Etikettarkiv: självbiografi

Minnen av Lill-Babs

Det är lite svårt att ta in att Lill-Babs är död. Hon har liksom alltid funnits där och det kändes alltid som hon var mitt i livet på något sätt. Trots att hon var 80 år känns det alldeles för tidigt.

Lill-Babs död 180403

Barbro Svensson 9 mars 1938 – 3 april 2018

Barbro Svensson föddes den 9 mars 1938 och avled 3 april 2018 efter en kort tids kamp mot cancer. För mig är hon den ultimata ambassadören för Sverige. Man tar ofta till överord när människor dör, men med Lill-Babs tycker jag verkligen att hon var omfamnande, positiv och alltid så relevant hela tiden. Hon var liksom en stor del av många människors uppväxt och hann med hela 65 år som artist.

Mina egna minnen av Lill-Babs är några stycken. Förknippar henne med folkparker, Järvsö, Hälsingland och stort hjärta. Hon var så inkluderande och ville alla väl.

När jag var på sommarhem i Söderfors åkte vi den 25 augusti 1975 och tittade på hennes ”Lill-Babs Show” på ett ställe som hette Gammelgården. Efter konserten satt hon själv och delade ut idolkort och jag lyckades få ett som jag sparat:

Lill-Babs 1975

Idolkort från 1975.

Man ser knappt vad det står på kortet, men betänk att det är nästan 43 år sedan. Det går dock att se om man anstränger sig att det står ”Kramar Lill-Babs”.

I december 1983 såg jag henne tillsammans med jobbet på Flustret i Uppsala. Så varm och inbjudande under hela föreställningen:

Lill-Babs på Flustret i Uppsala 1983

Lill-Babs uppträdde på Flustret, Uppsala i december 1983.

Lill-Babs biografi 1996

1996 kom självbiografin ”Lill-Babs Hon är jag”.

Hennes självbiografi från 1996 ”Lill-Babs Hon är jag” köpte jag 1 augusti 2001. Kan inte låta bli att delge er hur hon avslutade boken:

”Kommer jag vid 80 års ålder stapplande på Skansen i kortkort med högklackade skor oh liten handväska och hatt och ska upp på scenen och sjunga med Lasse Berghagen, lås in mig! Frakta mig till ett ålderdomshem och låt mig jamma där, tillsammans med andra gamlingar till artister och musikanter, men lås in mig!”

Inte blev Lill-Babs gammal vid 80 år! Hon var aktiv nästan in i det sista och stapplade inte alls. Det är ungefär så jag känner när jag nu tänker på Lill-Babs, hon blev aldrig gammal utan hon kändes fräsch hela tiden på något vis.

Två tidiga ”filmisar” från 50-talet:

Lill-Babs filmis 01

Lill-Babs filmis 02

Quincy Jones säger följande om sin mångåriga vän:

Den 18 december 2017 gjorde Nyhetsmorgon på TV4 en av de sista stora intervjuerna med henne och med då var också dottern Monica:

Hon gjorde stora avtryck hos många själar under åren. Den saken är helt klar och det kommer att bli väldigt tomt utan henne i offentligheten. Uttrycket ”du fattas oss” stämmer verkligen när jag tänker på henne.

Vila i frid, Barbro ”Lill-Babs” Svensson!

Annonser

Kärleken till livet

bok fredriksson 2015Marie Fredrikssons självbiografi “Kärleken till livet” som hon skrivit med hjälp av Helena von Zweigberk är en väldigt rak och ärlig bok.

Här berättar hon som det var, både i barndomen och med hjärntumören som så när tog hennes liv.

När jag berättar om min barndom i boken, gör jag det med viss tvekan. Det är inte skammen jag är rädd för när jag berättar helt ärligt om hur det var i vår familj. Den har jag befriat mig ifrån. Fattigdom, alkoholism, varför ska man skämmas för att man varit med om det?

Jag vill däremot inte att allt ska låta som elände. Vi barn klarade oss bra, för att vi kunde skratta och sjunga och spela och för att vi hade varandra.

Att hon var så illa däran som att hon idag inte kan läsa en bok eller tidning, inte klarar av undertexterna på en film och inte kan sköta en dator, det visste jag inte. Hennes comeback på scenen och livet i stort blir än mer mäktigt och fantastisk, i skenet av de djupa avtryck som sjukdomen satt i hennes vardag.

