Etikettarkiv: självömkan

Rollercoaster deluxe

Fy bubblan vad det far åt alla håll, Det är rollercoaster deluxe och jag får verkligen hålla i mig. Fick också en bild av jättevågor som kommer emot mig och jag får verkligen kämpa för att inte drunkna. Tillslut viker vågen undan och det blir härligt en stund, men snart är nästa på gång.

Vet att jag själv utsätter mig för allt detta, men att inte ens försöka förändra är inget alternativ för mig. Det går liksom inte längre. Vill på något sätt mer innan kistlocket faller över mig med en del av mig själv, samtidigt som den där andra inte vill inte skit. Det är detta som skapar friktionen av vågor och rollercoasters i tid och otid.

Jag är inte ensam. Tre underbara själar säger utan omsvep att ring om det är något och strunta i vilken tid det är. Tre stycken! Jag är väldigt tacksam över detta. Sen min syster, mitt ankare som håller mig kvar. Så tacksam alltså.

När jag blir för orolig och ångestfylld nu blir jag arg och ilsken. Än mer än förr. Känner mig så irriterad på andningsankare och scanningar av kroppen. Blir så förbannat anti allt vad andlighet och självinsikter heter och det är jag medveten om idag. Det var jag inte tidigare.

Idag var vi hemma hos den blivande biskopen Karin Johannesson och filmade. Hon är verkligen en ödmjuk själ och ett otroligt proffs framför kameran. Hon fick oss alla att känna oss bekväma och allt gick så bra. Det ska bli väldigt spännande att följa hennes mission som Uppsala stifts nya biskop. Hon vigs på söndag i Uppsala domkyrka.

Mitt mående spelade mig ett spratt och jag kände mig stundtals helt värdelös och som ”femte hjulet” under dessa timmar. Men jag vet att det är mina tankar som bråkar med mig och att det handlar om ”förgöraren” som kommer fram såsom det alltid har varit i mitt liv när jag exponerar mig för någonting som jag inte har full kontroll på. Jag duger inte, jag är ingenting värd och så vidare. Det triggar i sin tur igång ilskan i mig för att jag inte kan ge fan i att tänka på det sättet. Hur paradoxalt det än kan låta så hatar jag offerkoftan och allt självömkande.

Det var så mycket intryck och så mycket som hände att när jag kom tillbaka till jobbet sen var det stopp. Var yr och klarade inte av att tänka. Fanns bara en sak att göra och det var att åka hem. Bara tanken på att jag nu på fredag ska jobba 100% oroar som sjuttsingen. Har liksom inga som helst ”marginaler” idag att ta till och jag ser löneavdrag framför mig för minustid.

Låter som att allt bara är skit men så är de inte. Många saker är positiva inför framtiden och det gäller att jag tar fram dem när vågen kommer, vagnen i rollercoastern går på två hjul och när ilskan försöker styra mina tankar. Så många fina och underbara själar som vill mig väl och min intuition vet också att en förändring kommer! Tillit och tålamod in absurdum eller inte, det är vägen framåt.

Saker som oroar kommer i klump

Ska jag verkligen skriva om allt?

Självklart inte, men ska jag skriva om det jag berättat om tidigare här på min blogg? Vissa dagar känns det självklart och ibland bara helt omöjligt. Men i och med att jag nu berättat om min sjukskrivning och den kamp jag fört sedan i början på december finns där liksom inget att dölja.

Vissa tankar och sådant ter sig bara som ältande och självömkande när de upprepas in absurdum, men vart ska jag få ur mig allt? Det är väldigt bra för mig att skriva ner allt på det sätt jag gör här, även om vissa föraktar mig och tycker en massa.

Ok, nu fick jag ur mig det också…

Det får vara moln på himlen...

Det känns som om jag testas nu. Som om saker och ting kommer att ställas på sin spets snart. Både i jobbet och gällande min sjukskrivning. Inte undra på att jag vaknade halv fem idag och kunde omöjligt somna om. Så nu sitter jag här och skriver istället för att vila. Det känns som om saker som oroar kommer i klump.

