Etikettarkiv: skådespelare

Broarna i Madison County

Meryl Streep och Clint Eastwood från filmen ”Broarna i Madison County”.

Meryl Streep knockade mig som Francesca Johnsson i den mycket fina och tänkvärda filmen Broarna i Madison County (1995). Clint Eastwood var inte långt efter i sin tolkning av fotografen Robert Kincaid. En man som hade hittat hem i sig själv och såg sig som världsmedborgare.

Filmen har gått mig förbi genom åren och nu mer än 23 år sedan filmen hade premiär tittade jag på filmen efter att titeln kom till mig en morgon.

Fyra dagar av lycka. Valet att stanna kvar och allt vad det innebar för det fortsatta livet för dem båda. Sista avskedet, så djupt och fullt av känslor även i mig som tittare. Tårarna bara rinner och igenkänningen i vissa delar var väldigt stark.

Streep övertygar som sagt i sin roll. Hon känns så ärlig i det hon spelar och varje rörelse blir så viktig. Hon berör väldigt starkt i sin längtan efter någonting annat i den här filmen. När hon tittar tillbaks efter att hon går igenom det Kincaid lämnat efter sig… så naket och nära.

Valen som påverkar så mycket. Broarna i Madison County och de tankarna filmen gav kommer jag att bära inom mig länge.

Carl-Gustaf berättar

Att skryta om sig själv – titta vad bra jag är! Dom flesta snackar om sin taskiga barndom och hur fattigt och jäkligt dom haft det. Jag har ju inte haft det särskilt fattigt eller så…

Carl-Gustaf Lindstedt biografi från 1990Carl-Gustaf Lindstedt (1921-1992) var aldrig intresserad av att skriva sina memoarer. Men vännen Börje Nyberg (1920-2005) fick göra det och därför gavs boken “Carl-Gustaf berättar” ut 1990.

Föräldrarna Ernst och Vendela Lindstedt flyttade till Kungsholmen i Stockholm 1910. Uppfostran var strängt religiös och barnen fick aldrig vistas ute efter klockan sex på kvällarna. Helgerna var vikta för bibelläsning och psalmsång.

De öppnade en blomsteraffär på Kungsholmen och den 24 februari 1921 så föddes Carl-Gustaf som var yngst av fem syskon.

Hans far var en hjälpsam och generös själ, vilket visade sig bland annat i att han hjälpte vräkta familjen i det tuffa 20-talet för att ha någonstans att bo. Han hyrde lokaler där familjerna fick bo gratis under tiden de sökte riktiga hem.

Carl-Gustaf fick hjälpa till i föräldrarnas blomsteraffär vid tidig ålder. Ibland gick familjen på revy och bio och det var där intresset för buskis och film odlades hos Carl-Gustaf. Inspiration fick han från Bob Hope, Red Skelton och framförallt Jack Benny till crazyn som han uttrycker det.

Carl-Gustaf gick med i Unga Örnar på pappans inrådan. Pappan var övertygad socialdemokrat så det valet var liksom självklart. Göra honnör, vara hjälpsam och vara en god kamrat ingick i uppgifterna. Och att vara socialdemokrat. (;-)

Det som drog för Carl-Gustaf var dock att få vara med i teatergruppen Unga Röster. För att inte få stryk och bli mobbad i skolan så blev han en av klassens clowner och lustigkurrar. Ett klassisk knep för att slippa få stryk. Han var bra på brottning och var till och med i ett juniormästerskap för Djurgården. Fast det han var allra bäst på var att cykla. Han blev tävlingscyklist under flera år och vann flera priser.

Hans mamma dog 1932, när han bara var 11 år. Det var ett hårt slag för Carl-Gustaf och inte blev det bättre av att de andra i släkten tvingade upp honom på sjukhuset för att se henne när hon hade dött. Barndomen och uppväxten på Kungsholmen var ändå till stora delar positiv.

