Etikettarkiv: sjukdom

Ingefära & citron

Man kan lindra med tabletter av olika slag, men frågan är hur mycket man påverkar skeendet? Idag är jag hemma för andra dagen med förkylning, ont i kroppen och jag vet inte vad… och även om jag vilade hela dagen igår och tyckte mig vara “snäll” emot mig själv, så mår jag inte bättre idag, snarare tvärtom.

Ingefära och citron ska göra susen!Då har jag ändå vilat och sovit igår under flera perioder. Sover mer nu än när jag är helt frisk, men det verkar inte spela någon roll.

Idag måste jag släpa mig till butiken och då ska jag investera i ingefära och citron efter ett tips från en arbetskamrat. Det har jag faktiskt aldrig testat, så kanske är det lösningen som passar för mig?

I morgon är det final i melodifestivalen. Jag och Elias har biljetter dit. Han är också sjuk och hemma från skolan. Tror att han är på bättringsvägen i sin förkylning.

När jag tänker lite andligt på min situation, så är nog detta min kropps sätt att säga åt mig att coola ner, slappna av och ta det lugnt. Tänka till och vara i nuet.

Melodifestivalens final är någonting jag inte vill missa! Har ju investerat en del i evenemanget och sen vill jag ju se finalen live! Det är en speciell upplevelse och är bra mycket roligare än att sitta framför TV:n. Så det är bara att proppa i sig tabletter, ingefära och citron och ha en positiv inställning!

Oscar Zia och hans “Human” vill jag se live!

Annonser

Det hänger ihop

Ont i lederna, yr och het. Dock inte på det sätt man kan önska, utan i kroppen. I morgon kommer jag inte att jobba, det känner jag redan nu. Det är jättemånga som är dåliga på jobbet nu, med liknande symptom.

Det sätter sig ju i kroppen också om psyket inte är hundra. Så det tror jag hjälper till. För ju bättre man mår psykiskt ju större mur kan man sätta upp mot andras baciller rent fysiskt. Det är min övertygelse och det säger jag utifrån egna erfarenheter. Jag har inte varit sjuk kroppsligt på väldigt länge nämligen, även om det snoras och harklas runtomkring mig i parti och minut.

Förrän nu.

Garden är sedan en tid sänkt, orken har blivit lite sämre och känslorna har varit och är i gungning. Då kanske det är så att några baskisar hittar en öppning i den annars starka muren för att krypa in i kroppen på mig. Så kan det mycket väl vara.

Jag tror stenhårt på att våra tankar påverkar både det psykiska och det fysiska. Bra mycket mer än vad många tror. Det är ett samspel och när den ena sviktar så blir den andra svagare. Ungefär så och förvånad är jag inte att kroppen nu säger ifrån.

Det hänger ihop. Allt hänger ihop.

Synen på alkohol

Och jag drack inte för att det var kul utan för att överleva, för att orka finnas. Och jag var inte fri.
Camilla KuylenstiernaFör många betyder rosé och öl frihet – för mig var det ett sätt att överleva Metro 150703

Sista veckorna har detta med alkoholen funnits mycket i mina tankar. När jag då hittar en debattartikeln om detta och vad Camilla Kuylenstierna skriver så är det mycket som jag känner igen och som jag idag håller med om. Men det tog mig många år att komma ifrån den där romantiserande bilden av alkoholen och att det inte var så farligt det jag sysslade med.

Hon berättar om människor i sin omgivning där hon ser signalerna. Många tiger och skäms och börjar att ljuga för sig själva med katastrofala resultat. Alkoholen finns överallt och har man minsta problem med den, då ska man vara jävligt stark för att inte dricka på ett destruktivt sätt. Överallt uppmuntras ett glas oavsett anledning. Det är så inrotat i vårt sätt att umgås med varandra och man kommer liksom inte undan denna norm av att alkoholen ofta ska finnas med.

Alkohol
Bild från Pixaby

För flertalet så fungerar det bara med total avhållsamhet. Att inse det är ett rent helvete många gånger och i det ligger kampen hela liv framåt bland morgonsoffor där det ska provas vin och sörplas och alla säger hur gott det är.

