Etikettarkiv: självmord

Äldre män som tar sitt liv

artikeln 80ar

Nästan 1200 personer tog sitt liv i Sverige 2017. 840 av dem var män och många över 80 år. Skälet enligt artikeln är obehandlad psykisk ohälsa där självmedicinering som alkohol eller tabletter gör att man väljer att avsluta sitt liv i förtid.

Psykisk ohälsa eller inte, men är man över 80 år och känner att kroppen börjar ”ta slut” och inte fungerar längre, tror jag att vägen till självmord blir allt kortare. Kan bara gå till mig själv och jag har hela tiden sagt att blir jag gammal och börjar bli dement eller hamnar i rullstol, då vill inte jag leva längre.

Att någon annan ska ta hand om mig och att jag är helt hjälplös, det är också en stor skräck för mig och kanske många män över 80 tänker på samma sätt? Så jag förstår om det är på detta viset, att man inte vill belasta eller vara till besvär och att man helt enkelt känner att livet är slut och förbi. Vad ska man liksom då leva för när varken sinne eller kropp fungerar längre?

De skrivs sällan och pratas inte mycket om äldre män som tar sina liv. Det är kanske inte intressant eftersom de ändå fått leva så länge? Vad vet jag hur pressen resonerar? Men jag kan inte påminna mig om någon historia om män över 80 år.

Att ta sitt liv är aldrig vägen framåt. I min värld skjuter man då bara upp saker som man ska ta sig igenom. Påverkan av droger gör tyvärr att många väljer den vägen genom rusets saknad av logik. Sen har vi aspekten av de nära och kära som blir kvar. Men vem är jag att döma? Smärta kan genomborra en själ så mycket att alternativen ligger helt i mörker.

Det går ju bara att gå till sig själv och berätta hur man själv känner. Nu har jag förhoppningsvis flera år kvar i detta jordeliv med hyfsat sinne och en kropp som lyder mig, men jag skulle aldrig tveka om den dagen kommer då beroendet av andra tar över. Det vill jag helt enkelt inte vara med om. Det är att vara stursk nu när jag är i medelåldern, kanske värnar jag livet mer oavsett och skjuter upp det så pass länge att jag då tappar kontrollen över skeendet? Må det aldrig hända.

Annonser

Mamma 71

Idag hade en födelsedag firats om allt hade varit som det var före 1981. Min mamma skulle idag ha fyllt 71 år.

mamma1977

Ann-Britt Margareta Pettersson 1977

Mamma har inte varit med på min resa i det här livet. Inte fått se mina barn växa upp, inte fått dela mina glädjeämnen och sorger. Har aldrig fått veta vad hon tycker om de val jag gjort och aldrig kunnat prata på djupet med henne. Min mamma födde mig och idag vet jag att utan hennes kärlek de första åren hade jag varit någon annanstans idag.

Grunden gav hon mig att stå på. Hon var min mamma och de första åren fick jag tillsammans med henne i alla fall. Det försöker jag ta fram och tänka på de dagar jag saknar henne som mest.

Den 23 oktober 1947 föddes min mamma. Den 3 januari 1981 lämnade hon jordelivet. Hon blev 33 år gammal. Idag har jag levt nästan 20 år längre än vad hon gjorde och det känns mycket märkligt.

Idag minns jag inte hennes röst eller skratt. Det finns inga rörliga bilder på min mamma. Det lite läskiga är också att åren försvagar mitt minne av henne och sådant som hände. Hennes avskedsbrev försvann för många år sedan. Det jag har kvar från min mamma får plats i en gammal Oboy-burk.

Sorgen kommer alltid att finnas där. Det såret kommer aldrig att läka helt. Det går att leva med det och acceptera, men att glömma går inte. Tiden läker inte alla sår. De kan lindras, men de försvinner inte helt.

Visst har förlusten av min mamma påverkat mig negativt. Det är inte tu tal om annat. Men jag lever fortfarande och för det får jag vara tacksam. Hon finns inte med mig hela tiden nu, även om jag ofta tänker på henne. Hon känns längre bort eller hur jag ska säga det, men visst kommer dagarna då jag är så jävla arg och ledsen över det som blev och hur det blev. Det går nog aldrig över helt.

Idag skulle min mamma ha fyllt 71 år. Jag tänder ett ljus för henne och tillåter mig att tänka lite mer på henne och på vad som skulle kunna ha varit, även om jag vet att det är meningslöst. Men jag tillåter mig att få fantisera om ett liv med en mamma och hur jag tror att det skulle ha varit.

