Etikettarkiv: saknaden

Det dubbla i mig

181027 första snön

Första snön kom den 27 oktober.

Så var vi där igen. Första snön och temperaturer nedåt nollan. Ingenting att ens bli upprörd över eftersom det inte går att förhindra. Vore jag rik hade några månader i södra Spanien nu varit att föredra, men det är en dröm och kommer så att förbli.

1504 felix maxi

Felix och Maxi en dag i april 2015.

Den här bilden krossar mitt hjärta. Felix och Maxi, tre år innan Maxi dog. Tiden går så fort och det är väldigt svårt att fortfarande begripa att Maxi inte finns med mig längre. Hans bortgång har tagit hårt. Pratar med honom mycket och inbillar mig att han är hos mig. Ett par gånger har jag fysiskt fått känslan, men jag vet inte. Kanske är det så att jag vill så mycket att jag känner någonting som bara finns i min fantasi.

Han är så saknad.

Det finns en sådan dubbelhet i mig. Den blir tydligare när jag är på väg mot någonting nytt. Å ena sidan å andra sidan, hela tiden och ibland in i minsta detalj så det nästan blir löjligt.

Känner å ena sidan en mera grundlighet och trygghet inom mig inför allt som kommer, å andra sidan en sådan trötthet över att ens försöka. Drömmer om själen som fick mig i sådan gungning var och varannan natt. Förstår inte vad det ska vara bra för eftersom jag bara blir ledsen när jag vaknar.

En del av mig vill berätta och prata. Inspirera i bästa fall och vara så rak och ärlig som det bara går, en annan vill strunta i allt och stänga ner. Det har blivit så tydliga tankar kring detta, som om något mellanläge inte finns. Antingen eller. Ibland känner jag för att försöka ett tag till och förbättra de bitar där jag sitter fast. För det gör jag eftersom mitt missbruksbeteende fortfarande styr mig till stor del. Ibland är tröttheten total och jag får känslan av att det är kört, oavsett vad jag gör. Det gör ju inte mitt ätande bättre så att säga.

Hur kommer jag in på banan igen där jag var sommaren 2014? Två år var visserligen missbruket att motionera, men hellre det än mat. Före 2014 var det alkoholen som ”tröstade” mig, men den vägen är för alltid stängd. Det törs jag säga idag. Vet i hela mitt väsen att passerar jag den gränsen igen och ens dricker en öl, då är det kört för mig. Då kommer jag aldrig att kunna komma tillbaka igen.

Fastnar i sorg och omöjlig längtan. Något som aldrig blev. En ledsenhet som förlamar mig. Ensamhet i tankarna och när någon försöker prata med mig blir jag tyst och säger ok eller att jag inte vill prata om det. För att inte belasta och verka ömklig och patetisk. Ja, det är så jag ser på mig själv om jag blir ”svag” igen och pratar om det som jag idag istället äter mig till ett bedrägligt lugn som aldrig får nog. Drar mig undan för att undvika risken att blotta det som gör ont.

Det dubbla regerar i många. Det vet jag. Det bedrar och gör illa. Det skvallrar om att inte ta sig själv på allvar. Det är rädsla att inte duga till. Det är att göra mig liten och rädd. För ibland känner jag motsatsen på ett sätt som ger mig hopp idag. Det dubbla är starkare än tidigare, helt klart.

Att stå för den jag är fullt ut är ett livsprojekt. Den dagen jag inte behöver äta eller använda mig av ”missbruk” i någon form kanske jag dör av förvåning? Kanske är det därför jag helt enkelt inte vågar att må bättre? För att jag är rädd att det då är slut och att jag då måste gå vidare till nya utmaningar.

Jag vet att jag är oförbätterlig i vissas ögon, att jag ältar år ut och år in. Men kanske är det min enda chans att överleva? Att få göra det här på min blogg? I de små penseldragen ser man tillslut förändringarna, även om det kan uppfattas som så otroligt träligt för vissa att läsa samma saker (i olika formuleringar) år ut och år in. Men jag kan inget bättre, så är det… och ändå tar det negativa så mycket hårdare än det positiva. Är det 9 positiva och 1 negativ kan ni ju tänka er vart mina tankar fastnar. Det är också en träning i att hitta proportionerna i detta.

Ena stunden tillförsikt och kraft, andra stunden ångest och olust inför framtiden.

Annonser

Regnbågsflaggan påminner

180922 Rainbowflag

Ord som sagt så många gånger förr. Dravel och ömklighet, men jag tar mig rätten att uttrycka dem. Jag är inte ensam i detta och kanske kan mina ord visa att man inte är ensam. 

