You are currently browsing the tag archive for the ‘samtal’ tag.

Först trodde jag att skriken tillhörde en av mina galna drömmar. Det tog en stund innan jag kopplade att det var kattbråk på baksidan.

20 april 2017 Kattfight

Rusar upp och ser Felix och en annan stor katt stå och skrika åt varandra. De måste också ha slagits en del eftersom det låg stora vita tussar från inkräktarkatten på tomten som jag upptäckte efteråt.

Eftersom jag vet att Felix inte backar och tidigare blivit skadad av fighter såg jag inget annat råd än att försöka avbryta det hela. Men det räckte inte att bara öppna altandörren och schasa lite, de fortsatte fighten trots mina försök.

Rusade in och hittade en filt som jag gjorde utfall med och då drog katten som bråkade med Felix. Då såg jag också att Maxi satt under utebordet och tryckte. Nu vet jag att katter inte fungerar som vi människor gör men tanken slog mig först att varför hjälper inte Maxi bror sin i fighten mot denna stora lurviga jättekatt? Katten var något större än Felix, men av spåren att döma tror jag Felix vägrade backa och inte ville ge upp sitt revir för denna katt.

20 april 2017 Felix

Här sitter Felix och ser ut som vanligt efter fighten. Att filma eller fota dramat var aldrig aktuellt. Tänkte inte ens i de banorna utan jag ville bara få ett slut på skrikandet och fighten. Felix är ingen ungdom längre och man vet aldrig hur det hade kunnat sluta.

20 april 2017 Maxi

Maxi kollar efteråt oroligt ut genom fönstret och vill inte gå ut något mer.

20 april 2017 Maja

Maja var alldeles förskräckt där hon satt i dörren. Efter en stund kom Felix in och det första Maja gjorde var att lukta ordentligt på honom och se han luktade tillbaka. Det visar ju att de “hör ihop” numera och är fredliga emot varandra. Det om inte annat, var gott att se i all detta kattdrama så tidigt på morgonkvisten.

Idag skulle jag inte jobba men nog fick detta drama mig piggelin som aldrig förr, så nu sitter jag här med kaffekoppen i högsta hugg.

Hur det går att jobba?
Om jag säger som så här att jag är oerhört frustrerad över att saker och ting går så långsamt med mig. Det är verkligen en fight för livet för mig detta och ibland upplever jag bara surrealism och en hopplöshet som skrämmer mig. Men alternativet är fortfarande och kommer alltid att vara värre. Fina samtal under gårdagen fick mig att styra upp på vägen igen. Att kunna erkänna inför andra att jag är rädd, ja livrädd för framtiden, bara det gör att det känns bättre…

I detta är mina katter oerhört viktiga eftersom de håller mig kvar på jorden med tanke på flera aspekter.

20 april 2017 Felix sover

Ni ser, nu är Felix trött och sover. Ser ut som en ostboll och jag är glad att allt återgått till det vanliga efter gryningens äventyr.

Bita ihop men för den skull inte bygga murar. Andas, ta sig själv på allvar och inte vara så jävla “duktig” jämnt. Att känna är inte en svaghet.

Vad är det värsta som kan hända? Att blott sig är fruktansvärt obehagligt. Men det kan också vara den enda vägen framåt. Bygga murar isolerar.

Fan att känna hela tiden. Måste våga ta hjälp. Det är inte en katastrof.

Har kämpat så de sista dagarna för att inte tappa det helt. Försökt och vågat släppa fram lite. Jag är ju inte ensam. Hela helgen har varit en kamp att bara klara av det basala. I måndags mådde jag så dåligt att jag tvingades gå hem mitt på dagen från jobbet. Kanske berodde det på att jag tidigare under dagen i samtal med fina själar vågade blotta mig lite. Fick världens ångest efter speciellt ett samtal. Tar in allt, kan inte sortera och känner så mycket känslor överallt.

Igår kväll fick jag en text där vissa ord verkligen gav mig stöd av en själ som betyder väldigt mycket för mig. Dels detta med att månen sista dagarna stått så nära jorden och att det kan påverka människor på olika sätt (vilket jag inte alls tänkt på) men också ord som jag direkt kände att det är just detta jag är i just nu:

Möt tystnaden och stilla dig.
Vad är din grund, dina referenser, dina värderingar?
Lever du ditt liv såsom du önskar innerligt?
Fundera på vem bor inom dig och är det en del av dig idag?
Vad vill du släppa och vad vill du ta till dig?