Teaterskola hade han inte råd med utan han ägnade sig åt revysketcher och uppträdde på klubbar och fester. Han träffade sin livskamrat Tullü på Nalen 1940 och tre år senare gifte de sig. De fick tre barn tillsammans, där Pierre Lindstedt gått i sin fars fotspår…

Karriären tog fart 1942 med Tre Knas som var en slags crazytrio som for land och rike runt. De blev kända fort och faktiskt ett begrepp i nöjesbranschen. 1946 så började Tre Knas att samarbeta med Casinogänget. Första revyn hette Den ridderliga flugan och ensemblen innehöll bland annat Arne Källerud (1913-1981), Gösta Bernhard och Stig Bergendorff tillsammans med Carl-Gustaf själv. Han blev kvar i sex år på Casinoteatern.

Han berättar med värme om sin bästa vän genom åren Gus Dahlström (1906 – 1989). En fin och generös människa som med sin varma humor också privat gladde sin omgivning.

I boken berättas det också om kontraktsbråk och de inte så vackra sidorna av yrket. Bråk och begränsningar, stridsyxor som visserligen grävdes ner med tiden men som aldrig helt täcktes så att säga.

I mitten på 1950-talet så började Carl-Gustaf att jobba för Sveriges Radio. Tillsammans med Arne Källerud så gjorde de stor succé med “Räkna med bråk” som blev en långkörare i radion och en scenversion gjordes för folkparkerna. De turnerade med denna show i landet och det var fulla hus överallt. Stor succé under tre års tid.

1957 så köpte sig Carl-Gustaf tillsammans med Arne Källerud sin egna teater för den facila summan av 30.000 kronor. De var trötta på Casino (som de jobbade för igen) och deras snålhet och brist uppskattning, även via lönekuvertet gjorde att de slutade. De blev teaterdirektörer och startade Nöjeskatten. Den stora succén kom efter ett par år och en som började hos Carl-Gustaf var Barbro “Lill-Babs” Svensson som var med i flera uppsättningar.

Rune Moberg (1912-1999) var medförfattare och skrev och stod för huvuddelen av allt material. Nöjeskatten fungerade i fem år. Samarbetet började efter den tiden att knaka i fogarna. Vänskapen höll i sig mellan Carl-Gustaf och Arne Källerud genom åren, men de jobbade aldrig mer tillsammans på en scen efter Nöjeskatten.

Jag tror jag kan skryta med att jag har varit med i alla dåliga filmer som gjordes under 1940-50-talen.

Carl-Gustaf Lindstedt var under den här perioden med överallt och var då som mest produktivast i filmsammanhang. Sammanlagt så gjorde han 80 roller på TV eller film, allt enligt IMDB. Han fick en guldbagge för rollen i Harry Munter 1969.

Filmen Mannen på taket från 1976 är väl en av de mest kända där Carl-Gustaf Lindstedt spelar kommissarie Beck. Det blev en hyllad film och den vann priser i flera länder.

När det gäller teatern så berättar han i boken om Casinorevyn som återuppstod 1973 och de spelade för fulla hus i sex år. Carl-Gustaf hade då börjat att tröttna på upplägget och fick ett erbjudande om att spela i “Spanska flugan” på Vasateatern som blev en megasuccé med hela 438 föreställningar. Även “Min käre man”“Leva loppan” och “Inte nu älskling” blev långkörare vilket gjorde att han var vid teatern i flera år på 1980-talet.

Han beskriver sig själv som en arbetsnarkoman. 1988 så blev det för mycket. Han föll ihop på stan och blev för första gången i sin karriär tvungen att ställa in en föreställning. Det var då, fyra år före sin död, som han förstod att han inte var odödlig. Men han har aldrig varit rädd och som han säger i boken “Jag tror inte på döden”.

Hans fru Tullü har varit Carl-Gustafs stora idol genom livet. Han tackar henne för allt och för sin karriär. Thor Modéen var den stora filmidolen. Dirch Passer, Lars Ekborg och Jan Malmsjö var tre andra favoriter hos Carl-Gustaf.

Carl-Gustaf Lindstedt som Primus Svensson i Babels Hus

Att läsa den här boken om Carl-Gustaf Lindstedt var intressant. Den är enkelt skriven och i jagform. En del saker lämnar han ute helt och det visar väl vilken bred och lång karriär han hade. Men den är intressant just för att det är Carl-Gustaf Lindstedt det handlar om.