Igår låg det ett brev från Primärvården i brevlådan. I min lilla värld och mitt behov av rutiner just nu och inte så många förändringar åt gången var det ett jobbigt brev att få. Min husläkare är helt plötsligt utbytt! Hon som följt mig hela vägen i denna sjukskrivning är helt plötsligt ersatt av en annan! Det oroar mig väldigt eftersom jag hade stort förtroende för henne. Hon förstod mig och lyssnade på mig. Vad kommer nu och framförallt varför är hon utbytt?!

Sen är tiden ändrad, vilket inte alls är bra! Förra tiden som jag hade förhindrade en ny sak som jag skulle prova på jobbet, vilket nu alltså går att prova trots allt! Ändra och göra om när jag ställt mig in på vissa saker gör mig också orolig. Jag är orolig för att överhuvudtaget testa detta nya den ena dagen (som jag kunde), ska jag nu ut i två dagar i sträck när jag så ställt in mig in på en dag? Känns läskigt och tänker jag på detta blir jag än mer orolig.

Men det allra värsta är detta med husläkaren trots allt. För att komplicera det ytterligare har försäkringskassan begärt in kompletterande uppgifter för att de nu helt plötsligt tycker att skälen för min sjukskrivning inte räcker?! Det är väl ok på ett sätt att de vill utreda och kolla, men då kommer ju detta med att min husläkare verkar vara utbytt. Kommer den nya då att kunna ge kompletterande uppgifter? En person som aldrig träffat mig?

Inte nog med det. Det som också oroar mig mycket i detta är också att jag fått en tid för att träffa denna nya husläkare en vecka efter det att försäkringskassan vill ha in denna komplettering. Får de inte det så kanske ersättningen uteblir? Oron hos mig tilltar när jag tänker både på detta och på det nya jag ska testa på mitt jobb. Blir lite för mycket känns det som.

Det är mycket att få klarhet i på måndag, det är helt klart både gällande min sjukskrivning och mitt jobb. Vill inte åka på bakslag just nu som äventyrar den väg jag nu försöker hålla mig kvar på.

Försöker att inte hetsa upp mig och tänka att det får gå som det går. Det fixar sig alltid, men det är väldigt svårt för mig att tänka så just nu. Har mått bättre och bättre och då speciellt de sista två veckorna. Oron tilltar och nu kan jag inte sova längre. Är det ett tecken på försämring? Detta förbannande ältande som jag har så svårt att ge sjuttsingen i.

Tidigare var det inget problem eftersom jag var så utmattad, men nu när jag fått lugn och vila under lång tid och börjar komma tillbaka blir det liksom motsatt problem. Om nu inte utmattningen kommer tillbaka av allt detta som nu snurrar i mitt huvud… försöker tänka logiskt och inte jaga upp mig…

Pratade en del med syrran igår om detta. Hon stöttar och finns där. Men ändå maler det i skallen på mig nu om både jobb och husläkare samt försäkringskassan. Det är liksom en del av mitt problem sedan tidigare, att jag har svårt att släppa saker och tänka rationellt. Det är som om hjärnan lever sitt eget liv ibland och bara maler på.

Det känns som om jag testas just nu. Kanske skitsaker för andra, men för mig blir det stort och jobbigt. Förhoppningsvis räcker den kraft jag fått tillbaka och att den positiva spiral som finns i mitt liv nu stannar kvar. Detta jävla ältande som ständigt pågår…försöker vara tacksam för att detta inte hände för en eller två månader sedan… då hade jag troligtvis brakat ihop helt!

En dag… en dag…

Går och går. Oron och gråten turas om. Skavsår i både själ och lem. Hemfaller hela tiden åt självömkan och självhat. I en sådär lagom blandning som förgiftar allt.

Ni vet att jag tror på evigt liv och reinkarnation. Tror på karma och att det man ger ut, det får man igen. Kanske inte i detta liv utan någon gång. Man är där man ska vara så att säga. Man är resultatet av de handlingar man gjort, i detta livet och tidigare. Den tron sitter djupt i mig.

Vetskapen om att jag tidigare varit förövare finns i mitt djup. Så vet jag att det har varit. Men ibland orkar jag inte med att jag nu betalar tillbaka i form av ensamhet och längtan efter närhet men även att få uppleva de känslor jag föraktat och flytt från i tidigare liv.