Vår omgivning speglar vårt inre så det vi möter i vårt liv som känns som hinder rädslor är en spegel av vårt inre, våga glänta på dörren.
Din inre källa kommer att visa dig att du innehar valen, nycklar inom dig som du trodde inte kanske fanns. Att just du bär på en inre skatt till ditt liv.

Våga utmana dina relationer, du kanske blir förvånad?
Ställ dig frågor såsom:
Vad vill du ha i ditt liv?
Vad ger dig energi?
Vilka vill du ha i ditt liv?
Vad ger dig glädje?

Allt är av en mening, se det som ett pussel livet är ett ständigt lärande.

Släpp taget, klipp banden, rensa i röran, frigör dig från det som håller fast dig.
”Den som letar på utsidan drömmer, den som letar på insidan, vaknar”

Dessa ord är väldigt relevanta för mig just nu. Först stilla mig, våga gå inåt och lyssna. Det är där jag fastnat sista åren. Klarar inte av att gå inåt och stanna kvar tillräckligt länge. Blir rädd för det som kommer. Sen agera och ta de där stegen som hela mitt inre skriker om. Våga gå vidare.

Tänk, orden kom precis när jag behövde dem.

Idag fortsatte det med en lunch med Clabbe. Det är så fint att ha den kontakten och med honom är jag mig själv med mina fördelar men också med mina brister. Vi hjälper varandra på olika plan helt klart. Det har lättat något idag. Något lättare i sinnet.

Ni finns ju där, ni som bryr er om mig. Det har de sista dagarna visat. Fina medmänniskor.

2016-06-21 Utslagen pion i trädgården

Mental träning. Stanna kvar i den här “världen” med total avstängdhet gentemot “allt annat” under en tid. Stor påverkan efter år av murar ger resultatet av tidstapp och minnesförluster. Känslor utöver det vanliga som ruckar på balansen.

Samtalet idag var en tankeöppnare. Det är så lätt att “snöa in” i sig själv med tankar som liksom inte leder någonstans, mer än neråt. Mina egna tankar måste ibland spädas ut med andras. Mixas och skakas! Blir så mycket vettigare då. Lyssna mer än prata. Ta in och röra om.

2016-06-21

Att ta in allt utan sortering skapar tillslut kaos. När sorteringen inte hinns med så måste allt bara slås av och då blir det minnestapp. Det är nog någonting som är bra i längden även om det är obehagligt när det sker och man är mitt i det. Det är för att skydda och bromsa upp allt kaoset med tankar som far och flyger utan tidsramar.

Det är märkligt men också jobbigt med livet att jag ibland inte ser detta med mitt mående. Jag måste ta hjälp och stöd utifrån och få sortering på tankarna. Men som så ofta tror jag att jag grejar det mesta själv. Vill liksom inte göra mig sårbar hos andra genom att vara liten och visa mina svagheter. Som ibland inte ens är svagheter, men jag ser dem så… ja, jag lär mig liksom aldrig att ta stöd av andra.

Det behöver inte vara mycket som behövs egentligen, utan det handlar mer om mitt förhållningssätt. Ibland så tvingas jag att släppa på tankarna för att jag bara måste… gör jag inte det så blir jag destruktiv… Att då prata med en person som ser på varat och livet som jag underlättar enormt. Då behöver jag inte ha några skygglappar alls och kan släppa ut allt det jobbiga direkt. Idag kunde jag göra det och nu efteråt känns det som om jag har pyst ut en del skit som hade fastnat.

Usch vad jag maler på… vi tar lite Majsan istället:

2016-06-20

Majsan ute på vift. Men hon drog iväg lite för långt. Kolla in filmen!

Jobbar halva dagar, tar en lur oftast när jag kommer hem och ändå är jag trött. Får väl skylla på ovanstående resonemang som jag försökt förklara för er. Något annat kan det ju inte bero på, eller?

Livet är gott just nu. Sitter själv  i vardagsrummet med en kopp kaffe och ser en lekfull Maja som mår hur bra som helst. Hon behöver ingen tratt och såret och stygnen ser helfina ut.