Vilken resa hon har och är på i detta livet, Marie Fredriksson! Det tar andan ur mig att läsa om alla svängningar, från renaste lyckan till det mörkaste av mörka. Tala om att prövats av alla de känslor som finns åt alla håll genom åren. Det är bara en stark själ som klarar av detta.

Problem med ena foten (som kom 9 år efter sjukdomen!), ett ben som blivit allt svagare, knappt seende på ena ögat och även problem med att skriva. Går det för fort så blir det fel och oläsligt. Marie Fredriksson har verkligen fått kämpa med allt för att komma tillbaka. Idag har hon problem med balansen och rädslan för att foten ska bli sämre finns hela tiden hos henne.

Jag är en kaxig och sprallig människa som är instängd i en skadad kropp. Det är så oerhört frustrerande.

Jag blir ödmjuk inför livet och känner stor respekt för henne efter att ha läst den här boken.

En del kapitel berör mer än andra. Som när hon berättar om sommaren 2003 då sjukdomen gjorde att ingen kände igen henne längre:

Plötsligt så blev det tyst. Färre och färre ringde. Jag kände mig så ohyggligt ensam. Det var så tyst omkring mig. Från att ha varit i händelsernas centrum hamnade jag nu långt ut i periferin. Många vänner försvann under sjuktiden.

Vi människor är märkligt funtade. Rädda för det annorlunda och det vi inte kan greppa. Många går undan och tror verkligen att det är bäst så. Märkligt som sagt. Som om det svåra och smärtsamma ska smitta av sig.

Om Per Gessle har Marie bara fina saker att säga:

Jag kan nog inte säga vad det betyder för mig att Per alltid har trott på mig. Att han är positiv och peppande. Han kan få mig på gott humör, och då blir man stark automatiskt.

Jag är verkligen mycket imponerad av Per Gessle. Hur han håller igång, skriver låt på låt, tror på Roxette, tror på att gå vidare. Han gör bara bättre och bättre låtar. Tack vare att han är så stark har vi kommit tillbaka.

Maries make och stora stöd Micke Bolyos beskriver väldigt naket hur livet är för dem idag:

Varje dag försöker jag förlika mig med vårt öde, men det är svårt. Livet är inte som matematik där plus och minus tar ut varandra. Glädjeämnena neutraliserar inte sorgerna utan de lever bredvid varandra.

Det är rutiner som hjälpt och hjälper honom att orka. Vardagslivet med barnen är en tröst när allt annat under åren varit rädsla och kaos. Känner så igen det han berättar i boken om hur jag själv kommit vidare när det gjort ont i själen.

Att leva i nuet är också en strategi som fungerat. Deras relation är remarkabel på många sätt och vis och i boken berättas det om deras fantastiska kärlekshistoria och hur sedan livet för dem båda sedan ändrades drastiskt. Det berör djupt att läsa om deras kamp tillsammans. Hjärta, smärta, svärta och allt däremellan.

Vill avsluta med en liknelse som kom till mig när jag läste boken. I ett kapitel så berättar Marie om att hon älskar blommor. Där berättar hon bland annat om den gigantiska häggen som de hade i sin trädgård.

Ett år så blev den sjuk och tappade alla sina blad och blomklasar. Den var så nära att dö, men sen helt plötsligt en vår så väcktes häggen till liv igen! Den återvände och var återigen till glädje för många. Precis som med Marie Fredriksson! Liknelsen är klockren!

För hon är idag en inspirationskälla och glädje för så många människor därute! Den här boken visar att det går att komma tillbaka, det går att lysa igen och att det aldrig är kört! Visst, det är väldigt tufft ibland, men det går att hitta ljusglimtarna i livet trots svårigheter och hinder.

Fragment av lycka hoppar också upp som diamanter i gruset.

Keith & jag (2010)

Keith & jag (2010)

Det första jag vill säga om boken Keith & jag är att den är väldigt bra skriven. Det är mycket väl balanserad mellan fakta och mer känslomässiga berättelser. Sen också detta att växla två livshistorier i varje kapitel är ett ovanligt lyckat koncept.

