Etikettarkiv: självhat

Regnbågen på vardagsrumsbordet

Regnbåge i bordet

Fick mig att fundera en del, när denna regnbåge dök upp på vardagsrumsbordet.

Hur mycket jag än försöker frigöra mig fastnade orden från tonåren i mig. Agerandet och handlandet när jag var liten frös fast. Folk får säga vad det vill om mitt livslånga ältande gällande vem jag är och kanske är en del av processen i just detta att släppa alla hjärnspöken på vad jag TROR att andra tycker om mig.

Denna regnbåge som fanns på vardagsrumsbordet och boken ”Välkommen in i min garderob” har fått tankarna återigen att bli djupa gällande min egen sexualitet, eller om jag ska vara ärlig idag avsaknad av sexualitet och den längtan jag har efter ömhet från en man. I natt vaknade jag och kunde inte somna om. Hade en ångest som inte ville släppa. Har svårt att skriva om detta.

När jag växte upp väjde jag och lyssnade bara på allt det negativa om att vara bög. Tog till mig det minsta lilla förflugna ord av skolkamrater och tog det som en bekräftelse på att det var något fel på mig. Gömde mig och var livrädd för att bli ”avslöjad”. Det var nästan en daglig kamp att vara så ”normal” som möjligt.

Har skrivit tidigare om vart jag tror detta kommer ifrån. Då när jag var 6 år fick jag veta hur fel det var att vara nyfiken på andra killar. De vuxnas frånvaro av ansvar gentemot en värnlös pojke satte spår i ett helt liv. Också det att min annars kärleksfulla mamma inte försvarade mig utan gapade med min pappa.

Sen förstärktes det av min pappas hållning under uppväxten och jag hatade mig själv för de känslor jag hade gentemot andra killar. Tankarna på hur jag tänkte då finns kvar inom mig, även om jag idag på ett plan accepterat mig själv fullt ut. Har fortfarande svårt att formulera orden på det jag känner. Är mest orolig för vad andra ska tycka i perioder, även om jag vet att ingen bryr sig.

Att tycka om mig själv så pass mycket och stå för den jag är sitter hårt åt. Passager av att spela intresserad av kvinnor har många gånger funnits i mig. Att spela och inte vara ärlig, ens mot mig själv. För att jag har velat slippa blickarna och de tankar jag tror att andra har om homosexuella.

Jag har accepterat den jag är, men ändå inte.

Hela mitt medvetande med alla dess känslor har under lång tid förändrats, till allt mer av självacceptans, men det har tagit mycket lång tid. Det svart-vita har följt mig länge och då handlar det inte bara om mina egna innersta känslor gällande sexualiteten. Det har varit så lätt att inte behöva problematisera utan bara följa med strömmen, trots att det gjort mig illa. Så många taggar fick fäste i mig och efter nattens ångest kring min längtan undrar jag om inte några fortfarande sitter där.

ryssland_gay.jpg

Det var jobbigt för mig att läsa om Anton Lundholms problematiserande om att vara gay och kristen och hans kamp för att acceptera sig själv fullt ut. Skammen, smärtan och kampen känner jag så väl igen.

För mig är det jättesvårt att göra mig tillgänglig eller ens visa att jag är intresserad av en kille. Egentligen vet jag inte varför jag fortfarande är så rädd. Det finns ingenting att försvara eller frukta. Den enda jag fruktar är mig själv och mina tankar.

Varför bryr jag mig så mycket om vad andra ska tro och tycka om att jag är homosexuell? Det har alltid varit så, att jag inte klarat av att stå för den jag är. För rädslan att bli avvisad igen. Inte vara någonting värd för någon. Tittad på och att människor ska äcklas av mig. Mina egna projiceringar dominerar i detta.

Kanske har det inte med min sexuella läggning att göra utan är mer ett existentiell känsla som fastnat i mig, men där läggningen blivit en fix låsning för mig.

De minor som smällt på vägen gör att jag är passiv idag. Vågar inte utmana och söka kontakt med någon kille. Gömmer mig även om jag på en direkt fråga skulle säga som det är. Men inte känner jag stolthet och ”pride” som många homosexuella pratar om. Inte alls. Det hade varit så mycket lättare om denna längtan och dessa känslor inte hade funnits inom mig.

gaylove

Försöker tänka tillbaka på om jag någonsin någonstans känt mig helt tillfreds med den jag är. Hittar inget sådant tillfälle. För mig har det handlat om att nöta och försöka acceptera. Har hukat många gånger och varit rädd. Backat och straffat mig själv.