Har delar av familjen hos mig. Frida med sitt T är här och i eftermiddag kommer Anna och Elias på grillning. Livet är gott.

Gillar att ha familjen omkring mig. Trots att jag ska bjuda på mat och ordna saker och ting så känns det bara bra. En förändring hos mig. Efter all mat och umgänge så går vi ner till kasen och tittar.

Ska ta mig ut och lufsa sen. Springa alltså, men jag tar det lugnt och försöker inte att tänka tid. Det har bara blivit en gång i veckan nu, men det gör ingenting. Bättre det än ingenting alls. Förr då hade jag tappat sugen totalt men nu försöker jag vara snäll mot mig själv.

Livet är nu. Inte i morgon eller sen. Och just nu är det gott. Tänker inte på de lite halvtunga orosmomenten just nu. Inte något längre i alla fall. Det ordnar sig. Det är överkomligt och känslan av att ha Frida hemma gör mig på så bra humör. Känner hur jag har saknat henne och de samtal vi brukar ha. Det gäller att leva i det nu för tiden går så fort.

Träning i att se saker och ting positivt gör att livet också kan kännas bra i perioder. Ingen eufori eller lyckokänslor, utan ok. Det är en skillnad för mig mot tidigare. Det riktigt svarta kommer inte lika ofta nu och när det väl kommer så stannar det inte länge hos mig.

Livet är gott.

Den här veckan har varit intensiv ur ett jobbhänseende. Faktiskt mest roligt och stimulerande. Tänker på om det är “bubblan” som räddat mig eller om jag faktiskt blivit mer “öppen” till sinnet? Jag vill ju tro på det senare…

Saker som ett litet enminutssnack, en handskakning eller en positiv blick betyder kanske inte mycket för andra vana minglare, men för mig är det stora segrar att bli sedd och att jag liksom själv kan ta emot det utan att titta ner i backen och verka sur och grinig.

Grubblar och funderar på varför jag alltid fungerat på det sättet, att jag liksom satt upp en mur som uppfattas som arrogant och avståndstagande?

Men som sagt, lite framåt har jag nog gått och det handlar mer om att jag är tryggare i mig själv i agerande och tron på mig själv. Vill tro att jag vågar öppna upp mer för samtal och sådant. Det sociala spelet fascinerar mig utifrån många olika utgångspunkter. Att vara en del i det har alltid varit svårt för mig, men kanske är det så att jag har blivit modigare med åren?

Tror faktiskt också att det är en av få saker som är positivt med att åldras. Att markörerna för att duga, visa upp hur “bra” man är och sådant, det klingar av och folk får ta en för den man är. Inre föreställningar och tankar om hur andra ser på en minskar också och faktiskt vågar jag tro på att en del accepterar mig för den jag är. Det finns liksom ingenting att försvara ju äldre man blir och jag ser sådant som positivt. Revirpinkandet minskar.

Tyvärr så har både kost och motion de sista två veckorna inte fungerat på ett bra sätt (eller på det sätt som JAG vill att det alltid ska fungera (;-)), men där försöker jag inte att döma mig själv. Det är inte så att jag har spårat ut totalt, men jag känner mig inte nöjd med mig själv helt enkelt. Det är också en bra träning för mig att inte vara stenhård mot mig själv, utan acceptera att det ibland inte fungerar att träna 3 gånger i veckan och springa en mil eller att vara hård och bara äta mat utan kolhydrater. Det kan faktiskt vara ok med en gång i veckan och att det slinker ner lite för många chokladöverdragna nötter i påsen då och då…

Ibland är det svårt att vara den människa som jag vill vara. Och det är bra eftersom livet handlar om acceptans och att man inte är perfekt. Det är främst inför mig själv jag tänker så, men jag vet också att jag speglar mig i andra för att kunna reta upp mig och tycka att va fan sysslar den där personen med, när det egentligen är mig själv som jag är arg på.

Men det händer saker inom mig, det känner jag. Både i det jordiska men främst i mitt medvetande och hur jag ser på varat. Det är nästan lite övermäktigt vissa dagar, men jag försöker vara cool och bara fokusera på det jordiska då när jag är på väg att tappa fotfästet.

