Etikettarkiv: skam

Rebeccas ord om psykisk ohälsa så på pricken

Rebecca Amiri twittrar så på pricken om psykisk ohälsa och när det inte går längre. Sådan igenkänning.

Jag har fått hennes tillåtelse att återge hennes kloka ord om hennes resa och de tankar de givit henne:

********************
Precis innan jul förra året bröt jag ihop. Totalt. Det var resultatet av flera års överbelastning och att jag vägrade lyssna på kroppens signaler.

Något eller några saker triggade det. Men ffa handlade det om att jag hade kört på helt aningslöst i flera år. Jobb och politik i ett. Heltidsjobb kombinerat med uppåt tio politiska uppdrag samtidigt som jag saknade balans i mitt privatliv. Även privat hände saker som bidrog.

Det slutade med att jag gick i väggen. Ett totalt mörker. Som den duktiga flicka jag alltid varit med tron på att man fixar allt bara man skärper till sig, tar sig i kragen, slutar tycka synd om sig själv och kör på. Avfärdade alla kroppens signaler gång på gång i flera år.

Resultatet blev total handlingsförlamning. Mörker. Livet saknade plötsligt all mening. Ingen visste. Ville inte prata med någon om det. Ville inte ens erkänna det för mig själv tills den dagen då kroppen bara lade av. Det var förenat med stor skam. Att inte kunna prestera längre.

När jag till slut blev tvungen att be om hjälp hade det gått för långt. Vägen tillbaka var väldigt lång och kantad av ännu mer skam, skuld och dåligt samvete. Hur kunde jag låta det gå så långt? Varför orkade jag inte mer? Svaghet. Misslyckande. Totalt mörker.

Nu har det gått ett halvår snart och jag har kommit en bra bit på vägen. Har lärt mig att hantera den dagliga ångesten. Panikångestattackerna är färre nu. Har påbörjat en resa mot försoning med mig själv. Det är okej att jag inte klarar av att vara så stark som jag alltid varit.

På en bra dag kan jag till och med se att det är en styrka i sig att jag äntligen vågar erkänna problemet och finna mig i att det här är läget just nu. Det kommer bli bättre. Det går framåt varje dag även om det inte alltid syns. Ibland blir det även bakslag. Jobbiga bakslag.

Men det viktiga är att det fortsätter gå framåt. Acceptans och tålamod är extremt viktigt. Likaså att vara snäll mot sig själv. Den inre monologen gör stor skillnad. Vad säger du till dig själv dagligen? Och att faktiskt kunna se framåt även om det inte är så långt framåt.

Varför man inte vågar prata om det här med andra när det är så många som lider i tysthet, beror nog på att allt som rör känslolivet fortfarande är stigmatiserat. Men faktum är att det är vi själva som bidrar till den bilden. Förståelsen från omgivningen är mycket större än man kan tro.

Och det är faktiskt så att det hjälper att prata om det öppet. Att våga ta steget. Så fort man belyser problemet tappar den en hel del av sin makt över en. Så länge man döljer det växer den sig starkare inom en.

Fysiska sjukdomar och skador pratar vi om dagligen. Men det känslomässiga och psykiska är problematiskt. Jobbigt. Skamligt. Privat. Varför är det så? Jag har slutat att känna skam. Det tog lång tid att komma hit men insikten har gjort mig starkare. Det är tillåtet att inte alltid vara på topp. Det är tillåtet att känna sig svag. Det är tillåtet att inte alltid ha koll på läget. Det är bara vi själva som ställer de kraven. Man kan vara stark och samtidigt må dåligt. Man är inte en sämre människa för att man befinner sig i en tillfällig svacka.

Nu vet ni. Och jag haft förmodligen aldrig skrivit om det här om jag inte hade kommit så långt i min tillfriskning. För några månader sedan hade det varit en omöjlighet. Men nu tar jag varje dag som den kommer. Och det börjar kännas riktigt bra faktiskt. Är stolt över mig själv.

