Etikettarkiv: självdestruktiv

Brofäste & livsbok

1 februari 2017 Brofäste

Ovan är en bild som jag egentligen inte vet varför jag tog. Tanken kring den är om jag ändå ska försöka tolka den är hur vi människor “gör oss tilll”, förställer och skapar det konstgjorda. Ett brofäste med en massa stenar är också ett skapande av någon med logistikansvar. Allt handlar inte om det synliga och det som premieras på olika sätt genom utställningar, evenemang och jag vet inte allt…

Ibland sitter jag och skriver texter, mest om mitt mående och då hamnar jag ofta i ältande och negativa ord. Jag kan hålla på med en text i dagar för att sedan ändå inte lägga ut den. Men jag raderar ingenting utan det som jag inte lägger ut hamnar i min livsbok. Ett dokument där jag sparat det som jag av olika anledningar inte vill dela med mig av. Det handlar mest om att jag blir trött på mig själv och alla negativa tankar som sagt. Detta eviga ältande som det redan finns många ord om i min blogg.

Men ibland är det svårt att vara helt tyst om det som pågår inom mig. Så jag pyser ut lite, men jag försöker faktiskt hitta de positiva tecknen också. Som att jag nu mår bättre och på något vis är mer “grundad” i mig själv eller hur jag ska uttrycka det, vilket jag kan tacka den antidepressiva medicinen för. Fast korttidsminnet kan ibland spela mig ett spratt och sen denna trötthet som jag inte upplevt tidigare.

Mitt motionerade består av promenader de dagar då jag orkar. Oftast på förmiddagen. Tyvärr har jag tappat kontrollen på mitt ätande och ibland känns det som ren och skär tröst. Klarar inte av att stå emot helt enkelt och en insikt är att den dagen jag mår bättre är det bara att börja om med vikten och försöken att få bort de extrakilon som jag nu lagt på mig. Just nu orkar jag inte hålla emot på samma sätt som tidigare och då går jag direkt upp i vikt. Det är precis som om jag alltid måste ha någonting självdestruktivt aktivt inom mig.

1 februari 2017 Amaryllis

Letar ändå positiva saker nu när jag orkar lite mer och mår bättre. Både inom och utanför mig.

En rolig sak är den fina amaryllis som jag fick av Anna och Tofflan när jag fyllde år i november. Från början såg den inte mycket ut för världen. Det tog tid innan första omgången av blommor kom, men tillslut blommade amaryllisen.

Jag klippte ner den och vattnade lite. Då sköt den fart igen och nu ser ni på bilden hur fin den blivit och denna omgång är bra mycket tjusigare än den första! Just nu är det fyra klockor som kommit fram. Det är roligt att den blommar igen och det häftiga är att det är en tredje knopp på gång. Har aldrig varit med om en sådan amaryllis som blommar i februari.

Idag kommer Clabbe och hälsar på. Han ska hjälpa mig att storhandla och sen ska vi käka lunch ihop som jag ska försöka fixa till. Häromdagen var jag till Anna och nu kommer Claes. Försöker vända isoleringen och bli lite mer social, först med “säkra kort” men redan nästa vecka måste jag ner till stan, åtminstone vid ett tillfälle. För jag kan inte skjuta upp 3-månaderskollen av mina ögon en gång till.

Positivt är också att melodifestivalen drar igång på lördag. Känner inte samma engagemang som tidigare, men det brukar komma så fort det kör igång…

Stark dröm ger tankar

Inte sover jag något längre på helgen inte. Vaknar vid 05.20 och kan inte somna om. Katterna är ju också inställda på att få käk tidigt och Maja traskar fram och tillbaka i sängen. Hon är ju så mysig att gosa med en stund.

I natt hade jag två märkliga drömmar. Den ena handlade om en vän och mående och den andra handlade om mig själv. Den var lite creepy faktiskt. Satt framför mig själv runt ett bord och satt och tittade på mig själv! Väldigt klara konturer och väldigt trovärdigt var det. Vad vill jag säga med detta då?

Jo, jag såg på mig själv med positiva tankar! Starka färger och klart “budskap” eller hur jag ska uttrycka det… Det har aldrig hänt tidigare och inte på det sättet. Klara, rena konturer och med en slags kärlek såg och kände jag gentemot mig själv. Jag satt och diskuterade med någon och jag tittade alltså på mig själv med de godaste avsikterna.

Självdestruktiviteten och hatet mot min person fanns inte där. Många gånger, trots att jag säger och försöker göra sken av annat, så har jag fortfarande haft väldigt svårt för mig själv och den jag är,  och att ta mig själv på allvar eller hur jag ska förklara det är väldigt svårt vissa dagar. Visst, jag försöker med att lägga ut selfies och skriva drapor om ditten och datten för att tro att jag vet mer än någon annan. Ni ser, jag lägger alltid in en negativ brasklapp i vad jag än gör när det handlar om mig själv. Så har det varit ofta i mitt liv.

Nä, jag bara skojade var ett uttryck jag använde mycket när jag var yngre. Som om jag var tvungen att ha utväg i det jag tyckte. I fall någon skulle ta illa upp, nä jag bara skojade. Numera så använder jag mig inte så ofta av det uttrycket. Det måste ju ses som ett steg i rätt rikning.