Vaknar av att min regnbågsflagga har flyttat på sig. Ligger och stirrar på den en lång stund och fylls återigen av längtan. Regnbågsflaggan påminner mig om att jag har vaknat upp ensam länge nu. Frustration och en känsla av att det är mitt öde. För att lära mig att älska mig själv, så ska jag inte få ta stöd av någon i en relation på något plan. Det är min känsla jag har.

Jag vet att känslan förstärker min situation och tänker jag för mycket på den väg jag TROR mig tvingas gå, är risken stor att det blir så. Men jag tror inte på det tänket. Jag tror på att vi har stolpar vi måste följa i ett liv. Stolpar, känslor att gå igenom eller upplevelser vi måste passera för att växa som människor. För att sen se nästa stolpe och uppleva nästa utmaning.

Stolparna kan vi aldrig ändra på. De finns där oavsett vad vi gör. Men man kan göra vägen kortare och undvika genvägar som kanske försvårar vandringen. För mig är det svårt att acceptera ensamheten på det sätt som det är idag. Den upplevelsen under så många år är tuff att gå igenom.

Orden att jag får skylla mig själv och att det är jag som kan förändra detta har jag hört, både inom mig själv men även från andra. Till viss del håller jag med, men inom mig vet jag att ensamheten är mitt kall för att förstå ett och annat. Det går att ömka, tycka synd om och tjata om detta, men det enda som är avsikten är att acceptera och leva i detta. Att göra det bästa av situationen och hitta det bästa i det som är. Inte tänka så mycket på det som inte finns där, utan ta fram det bästa av det som är. Acceptans är nyckeln.

Åren går och jag har inte haft någon längre kärleksrelation sedan jag skilde mig. Det är inte ett frivilligt val, utan det beror på att jag inte förmår att söka aktivt. Det finns inte där och jag klarar inte av stora sociala utmaningar. Då blir man själv och jag är medveten om det. Men för det tillåter jag mig att längta och tänka på en man och att ha någon att älska. Ensamheten är inte ett val, utan det är för mig en utmaning och klarar jag av att acceptera situationen, först då kommer någonting att förändras. Kanske inte på det sätt som jag vill, utan på det sätt som gör att jag närmar mig den stolpen som innehar orden ”ensamhet”, ”relation” och även ”längtan efter en man”.

Bullshit enligt vissa, en realitet enligt mig.

I morse när jag vaknade och såg att min älskade regnbågsflagga hade flyttat på sig påmindes jag om längtan och att livet är förunderligt. Om saknaden, men också meningen med att ännu en morgon vakna upp ensam.

Mammas födelsedag

Mamma 1949
Mamma 1949.

Den 23 oktober 1947 föddes Ann-Britt Margareta Pettersson. Hon var nummer två i en syskonskara på tre tjejer.

1949_01 Mamma

Hennes mamma hette Britta och hennes pappa Isidor. De två bilderna är från 1949 då mamma är 2 år.

1950-tal Mamma

På 50-talet byggde Isidor sitt eget hus som fick adressen Tegelgatan 61 i Uppsala och flyttade dit med sin familj. Anteckningarna är från den enda fotobok jag har från min mamma. 80% av alla bilder är borta, men några finns kvar och de är några av dessa som finns i detta inlägg.

1962_Mamma

1962 konfirmerades min mamma, då 15 år gammal. 1965 träffade mamma min pappa. Hon var då 18 år gammal. Jag föddes i november. Mammas första barn.

Idag skulle hon ha fyllt 69 år om hon hade valt livet före döden. Mamma levde alltså mellan åren 1947-1981 där hon under sista året bara var med till den 3 januari.

Vissa händelser är som fastgjutna i mig. Synen på mammas val förändras genom åren, så är det, men saknaden är lika stark som den alltid har varit. Känner mest en ledsamhet över att jag aldrig fick lära känna henne ordentligt i det här livet.

När hon dog mindes jag hennes skratt ett tag efter, men tillslut så försvann även det. En sorg att tappa detta. Skrattet tröstade. Nu är det som det är och jag minns henne som livgivare. Det är vackert så efter allt som hände henne i det här livet. Det var en plågsam resa för henne de sista åren.

Det är som ett annat liv, en annan värld de åren jag fick med mamma. När jag dessutom i hela livet har haft en frånvarande pappa som valde flaskan före sina barn, har det varit lite krokigt här och där under åren.

Terapin kring detta är slut och över. Nu är jag här 2016 och tänker bara minnas min mamma på ett sätt som gör mig gott.


Mamma 1967

Mamma är med och ser allt detta. Det vet jag. Ett par gånger har hon också visat sig efter sin död. Det räcker för mig att förstå att vi kommer att träffas igen. Vissa dagar vill jag inget annat. Få lägga mig i hennes knä och gråta ut. Det är inget att hymla om, så är det.