Tänk att det ska vara så svårt att acceptera den jag är. Med hela mitt hjärta. Regnbågen på vardagsrumsbordet fick mig att tänka på mig själv och den jag är idag. På min längtan efter en relation med en man. På hur jag själv förvägrar mig det finaste i livet och inte riktigt vet varför.

Jag har accepterat den jag är, men ändå inte.

Annonser

Paradoxal dubbelhet

10 juni 2017 Så här mår trädet idag?

Mellan juni 2014 och juni 2015 fotade jag detta träd en gång i månaden. Varför? Ja, inte vet jag… en kul grej bara. Så här ser det i alla fall ut idag.

Så här såg det ut då:

Bekräftelsetorsk, självförakt, uppgivenhet och hela tiden trött på att inte komma undan dessa tankar. Hela tiden slut och ju mer jag spänner bågen för att orka minskar marginalerna i tillfrisknandet. Får liksom aldrig ro i det som går framåt eftersom jag knappt känner det längre, även om jag vet någonstans att det är skillnad. Orkar inte med mig själv. Mitt karma är min bödel.

Ja, jag känner mig pressad att orka alltmer nu.

Det är väldigt svårt att förklara detta med ord så att det blir begripligt eftersom jag själv knappt förstår vad som händer med mig ibland. Vill inte beklaga mig, vill inte ha bakslag, vill inte känna känslan av att det inte går framåt. Orkar liksom inte vara i detta längre. Känslan av att tappa, att inte vara pigg och positiv… hur jag än försöker forma tankarna blir det så jävla paradoxalt det hela. Å ena sidan och å andra sidan. Hela tiden denna djupa dubbelhet som jag inte riktigt fixar. Sen säger jag till mig själv att ge fan i att grubbla! Men ibland går det bara inte. Grubblandet är en del av mig.

Paradoxal dubbelhet i framåtskridandet. Kraften att klara av jobbet gör att det inte finns så mycket kvar till resten samtidigt som den där sjukliga tröttheten inte är där, men ändå orkar jag ingenting när jag gjort en arbetsdag. Och nu är det “bara” 50%! På måndag ska jag upp till 75% vilket gör att all kraft går till detta än mer i fortsättningen. Har inte planerat ett dugg i sommar, inga resor, ingenting… orkar inte och vågar inte. Mitt mål är att orka jobba 100% och sen finns det inte plats för mer.

Paradoxal dubbelhet i trötthet, sociala kontakter och synen på hela livet. Tacka fan för att man blir slut när det inte går att bara vara i längre perioder.

170610_01

Låt mig få sitta ner en stund? Är jag välkommen? Inga krav på att föra sig och spela ett spel? Kan jag någonstans få vara Jerry till 100%?

 

Wonder if you wonderWitt Lowry

En dag… en dag…

Går och går. Oron och gråten turas om. Skavsår i både själ och lem. Hemfaller hela tiden åt självömkan och självhat. I en sådär lagom blandning som förgiftar allt.

Ni vet att jag tror på evigt liv och reinkarnation. Tror på karma och att det man ger ut, det får man igen. Kanske inte i detta liv utan någon gång. Man är där man ska vara så att säga. Man är resultatet av de handlingar man gjort, i detta livet och tidigare. Den tron sitter djupt i mig.

Vetskapen om att jag tidigare varit förövare finns i mitt djup. Så vet jag att det har varit. Men ibland orkar jag inte med att jag nu betalar tillbaka i form av ensamhet och längtan efter närhet men även att få uppleva de känslor jag föraktat och flytt från i tidigare liv.

Visst fan slår tanken mig att allt detta bara är trams och humbug. Att det inte finns tidigare liv och karman och allt sådant, men då får jag än mer ångest och mår än mer dåligt, för då förstår jag ingenting?! Vad är då meningen med allt man går igenom och som jag själv får känna av i det här livet? Händer saker och ting bara av en slump, otur eller vad du vill? Händer allt bara ut i meningslösheten?