För mig så gjorde han ett stort intryck i den allvarliga rollen som Primus Svensson i Babels Hus (1981). Om den fina rolltolkningen sägs det ingenting om i boken…

Som fotnot måste jag nämna orden kinesa, barrolin och vederkvickelse. De hör man inte så ofta numera, men i denna bok finns de med.

Carl-Gustaf Lindstedt avled den 16 januari 1992 i sviterna efter en hjärtattack. Han blev 70 år gammal.

Relaterat
Intervju med Carl-Gustaf Lindstedt 1991

Farliga förbindelser på Dramaten

Min dotter Linn och jag begick en premiär igår när vi tog tåget till Stockholm för att gå på teater.

2013-08-23

Premiären bestod bland annat i att en väldigt nyfiken och spänd herre äntligen skulle få besöka Dramaten.

Vi skulle se pjäsen Farliga förbindelserDramaten i Stockholm.

Kungliga Dramatiska Teatern är det formella namnet och teatern är Sveriges nationalscen. Teatern ligger på Nybroplan och den byggnaden invigdes 1908 men Dramaten grundades redan 1788 av Gustav III.

Huvudanledningen till att jag fick ett infall i våras och ville gå på teater beror faktiskt på att jag en gång i livet ville se Jan Malmsjö live på en scen. Sen lockade ju som sagt var också Dramaten eftersom jag aldrig varit där och sett någonting tidigare.

Minnen från föreställningen

Program, biljetter och rekvisita från föreställningen.

Först så blev vi lite förskräckta över att ha plats allra längst fram på första bänk. Det var VÄLDIGT nära scenen kan jag säga…

2013-08-23

För att få perspektiv i bilden så la jag mina brillor på scengolvet.

Men efter en stund så var det bara så fascinerande och fantastiskt att få sitta så nära. Ibland kändes det nästan som om man var med i pjäsen (;-) och vid ett par tillfällen så fick jag ögonkontakt med en av de kvinnliga skådisarna. Vid ett tillfälle så hoppade hon ner och gick förbi både mig och Linn och det blev väldigt trångt. Hon tittade på mig och log och jag rätade upp mig så hon kom förbi. Sen stod hon bredvid mig och spelade vidare… ja, det var en sådan märklig men häftig upplevelse att få vara så nära i en teaterföreställning.

Man såg liksom “allt” och vid ett tillfälle så kastade Jonas Malmsjö (som hade den manliga huvudrollen) upp en massa brev i luften och ett av dem singlade ner precis på mig. Så det fick bli ett minne från föreställningen. (;-)

Farliga förbindelser var för mig en fantastisk föreställning. Jag njöt av varje sekund. Att se spelet mellan skådespelarna, kostymerna och den levande musiken och att också få vara så nära allting, det var en otrolig energiinjektion. Pjäsen handlar om moraliskt förfall, maktspel och hämndbegär hos välbeställda människor som tappat all form av empati och medkänsla.

Kärlek är inget som tas på allvar och sex handlar bara om makt. Brustna hjärtan och ett elakt spel med en mycket hög insats. Pjäsen skrevs redan 1782 av Choderlos de Laclos.

Det var skratt, humor men också allvar. Precis som livet självt. Linn var också nöjd efteråt och tyckte att det var en häftig upplevelse.

Att få se legenden Jan Malmsjö gjorde mig inte besviken. Nu hade han ingen huvudroll, men jag är nöjd med det jag fick se av honom. Gillade också Livia Millhagen lite extra men jag måste säga att alla skådisar får mer än godkänt av mig.