Visst fan slår tanken mig att allt detta bara är trams och humbug. Att det inte finns tidigare liv och karman och allt sådant, men då får jag än mer ångest och mår än mer dåligt, för då förstår jag ingenting?! Vad är då meningen med allt man går igenom och som jag själv får känna av i det här livet? Händer saker och ting bara av en slump, otur eller vad du vill? Händer allt bara ut i meningslösheten?

Jag vägrar att tro på det. Gör jag det, då går jag definitivt under. Då tappar jag allt hopp. Alla mina förnimmelser, tankar, känslor och upplevelser, är de då bara bluff och något som luras med mig? Lurar jag mig själv? Fan, vad jag i så fall måste vara en duktig självbedragare.

Som tur var fastnar inte den hopplösheten i mig länge. Liven, mönstren och varför jag är där jag är. Den tron är ändå bättre än detta med att saker och ting bara händer utan anledning.

Man kan diskutera detta och ha olika åsikter om varför vi finns och varför vi är med om det vi är med om. För mig är det enda chansen att orka vidare att tro på reinkarnation, evigt liv och karma. För andra är tankarna precis tvärtom och så även resonemanget.

Är allt redan förutbestämt så är det väl ingen idé att anstränga sig? Varför drabbas jag av allt elände? Varför drabbas just den och den av detta hemska?

Stolparna och de stora händelserna kommer vi att möta oavsett, men vi kan välja hur vi ska möta dem. Ungefär så tänker jag.

Just därför känns det hopplöst ibland. Att försöka, att vrida och vända och ändå verkar ingenting hända. Tålamod är svårt ibland. När får jag uppleva passion och känna pirret? Aldrig i det här livet? Känns tufft att tänka på detta och kanske är min återbetalning så pass stor att jag inte får vara med om det den här vändan?

Men vad fan är alternativet? Lägga sig ner och dö bara? Ge upp? Vad händer då? Returbiljett direkt hos Sankte Per och ner igen?

Hur var det nu jag själv resonerade? Det som är menat att ske, det sker, sen att det tar lite tid det beror på ens val… ja, jag vet, jag vet… tålamod herr Olsson, tålamod. Det finns ju någonting starkt och stort i mig som gör att jag inte går sönder, utan orkar vidare. Sekund för sekund, minut för minut, timme för timme, dag för dag, vecka för vecka, månad för månad, år för år osv osv osv in i evigheten… en dag… en dag.

Dubbelheten & det paradoxala

Sommar 2016

Ni som följer mig vet att jag nu har semester. Det är en tudelad känsla för mig, men jag fokuserar givetvis på det positiva, så gott det nu går.

Vädret sista veckan har varit fantastiskt! Det kan få vilken dysterkvist som helst att skina upp och älskar man dessutom sol och värme är det nu den bästa tiden.

Är ute så mycket det bara går. Har tyvärr svårt att vara på baksidan och där kunna slappna av, men att ta mig ut och bara vandra, det ger mig hyfsad sinnesro i alla fall.

Sommar 2016

Livet är prövningar på olika nivåer beroende på vart man befinner sig i hjulet. Kan inte uttrycka det på annat sätt. För en del handlar det bara om att överleva och för andra om att de känner sig ensamma. Det är så olika och någonstans måste man acceptera att det är så.

Vissa dagar är det ok och andra helt svart. Och varför det är så vet jag inte… tankarna på allt detta ger mig ångest och ibland även frustrerande känslor. Det är som om jag är blockerad i hela mig och liksom varken vet ut eller in längre. Måste göra någonting, men vet inte vad. Är så förbannat rädd för rörelse och förändring. Oavsett vad det handlar om och jag vet att det inte går att sitta still för evigt och den känslan får mig att må dåligt samtidigt som jag sitter så jävla still gällande vissa saker.

Dubbelheten, det paradoxala och som vanligt både ock.

Mår bäst av att röra på mig trots allt. Det är den enda medicinen som fungerar på lång sikt. Den signalen har jag fått väldigt tydligt att går jag ifrån den väg jag nu vandrar, då kraschar jag. Så ändå vet jag samtidigt som det känns som om jag ingenting vet längre.

Det låter ju som livet, eller hur?

Ut och gå gubbe, det är din medicin..ok?!?

Uppdateringar & självömkan

Ibland blir det inte som man tänkt sig. En hel dag blir totalt annorlunda. Igår på jobbet så fick en medarbetare akuta dataproblem. Det gick inte att göra på annat sätt än att återställa hela hybriddatorn från grunden och börja om.