Jobb med nya webben 160422

Samarbetet med C på jobbet är väldigt bra. Vi förstår varandra på ett sätt, utan att behöva säga det. Det flyter på och vi ger varandra utrymme att tycka saker och ting, utan att döma varandra. Nyanserna och blicken kan ibland räcka för att en stämning ska förändras, men det upplever jag inte negativt med C när vi nu suttit intensivt i två dagar med den nya webben.

Viss irritation blir det ibland när man ska enas, men det har vi liksom kryssat förbi utan att vi fastnat och sen kör vi vidare. Det har känts lika bra efteråt tycker jag. Vi förstår varandra utan att behöva säga det och den känslan är fin och det är inte med många jag känner så faktiskt.

Hon har min respekt. När man ger mig utrymme utan baktankar och sen är rak och ärlig emot mig, då blir jag likadan. Visst, jag försöker alltid att möta människor på samma sätt även om jag inte direkt känner ett förtroende, men om det finns dolda agendor så känner jag det ganska tidigt i en relation och då backar jag direkt. Tyvärr så har jag många gånger svårt att “spela spelet” och det tror jag en del märker på mig. Men är man sig själv gentemot mig, då blir jag faktiskt likadan tillbaka.

Det går att reparera relationer bara man är raka emot varandra. Jag har inga baktankar medvetet gentemot människor för att genera eller göra dem illa. Det jobbar jag stenhårt med inom mig att komma bort ifrån. Vad vinner jag på att ha det? Vad vinner jag på att utgå från det negativa och inte se det positiva?

Jag har lärt mig så pass mycket av livet idag att jag nu börjat att upptäcka de som är negativa och som jag tidigare inte ens tänkte om i de banorna. Det är utveckling anser jag att kunna se det positiva FÖRE det negativa. Försöka utgå från det positiva FÖRST innan man blir negativ. Om man nu ens måste bli det? Det handlar inte om att gömma undan de som är jobbigt och gör ont. För mig handlar det om att försöka vända något negativt till positivt. Ibland så går det inte, men man måste åtminstone försöka först.

Jag vet hur jag har varit och jag vet hur jag vill bli.

Ensamheten

Viktiga ord i förmiddags. Pest eller kolera, men det måste sägas. Ensamheten tar lätt kommandot inom mig och då speciellt vid sådana här situationer som blivit resultatet av det sagda. En runda till… nya försök att öppna upp… …eller stängs dörren för gott nu?

Det blir lätt att jag tycker synd om mig själv. Känner mig så jävla utsatt och sårbar och vem vill utsätta sig för sådant frivilligt? Det är en dubbelhet i detta som gör mig så frustrerad för jag vet att det går över, samtidigt så är den enda vägen att våga visa vad man känner och stå för det, även om det i det korta perspektivet gör en illa. Detta är för mig en viktig lärdom och jag måste kunna ta detta utan att göra mig själv illa.

Det blir aldrig bra för mig. Så känns det. Åren går och jag siktar alltid fel verkar det som. Hur många gånger orkar man med sådant? Det är ju den direkta och primitiva tanken jag får. Det går över och jag kommer att kunna se mer moget på det jag går igenom. Vissa upplevelser måste jag igenom, hur smärtsamma de än är för mig.

Jag är inte ensam. Fast ibland så väljer jag att dra mig undan. Det kämpar jag emot och försöker undvika. Då är det fint att prata med en syster som lyssnar och finns där. Mitt i vårt samtal så kommer ett annat. Man kan bara skratta åt eländet. Vad gör man med någon som är bortom all kontroll och lever i en fantasivärld som ingen annan uppfattar? Som fortfarande tror sig vara relevant och viktig. Det är enormt tragiskt egentligen, men ingen förmår längre att se det så. För det finns ingen bot och bättring i det här livet.

Lyssnar på Madonna om natten när det bara inte går att sova. Fina underbara Madonna. Hennes musik räddar mig återigen. Tröstar och finns alltid där. Hon är min ängel.

Arkiv

Kategorier

Senaste bilder

Sövd? No no no... utdragning på hederligt vis den 11/7...vojne vojne Majas morgonpose. #katt #catlover Fika och samtal med terapeut @monalagvik En av de sju dödssynderna.... Dricker mitt morgonkaffe i den finaste muggen. 🇬🇧 🙏= @krumelutten och @tofflisen Ny fin bryggare på jobbet. Bryggs från hela bönor. Starkt och gott...

Twitter

Tweets jag gillar