Etikettarkiv: sifferbyte

Åldrande & bättre på jobbet

Trädet Resecentrum

Vid Resecentrum står detta stora träd just nu naket och bara väntar på värmen. Bilden togs igår när jag satt i solen och väntade på bussen. Innan hade jag varit på lunch med goda vännen Clabbe.

Det blev en kort arbetsdag eftersom jag före lunchen träffade C för andra gången. Hon är bra och jag har förtroende för henne när vi kryssar mellan mina delpersonligheter enligt psykosyntesens idealmodeller.

180411_02

Det är inte ofta jag fångar alla tre katterna på samma kort. Här sover de ganska nära varandra i soffan.

Tyvärr börjar Maxi visa oroande tendenser som indikerar på att han inte mår riktigt bra. Jag ska avvakta lite till innan jag tar honom till veterinären, men det skrämmer mig väldigt mycket eftersom jag då inte riktigt vet vad som kommer att hända med honom. Så länge han äter, kurrar och inte dra sig undan avvaktar jag, men han har smalnat av en del och så för jag för mig att han dricker mer vatten än vanligt. Tycker också att han är sävligare och mer trött än tidigare. Allt går liksom lite sakta, men jag ser inte att det är fel på balansen eller att han verkar konstig. Är lite orolig för att det är saker som det inte går att göra så mycket åt. Han fyller 14 år den 15 augusti.

Förmiddagsfika ute 12 aptil 2018

Vi har haft några riktigt fina dagar nu. För andra dagen i rad blev det utefika både vid förmiddagsfikat och lunchen. I solen värmde det på riktigt fint. Vi var inte så många som vågade ut, men både Eva och Mats gjorde mig sällskap.

12 april 2018 Eva i solen

Hon kommer att bli en av mina närmaste arbetskamrater på den ena halvan av min tjänst. Det handlar om administration och flera olika system som vi ska ta hand om tillsammans. Personalsituationen på jobbet har ändrats under våren och flera problem måste lösas. Måste säga att saker och ting börjar komma ”på plats” på ett riktigt bra sätt och jag trivs bättre än på flera år. Visst kan det vara jobbigt att tänka för mycket på allt som kommer till och att ansvaret ökar, men samtidigt jobbar vi så bra tillsammans i den administrativa gruppen där chefen varit så stöttande, att det också stimulerar mig och gör att jag vill göra det bästa jag kan för att få allt att funka utifrån det jag kan påverka. Får man förtroende, ansvar och pushning från sin chef som jag inte upplevt tidigare, då växer jag. Då vill jag dra mitt strå till stacken helt enkelt så gott jag nu kan.

Mitt medvetande har förändrats och kanske är det inte något som jag ska grubbla över. Att jag åldras samtidigt som jag klarar av att vara i nuet på ett litet annat sätt är nog de största anledningarna. Ibland skrämmer det mig, men lika ofta är det på ett sätt skönt att inte riktigt vara ”med” på samma sätt som förr. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det på något annat sätt och nej, det handlar inte om demens eller att jag börjar bli än mer virrig än vanligt.

Förkyld och snorig har gjort att Elias inte gått i skolan den här veckan. Han är hos sin mamma och vi får se om han orkar ta sig till mig i morgon eller om det blir i helgen. En mamma som ändrade siffror igår och som jag ska fira på söndag. En riktig femetta om du frågar mig! (;-)

Annonser

Vattenpölar, hjärnspöken & sifferbyte

Nu är äntligen snön på väg bort. Stora vattenpölar när det smälter.

Blötan

Det smälter…

Idag var jag på kurs. Det var länge sedan och jag måste säga att innan var jag väldigt ångestriden och nervös. Vet egentligen inte varför, men så var det. Någonting inom mig drar igång och jag vill liksom bara strunta i alltihopa.

Gick emot den känslan även om det var svårt idag. När jag sedan kom till jobbet fick jag stöd av chefen, vilket gjorde att det kändes bättre. Sen är det som vanligt att det var inga problem, allt gick hur bra som helst. Dessa hjärnspöken spelar mig ofta spratt och ändå är jag medveten om dem och vet att det just bara är hjärnspöken. Men ändå kommer de och ändå är jag ibland på vippen att lyssna på dem.

Idag gjorde jag inte det och det känns väldigt bra nu efteråt. Det är som att börja om på ett sätt detta att utmana sig själv och då främst med okända människor. Tyckte att jag var en bra bit på väg, men sen föll jag ner djupast i källaren och nu är det som att börja om igen med dessa utmaningar.

Kursen var ok, men sorlet emellanåt var tröttande. En del av dem som var på kursen kändes som om de var på kurs för att vara sociala med andra än att ägna sig åt det som kursen handlade om. Blev helt slut i huvudet av allt surr och flamsandet.

Har beställt en resa till England och ni kan ju tänka er hur hjärnspökena redan har börjat bearbeta mig. Jag slår ifrån och kommer att åka, men vet att kampen blir både lång och jobbig innan jag sitter där på planet och är på väg.

