Etikettarkiv: självmord

Mörkret ska bara bort

ted gardestad

Ted Gärdestad 18 februari 1956 – 22 juni 1997

Universums framtidsvy
Ger bara huvudbry
Men inatt ska jag somna in
Och sova lugnt
Men när morgondagen gryr
Blir då mitt huvud tungt?
(Universum 1973)

Igår var det 21 år sedan som Ted Gärdestad lämnade detta jordeliv. Tänker mycket på honom just nu. Den smärta och den svarthet han måste ha känt när det enda valet var att lämna allting. Samtidigt kan jag, hur konstigt det än låter, förstå tankarna på något märkligt vis och varför det blev som det blev.

Den här inre konflikten tär på många. Den går inte att leva med hur länge som helst för en del. Smärta och mörker går att dämpa, men inte att få bort helt. Man söker hela liv efter en mening och förståelse över varför. När varför egentligen är det enda man aldrig får svar på. För en del tar det tillslut stopp. Det går inte mer. Man orkar inte. Den enda tanken är att få frid och få bort alla tankarna. Till vilket pris som helst.

Att en människa mår så dåligt att den väljer att hoppa framför tåget är oerhört tragiskt. Samtidigt,  är man så förgiftad av tankar på att inte vara behövd, att ingen bryr sig eller till och med att människor skulle må bättre om man försvann, de blir så att säga normala om det inte bryts. Man tror verkligen på att det ligger till på det viset.

Blanda sedan ihop det med någon form av drog eller sjukdom (som i Teds fall schizofreni) som förstärker känslan, så kan det bli så hemskt att man avslutar sitt liv på pendelstationen i Häggvik.

Filmen om honom är mestadels ljus och där får man till stor del bara den ena sidan av hans liv. Det som jag grubblar över, det närmar man sig inte överhuvudtaget. Vart kommer schizofreni ifrån? Latent från födseln eller något som helt plötsligt finns där? Vad gjorde att han sökte sig till sekten i USA? Tyvärr är det ofta så i vårt samhälle, att mörkret ska bara bort, utan ens några försökt till förståelse varifrån det kommer.

Min tro inbegriper en evighet där allt handlar om erfarenheter och att känna. Vi på jorden värderar dem i svart eller vitt, när det mesta är grått och handlar om att utvecklas som själ och acceptera och känna de känslor man just nu behöver. Så förbannat lätt i teorin, men stört omöjligt känns det som ibland i praktiken om du frågar mig.

Annonser

Avicii orkade inte mer

Så oerhört tragiskt att läsa om Tim Bergling eller Avicii som var hans artistnamn, att han inte orkade mer utan själv avslutade sitt liv. Han var endast 28 år gammal (född 8 september 1989) och hade gjort stor succé med sin musik under några år, men det räckte inte. Det var någonting annat inom honom som han aldrig kom tillrätta med, något djupare och mörkare.

Att se dokumentären om hans liv ”True Stories” (2017) vittnar om en människa som pressas till saker han egentligen inte vill göra. Som får sådan ångest av att uppträda men ändå gör det mer än 800 gånger på några år. Varför gjorde han det? Handlade det bara om pengar eller om lojalitet mot de människor som faktiskt skodde sig på honom?

Avicii_2014

Foto: Wikimedia Commons/Kaiketsu

Fick känslan när jag såg dokumentären att hans högsta önskan var att få sitta ensam med sin dator och skapa musik. Inte vara omsvärmad och pressad av att människor drog i honom åt olika håll. Fanns det ingen där som kunde få bort honom från allt?

Familjens känslosamma brev till media:

”Vår älskade Tim var en sökare, en skör konstnärssjäl som alltid burit på stora existentiella frågor. En överpresterande perfektionist som reste och jobbade hårt i ett tempo som ledde till extremt svår stress.

När han slutat turnera ville han hitta en balans i livet för att må bra och kunna göra det han älskade mest – musik.

Han kämpade verkligen med tankar om Meningen, Livet, Lyckan.

Nu orkade han inte längre.

Han ville få frid.

Tim var inte gjord för det maskineri han hamnade i, han var en ömhudad kille som älskade sina fans men skydde rampljuset.

Tim, du kommer för alltid att vara älskad och saknad.

Den du var och din musik kommer att bära minnet av dig vidare.

Vi älskar dig,
Familjen”

Hoppas han fått ro nu och befinner sig på en plats där han bara får vara som han är.

Vila i frid, Tim Bergling!

Tankekampen går vidare…

25 juni 2017 Moln

Solskenshistorien har stora mörka moln på himlen just nu. Ljuset försöker tränga igenom men det går inget vidare. Sjukdomen missbruk är väldigt svårt att hålla i schack. Det spelar liksom ingen roll vad det handlar om, det är själva missbruket, att inte kunna nöja sig som jag nog alltid kommer att få slåss emot. Går från en sak till en annan.

Missbruket står ju för någonting, men att reda ut detta så att det blir hanterbart är otroligt svårt. Har för fan hållit på sedan 1997… Stoppa saker i munnen som är kaloririka renderar i en kropp som jag kämpade så med i över ett år att bli av med. Men jag klarar inte av att stå emot och då kommer ett stort svart moln till in över himlen. Misslyckandena slår så mycket hårdare än det jag faktiskt lyckas med.

