Etikettarkiv: sjukskriven

Trötthet, jobbet & hittaut.se

180804 Smultron

Får symbolisera samhörighet.

Nu har jag jobbat en hel vecka efter min semester. Känner hur välsignad jag är som har detta jobb. Trots att jag har haft samma arbetsgivare i många år nu har jag inte tröttnat, utan känner tillförsikt inför framtiden. Det beror på att jag under åren fått prova på nya arbetsuppgifter och nu dessutom fått en ny inkännande chef sedan ett par år. Hittar inget annat ord än att jag är välsignad över den tålmodighet som de visat mig efter min sjukskrivning och den ständiga trötthet som jag lever med.

180804 Rosor

Min rosenbuske ger kraft.

Trodde det skulle bli jobbigt när så många arbetskamrater slutat, men det har funkat förvånansvärt bra. De som kommit och som jag jobbar nära numera, har varit väldigt bra att ha att göra med. Hoppas det fortsätter så och denna vecka jag jobbat lovar gott.

180804 Äppleträd

Det stora äppleträdet.

Mitt stora äppleträd på baksidan växer så mycket att det tynger ner sig själv väldigt mycket. Så många äpplen! Har aldrig sett något liknande. Hoppas trädet orkar med alla frukter som nu är på väg.

Frida och Elias är hos mig. Idag ska vi ut på jakt efter koder. Vi ska hjälpa mormors andra hälft L som är med i någonting som heter hittaut Uppsala. Man letar efter så kallade checkpoints där det finns siffror som ska samlas in. I Storvreta ska det finnas åtta olika checkpoints och vårt mål är att hitta dem alla åt L. Projektet drivs ideellt av orienteringsklubben OK Linné. Noterar att det regnar en del nu på förmiddagen, så kanske blir jakten uppskjuten tills i morgon, söndag.

Vi får se hur mycket jag orkar lunka runt efter koder. Just orken och min trötthet oroar mig. Nu när jag jobbat är det inte så mycket mer som jag klarar av. Samtidigt finns det en del i mig som vill kämpa vidare och har svårt att acceptera att jag bara fungerar bra halva dagar. Det måste finnas mer kraft i mig än den jag nu har. Sakta men säkert har jag sedan jag blev sjuk blivit starkare och tyckt mig orka mer, men nu känns det som om det tagit stopp. Det oroar mig. Det har inte gått bakåt nämnvärt, men får jag inte vila en stund på eftermiddagen, då orkar jag max till kl 22 på kvällen. Om ens det.

Det kanske ser ”normalt” ut men i detta finns också denna ständiga trötthet som jag känner. Det är bara de första timmarna på morgonen som det känns som ”förr” och ju längre dagen går, ju mindre orkar jag. Är det dessutom stressigt och många bollar (för mig) i luften så tar jag slut än snabbare. Ett exempel är att jag i onsdags hjälpte styvsonen att flytta och den ansträngningen gjorde att jag två kvällar i rad var helt osocial trots att Frida var här. Det gör mig ledsen att jag inte orkar ett dugg och måste gå och sova flera timmar före mina barn.

Det är en daglig kamp detta. Försöker att inte oroa mig och försöker att leva efter mina förutsättningar och liksom portionera ut orken, men ofta så går det inte bra eftersom jag vill så mycket mer än jag kan. Detta tär på mig även psykiskt och gör att jag bara vill lägga mig ner. Orkar liksom inte med oväsentligheter och känner mig både sur och vresig inför petitesser.

Annonser

Sista sjukskrivningsdagen

En skugga av mitt forna jag?
En skugga av mitt forna jag?

Nästan 7 månader senare sitter jag här. Trots allt. Vad är lärdomarna?

  • Lyssna på sin kropp och hjärna i tid
  • Förstå att det inte går att forcera fram saker och ting.
  • Tålamod, tålamod och TÅLAMOD
  • Det finns ingen “quick-fix”
  • Våga be om hjälp (även om det satt hårt inne även den här gången)
  • Tacka Gud för att det finns mediciner när det är akutläge

På måndag börjar jag att jobba 100%. Jag vet att det inte kommer att gå. Det är kört att ens försöka.

Så igår hade jag ett långt och väldigt bra samtal med min chef. Hon är inlyssnande, pragmatisk och väldigt förstående när jag berättar om hur jag mår idag. Min respekt för henne har stigit under hela min sjukskrivning.

Ibland har jag lite svårt att ta till mig det hon säger till mig. Men jag vet att hon menar det och jag försöker verkligen när hon säger att hon tror på mig. Mötet lyfte mig och mitt förslag om att jag skulle ta ut en semesterdag i veckan tyckte hon var bra. En ledig dag i veckan ett tag framåt för att helt enkelt ha en chans att orka med detta.