För en del så går det inte att bli nykter. De lurar sig själva och så slutar det alltid på samma sätt. Det kan ta många år och lider gör inte bara de själva utan de människor som finns omkring dem. Att de inte ens kan se detta, är ju ett exempel på att alkoholism är en sjukdom. En del är obotligt sjuka och klarar helt enkelt inte av att bli nyktra. Det är den bistra verkligheten och vad gör man då?

När jag funderar lite kring varför vissa klarar sig och vissa inte, så tror jag att det handlar om vilket ego man har. Hur man ser på sig själv och sin egen förmåga. Detta med att intala sig så i djupet att problemen inte finns så att det blir en ljugande sanning. De människorna klarar inte av nykterheten och dör av sitt missbruk förr eller senare. De tror inte att det är så farligt och det kan inte se vad alkoholen gör med både dem och de som finns omkring, vännerna som försvinner och hur man dricker på ett alltmer destruktivt sätt.

Det sitter alltså i egot, i den egna självbilden och den hjärna man fått. Alkoholen triggar oss olika och en del blir sjuka av den. Kronisk sjuka.

Personligheten hos vissa är så självcentrerad och total självinsikt saknas. Fått för mig att många sådana personer aldrig klarar av att bli fria från sitt missbruk oavsett vad det handlar om. De är liksom för egenkära för att kunna ta emot råd och se att de gått över gränsen för länge sedan. Då måste familj, vänner och arbetskamrater gå för sin egen självbevarelsedrift. Man kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Man måste ibland släppa taget helt och låta personen komma så långt ner som det bara går och ser man inte då att någonting måste göras, då tror jag faktiskt att det är kört. För som jag sa, man kan inte hjälpa någon som inte själv ser problemet oavsett. I detta vet jag vad jag talar om.

För sin egen skull som anhörig så måste man då göra ett val. För att själv överleva.

Sen har vi ju alla i gränslandet som är på en glidande skala och ju mer självinsikt och förmåga att våga/kunna ta hjälp, ju större chans till ett liv utan giftet finns då. Många av de som tillslut ser att enda chansen är total nykterhet, de finns på denna skala och de kan få ett fullgott liv även utan alkoholen.

För alkoholen är verkligen ett gift. Hade drogen kommit idag, så hade den blivit totalförbjuden. Det är min övertygelse eftersom den gör sådan stor skada bland så många människor.

För mig har bilden länge varit förlåtande. Min familj och stora delar av släkten har varit hårt drabbade. Många har förkortat sina liv och supandet har orsakat mycket lidande och död. Sådant som jag inte velat sett och när jag själv inte insåg att mitt eget drickande inte var normalt, då var det flera år av förnekelse och insikt hos mig. Jag orkade inte se och försökte intala mig själv att det inte var så farligt även om det kostade mig en massa saker i privatlivet. Nu körde jag inte allt i botten men tillräckligt mycket för att det skulle förorsaka permanent skada i vissa relationer.

Ändå så försöker tankarna fortfarande lura mig. Fatta, vilket gift detta är och vad det gör med oss människor. Nu är det bara i tankarna, men det är tillräckligt jobbigt ändå att mota skiten bort och göra det som är bra för mig. Det tar så på krafterna och det kan väl låta konstigt men glöm då inte att detta är en sjukdom som är kronisk. Alkoholism är en sjukdom som alltid finns där. Det går att hålla den i schack och leva nyktert, men tankarna finns där. I perioder för mig och för alltid.

Jag är alkoholist. Idag nykter alkoholist. Nu ska jag försöka förklara någonting som är väldigt svårt att förklara. Jag tror att andra alkoholister kan förstå och de som är i gränslandet av att vara det. För mig är det väldigt svårt att definiera mig själv som alkoholist. Det känns som ett nederlag och är skämmigt att säga det om sig själv.

Jag vet, det är många som är som jag men ändå så känns ordet så definitivt och som en stämpel. Det är ju så, men det är svårt att riktigt vilja erkänna fulla innebörden av vad en alkoholist är för mig. Jag vill inte att det ska vara skämmigt och därför så skriver jag om detta öppet igen. Har väl fel definition om vad en alkoholist är. Ser min farsa i det ordet och som honom kan jag bara inte identifiera mig. Det ligger nog i min syn på honom och hur han har varit i sitt missbruk, vilket jag har väldigt svårt att själv definiera mig med.