Jag vägrar att tro på det. Gör jag det, då går jag definitivt under. Då tappar jag allt hopp. Alla mina förnimmelser, tankar, känslor och upplevelser, är de då bara bluff och något som luras med mig? Lurar jag mig själv? Fan, vad jag i så fall måste vara en duktig självbedragare.

Som tur var fastnar inte den hopplösheten i mig länge. Liven, mönstren och varför jag är där jag är. Den tron är ändå bättre än detta med att saker och ting bara händer utan anledning.

Man kan diskutera detta och ha olika åsikter om varför vi finns och varför vi är med om det vi är med om. För mig är det enda chansen att orka vidare att tro på reinkarnation, evigt liv och karma. För andra är tankarna precis tvärtom och så även resonemanget.

Är allt redan förutbestämt så är det väl ingen idé att anstränga sig? Varför drabbas jag av allt elände? Varför drabbas just den och den av detta hemska?

Stolparna och de stora händelserna kommer vi att möta oavsett, men vi kan välja hur vi ska möta dem. Ungefär så tänker jag.

Just därför känns det hopplöst ibland. Att försöka, att vrida och vända och ändå verkar ingenting hända. Tålamod är svårt ibland. När får jag uppleva passion och känna pirret? Aldrig i det här livet? Känns tufft att tänka på detta och kanske är min återbetalning så pass stor att jag inte får vara med om det den här vändan?

Men vad fan är alternativet? Lägga sig ner och dö bara? Ge upp? Vad händer då? Returbiljett direkt hos Sankte Per och ner igen?

Hur var det nu jag själv resonerade? Det som är menat att ske, det sker, sen att det tar lite tid det beror på ens val… ja, jag vet, jag vet… tålamod herr Olsson, tålamod. Det finns ju någonting starkt och stort i mig som gör att jag inte går sönder, utan orkar vidare. Sekund för sekund, minut för minut, timme för timme, dag för dag, vecka för vecka, månad för månad, år för år osv osv osv in i evigheten… en dag… en dag.

Träningstrött & hårdheten

För ett par år sedan rörde jag mig överhuvudtaget inte mer än det nödvändiga. Förra året i januari tror jag det var, började jag gå en del. Gick mer och mer och under senvåren joggade jag första gången. Tiden går ju så fort, men förra hösten fick jag upp tempot så pass att jag joggade alltmer. Målet att klara en mil under en timme uppnådde jag också.

Ögon

Nu är jag i den situationen att jag inte riktigt har viljan och orken att jogga på det sätt jag gjort tidigare. Mitt mål nu är att klara två mil i veckan och det funkar hyfsat. Men för det får jag ångest och oro och egentligen är det ju helt ok mål, eller hur? Men jag “slår” på mig själv och sen straffar jag mig med mat och sådant och då blir det ju bättre, eller hur?

Har gått upp i vikt igen. Får in mer kalorier än jag gör av med. Enkel matematik. Den vise säger saker som gör mig än mer anti. Det är inte för någon annans skull jag ska väga mindre, utan för min egen. Tror ni att jag tänker i de banorna?

Den här hårdheten har alltid funnits där. Har aldrig liksom tagit chanserna jag fått gällande olika saker och sen har jag svårt att släppa att det blev som det blev.

Gå vidare och vila i att möjligheten kommer åter. Det handlar bland annat om relationer där jag är en mästare på att straffa ut mig själv. Har sådana hemska tankar emellanåt om mig själv. Orkar liksom inte med mig själv ens.

För det är ju detta också, att våga bejaka det jag känner inom mig. I det är jag tryggare idag, faktiskt. Idag vet jag att jag kan vara sexuellt attraherad av människor och inte kön och det självhat jag hade kring detta är borta. Grubblar inte så mycket på det faktiskt, utan det handlar om närhet och relationer överhuvudtaget.

Närmar mig aldrig de personer som jag gillar och vill lära känna mer eftersom jag är livrädd för att inte duga eller bli avvisad. Då låter jag hellre bli och sitter i mitt hörn och tycker synd om mig själv. De få gånger någon närmar sig förstör och avvisar jag mig själv först så slipper jag bli avvisad. Jag vet att jag får skylla mig själv att jag sitter fast. Jag vet det och kanske är det därför jag inget gör. För att en del av mig vill göra mig själv illa. Det jag känner till, även om det gör mig illa, är en slags trygghet hur tokigt det än kan låta. Hellre det än att bli avvisad igen…

Karma över många liv är för mig en realitet. Så det är inget synd om mig och jag vet att det är bara jag som kan förändra mitt liv. Det jag sänder ut, det får jag tillbaka. Den sanningen är absolut i hela existensen över flera liv.