I rollerna:
Markisinnan de Merteuil – Livia Millhagen
Valmont – Jonas Malmsjö
Mme de Tourvel – Ellen Jelinek
Cecile – Josephine Alhanko
Azolan/Emilie – Elin Klinga
Mme de Volanges – Alexandra Rapaport
Mme de Rosemonde – Jan Malmsjö 
Danceny – Adam Pålsson

Det har gjorts flera filmer på pjäsen och den mest kända är från 1988 med bland annat John Malkovich, Glenn Close och Michelle Pfeiffer i de ledande rollerna. Den svenska titeln blev Farligt begär och givetvis så måste jag ju nu bara se den för att jämföra. Det blir nog ett av helgens nöjen för mig.

2013-08-23
[Video]

Pjäsen höll på i 3 timmar och 20 minuter med en paus i mitten. Då passade vi på att gå runt och titta lite. Det var väldigt få personer som satt kvar på sina platser. För det var nästan fullsatt kan jag tillägga.

2013-08-23

Uppspelt och glad var jag. Att gå runt och bara känna atmosfären var en upplevelse.

I pausen så kunde man få sig en fika, ett glas vin eller varför inte en öl. För mig räckte det gott att bara gå runt och titta på arkitekturen och hur allting var utformat. Lantisen från förorten är ju inte van.. (;-)

2013-08-23

Ser ni soffan därnere till höger? Då ser ni första raden också, eller? Där satt jag och Linn.

På plats igen efter pausen så tog jag en bild rakt upp. Högt i tak och mycket konst var det.

Jag vågade inte ta några bilder när föreställningen pågick eftersom vi fick uppmaningen att stänga av våra mobiltelefoner. Vågade inte utmana det ödet när jag äntligen var på plats. (;-)

2013-08-23

Så de enda bilder jag fick var på en tom scen. Men genom att ändå ta dessa bilder så har jag minnet kvar av denna fantastiska föreställning.

För mig var det alltså en väldigt fin upplevelse detta och jag kan direkt säga att detta inte var sista gången jag var på Dramaten. Jag tänker faktiskt beställa ett par biljetter till en annan pjäs och givetvis vill jag igen sitta på bänkrad 1. Det var en sådan speciell upplevelse som jag vill uppleva igen.

Det är aldrig försent att upptäcka någonting nytt… …tack för det, Dramaten!

Jan Malmsjös ord hänger kvar

Från SVT Play

Såg en intervju från februari 2013 med skådespelaren, aktören och artisten Jan Malmsjö. Han berättade om sitt liv, att han kände hur livet var på väg ur honom och att bäst före datum var passerat.

Programmet var endast 17 minuter långt, men mycket av det han sa, det vill inte riktigt lämna mig.

Bild från YouTube
Jan Malmsjö spelar Mme de Rosemonde i Farliga förbindelser just nu på Dramaten.

Han har ju varit med länge nu och debuterade redan 1941 som 9-åring i en mindre roll i pjäsen Franzie som gick i Malmö. 1952 debuterade han i en huvudroll som yngst på Dramaten i pjäsen Ramido Marinesco. Han var då 20 år gammal och hade innan det även hunnit med att figurera i inte mindre än 15 uppsättningar där den allra första Fallna änglar från 1951 innebar sång bakom scenen. Idag vid 81 års ålder så är han äldst när han just nu spelar Mme de Rosemonde i Farliga förbindelser. Rollerna på Dramaten har varit många genom åren.

Han har ju så mycket på sitt CV, denna stora artist! När jag lyssnade på honom så slog det mig om vilken själslig smärta han bär på, trots många försök till försoning gentemot sin far. Han var sadist och inte rolig att ha att göra med berättade Malmsjö. Kan man älska någon utan att den personen har förtjänat det?

Tuffa ord, men det gick rakt in i mig. När pappan låg på sitt yttersta så tvingades han i princip upp på sjukhuset för att ta farväl. Men han kunde inte ens då ta i sin pappa. Jan Malmsjö ville egentligen inte tala om detta, men med hans sätt att vara som själ, så gick det ju inte att komma runt denna smärta, som nu när han tar det lite lugnare på äldre dar, “blossat upp igen” inom honom.

Han har ju så rätt, Jan Malmsjö! Hur ska man kunna förlåta när personen inte förtjänar det? Hur ska man kunna älska någon som gjort en illa? Oavsett vem det är. Min egen bävan finns där för mina egna fadersband. Som inte är någonting och har väl egentligen aldrig varit det. Han har inte förtjänat min kärlek. Inte han heller.