Jag måste utmana mig själv och det jag faktiskt har i tankarna, även om det är tankar på att dricka igen och ta återfall. Tankar också om att jag inte kan definiera mig enligt de normer som finns. De gamla lögnaktiga tankarna finns där och då speciellt starkt de sista två veckorna. För mig är då öppenhet och att prata om det bäst, även om jag egentligen inte vill erkänna min svaghet att återigen ha dessa tankar. För det är så jag känner det, även om jag med intellektet vet att det är precis tvärtom. Det är en styrka att vara öppen om att man är alkoholist.

Att bara inse detta plågar mig fortfarande. Missbruket ligger där och lurar och jag vet att skulle jag dricka igen, då är det inte för att jag vill vara social eller bara ta ett glas. Då handlar det om andra saker. Det vet jag ju, men ändå så försöker tankarna ibland att lura mig. Så kommer det att vara hela mitt liv. Det vet jag ju. Vet inte om det är detta som ger mig sådan ångest den sista tiden.

De inre striderna tar jag numera och jag faller inte till föga. Det går liksom inte att göra det. Då har jag förlorat mig själv. Det gör mig ångestriden just för allvaret i det hela. Men jag tar som sagt var kampen nu sedan snart 1 1/2 år och det är nolltolerans som gäller.

För många är kanske allt detta bara en massa dravel. Tycker själv det faktiskt men ändå så fortsätter jag att skriva om det. För mig är det viktigt att jag skriver av mig och också publicerar det öppet. För det hjälper mig också med kraften att fortsätta på det sätt jag nu gjort under så lång tid. Men ingen ska säga att det är lätt, för det är jävligt påfrestande ibland med vissa tankar och av någon anledning så har de två sista veckorna varit tunga i mitt liv.

Tidig morgon ger lång dag

150606_01Det känns som om jag gjort min dag. Redan. Dags att gå och sova och göra kväll och klockan är knappt halv två. Tidig morgon ger lång dag. Har fikat med Anna, träffat Johan och Elias och pratat om högt och lågt. Doftat på liljekonvaljer. Varit ute på min löprunda och dessutom hunnit med att handla.

Allt är liksom klappat och klart. Men det klart är man så morgonpigg som jag numera är, då blir dagarna tidiga och mycket hinns med.

Äkta majonnäs levererades och själv fick jag en bok om Madonna. David James har skrivit om hennes karriär fram till 1991 då boken släpptes. Gammal visserligen, men väldigt roligt för mig att ha. Tack snälla Anna för boken.

Hektiskt schema och kort tid till återhämtning. Annas jobb verkar ta allt mer kraft ur henne och samtidigt så ska hon ta hand om ett helt hem de veckor hon har Elias. Livet är tufft ibland och mycket ska vi själar gå igenom beroende på vart vi är i vår eviga vandring.

2015-06-06

2015-06-06

Det är inte bara jag som har tavlor på Marilyn Monroe. Denna är ju skitläcker!

2015-06-06

Ellet har åkt på en riktig genomkörare. Han lät fortfarande inte bra i rören och hostade illa. Men det var härligt att få snacka lite och få en kram.

Vi får väl se hur länge jag pallar denna dag. Men jag har snittat på 4-5 timmar per natt sista veckan och riktigt varför jag är så pigg, det vet jag inte. Kanske är det så att mitt ökade motionerade har fått fart även på det mentala? Eller så är jag så uppe i varv av olika anledningar som jag inte vill skriva så mycket om, att jag helt enkelt inte kan slappna av mer än så här just nu?

Vem vet vad som är vad numera?

Nästa vecka bävar jag lite inför. Inte för att det är skolavslutning utan mer för mitt jobb och de saker som jag ska göra. Igen. Blir aldrig van att åka på kurs på egen hand. Men jag gör det, eftersom livet är för kort för att tveka inför läskigheter.