Det finns inga alternativ

Kräftgång och djupa dalar. Elias är hos mig till på onsdag vilket är två dagar kortare än vanligt p.g.a. semestertider och sådant. Jag får igen dessa dagar senare så det är ingen fara på taket. Så länge jag får tänka på honom fungerar jag hjälpligt.

Har tappat det. Mer tänker jag inte glädja vissa med mina misslyckanden. Men jag kommer aldrig att ge upp, även om jag är i en djup svacka just nu. Det går över, det finns liksom inga alternativ. DET FINNS INGA ALTERNATIV trummar jag på inom mig och tjoar vidare. Men jag har jävligt svårt att vara ärlig om någon nu skulle fråga hur jag mår. Att säga bra när det inte är bra, det ligger inte för mig, så fråga för sjuttsingen inte om ni förväntar er det gängse rutinmässiga svaret som så många hasplar ur sig…

En helg som gått i lugnets tecken. För att det måste vara så just nu. Vi kompar bra ihop, jag och min son. Det är sådan tacksamhet att ha honom i mitt liv när det svajar på andra håll gällande både det ena och det andra. Jobbar så kort det bara går nu av olika anledningar. Två veckor kvar till semester.

Nog om det. Nog om det eviga som bara går runt runt. Nog, NOG!

Tror du att det är ett val man gör när man är homosexuell?

Hittade detta som satte igång en massa tankar inom mig:

Gayvalet

På fullaste allvar så har jag hört i vanliga fall “vettiga” människor diskutera att det är nog en trend att vissa är homosexuella?! Så det är inte onödigt att lägga ut ovanstående på min blogg när människor resonerar på det viset i min närhet. Synen på homosexuella polariseras alltmer, även i vårt land. Anledningarna känner ni till och gör ni inte det, så är det dags att öppna ögonen!

Ingen väljer frivilligt sin sexuella läggning och att ens prata om trend visar ju hur stor okunskapen är. Försökte säga emot med mig själv som insats, men det bet föga. Det går nog över och är det egentligen inte kvinnor du ändå vill ha? Väntade bara på de orden och kände att personen menade så, även om det inte sades rent ut…

Hade det varit ett val då hade jag fanimej valt att vara superhetero på alla plan eftersom det hade varit lättast för mig, den saken är klar med allt jävla grubblande och självhat jag haft genom mitt liv beroende på att stöttning totalt saknades den gången när jag verkligen behövde det. Drog då in mig i mitt skal och kom inte ut förrän när jag var vuxen… say no more om DET sveket. Det har jag dravlat om många gånger redan så det är nog nu.

Ja, ja nu är jag fri i det avseendet i alla fall och är överens med hela mitt väsen sedan flera år tillbaka att könet är strunt samma. Men det är ju fan att en händelse tidigt i livet ska få fastna och få en att känna sig äcklad över den man är under så många år under ett liv.

Detta medvetande och med dessa spelpjäser och spelregler som jag ibland inte förstår mig på ett dugg på snurrar vidare. En dag till.

Orden från Tim Cook

Tim Cook

Tänk om jag kunde instämma i de ord som Apples VD Tim Cook sa häromdagen. Tänk om jag kunde säga de orden till mig själv.

I hela mitt liv har jag kämpat med att acceptera den jag är. Idag vågar jag påstå att en stor del i att jag dövade mig med alkohol berodde just på detta. Att jag har känt sådan aversion och sådant äckel emot mig själv, just för detta att jag faktiskt är homosexuell.

För många år sedan var jag på väg att acceptera mig själv fullt ut. Stolthet är väl ett för starkt ord, men jag skrev öppet om min situation och då var det ju bisexuell jag var. Vågade inte alls säga att jag var homosexuell. Åkte på Pride några svängar och försökte verkligen.

Jag fick en fin familj och trodde verkligen att det var den väg jag skulle gå. Det är en historia för sig (och ja, jag tackar Gud för mina barn, mina jordiska änglar, och att det blev som det blev trots allt gällande den här biten, ok?), men i alla fall, jag skrev positiva texter och hade en öppen attityd till mig själv och detta med att vara homosexuell i en heterosexuell familjekonstellation. Försökte verkligen acceptera den jag var utifrån ett förhållningssätt som var omöjligt i längden.

