You are currently browsing the tag archive for the ‘självbilden’ tag.

19 maj 2017 Självbilden

Oerhört snabbt tecknat. Knappt utan att tänka ett dugg. Självbilden.

Har alltid haft problem med min egen självbild. Som vanligt tror jag det bottnar i hur jag blev bemött som barn. Tryggheten och orden jag fick till mig under de åren.

Många tycker jag tragglar och borde släppa sargen nu. Kom in i nuet och strunta att se tillbaka. För din egen skull!

Till dem kan jag bara säga att JAG FÖRSÖKER och har så gjort med olika metoder länge nu. Svälja, ignorera och motsatsen prata, skriva och vädra men lik förbannat återkommer vissa saker till mig.

En del annat flyter då samtidigt upp och ibland känns det som om det är som att skala en lök detta. Det är nya lager som vill fram! Varför tror ni att jag har denna blogg?

I perioder under min skoltid kallades jag för badbollen för att några i klassen tyckte att jag hade för stort huvud. Det kan man skratta åt idag, men vad det satte sig i mig! Vad jag avskydde det öknamnet! Sen när jag hade ett stort födelsemärke på hakan (som togs bort när jag var 15 år, tack Sven!) som ett snille i klassen kallade för pyshålet i badbollen. Man tror kanske inte att sådana ord fastnar, de må vara oskyldigt och så, men hos mig fastnade detta.

Bögjävel, överkänslig, fjant och till och med psykopat är också ord som fastnat hos mig. Pappa hånade under perioder och då främst när han var berusad. Jag var ju inte den som var ihop med tjejer utan för mig var de kompisar. Det fick jag nog höra att det var bögigt och inte alls någonting att förvänta sig av en pojke. Om man nu då inte var bög…

Det fastnar. Så till den milda grad att det psykiska var helt övertygad om att huvudet växte. Endast en datortomografi kunde övertyga om motsatsen och då brast det för att inte kunna “skylla på” detta mer. Alltid en katastrof för att ens överleva. Sjukligt och paradoxalt, men så var det.

Mycket av den negativa känslan kring orden sitter kvar, även om åren gör att det bleknar och tunnas ut. Men nog finns synen på mig själv kvar och hur människor såg på mig. Hur jag trodde att de såg på mig.

Det är nog främst pappas ord som varit svårast att “komma förbi” eftersom jag själv under åren och då speciellt tidigt trott att det varit på det viset. Fel att känna som jag gjorde. Att som 6-åring bli helt osynliggjord med bara negativa ord och i princip ett samstämmigt kvitto från båda mina föräldrar över hur fel det var. Det fastnar och formade min självbild under många år.

Har skämts och gjort allt för att inte känna vissa känslor. Tillintetgjort mig så till den milda grad att jag tappat bort mig helt över vem jag egentligen är. En stark bild som funnits där i alla år är bilden jag har inom mig där jag som pojke står rak i ryggen som en liten tennsoldat i en trappuppgång som vi bodde i. Folk slår mig och jag gungar fram och tillbaka, men jag står kvar. Minns inte ens tårar utan bara en stenhård mur inom mig. Ingen jävel ska få komma nära och ingen jävel ska få veta någonting! Det är en bild som förföljt mig under åren.

Pojken som står där stenhård och inte låter sig beröras av någon. På sista tiden har jag blivit väldigt känslosam när jag ser pojkar i den åldern och det hänt dem någonting hemskt. Påminner de dessutom om hur jag såg ut…

Såg en film där en pojke farit illa och då bara flödade mina tårar. Tyckte så synd om honom och ville bara skydda. Såg en grabb på bussen häromdagen som påminde om den självbild jag har. Tankarna for i mig och jag kände sympati för honom samtidigt som jag ville honom väl. Log för mig själv. Så någonting har hänt med självbilden. Kanske var det mig själv jag såg och ville väl?

Men det har tagit många år och fortfarande gör jag mig själv illa. Det är som om jag alltid måste ha någonting att “skylla på” eller hur jag ska förklara det. Att må bra till 100%, det går ju inte för sig, eller?