Och en sista sak: många människor har svårt att hantera människor som mår dåligt. Det är jobbigt att bli påmind om den egna sårbarheten eller så vet de helt enkelt inte vad de ska säga. Det räcker att bara finnas där och visa förståelse. Behövs inte så mycket mer.

********************
Tack Rebecca för dina ord, de är en sådan bra beskrivning på psykisk ohälsa och att drabbas av utmattningssyndrom som man själv inte klarar av att hantera. Det är många som drabbas av detta och att prata öppet om det tar udden av skammen och att man känner sig misslyckad.

kandelaber ljus

Acceptans, tålamod och att vara snäll emot sig själv. Kan låta så lätt, men är så svårt. Hon skriver också om hur viktig den ”inre monologen” med sig själv är. Det förstår jag idag mycket bättre än tidigare. Matar jag mig själv med att alltid ha taggarna utåt, se saker och ting negativt först, så tacka sjuttsingen för att det positiva verkligen får kämpa i motvind. Varför inte vända på det? Börja med det positiva och möjligheterna och sedan om det inte håller, ifrågasätta och påtala det där andra som alltid, för mig i alla fall, alltid kom först. Hindren istället för möjligheterna.

Det är en lång resa det här. Som aldrig tar slut med det bagage jag nu fått. En del blir alltid kvar och i det måste jag lära mig att leva. Hjärntröttheten, att orken är sämre och att jag duger som jag är. Det är svårt vissa dagar att leva upp till sina mål, men motsatsen är än värre, att lägga sig ner och dö. Ge upp och inte kämpa mera. Det får jag bara inte göra oavsett hur jag mår och hur djupa bakslagen än blir. Måste, måste fokusera på det som gått framåt. Måste är ett ord som kan ge ångest, likaså ordet varför. Men de finns där lik förbannat och förgiftar hjärnan på mig.

Min resa till England tillsammans med yngsta dottern är ett bra exempel på att det gått framåt. Den hade varit helt omöjlig för ett år sedan. Att jag skulle vara ansvarig för allt och liksom driva en resa, det såg jag inte vara möjligt. Visst, jag känner en del ångest och oro, men då försöker jag numera vända på tankarna. Det positiva och möjligheterna före det negativa och hindren. Och idag fungerar det oftast. Resan till England i en vecka, med start på måndag, kommer bli ett stort test för mig om jag ”håller”. Skulle ångesten och minnet få sig en blackout, då vet jag att det handlar om att andas och ta det lugnt. En sak i taget och att det går bra. Det går över.

Annonser

Jesus tomma grav

JesusHittade en mycket intressant artikel av John Sjögren med namnet “Kristendomen uppstod ur den tomma graven”.

Han för där ett resonemang kring hur kristendomen uppkom tack vare tron på att den tomma graven verkligen existerade och att Jesus återuppstod från de döda.

Först måste jag bara säga att jag själv resonerar utifrån den kunskap livet givit mig kring ämnet. Min uppväxt som var totalt ateistisk där någon tro överhuvudtaget inte existerade har givetvis färgat mig och det utgångsläge min egna tro fick i starten av det här livet.

Jag har således inte fått någonting från modersmjölken så att säga när det handlar om Jesus, Gud och religionen. Totalt lekmannaaktig på ett mycket grundligt plan, utan större intellektuella piruetter in i den kristna tron.

Mina upplevelser och tankar utgår från att jag jobbat i Svenska kyrkan i över 30 år. Hamnade inte där utifrån kristna preferenser, utan för mig handlade det då om att få ett jobb och en inkomst. Sen blev jag kvar och under åren har min syn på kristendomen och dess förespråkare förändrats. Konstigt vore det annars.

Sjögren skriver bland annat i sin artikel:

En nutida läsare skulle kanske i mötet med Bibelns ­texter vilja tolka uppståndelsen symboliskt, som ett uttryck för en vagare tro på Jesu upp­höjelse efter döden, att han upptagits till Fadern i himlen ­eller något liknande mer lättsmält och abstrakt.