Vad är det värsta som kan hända?

Bröstsmärtor & paketjakt

2014-12-16

Fyrisån genom den mindre förorten bredvid den lite större förorten som jag bor i.

2014-12-16

Övermod tog mig till Vattholma idag. När man bor i Storvreta så väljer DHL av någon outgrundlig anledning köra paketen dit och inte till Uppsala. Storvreta saknar en DHL Service Point som det så fint heter… (;-( och då tycker de att just Vattholma är bäst för oss att hämta våra paket.. hmmm

Fast det var inte så farligt med resandet. Jag tog Upptåget från Uppsala och det tog inte många minuter så var jag framme. Det var sedan en liten promenad till butiken.

2014-12-16

På vägen så passerade jag en bagarstuga. Miljön var ganska tjusig omkring mig.

2014-12-16

På just den väg jag gick så bodde alla i liknande hus. Stora fina röda trähus.

2014-12-16

Efter uträttat ärende så åkte jag återigen med Upptåget. Det gick fort och visserligen fick jag gå en liten bit, men det var helt ok. Fast det var väl sjuttsingen om inte DHL kunde skaffa sig en partner även i Storvreta?

Anledningen till att det nog var lite övermod detta är att jag de sista dagarna varit så fruktansvärt trött. Ja, så trött att jag idag gick in till min chef och berättade som det var, att jag inte orkar jobba hela dagar just nu. Till saken hör också att min förkylning och halsont börjat leta sig neråt bröstet och det skrämmer mig lite.

Har haft bröstsmärtor på ett sätt som jag inte haft tidigare. Jag har haft en otrolig tur genom åren och oftast klarat mig med enbart halsont. Fast nu fick jag höra att det är fler som har haft liknande problem den senaste tiden på jobbet. En annan arbetskamrat med liknande symptom gav mig ett rör med piller som ska funka bra mot just detta. Tack G för detta, det var mycket vänligt!

Precis som igår så somnade jag direkt när jag kom hem och precis som igår så sov jag ett par timmar. Det funkade ändå att sova som vanligt igår och det visar ju på att någonting inte är riktigt som det ska. Det bästa i det hela är att jag inte fått någon feber… ….ännu.. skulle jag få det, då blir jag orolig, men jag får hoppas nu att dessa piller biter på en gammal trött och lealös gubbe som mig.

Paketet är hemma nu i alla fall och nu väntar jag “bara” på ett till så här i julklappstider. Hoppas inte att det är DHL som ansvarar för även det… …då lär jag få se bagarstugan en gång till.

Psykiskt, fysiskt eller vad?

Det känns lite konstigt det här måste jag säga, eftersom jag hade känningar av halsen redan förra helgen. Men då liksom brakade det aldrig loss, och kanske var det även så att jag kämpade emot med alla medel att det inte skulle göra det. Jag vet snart inte vad som är vad, när det handlar om kroppsligt kontra det psykiska.

I onsdags så blev det värre och något jobb blev det varken på torsdag eller fredag. Ja, jag gjorde ju en del hemifrån, just för att det var akut och jag inte kunde låta bli. Då var det mest ont i halsen jag hade. I helgen så tuffade det på, men jag var tvungen att ta mig ut en gång varje dag för att handla. Vet inte om det var så lyckat egentligen, men vad gör man när man är ensamstående och har en gosse som behöver föda?

Sen var det som om andra vågen kom. För natten mot söndag var hemsk. Sov illa och igår morse så var jag helt slut. Under dagen så kändes det något bättre och på kvällen var jag övertygad om att jag skulle kunna jobba idag, trots intensiv rethosta i perioder. Men sen var det som om allt bara släppte i natt. Hostade och snorade som jag vet inte vad. Nässprayen lindrade något, men att ta mig till jobbet var helt uteslutet.

Det är så långdraget och segt allt detta. Mitt psykiska mående påverkar säkert detta negativt. Det kanske är så att kroppen nu fått nog och försöker få mig att stanna upp? Jag vet faktisk inte längre vad som är vad.

Det enda jag vet just nu är att jag måste ta mig till affären och det tar så emot… notan är skriven och klar.

2014-12-08