Mitt intag av onyttigheter är just nu och idag ett kvitto på att min självbild fortfarande inte är helt positiv. En del av smärtan som finns kvar sitter i varje sked glass jag trycker i mig. För mig står min tjockhet för det jag inte kan prata om. Svagheten jag inte har kontroll över. Döljer smärtan i det tjocka. Istället för att släppa ut allt. Det sitter hårt åt och det finns fortfarande saker som är väldigt svåra att dela med andra. Vissa saker (som en del anser djupa och att jag är väldigt öppen med) har jag inte haft problem med.

Som sagt, varför tror ni jag bloggar?

Självbilden gjuts fast hårt till stora delar under uppväxten och är väldigt svår att ändra. Det tar tid och ibland stora delar av ett liv! Men det går att få en positivare bild av sig själv. För mig har det dock suttit väldigt hårt åt och jag är fortfarande kritisk till mig själv och fortfarande destruktiv även om de allra värsta metoderna numera inte används såsom alkohol och droger. Överkonsumtion och missbruk av sådant har i alla fall hos mig berott på att jag på något undermedveten plan velat göra mig själv illa.

Balansen har helt saknats under många år och det enda jag kunde göra var att sluta helt. Beroendet och vetskapen hur illa det gjorde mig och andra har äntligen fastnat i mig. Men det tog tid och satt hårt åt. Att lura sig själv och tro att det beror på andra saker och inte var alkoholen som var problemet, det tog många år för mig att begripa. Det var ju en tröst! Dessa vägar är stängda även om jag inte till 100% vågar säga aldrig mer. Men det ska väldigt mycket till om jag ska gå tillbaka och förstöra mig själv mer med dessa gifter.

Självbilden. Innan jag började skriva detta var det helt andra ord jag ville förmedla, men när jag väl började skriva blev det något helt annat. Ibland känns det som om jag inte är riktigt medveten om vad jag skriver, även om stolparna finns där. Det liksom bara kommer.

18 maj 2017 Gömda påskliljor

Igår när jag var ute och gick en sväng såg jag dessa påskliljor gömda i buskaget. För mig blev det så symboliskt gällande mitt eget liv just nu.

Kom fram, visa dig! Vad kan hända? Vad är det värsta som kan hända?

Det är fantastiskt hur symboliskt vissa saker kan bli. Dessa påskliljor är vackra och varför ska de gömma sig? Nu säger jag inte att vackert är någonting som är en framträdande egenskap hos mig… (;-) Ni ser… självbilden. Den där komplicerade självbilden.

Är det sårbarhet att vilja dela med sig av alla sina sidor? Av någon anledning så har jag tvekat och backat över att fortsätta som jag gjort på min blogg, att beskriva ALLA delar av mitt liv. Visst, jag är väl människa och vill ibland inte skriva om det svartaste och det som gör mest ont. Men jag har inte tvekat att dra upp även de sidor som inte varit så fördelaktiga för mig genom åren.

Sårig och bar genom min blogg och orden? Att alltid mötas av orden “det är bra” och blicken sänkt när man frågar människor över måendet, det blir i alla för mig i längden ointressant. Kanske är det detta som gör att jag faktiskt vill berätta, mer än om katter och Madonna…  trots allt…

För några år sedan så var jag inte ens medveten om vissa saker som rör min person och som idag gör att det inte känns bra att bara fokusera på mig, mig och åter mig. Det finns ingen logik eller medvetet tänkande kring detta, utan det är bara en negativ känsla som senaste tiden huserar inom mig.

2015-09-26 Maja

Majas intåg i familjen har varit positiv. Hon tillför så mycket glädje och när tröttheten och uppgivenheten slår sina klor i mig, så finns hon där hela tiden när de andra katterna är ute. Katterna är en stor del av mitt liv och de bästa vännerna.