Man kan ju lätt bli uppfattad som svår och arrogant om man inte reagerar positivt eller direkt ger respons till andra människor. Att avvakta och känna in får många att tro att man är märkvärdig helt enkelt. Tror mig att jag kan uppfattas på det sättet, åtminstone i de perioder då jag är lite låg, men ingenting kunde vara mer fel. Det är ett sätt att inte visa sig och ta plats och att liksom skydda sig själv. För mig betyder det inget annat.

En seger för mig var ju de två dagarna då jag visade upp mig inför andra människor och pratade med dem. Visst, jag hade glasbubblan på under de jobbiga stunderna, men jag gjorde det i alla fall. Ibland så vågade jag lyfta på glasbubblan.. totalt otänkbart för några år sedan. Flydde inte som tidigare…

Det var jävligt skönt faktiskt att få den här drömmen om mig själv i det läge jag är idag. Kanske kan den ge mig mod att vara än mer klar i budskapen och tro på det som kommer till mig? Att också ta mig själv mer på allvar och inte vara rädd med utvägar i fall någon inte tycker om mig. Alla kan inte tycka om mig, så är det ju bara.

Sen att jag sitter och skriver dessa rader i ottan en lördagsmorgon, det kan man ju tolka som man vill. Jag försöker se det positivt att gubben har mycket energi och inte behöver så mycket sömn numera. Ska också vara snäll emot mig och ta mig ut och springa en timme så fort det ljusnat! Det är att vara snäll emot mig idag och inte att låta latmasken eller de negativa handlingarna vinna. Då hade jag gått och lagt mig igen och när det var som värst tagit ett glas vin till nyhetsmorgon och sen tramsat runt i social media med ord som jag sen ångrade. Det trodde jag var att vara snäll emot mig själv?! Tala om märklig självbild… längtan efter helgen och den där dunken med vin… så pass illa var det en period. Alkoholen var liksom svaren på allt, när det var precis tvärtom! Alkoholen förljög tillvaron för mig, glasade in de äkta känslorna och fick mig bara att må dåligt och få ångest över allt i livet.

Gud ske lov så är den tiden förbi! Då trodde jag att det var mitt sätt att slappna av och vara snäll emot mig själv. Att komma bort lite och slippa verkligheten. Tala om att vara ur kurs och göra sig själv illa! Långt inne så kände jag dock att detta var inte jag, inte mitt liv och min tacksamhet för vändningen är oändlig! Att löpträna, det är att vara snäll emot herr Olsson och hans kropp, sanna mina ord! Mitt största problem är idag att jag överkonsumerar nötter… ….så att det har hänt saker med gubben i positiv inriktning, det måste jag också få in i mitt eget system på allvar. Kanske var drömmen i natt ett steg i den riktningen?

Vill önska alla mina läsare en fin lördag! Det ska jag ha tillsammans med min syster.

I ett papphuvud

Ibland känner jag mig verkligen som en paria inför mina egna barn. De skriker och gapar på mig, säkert med all rätta. Jag vill så väl och lägger mig i lite för mycket emellanåt. De två äldsta är ju 18 resp. 20 år gamla. Men det är svårt att inte lägga sig i. Har liksom svårt att bara dra mig undan och låta dem komma till mig om det är något. Jag vill ju liksom att de ska ha det bra när de är hos sin pappa.

Fast det blir ofta kontraproduktivt eftersom de då tycker att jag tjatar och att jag lägger mig i för mycket. Med äldsta tjejen kan det ibland bli riktigt tjafsigt eftersom vi ibland inte drar jämnt om de mest grundläggande saker och hon tycker att jag lägger mig i sådant som jag inte har ett dugg med att göra. På ett plan så förstår jag ju, men det är så svårt att liksom inte fråga och vara nyfiken.

Lillgrabben har också alltmer visat en sida av integritet. Vill ofta vara för sig själv och mina försök till gemensamma aktiviteter nobbas allt oftare. Jag måste försöka coola ner och låta dem vara, men det är svårt också eftersom vi ses under begränsad tid och sedan får man inte se dem på många dagar. Inget bra för en sådan som mig egentligen. Men måste ju acceptera även det. Allt ska fanimej accepteras numera.

Hela jävla livet handlar ju om acceptans. Det om något kan trötta ut mig. Jag hittar inte mig själv i jakten på mina egna förväntningar som på ett plan är ingenting och på ett annat att passa in och vara omtyckt. Får inte ihop detta, vilket gör mig självdestruktiv på fler än ett sätt. Kanske är det också ett av svaren på varför jag vandrar ensam utan någon vuxen i min närhet. Jag märker hur jag snurrar in mig i mina egna resonemang så att jag knappt själv begriper vad jag menar och vad jag själv anser om varat just nu. Kommer jag dithän så skiter jag i allt och isolerar mig.

Jorden snurrar inte runt mig och den insikten tar tid att ta in. När jag väl gör det så reagerar jag precis tvärtom, allt eller inget. Kanske är det därför som jag blir så jobbig när barnen är hos mig. Jag vill så väl och så blir det liksom bara för mycket av allting. Jag vill FÖR väl och FÖR mycket. Men de vill ju fortfarande komma hit och kanske är detta det bästa svaret jag kan få.