Jan Malmsjös ord hänger kvar…

Har precis bokat biljetter till Farliga förbindelser. Fick en ingivelse att jag vill se denna stora skådespelare åtminstone en gång live. Ja, så blir det. I mitten på augusti så ska jag till Dramaten! Premiär för mig på fler än ett sätt alltså!

Svärtan hos Ernst-Hugo

Den enda gången man är helt ärlig är när man får orgasm.

Orden tillhör skådespelaren Ernst-Hugo Järegård (1928-1998).

Ernst-Hugo Järegård

SVT sände en dokumentär om Järegård och jag kan inte komma ifrån att beröringspunkterna är många. Ja, nu menar jag inte hans skådespelarprestationer, utan mer på ett personligt plan. Hans ord och hans livsöde tog tag i mig på ett sätt som inte ger mig någon ro. Han sa många sanningar tyckte jag och hans sätt som person fascinerade mig.

Det mörka och svärtan slog igenom många gånger. Hans självförakt kunde han bara bota med att stå på scenen enligt hans egna ord. Utanför så var han bara tom. Så välbekant på något vis, med den skillnaden att han hade scenen.

Hans fru Karin visste inte varifrån detta mörka kom, men hon var säker på att någonting hänt i tidiga år som format honom till den han blev. Att bli hånad, förminskad och ständigt få höra hur värdelös man är kan göra människor förstörda för livet.

Mina minnen av Ernst-Hugo Järegård var väldigt skiftande. När jag var ung så var jag nästan rädd för honom, att se hans monologer och roller på TV, men ju äldre jag blev, ju mer förstod jag faktiskt varför han var så utåtagerande i mycket av det han gjorde offentligt. I dokumentären så berättade han att om han skulle vara glad och tillfreds så spelade han precis tvärtom, just för att det låg i hans natur att vara sådan. Han var ingen som fjäskade och kallprat var det värsta han visste.

Ett annat exempel på hans egensinnighet är samarbetet med Ingmar Bergman. Bergman fick ur sig vid ett tillfälle att Järegård saknade begåvning för skådespeleriet och efter de orden så vägrade Järegård att någonsin spela i någonting där Bergman var inblandad.

Rollerna han gjorde i serien Skånska mord var läskiga, men så otroligt bra spelat. Han kunde verkligen leva ut det svarta och det onda i vissa av sina roller. I Riket (1994) och Riket II (1997) så spelar han den svenska överläkaren Stig Helmer på ett övertygande sätt och när han står på taket till sjukhuset och skriker “Danskjävlar” då gjorde han, åtminstone hos mig, ett outplånligt intryck.

Ernst-Hugo Järegård var en speciell skådespelare och jag kan inte låta bli att beundra honom och det uttryckssätt som han representerade. Den smärtsamma rakhet han besatt både fascinerar och skrämmer mig.

Missade du dokumentären? Den sänds två gånger till i SVT2 1/6 och SVT2 2/6 och efter det så kommer den att läggas upp på SVT Play.

Film & funderingar

English: Tom Hanks at a ceremony for George Ha...

Tom Hanks

Cloud Atlas (http://www.imdb.com/title/tt1371111/) är en mycket fascinerande film. Flera handlingar i olika tidsepoker som på ett sätt knyts ihop av budskapet att allt sitter samman, allt är ett. Jag erkänner att det var mycket som jag inte begrep, så jag kommer nog att se filmen igen. För trots det så var den fascinerande och skådespelarna duktiga. Tom Hanks, Halle Berry, Susan Sarandon och Hugh Grant var några av skådisarna och deras ”själ” var med i flera olika liv under olika perioder. Filmen får en att fundera på varat och varför.

Så nöjd med min Apple TV. Tack vare den så kunde vi se filmen streamad via iPad trådlöst upp på den stora TV:n. Helt nya möjligheter har öppnats och äntligen så har jag själv de möjligheter som många på jobbet pratat om länge.