Hur fan kunde det bli på det här viset?!! Älskade fina mamma…

Relaterat
Mammas födelsedag (161023)

Mörkret ska bara bort

ted gardestad

Ted Gärdestad 18 februari 1956 – 22 juni 1997

Universums framtidsvy
Ger bara huvudbry
Men inatt ska jag somna in
Och sova lugnt
Men när morgondagen gryr
Blir då mitt huvud tungt?
(Universum 1973)

Igår var det 21 år sedan som Ted Gärdestad lämnade detta jordeliv. Tänker mycket på honom just nu. Den smärta och den svarthet han måste ha känt när det enda valet var att lämna allting. Samtidigt kan jag, hur konstigt det än låter, förstå tankarna på något märkligt vis och varför det blev som det blev.

Den här inre konflikten tär på många. Den går inte att leva med hur länge som helst för en del. Smärta och mörker går att dämpa, men inte att få bort helt. Man söker hela liv efter en mening och förståelse över varför. När varför egentligen är det enda man aldrig får svar på. För en del tar det tillslut stopp. Det går inte mer. Man orkar inte. Den enda tanken är att få frid och få bort alla tankarna. Till vilket pris som helst.

Att en människa mår så dåligt att den väljer att hoppa framför tåget är oerhört tragiskt. Samtidigt,  är man så förgiftad av tankar på att inte vara behövd, att ingen bryr sig eller till och med att människor skulle må bättre om man försvann, de blir så att säga normala om det inte bryts. Man tror verkligen på att det ligger till på det viset.

Blanda sedan ihop det med någon form av drog eller sjukdom (som i Teds fall schizofreni) som förstärker känslan, så kan det bli så hemskt att man avslutar sitt liv på pendelstationen i Häggvik.

Filmen om honom är mestadels ljus och där får man till stor del bara den ena sidan av hans liv. Det som jag grubblar över, det närmar man sig inte överhuvudtaget. Vart kommer schizofreni ifrån? Latent från födseln eller något som helt plötsligt finns där? Vad gjorde att han sökte sig till sekten i USA? Tyvärr är det ofta så i vårt samhälle, att mörkret ska bara bort, utan ens några försökt till förståelse varifrån det kommer.

Min tro inbegriper en evighet där allt handlar om erfarenheter och att känna. Vi på jorden värderar dem i svart eller vitt, när det mesta är grått och handlar om att utvecklas som själ och acceptera och känna de känslor man just nu behöver. Så förbannat lätt i teorin, men stört omöjligt känns det som ibland i praktiken om du frågar mig.

Avicii orkade inte mer

Så oerhört tragiskt att läsa om Tim Bergling eller Avicii som var hans artistnamn, att han inte orkade mer utan själv avslutade sitt liv. Han var endast 28 år gammal (född 8 september 1989) och hade gjort stor succé med sin musik under några år, men det räckte inte. Det var någonting annat inom honom som han aldrig kom tillrätta med, något djupare och mörkare.

Att se dokumentären om hans liv ”True Stories” (2017) vittnar om en människa som pressas till saker han egentligen inte vill göra. Som får sådan ångest av att uppträda men ändå gör det mer än 800 gånger på några år. Varför gjorde han det? Handlade det bara om pengar eller om lojalitet mot de människor som faktiskt skodde sig på honom?

Avicii_2014

Foto: Wikimedia Commons/Kaiketsu

Fick känslan när jag såg dokumentären att hans högsta önskan var att få sitta ensam med sin dator och skapa musik. Inte vara omsvärmad och pressad av att människor drog i honom åt olika håll. Fanns det ingen där som kunde få bort honom från allt?

Familjens känslosamma brev till media:

”Vår älskade Tim var en sökare, en skör konstnärssjäl som alltid burit på stora existentiella frågor. En överpresterande perfektionist som reste och jobbade hårt i ett tempo som ledde till extremt svår stress.

När han slutat turnera ville han hitta en balans i livet för att må bra och kunna göra det han älskade mest – musik.

Han kämpade verkligen med tankar om Meningen, Livet, Lyckan.

Nu orkade han inte längre.

Han ville få frid.

Tim var inte gjord för det maskineri han hamnade i, han var en ömhudad kille som älskade sina fans men skydde rampljuset.