Idag skulle min mamma fyllt 69 år. Tänker på hur jag skulle agerat om hon hade varit i livet. Går inte att låta bli en dag som denna. Tror inte ens att jag skulle vara där jag är nu om hon hade valt att fortsätta. Spekulationer, jag vet men det är min känsla.

När jag själv nu blir äldre är saknaden på ett annat sätt än tidigare. Hålet eller vad jag ska kalla det för blir tydligare på ett annat sätt. Saknaden kommer aldrig att försvinna oavsett vad de så kallade experterna säger. Det är ett hål som aldrig kommer att läka helt. Plåstret är borttaget, men märket kommer alltid att finnas där. Men som sagt, terapin kring detta är över och förbi.

Några utdrag om mamma från min så kallade Livsbok vill jag ändå bjuda på:

Mamma var mer självständig, argsint och skulle ha sin vilja igenom. Hon fick tidigt glasögon för att hon skelade. Hon kastade dem i backen ofta och det gick sönder då och då.

På ett annat ställe skriver jag:

En sak vet jag och hade jag inte fått den kärlek som min mor gav mig de första åren, då hade jag inte skrivit dessa rader idag.

Men jag har sörjt henne genom alla år. Hon har liksom alltid fattats mig. Tyvärr så var det så, att min sorg i början alltid kom när jag var berusad. Jag släppte aldrig ut någonting nykter. Så var det under lång tid.

Grattis älskade mamma!

Fy fan vad jag saknar dig! Snart ses vi igen! Hoppas din mamma och pappa sjunger för dig idag och att syster Berit är med dig denna dag, den 23 oktober 2016. Ett ljus ska brinna för dig hela dagen och Elvis ska spelas! (;-)

Allt är inte som det ser ut att vara

2016-06-12

Tiderna förändras. Grunden i det man sökte finns dock alltid kvar. Saknad över det som aldrig blev. År läggs till det ofullständiga.

2016-06-12

En längtan över att bara vara. Inte känna allt, utan instinktivt veta vad ens mål är. Den fria viljan är en förbannelse när den innefattar mod. Visa sig, uttrycka sig och stå kvar oavsett konsekvenserna.

2016-06-12

Förutsätta, kontrollera och vara före tar sådan kraft. I det hjälper inga intellektuella diplom och ord om att praktiskt “släppa taget”.

2016-06-12

Orden spelar ingen roll när inte det andra är med i det som skrivs. Floskler och lögner både för sig själv och andra. Meningen och dess totala ointresse oavsett.

2016-06-12

Att inte se det uppenbara. Inte kunna se. Viljan finns där.

2016-06-12

Det finns där. Men ibland ser man det inte för allt som är i vägen. Det tar all fokus och tillslut orkar man inte. Hela bilden blir suddig.

Bilderna förutom de två sista är från min lilla plätt. De två sista döljer någonting som inte ville visa sig. Men det finns där. Kanske som livet sig självt? Allt är inte som det ser ut att vara alla gånger.

Påskafton med mamma

Idag kände jag ett starkt behov av att åka till mamma. Jag vet att jag alltid tidigare sagt att henne kan jag träffa överallt s a s, och att gravplatsen bara är symbolisk. Men idag så kände jag annorlunda och ville till hennes viloplats.

2016-03-26 Mamma
Mammas och morfars gravplats. Nya kyrkogården i Uppsala.

Fan vad jag saknar mamma idag. Tänker mycket mer på henne nu än tidigare. Kommer hela tiden tillbaka till henne, när jag har det tufft själv. Mamma, min lilla mamma som jag nu inte sett på över 35 år…

Men någon del av henne är med mig. Så måste det vara. Pratar med henne hela tiden och ibland tycker jag mig få “svar”. Fast inte genom ord utan tankar och handlingar som jag gör.

Det går aldrig över, det kommer aldrig att försvinna. Saknaden och längtan. Den lindras och den går numera att leva med utan att det så att säga hindrar mig från att leva fullt ut eller hur jag nu ska uttrycka det. De som säger att tiden läker alla sår, de vet inte vad de pratar om. Självklart har hennes självmord påverkat mig och finns inom mig hela mitt liv här på jorden.

Tiden läker ingenting. Tiden lindrar och det går att leva med förlusten, men såret finns där för alltid. Tills den dagen jag får svar direkt av mamma om varför! Det är bara hon som kan ge mig inre frid fullt ut. Sen kan jag acceptera och hitta verktyg för att så att säga inte låta denna händelse styra mitt liv för mycket. Jag har de valen, men de som säger att jag tjatar och ältat detta för länge, de vet inte vad de pratar om.