Har väldigt svårt att acceptera detta men även min trötthet. Att jag inte pallar mer utan att tvingas vila. Att gå upp till 75% på jobbet har märkt mig, tyvärr på ett negativt sätt hittills. Har väldigt svårt att tillåta mig själv återhämtningar på jobbet. Det känns som jag fuskar och inte gör mitt bästa då. Som om jag smiter undan. Mina egna tankar kring detta speglar mig väldigt och nu är det jag själv som ska försöka ta det lugnt…

170625_moln

Min självvalda ensamhet denna helg handlar helt enkelt om att jag inte orkar med att socialisera och riskera att berätta om hur jag mår. Vill liksom inte sprida negativitet och då är jag hellre ensam, även om det på ett sätt spär på mitt mående. För mår jag bra och är pigg, då vill jag umgås och vara med människor. Den kraft och ork jag hade inom mig tidigare finns inte där idag. Det blir som ett moment 22 det här, som ett hamsterhjul där allt bara går runt runt hela tiden.

Drömmar av att diskutera ett skifte i dimension. Med negativt resultat. Drömmar som just nu bearbetar det jag vid “vaket” tillstånd är med om. Eller upplever mig inte vara med om. Det jag innerligt längtar efter. Här tvistas symbolik tillsammans med stora feta frågetecken och uppvaknanden av oro och noll förståelse. Men är man så rädd som jag är måste det kanske forceras på annat sätt? Abstraktion i sin renaste form.

Begreppen utgör grunden för hela vår verklighetsuppfattning, och de ger oss också möjlighet att utveckla egna tankar om verkligheten. Ibland kallas begreppen i sig för abstraktioner eftersom de är resultat av en abstraktionsprocess.

Tankekampen går vidare. Måste gå vidare och det mest jobbiga är att det finns inga alternativ. Det tar liksom aldrig slut och oavsett måste jag igenom vissa saker, vare sig jag vill det eller inte med mitt stora feta jordiska EGO. Självmord hjälper inte ett skit, det är ingen utväg någonstans utan det bara fördröjer saker och ting. Ett varv till…

I morgon ska jag till Akademiska för att undersöka mina visdomständer. Jag har 3 stycken kvar och min förhoppning är att de tar alla tre samtidigt. Anledningen att jag besöker ingång 79 och käkkirurgin beror på att rötterna i mina tänder är så djupa och stora att vanlig utdragning inte fungerar. Måste sövas och då vore det väl bra om de tog alla tre samtidigt kan jag tycka.

Ni ser jag jobbar för framtiden ändå på något konstigt jävla vis… fin i käften är alltid något.

Orange is the new black är bra att ta till när tankarna bara snurrar. Nu inne på säsong 2…

Prata om självmord

Ni som följt mig genom åren vet att min mor tog sitt liv 1981. Den händelsen vågar jag idag säga har präglat hela mitt liv. Allt kring hur, varför och den skuld jag kände har jag gråtit, skrikit men allra mest svalt och varit tyst om under åren. Speciellt i början då jag som 15-åring inte riktigt förstod vad som hände och varför. Visa känslor fanns liksom inte på kartan vid den tiden.

Direktbild lånad från SVT

Nu går en serie som heter 30 liv i veckan med Sofia Helin och Anne Lundberg. Den serien handlar om självmord och egentligen får innehållet handla om vad som helst, det allra viktigaste är att de nu PRATAS ÖPPET om självmord.

Det är väldigt befriande eftersom det då när min mor valde att lämna jorden inte pratades alls om självmord och varför man endast 33 år gammal väljer det oåterkalleliga sättet. Det var tyst och allt skulle bara gå vidare som vanligt. De trodde väl att det var det bästa. Till och med mamma skrev i ett avskedsbrev att vi tids nog skulle glömma bort henne?!

Anne Lundberg pratar om sin pappa och hur arg hon varit på honom varför han lämnade henne. Hur kunde han lämna sina barn? De tankarna hade jag inte i början. Jag svalde bara och begravde. I 16 år pratade jag bara om mamma när jag var full och det var ju fel sätt. Att få ur sig det jobbiga på kemisk väg fungerar sällan. Det finns ändå kvar där inom en.

Vid 31 års ålder orkade jag inte mer, då small det och topplocket gick. År 1997 hamnade jag på sjukhus och kunde knappt gå. Orsaken var att jag hade svalt och svalt i alla år. Inte fått ur mig någonting och tillslut sa kroppen ifrån. Ja, det gjorde även knoppen eftersom jag drabbades av panikattacker och märkliga känslor en lång tid efter detta. Sen tog det ytterligare år innan jag någotsånär bearbetat detta, men samtidigt finns alltid det ett sår kvar. Folk får säga vad dom vill, men tiden läker inte alla sår. Det är bullshit. Man kan lära sig att leva hyfsat, men såren finns alltid där.