Tim, du kommer för alltid att vara älskad och saknad.

Den du var och din musik kommer att bära minnet av dig vidare.

Vi älskar dig,
Familjen”

Hoppas han fått ro nu och befinner sig på en plats där han bara får vara som han är.

Vila i frid, Tim Bergling!

Tankekampen går vidare…

25 juni 2017 Moln

Solskenshistorien har stora mörka moln på himlen just nu. Ljuset försöker tränga igenom men det går inget vidare. Sjukdomen missbruk är väldigt svårt att hålla i schack. Det spelar liksom ingen roll vad det handlar om, det är själva missbruket, att inte kunna nöja sig som jag nog alltid kommer att få slåss emot. Går från en sak till en annan.

Missbruket står ju för någonting, men att reda ut detta så att det blir hanterbart är otroligt svårt. Har för fan hållit på sedan 1997… Stoppa saker i munnen som är kaloririka renderar i en kropp som jag kämpade så med i över ett år att bli av med. Men jag klarar inte av att stå emot och då kommer ett stort svart moln till in över himlen. Misslyckandena slår så mycket hårdare än det jag faktiskt lyckas med.

Har väldigt svårt att acceptera detta men även min trötthet. Att jag inte pallar mer utan att tvingas vila. Att gå upp till 75% på jobbet har märkt mig, tyvärr på ett negativt sätt hittills. Har väldigt svårt att tillåta mig själv återhämtningar på jobbet. Det känns som jag fuskar och inte gör mitt bästa då. Som om jag smiter undan. Mina egna tankar kring detta speglar mig väldigt och nu är det jag själv som ska försöka ta det lugnt…

170625_moln

Min självvalda ensamhet denna helg handlar helt enkelt om att jag inte orkar med att socialisera och riskera att berätta om hur jag mår. Vill liksom inte sprida negativitet och då är jag hellre ensam, även om det på ett sätt spär på mitt mående. För mår jag bra och är pigg, då vill jag umgås och vara med människor. Den kraft och ork jag hade inom mig tidigare finns inte där idag. Det blir som ett moment 22 det här, som ett hamsterhjul där allt bara går runt runt hela tiden.

Drömmar av att diskutera ett skifte i dimension. Med negativt resultat. Drömmar som just nu bearbetar det jag vid “vaket” tillstånd är med om. Eller upplever mig inte vara med om. Det jag innerligt längtar efter. Här tvistas symbolik tillsammans med stora feta frågetecken och uppvaknanden av oro och noll förståelse. Men är man så rädd som jag är måste det kanske forceras på annat sätt? Abstraktion i sin renaste form.

Begreppen utgör grunden för hela vår verklighetsuppfattning, och de ger oss också möjlighet att utveckla egna tankar om verkligheten. Ibland kallas begreppen i sig för abstraktioner eftersom de är resultat av en abstraktionsprocess.

Tankekampen går vidare. Måste gå vidare och det mest jobbiga är att det finns inga alternativ. Det tar liksom aldrig slut och oavsett måste jag igenom vissa saker, vare sig jag vill det eller inte med mitt stora feta jordiska EGO. Självmord hjälper inte ett skit, det är ingen utväg någonstans utan det bara fördröjer saker och ting. Ett varv till…

I morgon ska jag till Akademiska för att undersöka mina visdomständer. Jag har 3 stycken kvar och min förhoppning är att de tar alla tre samtidigt. Anledningen att jag besöker ingång 79 och käkkirurgin beror på att rötterna i mina tänder är så djupa och stora att vanlig utdragning inte fungerar. Måste sövas och då vore det väl bra om de tog alla tre samtidigt kan jag tycka.

Ni ser jag jobbar för framtiden ändå på något konstigt jävla vis… fin i käften är alltid något.

Orange is the new black är bra att ta till när tankarna bara snurrar. Nu inne på säsong 2…

Prata om självmord

Ni som följt mig genom åren vet att min mor tog sitt liv 1981. Den händelsen vågar jag idag säga har präglat hela mitt liv. Allt kring hur, varför och den skuld jag kände har jag gråtit, skrikit men allra mest svalt och varit tyst om under åren. Speciellt i början då jag som 15-åring inte riktigt förstod vad som hände och varför. Visa känslor fanns liksom inte på kartan vid den tiden.