2016-04-08

Just detta är en del av mitt jobb. Att ta hand om akuta problem med datorer och smartphones, så det är inget märkligt egentligen. Men igår så tog det sådan tid med ständiga uppdateringar. Microsoft är verkligen kungar på uppdateringar och allt som allt var det närmare 200 stycken. Är det klokt det? Går det inte att få ihop allt i servicepack när det är så många?

2016-04-08

Självömkansångorna ligger starka omkring mig. Att ta på sig en omöjlig illröd märklig mössa är ett sätt att en kort stund fly bort, eller? Problemet är just nu att jag tycker så mycket synd om mig själv (och jag är medveten om det dessutom) vilket gör att dylika bilder inte alls är omöjliga.

Madonna i bakgrunden undrar väl om det slagit runt helt hos gubben… kanske kan Benny ändra tänket hos gubben idag?

För idag blir det nämligen livsstilsmässa i stan med bland annat en storseans tillsammans med Benny Rosenqvist. Spännande eftersom jag varit nyfiken på honom en längre tid. Läst några böcker av honom som stegrat nyfikenheten.

Har tappat lusten att springa också… men jag ska tvinga mig ut om en liten stund, det är just detta som är skillnaden mot att låta sig besegras helt. Att tvinga sig ut.. måste och tvingerier, precis som det ska vara…. NOT!

Livets motsatser

Bitterheten. Tanken på vissa saker. Bittert är ordet som kommer upp. Tyvärr är det så. Att i klarspråk skriva vad som gjort mig bitter går inte. Vill inte eftersom det är en högst egoistiskt tanke och sådant vill jag inte sprida mer detaljerat än att konstatera faktum.

Hur vänder man på detta då? Det är svårt. Känner mig fastklämd och egentligen vet jag inte varför. Uppgiven och som sagt bitter ibland över vissa skeenden. Kanske är jag arg på mig själv och tycker mig vara förtjänt av att sitta där jag sitter. Den känslan susar ibland förbi…

Julen 1981 hos moster

Bilden är från julen 1981 hos moster. Inte tänkte jag då att “hela livet låg framför mig” och att jag skulle “ta för mig”. Jag bara var och försökte överleva. Så var det under många många år. Bara överleva. Då vågade jag ännu mindre ta för mig av livet och vara den jag innerst inne var. Så många murar och stängsel att passera inom mig. Visst fan har jag snubblat över några och fått ärr som sitter kvar.

Det gör tyvärr ont att se bilden idag, 34 år senare än att minnas något positivt från den tiden. Vill inte vara bitter, vill inte bli surgubbe och försöker hela tiden att tänka annorlunda. Det är svårt ibland och denna ensamhet är idag min största fiende. Har ingen att dela mitt liv med och saknar en livskamrat att glädjas och gråta tillsammans med. Det är en tung bit, som jag försöker hantera utan att hemfalla mig åt floskler och självömkan. Balansen är svår, jag vet men det skaver en del i mitt liv sedan flera år och just den här biten sitter fast allra mest.

Många säger till mig att det är inte försent, du har tid på dig och saker och ting kommer att förändras. Nu vet jag att saker och ting förändras inte av sig själva, utan jag måste vara aktiv och det klarar jag för det mesta inte av. Mitt eget lilla moment 22. Det går inte att förklara känslan när jag försöker visa mig och agera på annat sätt än jag tidigare gjort. Många förstår inte och tycker att jag sjåpar mig och får skylla mig själv. Det vet jag att en del tänker, även om de inte säger det rent ut till mig.

Hur jag än vänder mig… osv osv… man kanske inte kan få allt i ett liv? Att ha fina barn är en stor gåva och gällande den biten är jag välsignad, men när jag sitter där själv och inte har någon att dela djupet med… då känns det ska jag säga. Man kanske inte kan få allt?

Alla ljud, allt surr och galna energier gör mig matt och trött. Vill bara stänga dörren och samtidigt inte. Det ger mig en oro och ett tryck att förändra och jag sover allt mindre. Hur jag än vänder mig som sagt. Livet blev som det skulle och ändå inte. Just denna motsats tär på mig.

Mitt vapen idag är att löpa. Springa skiten ur mig. Tack Gud för det!