Bibeln är för mig en bok skriven av människor som av olika anledningar hade ett behov att styra andra människor. Ibland med goda intentioner men också av tolkare som drevs av maktbegär. Bibeln kan visst vara ett rättesnöre för många, men så fort det blir bokstavstolkning av det hela, då blir det problem i mitt sätt att se på saken.

Jesus är dock en realitet för mig. Han har jag inga problem med och tron på att han funnits. Men sen… ….tolkningarna genom åren och det som sedan blev Bibeln. Bibeln har många fina ord, men lika många hemska dito som jag bara inte kan ta till mig. Det går bara inte.

Jesus finns i min världsbild. Dock tror jag att orden om och kring honom många gånger kommer från människor som velat styra skeendet i vår värld på ett sätt som inte har ett dugg med Jesus att göra. Så fort det kommer in skuld och skam i en berättelse så backar jag. Skuld och skam är skapat av människor som ville styra andra i religionens namn och tyvärr så är Bibeln full av sådana passager.

En del säger att man kan inte välja russinen ur Bibeln, utan tror man på den så måste man så att säga köpa hela paketet. Det kan inte jag göra. Att genom en så kallad gudomlig bok peka på att vissa människor utifrån vilka de älskar bär på någonting som är fel och utifrån Guds ord är synd, det är sådant som jag aldrig kan få ihop till någonting som jag tror på.

Vi ska gå igenom alla känslorna, vi ska leva livet fullt ut och vi ska våga känna. Men att döma någon utifrån Bibeln på ett visst sätt, det kan i min värld bara vara ord och handlingar från andra själar där det jordiska egot styr och där det till stora delar handlar om makt. Den organiserade religiösa världen har otaliga exempel på detta.

När jag tänker på Jesus växer ett hopp inom mig. När jag tänker på Bibeln så svalnar det snabbt, just för alla märkliga ord om hur människor ska leva sina liv. Har man kärleken och tankesättet att såsom jag vill bli behandlad så behandlar jag andra, då är man bra mycket närmare Gud och Jesus. Gud ger oss stolparna, sen har vi själva valen att forma våra liv.

Sen var Gud står för hos mig, det är en helt annan bloggpost, men jag kan säga som så här att Gud eller Alltet som jag tycker passar bättre det är allt som existerar. Gud är Alltet. Vi är Gud, allt hänger ihop men just nu är vi “frisläppta” eller hur jag ska säga det för att känna och uppleva saker utifrån egna valda mål givetvis i samråd med Gud/Alltet.

Jag tycker mycket om att vara i kyrkor, men det är så länge prästen är tyst. Det är inget fel på en del av prästerskapet, men de ger mig känslan av att de tror sig veta mer än mig själv och vad som är rätt för mig och just genom sitt så kallade kall har den “rätta” tron eller hur jag ska uttrycka det. Bibelsprängda människor flyr jag som synden, de skrämmer mig…

Svenska kyrkan gör mycket gott i samhället och finns alltid till för människor vid kriser och svåra stunder. Den uppgiften räcker långt för mig att legitimera dess existens och att jag vill fortsätta att jobba för dem.

Den del av kristenheten som tilltalar mig, den öppna och icke dömande biten som bärs fram av människor utan någon som helst egen vinning, den vet jag existerar och när jag möter sådana människor, då förstår jag bättre varför kyrkor och församlingar finns. Fast jag måste säga också att de finns även utanför kyrkans sfär, människorna som är dagens ljusbärare och driver kärlekens budskap framåt.

Djävulsdansen väcker minnen till liv

Alna-gården Lindormsnäs 1997. Efter den tredje delen av Djävulsdansen så kommer minnena tillbaka. Det förträngda och det jag inte klarade av att prata om. När jag briserade totalt och rusade ut i skogen, med en vårdare efter mig. Orden, skriken och förtvivlan. känslan av att inte klara av situationen kommer tillbaka.