Har problem med att orka såsom det är idag när jag “bara” jobbat 75%, men jag ska försöka. Skillnaden blir att de dagar jag jobbar blir ett par timmar längre. Två dagar och sen vila, två dagar och sen helg. Ska försöka och hoppas på att orken sakta men säkert blir bättre, även om det på sista tiden varit tuffare än för ett tag sedan. Har också min usla ekonomi och trycket från Försäkringskassan att komma tillbaka på 100% i tankarna ständigt.

Tänker också på mina närmaste arbetskamrater på jobbet och blir alldeles varm i hjärtat. Sådan generositet och välvilja gentemot mig gör att det går så mycket lättare för mig att jobba. Har också fått ägna mig åt en total renovering av vår internwebb de sista veckorna och det är så roligt. Jag hittar verkligen inspiration och kraft i det. Vågar mer och mer och får positiv respons. Det trodde jag aldrig i början på året att jag skulle vara där jag är idag.

Jobbet underlättar verkligen för mig för att kunna komma tillbaka. Den inre rösten vet vad som måste till, men den fysiska kroppen orkar helt enkelt inte idag. Har mål och förhoppningar. Måste tro på att viljan snart igen kan lyfta mig.

Det är inget liv att sova middagar, ibland två gånger och ändå känna sig trött. Tålamod och tänka positivt och försöka. Mycket är ändå positivt om jag tänker tillbaka ett halvår, men jag är också väldigt trött på att vara så trött om ni förstår vad jag menar?

Vill inte vara en gnällgubbe. Vill vara en glad gubbe, så trevlig helg till alla mina läsare. Det ska jag ha, med den årliga “gubbröran” i morgon att se fram emot…

Ljudkänsligt & gnäll

28 juni 2017 Pioner i full blom
Blandar den negativa texten med positiva härlig bilder på pionerna som nu blommar för fullt på baksidan.

Vissa ljud klarar jag inte av längre. På jobbet borrar de utav helsike nu under ombyggnationen och utanför körs det gräsklippare och maskiner med ibland otroligt höga ljud. När jag kommer hem håller en av grannarna på med att lägga om golvet. Höga ljud och slipningar fram till 20.15 och nu på morgonen går de djävulska maskinerna för högtryck igen. Fan vad folk donar och fixar i sina trädgårdar!!

Det är tur att jag då kan sätta på mig hörlurarna och lyssna på musik som fungerar för mig att spela. Mina favoriter!

Ljudkänsligheten har blivit mycket värre sista halvåret. Ibland går det bra med vissa ljud, men ibland står jag bara inte ut. Blir det för tjattrigt på jobbet vid fikabordet med flera olika samtal igång samtidigt så krockar det i mitt huvud. Då måste jag gå, det fungerar bara inte.

Nu håller någon utanför på att köra någon maskin som gör att jag inte står ut! Ljudet är ihållande och så hårt.

28 juni 2017 Prästkragar i full blom
Blandar den negativa texten med en positiv härlig bild på prästkragarna som också nu blommar för fullt på baksidan.

Idag har jag ledigt. Sjukskrivningen på 25% gör att jag kan ta en dag ledigt i veckan. Det kommer bara att vara så nästa vecka sen är det 100% som gäller. Bävar och fruktar återgång till 100%. Men vad är alternativet när ekonomin denna månad definitivt kollapsat?! Det ger än mer ångest och att låna pengar av någon gör ju att problemen bara skjuts upp. Det är fan att inte vara fullt arbetsför och kunna jobba 100%?!! I min lilla värld är detta jobbigt och jag vet att många därute har det mycket jävligare, jag vet men vad hjälper det mig när jag sitter där jag sitter idag med mina problem som rör ekonomin min?!

Trött på att vara i det här läget. Trött på att vara trött och inte kunna styra vissa saker som förr. Nu blev det en sådan här positiv bloggpost igen… vet att jag gnäller som fan, men jag måste få ur mig skiten här på min egna plats på nätet…

28 juni 2017 Pioner i full blom
Pioner i full blom, tyvärr endast en kort tid. Tycker de är så fina.

Måste avsluta med någonting positivt… tänker och tänker… solen skiner och det är en ganska blå himmel. 14 grader utanför. Pioner och prästkragar blommar för fullt i min vilda trädgård. Härligt!

Skylten sitter fortfarande uppe – fast lite snett

3 maj 2017 Tunna vedpinnar

Ihärdighet, aldrig ge sig. Vem ser och vem uppskattar?