Att flera år senare också få höra att mamma inspirerats av mig på det sätt hon tog livet av sig, har också fördröjt läkandet och gjort mig väldigt ledsen. Detta fick jag höra för inte alltför många år sedan av hennes bästa väninna och det blev som om ytterligare en tagg satte sig i mitt hjärta.

Julen 1977

Ilskan över att min mamma lämnade mig kom senare. Då när det hände kunde jag ens tänka de tankarna.

Min tro gör dock att det idag inte gör lika ont eftersom jag vet att hon följer mig från Andra sidan. Men ändå, inte vara här kroppsligt och inte kunna krama henne och prata såsom jag pratar med andra själar som finns i livet tynger ner. Det saknar jag väldigt mycket emellanåt.

När man sen har en far som svikit gång efter annan och sedan många år inte finns i mitt liv, så har taggarna varit utåt och jag har haft väldigt svårt att låta någon komma nära mig. Relationer har alltid varit svårt för mig.

Serien väcker upp tankar hos mig som varit relativt vilande sista åren. Om självmord och varför människor väljer den vägen. Vet ni att de som tar sitt liv är till 70% män! Det tror jag beror just på att de inte pratar och får ur sig skiten, utan det fastnar och sen ser de ingen annan utväg. Det är sorgligt egentligen hur det ska vara och i detta är denna serie viktig genom att det äntligen pratas om självmord mer öppet.

Många gånger under den tid jag drack i mitt liv har jag snackar om självmord och skrämt nära och kära. Det skäms jag för idag men det var väl ett rop på hjälp på något vis. Nu när jag är absolutist får tankarna inte lika djupt fäste i mig och jag skulle aldrig gå hela vägen. För jag vet att det då är definitivt med de relationer jag har i detta livet och jag tror att meningen för mig i alla fall, är att leva ut detta liv utan att aktivt försöka avsluta det. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att tanken funnits där i de allra mörkaste stunderna. Det som alltid fått mig på andra tankar är de syner på mina barn som då kommit upp. De liksom skyddar mig och får mig på bättre tankar. Mina barn är mina jordiska skyddsänglar och jag älskar dem mest av allt!

Ibland tänker jag på att varför fick inte min mamma upp sådana bilder eller syner? Var hon så sjuk och dålig att hon inte ens kunde leva för sina barns skull? Trodde hon istället att hon skonade sina barn om hon försvann? Kan man leva för någon annans skull även om det handlar om sina barn? Och om man kan det, hur länge orkar man? Kanske mamma hade sådana här tankar tidigare i sitt liv? Det vet jag ingenting om, men tanken slår mig ibland.

En dag får jag svar i alla fall. Det vet jag.

Relaterat

30 liv i veckan
Hit kan du vända dig angående självmord och psykisk ohälsa

Var är mamma? (2010)

Sara fick en chans till

Sara Nyd. Bilden är från SVT/När livet vänder.

I den fjärde säsongens andra avsnitt av När livet vänder så berättar Sara Nyd om någonting så fasansfullt.

För andra gången i sitt unga liv så försöker hon att ta sitt eget liv. Hon lyckas få bort stolen och hänger i snaran. Då kommer insikten om att detta är fel. Så totalt fel.

Tala om maktlös och förtvivlad när livet sakta men säkert är på väg bort. Tankarna på dottern och att detta bara är så fel, är väldigt starkt att ta del av. Men Sara får en chans till, för repet brister och hon faller ner på golvet innan livet gått ur henne.

Detta var som sagt ett väldigt starkt avsnitt och dessutom viktigt att berätta om tycker jag. Det kan vända, det kan bli bra och lösningen är inte att ta sitt eget liv, hur svart det än ser ut. Jag vet mycket väl att ibland ser man ingen annan utväg, jag vet det så väl.. men kan man bara få något av en uns av andra tankar så är detta ett program att rekommendera.

Anja Kontor pratar om det vi sällan kan eller orkar prata om. Sara fick en chans till, många får aldrig det. Rena impulser och infall kan släcka liv bara på sekunder. Ett otroligt starkt avsnitt av När livet vänder och så viktigt!

Du kan se avsnittet i sin helhet fram till den 15 april!

Ludmilla intervjuad av Skavlan

Ludmilla Rosengren som har engagerat sig i Suicide Zero intervjuas i ett specialprogram av Fredrik Skavlan i programmet Skavlan.

Skärmdump från Skavlan
Fredrik Skavlan intervjuar Ludmilla Rosengren.

Anledningen till att just hon blev intervjuad beror på att en av Suicide Zeros volontärer Carl-Fredrik Wachtmeister vann en auktion under Musikhjälpen i december 2014. Priset för den auktionsvinsten var just att bli intervjuad av Fredrik Skavlan. Wachtmeister valde då att ge vinsten till Suicide Hero, vilket gjorde att dess ordförande Ludmilla Rosengren blev intervjuad.

I intervjun berättar hon bland annat om sin egen dotter Linnéa som tog sitt liv i maj 2008 och hur hon idag kämpar emot och försöker förebygga att människor vill ta sitt eget liv.

Relaterat
Suicide Zero