Etikettarkiv: saknaden

Ingenting för andra, allt för mig

All snö är på väg att försvinna. Det smälter bort i en rasande fart nu när det är plusgrader. Mycket vatten blir det. Frågar du mig så känns det bara skönt, jag gillar inte snö och vinter. Hade jag ekonomi hade jag haft ett litet hus i Spanien under vintertid och varit där så mycket jag bara hade kunnat.

Jo då, jag tittar på Melodifestivalen och jag röstar via appen, men mer är det inte. Engagemanget är långt från tidigare år och när dessutom helt andra låtar än jag gillar går till final, sjunker intresset än mer. Tycker det är så likriktat och tråkigt och de som har riktiga melodier, de har inte en chans att ta sig vidare. Nej, antingen börjar jag bli gammal eller så är konceptet alltmer ungdomsinriktat med bidrag som bara de yngre faller för.

Jag gillar Jan Malmsjö och ”Leva livet”:

Livet går och dagarna försvinner. Saknaden efter någon att krama om finns alltjämt även om jag gör allt för att döva den känslan. Jag klarar inte av att söka någon. Då får jag vara ensam och jag vet att det är på detta viset, men det känns ändå en saknad. Vetskapen om att det är ju detta som är livet, dagarna som går känns tufft ibland. Jag blir ju inte yngre… ingenting för andra, allt för mig.

Försöker vara tacksam istället. Se varje dag som en seger. Även om jag inget gör och bara sitter. Bättre på jobbet än på många år, mina fina katter som alltid är redo för ett gos samt barnen. Barnen som finns där om jag vill prata med dem, men jag vill inte tynga dem med det jag skriver här. Men den vetskapen försvinner lätt när timmarna går och tankarna inte vill släppa. De som kommer inifrån och som äntligen ser sin chans att få komma ut. Efter alla dessa år. Mummel och dravel i parti och minut. Jaget i mig måste vara monumentalt.

Ingenting för andra, allt för mig.

Dessa fantastiska katter

Hur beskriver man någonting som inte låter sig beskrivas? En process som pågår och där ord bara blir konstiga och rör till det hela. Fasansfulla drömmar, en oro utan dess like och bildspel som inte kan begripas mer än att det nog är bra det som sker.

Felix och Maxi 28 oktober 2004.

Maxi har nu varit ifrån mig i 9 månader. Idag skapade jag en fotobok med bilder från hans liv. Den är nu beställd. Hittade då en film som jag spelade in dagen innan han dog. Vetskapen fanns där redan och vi gosade. Jag gick helt sönder när jag såg filmen. Grät som ett litet barn. Min älskade Maxi. Då förstod jag nog inte, trots att orden sades. Det gick liksom inte in.

Felix kom direkt. Han låg och sov i fåtöljen och fattade direkt. Vilken hjälte han är alltså. Kom och tröstade mig och vi gosade en lång stund. Han är så fin i sitt sätt att trösta mig. Så glad att jag har honom. Dessa fantastiska katter. Vad vore mitt liv utan dem?

Det dubbla i mig

181027 första snön

Första snön kom den 27 oktober.

Så var vi där igen. Första snön och temperaturer nedåt nollan. Ingenting att ens bli upprörd över eftersom det inte går att förhindra. Vore jag rik hade några månader i södra Spanien nu varit att föredra, men det är en dröm och kommer så att förbli.

1504 felix maxi

Felix och Maxi en dag i april 2015.

Den här bilden krossar mitt hjärta. Felix och Maxi, tre år innan Maxi dog. Tiden går så fort och det är väldigt svårt att fortfarande begripa att Maxi inte finns med mig längre. Hans bortgång har tagit hårt. Pratar med honom mycket och inbillar mig att han är hos mig. Ett par gånger har jag fysiskt fått känslan, men jag vet inte. Kanske är det så att jag vill så mycket att jag känner någonting som bara finns i min fantasi.

Han är så saknad.

Det finns en sådan dubbelhet i mig. Den blir tydligare när jag är på väg mot någonting nytt. Å ena sidan å andra sidan, hela tiden och ibland in i minsta detalj så det nästan blir löjligt.

Känner å ena sidan en mera grundlighet och trygghet inom mig inför allt som kommer, å andra sidan en sådan trötthet över att ens försöka. Drömmer om själen som fick mig i sådan gungning var och varannan natt. Förstår inte vad det ska vara bra för eftersom jag bara blir ledsen när jag vaknar.

En del av mig vill berätta och prata. Inspirera i bästa fall och vara så rak och ärlig som det bara går, en annan vill strunta i allt och stänga ner. Det har blivit så tydliga tankar kring detta, som om något mellanläge inte finns. Antingen eller. Ibland känner jag för att försöka ett tag till och förbättra de bitar där jag sitter fast. För det gör jag eftersom mitt missbruksbeteende fortfarande styr mig till stor del. Ibland är tröttheten total och jag får känslan av att det är kört, oavsett vad jag gör. Det gör ju inte mitt ätande bättre så att säga.