6 maj 2017 Vägen

När man inte vet vad målet är blir vägen obehaglig och otrygg.

6 maj 2017 Fågelholk eller inte?

Ibland är inte saker som de ser ut att vara. Det synliga lurar en och det förutfattade meningarna kan ibland förstöra vänskap och sådant som egentligen är bra för en.

10 maj 2017 När knoppar brister

Oavsett omständigheter pågår livet, även om takten ibland går sakta eller snabbare. Det står aldrig stilla.

170510_02

Skylten må vara utan vägledning och blank just nu,  men den tas inte ner helt ännu. Den tiden kommer då den tas ner oundvikligen. Det är det enda vi riktigt vet.

Lönesamtal med nya chefen. Hon “ser mig” på ett helt annat sätt än den gamla. Fyrkantighet där jag var fast i “boxen”, förutbestämda lönesamtal där jag visste vart som skulle sägas och aldrig någonting extra för att jag var den jag var. Det lindades alltid in men kontentan var “svartepetter”-negativt. Arbetstidsförkortningen som jag betalat av för länge sedan användes alltid som slagträ för att aldrig få något extra. Genom lönen visas det hur man uppskattas och sen får de säga vad som helst.

Eftersom jag varit sjukskriven länge nu kände jag att det var svårt att säga någonting om min lön. Vet ju inte ens vad jag kommer att jobba med i framtiden. Men det var ett samtal som lyfte istället för motsatsen. Kämpa istället för uppgivenhet. Ja, ni fattar!

Tänk hur olika vi uppfattar våra medmänniskor. Kanske minns jag bara det negativa, men det är sådant som kommer upp när jag tänker tillbaka på hur det kändes tidigare vid sådana här lönesamtal. Det var liksom alltid någon annan som var värd det lilla extra.

Har rensat ut rejält i mitt rum. Just nu är allt som har med data- och telefoni hos den som arbetar med detta. Har också fått en stor arbetsuppgift att rensa ur vår interna webb. Det tycker jag är roligt, men jag har svårt att sitta mer än ett par timmar åt gången för att jag blir trött i skallen. Mosigheten gör att jag måste göra någonting annat.

Allt kan inte uttryckas. En del måste stanna inom en. Det är väl också en lärdom för mig.


Båttur på Genesarets sjö den 10 maj 2016.

För ett år sedan var jag i Israel med delar av arbetslaget. Den andra dagen med bad i Genesarets sjö, båtfärd till Kafarnaum, besök i Nasaret och Bebådelsekyrkan. Vilka minnen!

Två steg framåt och ett steg tillbaka

27 april 2017 JerryDet går liksom inte att förklara. Nu handlar det inte om negativa känslor eller tankar utan precis det motsatta. Men då kommer hela tiden tvivlen inom mig och den där som sitter på axeln och flinar när jag under en längre period känner positivitet och tendenser till inre ro. Vänta du bara…

Igår hade jag telefonkontakt med min husläkare. Vi diskuterade min sjukskrivning och hur det fungerat för mig de senaste veckorna. Två steg fram och ett steg tillbaka tycker jag ganska väl stämmer in på det som hänt de sista veckorna. Det har fungerat relativt bra på jobbet och den sista veckan har givit mig än mer hopp om att jag ändå kanske kan “ta mig ur” detta tillslut.

Två alternativ pratade vi om och det var att jag skulle ligga kvar på 25% en tid till eller om jag skulle kunna ta nästa steg och gå upp på 50% arbetstid under maj månad. Efter en stunds diskuterande kom vi fram till att jag ska försöka steppa upp ett steg till nu. Det mesta går som sagt framåt och med 50% så kan jag ändå få en vilodag mitt i veckan.

Så från den 2 maj ska jag jobba 50% vilket då kommer att bli förmiddagar fyra dagar i veckan, med ledigt på onsdagar. Ju mer jag tänker på det, ju bättre känns det. Ett par dagar senare ska jag sedan vara med på ett möte om internwebben med C och det känns väldigt spännande. Då är jag liksom med på riktigt igen eller hur jag ska uttrycka det.

Idag hade jag medarbetarsamtal med chefen. Den transparens och flexibilitet hon visar inför min fortsättning på kansliet inger hopp och gör mig lugn. För mig är det nästan svårt att ta till mig detta. Nu menar jag inte att det tidigare inte kunnat vara positivt, men det har då varit klara gränser på vad jag ska och inte ska göra. I det är det en stor skillnad idag och den nya inriktningen som chefen idag har gör att jag får ett hopp om förändrade arbetsuppgifter permanent och att jag kan styra bort det som gjorde mig sjuk. Faktiskt lite svårt att ta in det fina möte vi hade idag.