Idag byter min älskade syster siffror. Pukor och trumpeter för henne!
pexels-photo-450301.jpeg

Grattis på din dag, syster!

Dubbelt grattis!

2016-04-26 Grattis Tofflan!

Idag är det en glädjens dag!

Tofflan byter siffror och är dessutom numera fast anställd! Som hon har kämpat och idag så bar det frukt. Det var härligt att få ta del av detta.

2016-04-26 Blommor från en vän

2016-04-26 En fin dag!

Det värmer att se henne så glad på sin födelsedag. Hon är så värd denna framgång efter åratal av kamp. Det har varit tufft många gånger, men nu är det äntligen ett nytt kapitel som börjar. På hennes födelsedag…

2016-04-26 En fin dag!

2016-04-26

Jag och Elias tog bussen hem till Tofflan och Anna efter avslutad skola och jobb. Där bjöds vi på tårta och en härlig stämning. Vi kom med ett hårt paket som innehöll böcker och sen unnade jag mig en bit av tårtan idag. För det var verkligen läge att fira lite extra en dag som denna.

2016-04-26

Dubbelt grattis Tofflan!

En inbyggd tvivlare

Kjerstin Dellert. Foto: Lars Jacob for CabarEng
Foto: Lars Jacob

Vad tycker du om att fylla 90, Kjerstin Dellert?

– Det är vidrigt!

Dessa ord från intervjun med Dellert inför hennes födelsedag den 4 november har fastnat hos mig.

Det är lite så som jag känner, trots att jag “bara” fyller 50. För att fira egna födelsedagar har aldrig varit bekvämt för mig. Någonsin.

Dels har vi detta med att stå i centrum. Vara den som fokus ligger hos. Ha uppmärksamheten och hålla inför alla. Inte skämmas och göra bort sig. De känslorna ligger djupt och har alltid funnits där.

Dels har vi detta med att för varje sifferbyte, så är jag ett steg närmare döden. Så är det ju och att manifestera detta, det har jag alltid haft svårt för. Har inte begripit varför man firar när man blir äldre. Att fira prestationer och saker man är stolt över, det är någonting helt annat.

När jag nått en mil under en timme eller nått ett mål gällande min vikt, då vill jag fira. Då känner jag att det finns anledning, men bara för att jag blir äldre? Inte min grej…

Blir också irriterad när människor försöker ta ifrån mig det jag faktiskt känner. Inte tar mina känslor på allvar utan bara viftar bort det som om jag koketterar och överdriver. 50 är det nya 30 är ett uttryck jag avskyr. Det är härligt att bli äldre, du blir klokare och mognare och jag vet inte vad jag får höra. Visst, många vill bara väl, men det blir ibland tröttsamt med alla ord som försöker vifta bort förfallet.

När jag tänker lite djupare på döden så får jag så dubbla känslor. Känslan av att faktiskt en dag dö och försvinna från den här kroppen och de relationer jag nu har, det är en skrämmande känsla. Den är outhärdlig att tänka på för länge. Samtidigt så får jag tröst genom att jag VET att mamma finns där och tar emot mig.

Fast ibland är det som om jag inte riktigt litar på mina upplevelser och även det andra sagt till mig, oberoende av varandra. Det är som om det alltid finns en tvivlare inbyggd i mig.

Det kanske är som det ska vara, att tvivla och inte vara säker på någonting egentligen. Ja, ja, nu är det så att det blir nya siffror på lördag. Det är bara att tugga i sig om jag vill vara kvar här på jorden. Alternativet lockar mig inte numera, utan självklart vill jag vara kvar så länge som jag får. Men nog är det vidrigt alltid att passera detta stadie i det här livet.

Så känner jag och det tänker jag inte ljuga om. Sen att det kommer några fina själar på lördag, det uppskattar jag givetvis även om jag försökt hålla ner det hela så gott det går.

Snart ett halvsekel

50 år på G!

Det låg ett brev i postlådan. Jo, ett riktigt brev faktiskt…

Den lokala tidningen vill skriva om mig på min födelsedag. Det brukar vara kutym att fråga alla som fyller ett halvsekel. Tänk, det är gratis också…

Nu är det så med mig att fick jag bestämma så skulle dagen gå obemärkt förbi. Ja, förutom att jag vill ha min familj samlad en stund förstås, men för övrigt så noll och intet. Jag klarar inte av att stå i centrum på det här viset, vilket också gör att jag vänligt men bestämt säger nej till något firande på jobbet.

En del människor är ju funtade på det sättet att de uppskattar både tal och sång och en del till och med njuter av det hela. Att stå i centrum och vara medelpunkten för att man ändrar siffra. För mig har det alltid känts obekvämt och jobbigt. Kanske är det ett skydd som jag lagt mig till med sedan unga år, i fall ingen vill gratulera mig så har jag i alla fall undvikit att bli förödmjukad när ingen kommer… kanske ligger det till på det viset? Jag vet faktiskt inte.