2016-03-26 Mamma

För det spelar ingen roll gällande tiden, jag har förlorat min mor på ett sätt som inte går att radera ut och glömma. Då spelar det ingen roll om det gått 1 eller 35 år! Känslan av förlust och svek kommer alltid att finnas där. Saknaden och tanken på vart hon är nu och vad hon gör. Man glömmer aldrig bort sin mamma.

Jag lever vidare på denna jord. Mina barn vill jag följa så länge jag kan. Det är det allra viktigaste. Det måste jag påminna mig om när känslorna stormar kring mig och jag vet varken ut eller in.

Denna påskafton tillägnades mamma och även morfar. Morfar hade jag ingen kontakt med när han levde. Satte några påskliljor och tände ett ljus som förhoppningsvis får brinna i natt och lysa upp deras symboliska gravplats. Min mamma och morfars.

Fan, morsan vad jag saknar dig!

En levande vecka

Det är många gånger jag inte riktigt förstår. Mina känslor och mitt mående är någonting som aldrig upphör att förvåna. Inom mig så skäms jag så i perioder över att jag inte kan se livet som en gåva, som en möjlighet och någonting som jag ska vara så tacksam över.

Hur det från en vecka till en annan kan vara så stora skillnader är så märkligt.

Nu vet jag att alkoholen inte är bra för mig överhuvudtaget. Det gör mig sämre och tankarna blir mer negativa. Men det är givetvis symptom på någonting när jag hamnar i de situationer som jag gjorde i förra helgen. På ett sätt så har jag kontroll, men på ett annat så tappar jag den totalt när jag hamnar i sammanhang där alkoholen är inblandad.

Det är precis som om jag bara måste straffa mig själv. Gör mig själv så illa som det bara går. När jag väl bestämt mig. För samtidigt så kan det gå väldigt lång tid, där jag kämpar och verkligen försöker. Ibland känns det som jag gör det utan resultat, att ingenting händer och att jag liksom bara stampar.

Veckan som gick så var mina tankar så levande. Tyvärr inte på ett positivt sätt utan mer ett plågsamt och på djupet nästan outhärdligt vis. Alkoholintaget i helgen som var är grunden till detta, det är liksom som om det släpper fram det som plågar mig allra värst. Ändå så väljer jag att vid ett fåtal tillfällen numera att dricka. Motsägelsefullt, eller hur?

Grunden, fundamentet finns inte där. Att i hela mitt väsen känna den utsattheten eller om man så vill ensamheten, var så oerhört smärtsamt för mig. Som om jag inte bär själv, som om jag är helt ensam bakåt eller hur jag ska säga. Ingenting att luta mig emot. Saknaden av närhet och någon att älska osv osv… Det blev så levande och starkt inom mig och jag kunde inte ens ta till de verktyg som funkat tidigare.

Denna levande vecka fick för mig en otrolig upplevelse igår när jag var på jobbet. Tilläggas kan att jag ett par dagar tidigare började att be intensivt om hjälp i min livssituation. Orkade liksom inte mer och såg bara det framför mig som jag så många år nu kämpat emot. Var helt säker på en sak och försökte bara hitta en väg ut. Svärtan var så stark.

Precis när jag var på väg hem från jobbet och mitt inre hade sådana inre strider om hur jag skulle agera den här helgen utan barnen så var det precis som om någonting tog tag i mina tankar. Jag minns precis var och exakt när det skedde. Det var så överrumplande men samtidigt så fick jag en sådan inre frid och det blev liksom bara så självklart allting. En mycket speciell upplevelse och jag tackar så för detta. Intellektet fattade ingenting.

Så min fredagskväll bestod av:

Det allra häftigaste är dock att apatin försvunnit. Idag så hade jag inte gjort många knop om mina val hade varit andra. Men när jag vaknade i morse så kände jag för att göra saker. Gå ut och gå till den lokala möbelaffären är ett mål. Planera lite för våren.

Hade någon frågat mig mitt i veckan, så hade jag knappt velat prata med den personen. Jag hade hukat och bara velat vara för mig själv. Detta är för mig bara så märkligt, men jag är så tacksam. Den enda som jag pratat med är Linn och utan hennes tankar och stöd, så hade kämpandet varit obefintligt under dessa dagar. Hon höll mig uppe så att säga.

En levande vecka på ett negativt sätt avslutades på ett sätt som jag inte alls trodde. Visst tror jag på Jesus och på en kraft som finns överallt, men detta? Och att de skulle hjälpa mig på detta sätt, så tydligt och så direkt? Jag som tycker mig ha bett så många gånger tidigare, men då kanske jag inte har varit så desperat och ledsen som den här gången? Jag slutar aldrig att bli förundrad över detta som kallas för livet. Aldrig.

Det konstiga och härliga är att nu sitter jag och ler för mig själv. Inte fan är allt tipptopp, men det är stor skillnad mot bara för ett par dagar sedan. Som natt och dag faktiskt.