Det ger mig som sagt var ett lugn och hopp och efter dagens möte börjar jag tro på att jag kan vända i detta och se en framtid. Det är varit väldigt svårt under långa perioder för mig när känslorna varit överallt och jag inte riktigt kunnat sortera.

Har alltid haft garden uppe och väntat på det där MEN så är det på detta viset och så blir det ändå på ett annat sätt. Men det kom inte idag utan medarbetarsamtalet var helt förutsättningslöst med kreativa instick från chefen. Vi tittade också på förra året och vad som då hände.

Lärdomarna under denna sjukskrivning är många. Acceptans, tålmodighet och ta mig själv på allvar i känslorna. Men det menar jag att lita på min intuition och inte blint tro på vad andra tycker. Den lärdomen har varit tuff och kommer väl sent i livet för mig, men jag har alltid varit den där som säger jag bara skojade och så tror jag ändå inte på det som jag säger eller känner där innerst inne, även om det faktiskt är vettiga saker och senare visar sig stämma. Det har blivit något bättre de sista åren, men inom mig säger jag ofta så eftersom jag känner mig som en bluff och jag vet inte allt.

När jag satt på tåget på väg hem efter arbetsdagens slut var tacksamheten stor inom mig. Det är märkligt hur saker och ting utvecklas och hur tankarna påverkar en. Nu handlar det om balansen och varken känna efter för mycket eller rusa på för snabbt. Det är det där mellantinget som måste fram. Både ock.

Sen också att gapa tillbaka på den där som sitter på axeln…

Första arbetsdagen

Sömnen fick lida på grund av rethosta, småfjärilar och katter som ville ut mitt i natten. Vaknade säkert en gång i timmen och vid sex hade jag fått nog. Då sattes kaffehurran igång, tog mig en dusch, fixade kattlådorna samt deras matskålar fylldes på.

Det var dags för mig att jobba igen. Märklig känsla med både förhoppningar och oro i en salig blandning. Fatta, det har snart gått 4 månader sedan jag jobbade senast! Inte klokt egentligen…

Nu åkte jag buss nästan i värsta rusningen. För mig var det mycket folk i rörelse. Alla var som små myror och ingen tittade på den andra. När jag kom ner på stan myllrade det av liv överallt. Jag visste inte riktigt vart jag skulle fästa blicken. Slå bort och inte ta in. Stänga av och följa de inre tankarna som inte tar in bruset.

3 april 2017 Den gula taggen

På jobbet hämtade jag först ut den gula taggen i receptionen. En nyhet sedan sist. Möte med chefen var det som stod på programmet idag. Det blev ett väldigt bra och fint möte.

Förändringar som jag tror kommer att gagna mig på sikt och en välvilja som gjorde att det kändes bra. Vi fikade tillsammans och pratade sedan en stund till. Är glad och förhoppningsfull inför framtiden och tacksam över att hon tror på mig även i framtiden. När man går hemma som jag gjort, tappar man kontakten med livet därute och tron på att man duger och ska komma tillbaka kan lätt få sig en törn.

Fick knappt igång datorn och lösenordet hade gått ut. Satt i telefonkö en bra stund innan kanslistöd kunde hjälpa mig med att ändra. Gick in på e-posten men lät den vara. Rensade lite på rummet och åkte sedan hem. Tre timmar går fort och på onsdag skall jag ta vid där jag slutade.

Det svåraste kommer att bli att inte köra på för hårt för fort. Att hitta balansen helt enkelt. För jag kände redan idag att jag ville gå igenom e-posten och göra lite till men jag vet att jag måste hålla mig till mina 25% för att inte hamna i en negativ spiral igen. Det är så lätt att gasa på för fort. Samtidigt känner jag en frustration i mig över att det går så långsamt allting. Att jag liksom inte klarar av sådant som tidigare inte var några problem kan dra ner mig rejält. Det sätter sig på psyket även om jag inte vill det. Balansen är otroligt viktigt för att det inte ska bli samma sak igen.

Har vilat och slumrat när jag kom hem. Känner mig fortfarande ganska trött i skallen. Det har känts som om jag har gått omkring och burit på en hockeyhjälm under dagen. Riktigt vilka slutsatser jag ska dra av det vet jag inte… men någon form av skydd känns det som om det har varit. För nu när jag sitter och skriver det här så känns det bara som om det är en liten keps kvar…(;-)

I morgon ska jag ner på stan igen för att kolla mina ögon, vilket jag tror är för sista gången. Det blir en tur till stan tre dagar i rad eftersom jag jobbar igen på onsdag. Men tar jag det bara lugnt och andas medvetet så går det bra.