Sen att vi båda hade tvivel och funderingar kring vilka vi var, bara det en ganska otrolig historia när jag nu tänker tillbaka på det… men i alla fall…

Det slutade då i alla fall med att jag fick en galning efter mig. En som avskydde sådana som mig och det gjorde att känslor och tankar från förr kom tillbaka. Skamkänslorna åt upp mig inifrån och jag mådde inte alls bra under flera år efter detta. Det slutade även med att jag lade ner allt bloggande under en tid.

För det var ju också en form av bekräftelse av hur fel och skamligt det var att ens försöka vara sig själv. Det tog mycket hårdare än vad jag har erkänt för någon. Så lätt var jag alltså att få omkull och tvivla på mig själv. Hade ingen som helst självrespekt och självhatet fick förnyat bränsle. Barn- och ungdomsårens händelser kom tillbaka med kraft!

Fortfarande så har jag väldigt svårt att skriva vissa rader. Min längtan efter en man att älska till exempel är någonting jag har väldigt svårt att prata om och skriva om öppet här på bloggen.

Varför det fortfarande är på det viset, det kan jag inte svara på? Kanske beror det på min historia och hur jag, flera gånger med alkoholens hjälp, satt mig i situationer som bara skapat ångest inom mig? Jag vet faktiskt inte varför jag fortfarande inte kan stå för den jag är, och då speciellt inte inför mig själv.

För mig handlar det om att acceptera den jag är. Varken mer eller mindre. Det hade varit så mycket enklare om jag tillhört majoriteten och inte haft dessa tankar genom hela mitt liv. Ja, så känner jag faktiskt innerst inne, även om jag numera försöker acceptera min längtan idag.

Att kunna älska måste ju vara det viktigaste. Att vara sann emot sig själv. Det är ord jag hela tiden säger till andra och skriver om. Men använder jag mig själv av detta innerst inne?

Det är precis som om vissa händelser har etsat sig fast i minnet på mig. Som om jag inte unnar mig detta, som om jag inte är värd att få älska någon. Jag vet, det låter inte klokt och då speciellt inte efter alla dessa år. Men det är ju så jag känner och jag har legat lågt med dejting och sådant under flera år nu. Är inte registrerad någonstans och sanningen är att jag orkar inte med det längre. Det får vara som det är och jag har accepterat att jag kommer att leva ensam resten av mitt liv.

Vet inte riktigt hur jag med hela mitt hjärta ska kunna säga de ord som Tim Cook sa häromdagen. Det är min kamp idag att ärligt kunna säga att jag accepterar mig själv fullt ut.

På ett högre plan så vet jag varför jag måste gå igenom det jag gör. Ingenting sker av en slump. Min väg är utstakad och det är vissa saker jag måste igenom. Det vet jag, men det gör det inte lättare för det. Livet handlar om att känna och att acceptera. Valen har vi att göra om vägen blir rak eller krokig, men riktningen finns alltid där. Det gäller oss alla som valt att gå ner på jorden.

Tänker ibland på den där lilla Jerry. Han som då ingenting visste utan bara agerade utifrån sina känslor, de som bara var där. Han som sen trodde att orden om hur fel han var, att de var sanningen och som sen tryckte tillbaka det som han kände inom sig i så många år. Stackars jävel, som inte begrep bättre! Det är svårt att tänka på honom idag. Det ger mig en jävla ångest helt enkelt. Fortfarande och efter alla dessa år.

2011 så skrev jag en post med namnet Din jävla bög. Mycket av orden stämmer fortfarande och längtan finns kvar inom mig… en längtan jag av olika anledningar inte kan eller vågar bejaka. Fortfarande är det så.

Tim Cook iPride

Att Tim Cook nu går ut på de sätt han gör, det tror jag har stor betydelse för en del och då speciellt i de länder där homosexualitet är förbjudet och kriminellt. Att då Apples högsta chef är bög, det är liksom någonting som inte går att komma runt… …symboliskt så tror jag det har stort värde runtom i världen. I det är jag verkligen med Cook och i det har han gjort en stor sak.

Mitt eget mål?
Att en dag kunna säga exakt de ord som Cook sa och mena det med hela mitt hjärta:

Tim Cook