Keith Cederholm blir ju rikskänd sommaren 1984 när Jan Guillou genom sitt TV-program lyckas få till en resning för det uppmärksammade mordbranden som han blivit dömd för. Cederholm frias helt, men tyvärr så är han märkt för all framtid trots frikännandet bland många människor och livet far illa fram med honom. Den 28 augusti 2010 så dör Cederholm efter många års kamp mot cancer vilket då gör den här bokens framtid oviss eftersom Ingrid Carlqvist nu står ensam med allt material.

Carlqvist jobbar själv med boken och resultatet blir väldigt bra tycker jag och kapitlen om hennes eget liv fängslar mig väldigt mycket. Hon berättar om sitt liv på ett mycket öppet och generöst sätt. Om sin längtan efter barn, om sin brors tragiska död och om hennes kamp för oskyldigt dömda och sin relation till sin mor och far.

När hon berättar om sin mor och hur hon blir sjukare och sjukare i sin demens så blir det känslosamt. Hon hamnar tillslut på ett vårdhem och när Ingrid och en vän tömmer sin mors lägenhet och hittar dikter som hon skrivit då går inte tårarna att stoppa. Dikten hon skrivit till sin älskade dotter finns med i boken:

Låt mig få älska
Jag vill känna värme
Den värme som bör finnas mellan
oss människor.
Värme som likt solen tinar upp själen
Och kan få mig att lysa och le.
Så hel är min kärlek till Dig min älskade dotter
att jag inget högre önskar än att alltid vara
förenad med Dig i livets alla skeden.
Ingen kan som Du få mig att leva upp och åter
hoppas på att glädjen och skrattet skall
befria mig från det håglösa.

Så otroligt fin kärleksförklaring. När hon ytterligare några år måste flytta återigen så kryper orden och ledsenheten långt in i mig också som läsare:

Dagen när mamma ska flytta är fasansfull. Hon ser helt skräckslagen ut när de sätter henne i en rullstol och lyfter upp henne i en färdtjänstbuss. Jag kramar mamma och hoppas att hon förstår något av allt det positiva jag säger om Lussebäcksgården.

När vi kommer fram har hon kissat på sig där hon suttit ensam och ledsen i bussen. Jag vill slå någon, jag vill ha någon att skylla allt detta smärtsamma på, jag vill skydda min mamma från fler hemska upplevelser, men det enda jag kan göra är att gråta.

Några veckor senare så går hon över till “Andra sidan” med Ingrids ord:

Mamma, du får gå. Tomas väntar på dig…

Jag sitter med tårarna när jag skriver detta för att jag blir så berörd. Fantastiska ord!

Detta är en väldigt bra bok om två människoöden som gick åt helt olika håll och ytterligare en styrka med boken är att den inte bara ser allt i svart eller vitt utan beskriver verkligheten såsom den är. Rekommenderas!

Mer om boken:

Länkar i samma ämne
Ingrid Carlqvist – Kanonrecension i Sydsvenskan!
Ann-Mari’s blog – Keith och Jag av Ingrid Carlqvist, bokrecension
Pelle Billing – Keith & jag
Ramona Fransson – “Keith & jag” en berättelse om brott och straff…

Läs även andra bloggares åsikter om Ingrid Carlqvist, självbiografi, memoarer, journalist, Keith Cederholm, bokrecension, rättsröta, utanförskap, Jan Guillou, Keith & jag, intressant?

“En kvinna med det håret kan väl aldrig tas på allvar” (2010)

elisabethoglund_sjalvbiografi

En självbiografi av journalisten och konstnären Elisabet Höglund med namnet “En kvinna med det håret kan väl aldrig tas på allvar” gav mig många tankar. Att duga, att alltid framstå korrekt och att bära huvudet högt. Det är både positivt och negativt tycker jag. För det känns som om hon aldrig får vila ifrån sig själv och de krav hon ställer på sig själv. Samtidigt så har hon en härlig integritet och en moraliskt kompass som få orkar leva upp till.

En uppväxt med obefintlig fysisk kontakt och en mor som inte tycker om en sätter givetvis spår. Att ständigt känna skuld, dåligt samvete och ha otillräcklighetskänslor mot en mor som dessutom säger att det var en olyckshändelse att man föddes, det skapar inga bra förutsättningar.

Fadern söp och vetskapen om vad som komma skall när han kom hem efter en blöt kväll skapar mångårig otrygghet som hos en del aldrig går att reparera.