Hur kommer jag in på banan igen där jag var sommaren 2014? Två år var visserligen missbruket att motionera, men hellre det än mat. Före 2014 var det alkoholen som ”tröstade” mig, men den vägen är för alltid stängd. Det törs jag säga idag. Vet i hela mitt väsen att passerar jag den gränsen igen och ens dricker en öl, då är det kört för mig. Då kommer jag aldrig att kunna komma tillbaka igen.

Fastnar i sorg och omöjlig längtan. Något som aldrig blev. En ledsenhet som förlamar mig. Ensamhet i tankarna och när någon försöker prata med mig blir jag tyst och säger ok eller att jag inte vill prata om det. För att inte belasta och verka ömklig och patetisk. Ja, det är så jag ser på mig själv om jag blir ”svag” igen och pratar om det som jag idag istället äter mig till ett bedrägligt lugn som aldrig får nog. Drar mig undan för att undvika risken att blotta det som gör ont.

Det dubbla regerar i många. Det vet jag. Det bedrar och gör illa. Det skvallrar om att inte ta sig själv på allvar. Det är rädsla att inte duga till. Det är att göra mig liten och rädd. För ibland känner jag motsatsen på ett sätt som ger mig hopp idag. Det dubbla är starkare än tidigare, helt klart.

Att stå för den jag är fullt ut är ett livsprojekt. Den dagen jag inte behöver äta eller använda mig av ”missbruk” i någon form kanske jag dör av förvåning? Kanske är det därför jag helt enkelt inte vågar att må bättre? För att jag är rädd att det då är slut och att jag då måste gå vidare till nya utmaningar.

Jag vet att jag är oförbätterlig i vissas ögon, att jag ältar år ut och år in. Men kanske är det min enda chans att överleva? Att få göra det här på min blogg? I de små penseldragen ser man tillslut förändringarna, även om det kan uppfattas som så otroligt träligt för vissa att läsa samma saker (i olika formuleringar) år ut och år in. Men jag kan inget bättre, så är det… och ändå tar det negativa så mycket hårdare än det positiva. Är det 9 positiva och 1 negativ kan ni ju tänka er vart mina tankar fastnar. Det är också en träning i att hitta proportionerna i detta.

Ena stunden tillförsikt och kraft, andra stunden ångest och olust inför framtiden.

Regnbågsflaggan påminner

180922 Rainbowflag

Ord som sagt så många gånger förr. Dravel och ömklighet, men jag tar mig rätten att uttrycka dem. Jag är inte ensam i detta och kanske kan mina ord visa att man inte är ensam. 

Vaknar av att min regnbågsflagga har flyttat på sig. Ligger och stirrar på den en lång stund och fylls återigen av längtan. Regnbågsflaggan påminner mig om att jag har vaknat upp ensam länge nu. Frustration och en känsla av att det är mitt öde. För att lära mig att älska mig själv, så ska jag inte få ta stöd av någon i en relation på något plan. Det är min känsla jag har.

Jag vet att känslan förstärker min situation och tänker jag för mycket på den väg jag TROR mig tvingas gå, är risken stor att det blir så. Men jag tror inte på det tänket. Jag tror på att vi har stolpar vi måste följa i ett liv. Stolpar, känslor att gå igenom eller upplevelser vi måste passera för att växa som människor. För att sen se nästa stolpe och uppleva nästa utmaning.

Stolparna kan vi aldrig ändra på. De finns där oavsett vad vi gör. Men man kan göra vägen kortare och undvika genvägar som kanske försvårar vandringen. För mig är det svårt att acceptera ensamheten på det sätt som det är idag. Den upplevelsen under så många år är tuff att gå igenom.

Orden att jag får skylla mig själv och att det är jag som kan förändra detta har jag hört, både inom mig själv men även från andra. Till viss del håller jag med, men inom mig vet jag att ensamheten är mitt kall för att förstå ett och annat. Det går att ömka, tycka synd om och tjata om detta, men det enda som är avsikten är att acceptera och leva i detta. Att göra det bästa av situationen och hitta det bästa i det som är. Inte tänka så mycket på det som inte finns där, utan ta fram det bästa av det som är. Acceptans är nyckeln.

Åren går och jag har inte haft någon längre kärleksrelation sedan jag skilde mig. Det är inte ett frivilligt val, utan det beror på att jag inte förmår att söka aktivt. Det finns inte där och jag klarar inte av stora sociala utmaningar. Då blir man själv och jag är medveten om det. Men för det tillåter jag mig att längta och tänka på en man och att ha någon att älska. Ensamheten är inte ett val, utan det är för mig en utmaning och klarar jag av att acceptera situationen, först då kommer någonting att förändras. Kanske inte på det sätt som jag vill, utan på det sätt som gör att jag närmar mig den stolpen som innehar orden ”ensamhet”, ”relation” och även ”längtan efter en man”.

Bullshit enligt vissa, en realitet enligt mig.

I morse när jag vaknade och såg att min älskade regnbågsflagga hade flyttat på sig påmindes jag om längtan och att livet är förunderligt. Om saknaden, men också meningen med att ännu en morgon vakna upp ensam.

Mammas födelsedag

Mamma 1949
Mamma 1949.