2015-09

Detta med hur jag ser på mig själv och vem jag är försöker jag att ändra på. Just detta genom att ta tag i saker och ting och leva ett positivt liv istället för tvärtom. Min träning, kosthållningen och nykterheten är väldigt viktiga för mig när ensamheten gör sig påmind. Jag fungerar så (och det vet jag idag) att jag behöver någonting att hålla mig i, någonting att hänga upp mitt liv på när jag är ensam utan barnen omkring mig. För annars så skrumpnar jag ihop och dör, sakta men säkert i min soffa hemma.

Detta med ensamheten, det är det allra jobbigaste för mig idag… där jag inte lyckats alls att komma vidare och då håller jag mig stenhårt i motionen, kosten och det sunda liv som jag lever idag än mer.

Det blir lätt patetiskt och självömkande när jag skriver om den ofrivilliga ensamheten jag lever i sedan flera år tillbaka. Halva mitt liv så lever jag numera ensam. Visst, jag har som sagt mina älskade katter och det är jag väldigt tacksam över, men någon annan människa att krama om och hålla nära, det klarar jag inte av att träffa, även om jag ibland fäller en tår över min längtan. Detta är lite jobbigt att vara ärlig kring här på bloggen.

Det mest tragiska i det hela, det är att jag kommer fortsätta att vara ensam tills jag tar mitt sista andetag. Varför, kanske någon undrar? Jag har aldrig tagit första steget i någon relation och kommer aldrig att göra det.

För det är så att jag klarar inte av att ta första steget. Vågar inte flörta eller titta för länge i någons ögon. Det går bara inte. Ta initiativ och kallprata för att få kontakt på mer än ett vänskapligt plan klarar jag inte av. Många gånger vill jag och tankarna far och flyger, men jag kan fanimej inte ta risken att bli avvisad.

Avvisad och bortkastad, det är det som jag är allra räddast för i livet. Då låter jag hellre bli så att inte risken finns och varför jag fungerar så, det har jag försökt att få svar på i stora delar av mitt liv. Jag flyr istället och springer min väg.

Spärrarna är uppe och när jag dessutom längtar efter en man, då blir liksom urvalet mindre och rädslan för att flörta med fel person, det gör mig än mer innesluten och ja ensam. Har inga snälla tankar om mig själv om varför det blivit på det här sättet.

Skit samma förresten, ibland är det bara skönt att skriva av sig skiten.

Ont i vänster ben gör att denna ensamhetsångest dessa dagar bara kommer ut i långa promenader. Löpningen gick som förväntat även om jag tyckte att jag tagit det lugnt i flera månader. Piskrappen viner och självföraktet fylls på igen.

Nu har jag dock skaffat riktiga skor och när värken försvinner så ska jag göra ett nytt försök. Det är liksom det jag har när inte barnen är i närheten. Det handlar om överlevnad och det finns inga val för mig. Äta sunt, motionera och minska i vikt.

Åtta år har nu gått sedan jag skilde mig. Åtta år utan tillstymmelse till seriösa relationer på kärleksfronten. Rädslan att dö ensam förlamar. Men jag ser inget annat scenario idag. Hur fan kan det ha blivit så galet, detta med en sådan oförmåga att närma sig andra människor?!

Barnen finns alltid där. Det vet jag. Men den ensamhet jag pratar om är en annan. En kärleksrelation med en annan medmänniska som jag vågar att älska i djupet. Sårbar eller inte? Sårig och bar.

Arkiv

Kategorier

Senaste bilder

Uppe på balkongen våning 5! Vädret!! #stiftetshus Solen är med denna fredag. Lugnt och fint på Kungsgatan och vid resecentrum denna tidiga morgon. #uppsala Idag fick jag en affisch med @marilynmonroe som jag trånat efter. Inte nog med det så fick jag ytterligare en som också den är cool. Så glad och tacksam för den snälla Anders som gav dem till mig. Tack! #marilynmonroe Fabian vad gott det var med RIKTIGT morgonkaffe när jag kom till jobbet. Ordningen återställd med @biggan59 i huset! 👍☕️ Vandraren kom hem efter 2 dygn! Vete fåglarna vart han tar vägen? Dubbla boenden? #katt #catlover Satt i knä en liten stund och gosade. Morris levererar. #katt #catlover

Twitter

Tweets jag gillar