Snart ett halvsekel är ingenting att fira i min värld. Det jag kommer att fira är när jag nått mina mål som jag har. Det rör min träning samt min vikt. Den dagen, då ska jag fira ordentligt. Två gånger till och med. Men det ser jag först komma under 2016, så dit är det ett tag kvar.

Den enda sak som jag faktiskt känner mig förundrad över och som gör mig lite märkvärdig är att jag är kvar på jorden. Det kan jag väl ge den här dagen i november. För det har varit en i många stycken smärtsam vandring, där jag ofta känt mig ensam och mörk i sinnet under långa perioder. Men jag är fortfarande kvar i det här livet och det handlar väl om att någonstans så finns ett driv att överleva och se vad nästa dag innebär, märkligt nog kan man tycka ibland. Förundrad över det faktumet är bara förnamnet.

Min familj har stor del i detta. En mycket stor del. Har suttit ikväll och tittat på gamla bilder och en del av dem får mig att gråta och en massa blandade känslor väller fram. Tacksamhet är den starkaste, men det finns också ledsenhet över att jag inte förmådde mer än jag gjorde. Den sorgen kommer jag alltid att bära med mig, även om de egna piskrappen blir allt mjukare med åren.

Först så var jag helt övertygad om att jag bara skulle bli 19 år gammal. Det var en sanning för mig länge i tonåren och då speciellt efter det att min mamma inte orkade mer när jag var 15 år. Då var det liksom ingenting kvar att leva för. 19-årsdagen kom och jag överlevde.

Att jag skulle träffa någon och dessutom bilda familj, det fanns inte på kartan. Jag som drömde om killar, inte skulle jag få ungar och stadga mig med en kvinna. Men så kom Anna och ingenting blev sig likt…  då var jag 25 år gammal.

2005-11-21
För snart 10 år sedan… redan då satt jag med blomster omkring mig.

Nu har det gått ytterligare 25 år… fatta, det är fanimej helt overkligt när jag tänker på det! Har nog blivit lite, vad ska jag kalla det, lugnare när det gäller åldrandet. Mer acceptans, även om siffran 50 låter förskräcklig i mina öron. Jag ser bara en åldring sittande i soffan med fullt av blomster omkring sig.

Synen på 50-åringar har ju förändrats mycket under de sista decennierna. Helt klart är det ju så och det är ju en liten tröst i alla fall… men inte fan är det roligt inte och jag förstår inte de som mumlar om att de bara är en siffra och hej och hå… så har jag aldrig sett detta med att bli gammal. Inte roligt någonstans.

Visst har jag åldersnoja, men på något sätt så har jag accepterat läget eftersom alternativen vore än värre (;-).  En liten tillställning för familjen vill jag ha, det skulle vara mysigt men sen får det faktiskt vara bra. Att ha hängt med 50 år i denna galna värld, det är ju i sig märkvärdigt. Så får jag se på det. (;-)

Om den lokala tidningen får skriva om mig? I helvete heller…

Medarbetarsamtal som stärkte

2014-11-20 November

Bilden är från idag och klockan är knappt fyra på eftermiddagen. November, november…

Idag hade jag medarbetarsamtal med min chef. Även om jag kände mig ganska trött och kymig i kroppen så var samtalet konstruktivt och jag blev glad över det jag fick höra. Situationen har ju varit lite ansträngd den sista tiden på grund av personalbrist så jag har fått göra sådant som jag egentligen inte har formell utbildning för. Det funkar ändå bra eftersom jag lär mig det jag behöver så att säga, genom att testa mig fram. Chefen tyckte att jag klarade uppgifterna utan någon större anmärkning. Sådant bygger självförtroende.

Fick också ett fint utbildningserbjudande som är under flera tillfällen under året. Jag känner att jag bara inte kan säga nej till denna möjlighet. Ja, det kändes riktigt bra detta och det gäller bara att jorda hela mig med känslan av att jag faktiskt duger och fortfarande är värd att satsas på.

På eftermiddagen blev jag så trött efter att ha webbat så det snurrade i kolan på mig, att jag skippade eftermiddagskaffet och åkte hem. I morgon är det obönhörligen sifferbyte och i postlådan låg ett gammalt hederligt kuvert med en liten slant och väntade på mig. Det var så gulligt gjort av min moster och hon är den jag har i släkten som aldrig glömmer bort min födelsedag. Måste slå henne en signal och tacka.

Känner att jag har svårt att slappna av, varva ner och liksom bara vara still. Det är inget bra tecken, men att jag är medveten om det är ju i alla fall positivt, för då kan jag försöka att ändra på mitt beteende. Det blir liksom som så att jag skjuter upp saker som jag ska göra för min egen skull, som jag vet med intellektet är bra för mig. Sen rullar det liksom bara på. Alltid står någonting på hemma och låter och jag fastnar i meningslösheter. Det är aldrig helt tyst och jag liksom undviker att bara vara med mig själv i tystnad eller åtminstone ett försök till någon form av meditation.

Det verkar dessutom som om bowlingkloten kommer att rulla frisk även i afton…