Den 23 oktober 1947 föddes Ann-Britt Margareta Pettersson. Hon var nummer två i en syskonskara på tre tjejer.

1949_01 Mamma

Hennes mamma hette Britta och hennes pappa Isidor. De två bilderna är från 1949 då mamma är 2 år.

1950-tal Mamma

På 50-talet byggde Isidor sitt eget hus som fick adressen Tegelgatan 61 i Uppsala och flyttade dit med sin familj. Anteckningarna är från den enda fotobok jag har från min mamma. 80% av alla bilder är borta, men några finns kvar och de är några av dessa som finns i detta inlägg.

1962_Mamma

1962 konfirmerades min mamma, då 15 år gammal. 1965 träffade mamma min pappa. Hon var då 18 år gammal. Jag föddes i november. Mammas första barn.

Idag skulle hon ha fyllt 69 år om hon hade valt livet före döden. Mamma levde alltså mellan åren 1947-1981 där hon under sista året bara var med till den 3 januari.

Vissa händelser är som fastgjutna i mig. Synen på mammas val förändras genom åren, så är det, men saknaden är lika stark som den alltid har varit. Känner mest en ledsamhet över att jag aldrig fick lära känna henne ordentligt i det här livet.

När hon dog mindes jag hennes skratt ett tag efter, men tillslut så försvann även det. En sorg att tappa detta. Skrattet tröstade. Nu är det som det är och jag minns henne som livgivare. Det är vackert så efter allt som hände henne i det här livet. Det var en plågsam resa för henne de sista åren.

Det är som ett annat liv, en annan värld de åren jag fick med mamma. När jag dessutom i hela livet har haft en frånvarande pappa som valde flaskan före sina barn, har det varit lite krokigt här och där under åren.

Terapin kring detta är slut och över. Nu är jag här 2016 och tänker bara minnas min mamma på ett sätt som gör mig gott.


Mamma 1967

Mamma är med och ser allt detta. Det vet jag. Ett par gånger har hon också visat sig efter sin död. Det räcker för mig att förstå att vi kommer att träffas igen. Vissa dagar vill jag inget annat. Få lägga mig i hennes knä och gråta ut. Det är inget att hymla om, så är det.

Idag skulle min mamma fyllt 69 år. Tänker på hur jag skulle agerat om hon hade varit i livet. Går inte att låta bli en dag som denna. Tror inte ens att jag skulle vara där jag är nu om hon hade valt att fortsätta. Spekulationer, jag vet men det är min känsla.

När jag själv nu blir äldre är saknaden på ett annat sätt än tidigare. Hålet eller vad jag ska kalla det för blir tydligare på ett annat sätt. Saknaden kommer aldrig att försvinna oavsett vad de så kallade experterna säger. Det är ett hål som aldrig kommer att läka helt. Plåstret är borttaget, men märket kommer alltid att finnas där. Men som sagt, terapin kring detta är över och förbi.

Några utdrag om mamma från min så kallade Livsbok vill jag ändå bjuda på:

Mamma var mer självständig, argsint och skulle ha sin vilja igenom. Hon fick tidigt glasögon för att hon skelade. Hon kastade dem i backen ofta och det gick sönder då och då.

På ett annat ställe skriver jag:

En sak vet jag och hade jag inte fått den kärlek som min mor gav mig de första åren, då hade jag inte skrivit dessa rader idag.

Men jag har sörjt henne genom alla år. Hon har liksom alltid fattats mig. Tyvärr så var det så, att min sorg i början alltid kom när jag var berusad. Jag släppte aldrig ut någonting nykter. Så var det under lång tid.

Grattis älskade mamma!

Fy fan vad jag saknar dig! Snart ses vi igen! Hoppas din mamma och pappa sjunger för dig idag och att syster Berit är med dig denna dag, den 23 oktober 2016. Ett ljus ska brinna för dig hela dagen och Elvis ska spelas! (;-)

Allt är inte som det ser ut att vara

2016-06-12

Tiderna förändras. Grunden i det man sökte finns dock alltid kvar. Saknad över det som aldrig blev. År läggs till det ofullständiga.

2016-06-12

En längtan över att bara vara. Inte känna allt, utan instinktivt veta vad ens mål är. Den fria viljan är en förbannelse när den innefattar mod. Visa sig, uttrycka sig och stå kvar oavsett konsekvenserna.

2016-06-12

Förutsätta, kontrollera och vara före tar sådan kraft. I det hjälper inga intellektuella diplom och ord om att praktiskt “släppa taget”.

2016-06-12

Orden spelar ingen roll när inte det andra är med i det som skrivs. Floskler och lögner både för sig själv och andra. Meningen och dess totala ointresse oavsett.

2016-06-12

Att inte se det uppenbara. Inte kunna se. Viljan finns där.

2016-06-12

Det finns där. Men ibland ser man det inte för allt som är i vägen. Det tar all fokus och tillslut orkar man inte. Hela bilden blir suddig.

Bilderna förutom de två sista är från min lilla plätt. De två sista döljer någonting som inte ville visa sig. Men det finns där. Kanske som livet sig självt? Allt är inte som det ser ut att vara alla gånger.