Minnena på Al-anon mötet vi åkte på. Sonen som konfronterade sin egen pappa, då vi andra satt i ring och jag inte klarade av att vara kvar. Min egen pappa ville inte vara med. Återigen så tog han mig inte på allvar efter min kollaps månaden innan. Detta viftades bara bort, precis som alltid. Fortsatta svek att lägga till den långa lista från tidigare.

Tankarna som nu slår mig hur jag hela tiden gjorde allt för att visa så lite som möjligt. Att spela, att vara någon annan. Inte ge mer än jag tvingades till. Den hårda tennsoldaten som står rak i ryggen oavsett kommer tillbaka. Som ingen fick rubba.

Djävulsdansen rör om. Tillbaka till nutid. Det är precis som om livsstötarna eller vad jag ska kalla det för, var någonting nödvändigt för att själv få insikter. Som om det tidigare saknades någonting. Men jag klarade aldrig av att dela med mig till andra om allt detta. Varken när det gällde min pappa och sen mig själv. Al-anon och terapigrupper skämdes jag för mycket för att våga mig till. Att berätta i grupp. Att vara liten och sårbar.

Egenterapi fungerade bättre. Sen att allt måste dras ur mig och att jag liksom bara gav det som jag trodde terapeuten ville höra, det var liksom så jag agerade. Så var det i början åtminstone. Kanske inte sista gångerna. Varför vet jag inte, men vad försvarade jag för någonting förutom dumheten? Min egen inre föreställning om skam, som inte bara gäller detta utan även min sexualitet hade mig i ett järngrepp fram till 1997. Ett självhat och en ovärdighet att få vara sig själv. Det märkliga är att en del av känslorna fortfarande finns kvar inom mig. Från vissa saker tror jag man aldrig blir helt fri.

Djävulsdansen väcker tankar och gömda minnen till liv.

Förfinade härskartekniker

Hittar en mycket intressant artikel i SvD med rubriken Nya härskartekniker när kvinnor tar makt. Den berättar om att de gamla traditionella så kallade härskarteknikerna nu är på väg att förfinas och bli mer subtila när fler kvinnor tar för sig och vill ha makten.

Själv så har jag hört uttrycket härskarteknik under hela min uppväxt. Ofta så har kvinnor tagit till begreppet gentemot män som de tyckt styrt för mycket och ofördelaktigt för just dem. De har försökt att hitta en förklaring i dessa tekniker.

Berit Ås
Berit Ås

Norskan Berit Ås är den som gjort teorierna kända. Hon har ju länge pratat om de fem manliga härskarteknikerna:

1) Osynliggörande
2) Förlöjligande
3) Undanhållande av information
4) Dubbelbestraffning
5) Påförande av skuld och skam

Det är ju dem fem som hängt med längst. Hon har sedan fyllt på med ytterligare två:

6) Objektifiering
7) Våld eller hot om våld

I artikeln så pratas det om dagens härskartekniker där snällhet paradoxalt är en av dem:

Snällhet är en vanlig härskarteknik. Härskaren som använder sig av den är alltid god, mån om att alla ska vara överens, gör saker mot dig ”för ditt eget bästa”. På det sättet bli personen oantastlig och får sin vilja igenom.

Ynklighet och att det är synd om en är också en av dagens härskartekniker enligt artikeln. Det är så synd om en att ingen vågar göra någonting utan låter allting vara.

Manligt och kvinnligt är viktigt i vissa av dessa tekniker. Saker som män kommer undan med skulle kvinnor aldrig ha en chans med och tvärtom.

Visst kan det vara bra ibland att problematisera genom att visa på olika så kallade härskartekniker, men jag har ofta svårt får sådant här tänk. En människa har oftast lite av allt i sig och att för mycket generalisera i mänskliga kontakter tror jag bara kan få motsatt resultat. Ja, ha… X är en sådan person och då är det liksom cementerat när man läser om de härskartekniker som finns. Det är så lätt att fastna vid att en människa är antingen svart eller vit. Jag tror att det är väldigt få människor som faktiskt passar in enbart i dessa tekniker, utan jag tror att de allra flesta har lite i oss av allting, också beroende på tid i livet och hur mycket man själv fått fila på det man har svårt med hos sig själv. Ja, de som kan det alltså, människor med god självinsikt pratar jag då om.