Höglunds berättelse om sin barndom är rak och utan krusiduller. Sen måste jag erkänna att jag tappar lite intresse när hon berättar om sin cykelkarriär i detaljer och vissa av de reportage hon var ute på. Fast det svänger ånyo lite senare i boken när hon i passionerade ord berättar om sin tid på Västgöta-Demokraten där hon stannade i sju år:

Under mina nattpass fick jag nästan en orgasmliknande upplevelse, när de våta tidningarna sprutade fram ur pressarna för att prydligt lägga sig till rätta i högar på tryckerigolvet. Därefter bands de ihop i olika stora paket, kastades in i bilar och transporterades till prenumeranterna. Denna mäktiga känsla kunde vi uppleva natt efter natt.

Då är man hängiven sitt jobb…

Hon berättar också om den dåliga stämningen på Aktuellt när hon jobbade där i mitten på 80-talet. 1987 så sökte hon sig till Rapport och hon uttrycker det som så att det var som att gå från helvetet till paradiset:

På Rapport så kände jag mig välkommen och uppskattad. Kollegor och chefer hade stora förväntningar på mig. Alla var snälla vänliga och trevliga.

Att arbeta på Rapport var som att känna sig hemma. På Aktuellt hade jag känt mig som en främling, trots att jag hade blivit värvad dit. På Rapport trivdes jag från första dagen…

Hon har också retat gallfebern på många makthavare genom åren för att hon inte väjer för någonting och frågan är inte om Stig Malms agerande tar priset. I början på 90-talet så avslöjade Höglund de olagliga skatteaffärer som Stig Malm sysslade med. Detta glömde aldrig Malm, för åtta år senare, i mars 2001, så stötte de ihop efter en TV-inspelning och då agerande den gamla fackföreningsledaren på ett märkligt sätt. Höglund hälsade på honom men Malms ögon svartnade och han skrek åt henne:

Dig skulle jag vilja strypa! Du har förstört mitt liv genom din förföljelse av mig! Du har inte bara skadat mig utan i ännu högre grad min mor, som har tvingats leva med allt ditt elaka förtal.

Han fortsatte att skälla och gapa på Höglund och många runtomkring undrade vad som pågick och tillslut så ilsknade även Höglund till:

Stig Malm, jag har inte förföljt eller trakasserat dig mera än vad jag har gjort med någon annan. Jag har bedrivit en sedvanlig granskning av dig som makthavare precis på samma sätt som jag har granskat andra makthavare.

Givetvis så blev det löpsedel av detta "”Rapports Elisabet Höglund: Stig Malm ville strypa mig”

Hon berättar om kollegor på både Rapport och Aktuellt. Hon återkommer flera gånger till Eva Hamilton (idag chef på SVT) och påtalar hur lätt hon har haft det för att nå den position hon har idag. Manegen har varit krattad för henne och tyvärr tycker jag en uns av bitterhet slår igenom i Höglunds ord om detta:

Man måste kunna spela spelet också. Det kunde Eva, men det kunde inte jag.

Ibland uppfattar jag henne som sagt var som lättkränkt och väldigt rädd för kritik, även om jag kan förstå det mesta. Det hon har med sig från barndomen slår givetvis igenom, medvetet eller omedvetet i vuxen ålder. Boken tar också upp hennes upplevelser av Lets Dance samt rabaldret kring hennes medverkan i Förkväll. Hon berättar också om på det märkliga sätt som hon träffade sin livs kärlek.

Hon berättar också öppet om sina ätstörningar och sina självmordsplaner. Fast det som berör mig allra mest i boken är när hon berättar om sin dödsångest. I de orden har vi många beröringspunkter och här väjer hon inte för det jobbiga en millimeter. Starkt skrivet! Sammantaget är det en bra bok. Hon blandar friskt även om hon fokuserar allra mest på karriären.

Länkar i samma ämne 
Cinnamon – “En kvinna med det håret kan väl aldrig tas på allvar”
Second Opinion – Elisabet Höglund: Tar man för sig i media så får man tillbaka det

Läs även andra bloggares åsikter om Elisabet Höglund, självbiografi, memoarer, journalist, Lets Dance, bokrecension, Förkväll, Stig Malm, Eva Hamilton, "En kvinna med det håret kan väl aldrig tas på allvar", intressant?