Anna] [Instagram Tofflan]

 

6 juni 2017 Regnbågsflagga

På nationaldagen såg jag att en i grannskapet hissade regnbågsflaggan. Det gjorde mig hoppfull och glad. För mig står den flaggan för inkluderande och att man får älska vem man vill.

Det känns som rädslan och modet sviktar på sina håll ju mer människor vi blir i vårt land. Synen som exkluderar och vägrar erkänna att vi finns, den kommer jag aldrig att acceptera även om jag då själv kommer att bli kallad för att exkludera och göra skillnad. Det resonemanget har jag aldrig förstått för hur ska man kunna inkludera någon som inte ens vill erkänna att man finns och kallar en för hemska saker?

Att se regnbågsflaggan vaja fritt ger mig ändå hopp, trots att utvecklingen på sina håll ser allt dystrare ut just genom religionen och kulturella skillnader där människor enbart exkluderas för att de älskar någon av samma kön. Det är egentligen inte klokt att vi fortfarande år 2017 ens lägger vikt vid sådant.

Frågor jag fått om Förintelsen

Den här boken av Hédi Fried borde finnas i varje skola och delas ut till alla elever. Frågor jag fått om Förintelsen.

Syftet med boken är att lära oss undvika historiska misstag. Jag hoppas att den kan få alla som läser den att förstå att vi inte är predestinerade att ikläda oss rollen som förövare eller åskådare. Vi som individer ha r en egen vilja och ett ansvar, och att bara genom att ta det ansvaret kan vi undvika att historien upprepar sig ännu en gång.

Hédi Fried, december 2016

Ibland känns orden helt overkliga och så grymma, men lik förbannat är de sanna. Det är fasansfullt att ta in och verkligen i djupet tänka på vad som skedde.

Dessa fabriker av organiserad utrotning går över alla gränser i anständighet och moral. Hur kan människan sjunka så lågt och göra detta mot andra människor? Vår historia är fylld av barbariska handlingar och Förintelsen är en av de absolut värsta exemplen där människan totalt tappade sin empatiska kompass.

Boken är viktig att sprida. Att det ens finns människor idag som förnekar Förintelsen visar just på att vi aldrig får glömma! Snart finns ingen överlevande kvar i livet och då är sådana här böcker mycket viktiga.

Frieds svarar i boken på ett urval av de vanligaste frågorna hon fått genom åren när hon föreläst om sina ohyggliga upplevelser. Bland annat:

Vad är det värsta du varit med om?
Hur kunde ett helt folk ställa upp bakom Hitler?
Varför gjorde ni inte motstånd?
Hur var det att leva i lägren?
Vad hjälpte dig att överleva?

Relaterat
Hédi Frieds hemsida

TofflanFrågor jag fått om Förintelsen
DN – Frågor jag fått om Förintelsen