Tänker tillbaka på mitt liv och då speciellt arbetslivet. Visst har jag stött på mallar som passar in, men de allra flesta går inte att applicera enbart på den eller den härskartekniken och denna könsuppdelnad som vissa hela tiden vill ägna sig åt, den har jag åtminstone svårt att se och ta till mig. Det finns både änglar och svin inom båda könen så att säga.

Precis som livet självt så är det komplext det hela. Grundinställningen oavsett hur man själv blir bemött är väl att försöka bemöta människor på det sätt som man själv vill bli bemött. Oavsett kön.

Befriar sanningen Armstrong?

Lance Armstrong och Oprah Winfrey

Sanningen befriar, sanningen kommer alltid ifatt dig… fallet Lance Armstrong är ett tydligt exempel på det. Det skulle dock i detta fall kräva att få sitta i knätOprah Winfrey för att sanningen tillslut skulle komma fram…

Nu har jag inte sett intervjun, men min spontana tanke är vilket svin han är, denna Armstrong. Förnekat allt i många år och skrikit på häxjakt och jag vet inte vad och satt människor i sin omgivning i penibla situationer för sitt ljugande, och nu erkänner han allt. Cykelsporten måste ju också påverkas av detta när en av deras fixstjärnor fått sina framgångar genom doping. Kan man vara vinnare utan att dopa sig?!

Sanningen befriar, fast det kan göra jävligt ont ett tag. I Armstrongs fall med stämningar och jag vet inte allt, men jag tror att han ändå är lättad innerst inne. Befriar sanningen Armstrong? På sikt så hoppas jag ju det, men han kommer ju alltid i alla historieböckerna vara stämplad som fuskare och den som inte vann någonting utan doping. Frågan är ju varför från början och hans svar är att utan doping så kan man inte vinna någonting i cykelsporten. Det måste ju som sagt få de ansvariga i denna sport att tänka efter, både en och två gånger…

Oavsett framtid och vad som händer så finns det bara en väg ut för Lance Armstrong, bakvägen såsom Ben Johnson, Ludmila Enqvist och Marion Jones tvingats gå. Skammens utgång där tystnad och förakt råder och där det fullt rättvist inte finns någon som vill lyssna mer på lögnerna och bortförklaringarna. För sanningen i ett bra mycket tidigare skede hade befriat dem…

Fotbollsspelare för homosexuella

Matt Jarvis spelar fotboll i Westham och är med i engelska landslaget. På högsta nivå i England alltså och i en mycket heterosexuell värld dessutom, åtminstone på ytan. Att han nu uttalar sig i gay-magasinet Attitude och dessutom visar upp sin lekamen är en bra symbolisk handling.

Matt Jarvis i Attitude

Just för att avdramatisera och visa på att även stora idrottsstjärnor kan vara helt öppet positivt inställda till homosexuella så tror jag detta är en bra grej av Jarvis.

Han säger att tiderna har förändrats och tabun måste brytas. Det är vardag numera att älska den man vill och ingenting som skulle komma som en chock om även fotbollsspelare på hög nivå kom ut. För Jarvis är säker på att det finns många som spelar fotboll som fortfarande tycker det är svårt och inte vågar och därför ställer han upp på detta för att avdramatisera.

Ett bra initiativ av Matt Jarvis tycker jag. För det finns fortfarande skuld och skam i vissa så kallade världar att våga stå för den man är fullt ut. Då menar jag inte att man behöver påtala vilken sexuell läggning man har i tid och otid, men tänk om vi kom till ett sådant samhälle där ingen, eller väldigt få, bryr sig om vem som jag håller i hand eller kramar i offentliga sammanhang. Det är just smygandet och känslan av att jag är fel som gör just sådana här aktioner viktiga. Hoppas att fler följer efter Matt Jarvis.