Direktbild lånad från SVT

Nu går en serie som heter 30 liv i veckan med Sofia Helin och Anne Lundberg. Den serien handlar om självmord och egentligen får innehållet handla om vad som helst, det allra viktigaste är att de nu PRATAS ÖPPET om självmord.

Det är väldigt befriande eftersom det då när min mor valde att lämna jorden inte pratades alls om självmord och varför man endast 33 år gammal väljer det oåterkalleliga sättet. Det var tyst och allt skulle bara gå vidare som vanligt. De trodde väl att det var det bästa. Till och med mamma skrev i ett avskedsbrev att vi tids nog skulle glömma bort henne?!

Anne Lundberg pratar om sin pappa och hur arg hon varit på honom varför han lämnade henne. Hur kunde han lämna sina barn? De tankarna hade jag inte i början. Jag svalde bara och begravde. I 16 år pratade jag bara om mamma när jag var full och det var ju fel sätt. Att få ur sig det jobbiga på kemisk väg fungerar sällan. Det finns ändå kvar där inom en.

Vid 31 års ålder orkade jag inte mer, då small det och topplocket gick. År 1997 hamnade jag på sjukhus och kunde knappt gå. Orsaken var att jag hade svalt och svalt i alla år. Inte fått ur mig någonting och tillslut sa kroppen ifrån. Ja, det gjorde även knoppen eftersom jag drabbades av panikattacker och märkliga känslor en lång tid efter detta. Sen tog det ytterligare år innan jag någotsånär bearbetat detta, men samtidigt finns alltid det ett sår kvar. Folk får säga vad dom vill, men tiden läker inte alla sår. Det är bullshit. Man kan lära sig att leva hyfsat, men såren finns alltid där.

Att flera år senare också få höra att mamma inspirerats av mig på det sätt hon tog livet av sig, har också fördröjt läkandet och gjort mig väldigt ledsen. Detta fick jag höra för inte alltför många år sedan av hennes bästa väninna och det blev som om ytterligare en tagg satte sig i mitt hjärta.

Julen 1977

Ilskan över att min mamma lämnade mig kom senare. Då när det hände kunde jag ens tänka de tankarna.

Min tro gör dock att det idag inte gör lika ont eftersom jag vet att hon följer mig från Andra sidan. Men ändå, inte vara här kroppsligt och inte kunna krama henne och prata såsom jag pratar med andra själar som finns i livet tynger ner. Det saknar jag väldigt mycket emellanåt.

När man sen har en far som svikit gång efter annan och sedan många år inte finns i mitt liv, så har taggarna varit utåt och jag har haft väldigt svårt att låta någon komma nära mig. Relationer har alltid varit svårt för mig.

Serien väcker upp tankar hos mig som varit relativt vilande sista åren. Om självmord och varför människor väljer den vägen. Vet ni att de som tar sitt liv är till 70% män! Det tror jag beror just på att de inte pratar och får ur sig skiten, utan det fastnar och sen ser de ingen annan utväg. Det är sorgligt egentligen hur det ska vara och i detta är denna serie viktig genom att det äntligen pratas om självmord mer öppet.

Många gånger under den tid jag drack i mitt liv har jag snackar om självmord och skrämt nära och kära. Det skäms jag för idag men det var väl ett rop på hjälp på något vis. Nu när jag är absolutist får tankarna inte lika djupt fäste i mig och jag skulle aldrig gå hela vägen. För jag vet att det då är definitivt med de relationer jag har i detta livet och jag tror att meningen för mig i alla fall, är att leva ut detta liv utan att aktivt försöka avsluta det. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att tanken funnits där i de allra mörkaste stunderna. Det som alltid fått mig på andra tankar är de syner på mina barn som då kommit upp. De liksom skyddar mig och får mig på bättre tankar. Mina barn är mina jordiska skyddsänglar och jag älskar dem mest av allt!

Ibland tänker jag på att varför fick inte min mamma upp sådana bilder eller syner? Var hon så sjuk och dålig att hon inte ens kunde leva för sina barns skull? Trodde hon istället att hon skonade sina barn om hon försvann? Kan man leva för någon annans skull även om det handlar om sina barn? Och om man kan det, hur länge orkar man? Kanske mamma hade sådana här tankar tidigare i sitt liv? Det vet jag ingenting om, men tanken slår mig ibland.

En dag får jag svar i alla fall. Det vet jag.

Relaterat

30 liv i veckan
Hit kan du vända dig angående självmord och psykisk ohälsa

Var är mamma? (2010)