Etikettarkiv: saknad

Bra dagar genom vägledning

25 april 2017 Kaffe, ljus och datorKaffe, ett ljus och en dator. Mer behövs inte för att kicka igång dagen. Känner att kraften sakta men säkert återkommer. Öppnar upp mig mer och vågar lite till, vilket i sin tur ger positiv energi.

Men det får inte gå för fort, balansen är oerhört viktig för mig att tänka på och i det finns en oerhörd utmaning och lärdom.

Det man ger ut, det får man tillbaka. Så är det ju bara och det visar gårdagen på jobbet. Det var den hittills “bästa” dagen sedan jag blev sjuk och fick diagnosen depression med utmattningssyndrom för snart 5 månader sedan.

Redan på morgonen kändes allt bättre. Att på kvällen innan sitta ner och verkligen försöka slappna av och be om vägledning vill jag tro var med mig på jobbet. Var med i början på kommunikationsfunktionens måndagsmöte vilket kändes bra. Första gången på nästan 5 månader! Bättre blev det av att C berättade om planen för vår interna webbplats. Vilket fint arbete hon gjort och jag var inkluderad i arbetet! Blev sugen att hugga tag i detta direkt…

Men det är lugn och fin som gäller. Inte gå för fort fram nu. Hade fått en skrivuppgift av HR som slutfördes igår och bara den grejen (och att jag klarade av att skriva nästan som förr) lyfte mig. Det var riktigt stimulerande och sådant är någonting jag kan tänka mig mer av i framtiden. Sekreterare Olsson (;-)

Vet ju att tillhöra ett sammanhang och få bekräftelser är någonting som är viktigt. Har ibland inte försökt att låtsas om det, men gårdagen gav mig fina ord och att jag var saknad från arbetskamrater som normalt inte “pratar” på det viset med mig, lyfte mig ännu lite till. Bästa dagen på jobbet igår och jag fortsätter att försöka se möjligheterna istället för hindren, utgå från en positiv synvinkel istället för tvärtom och be mina skyddsänglar om kraft och vägledning.

Är medveten om att det kan svänga fort och försöker vila i det jag känner just nu. Försöker inte tänka för mycket när ensamheten drar in, utan då göra saker som gör mig gott istället för att grubbla en massa. Det har jag sagt tusen gånger tidigare och sedan fallit tillbaka, men nötning och åter nötning är det som gäller.

Be om vägledning, andas och en dag i taget.

Annonser

Femtio år senare

Klockan 08.45 den 21 november 1965 i Uppsala, föddes jag till det här livet.

21 november 2015 kl 08.45

Bilden är tagen exakt 50 år senare. Helgejul så fort tiden går…

Minns inte mycket av min 10-årsdag. Försöker komma ihåg någonting men det blir mest gissningar. Hade jag någon fest för mina kompisar? Året var 1975 och jag tror att familjen var hyfsat sammanhållen vid den här tiden. Kanske var det så ändå att jag hade ett kalas för kompisarna? Vi säger så…

Den 21 november 1985 så låg jag i lumpen. Min 20-årsdag firades inte alls, men ändå så minns jag delar av dagen klart. För på kvällen så gick vi ut, ett gäng lumparkompisar på något lokalt disco i Strängnäs, och jag kommer ihåg att de sjöng för mig. Inte nog med det, någon berättade för DJ:n som snurrade plattor  att jag fyllde jämt, så hela lokalen sjöng upp. Ett fint minne, även om jag då bara ville sjunka genom jorden.

När jag fyllde 30 år så bodde jag i radhus och hade bildat familj. Tyvärr så har jag inga klara minnen av den här dagen 1995. Tror att det var mer som ett “normalt” firande och jag får väl skämmas nu Anna, men jag minns inga detaljer från denna födelsedag.

Det jag minns är dock den fejkgåva som jag fick från jobbet. Ett bungyjump (;-) och jag gjorde mig nästan redo för att faktiskt hoppa, när de någon timme senare berättade att det bara var på skoj, det minns jag väl och hur snopen jag blev. Fick, har jag för mig, någon varm tröja av dem på jobbet.

21 november 2005
Bland alla blomster 2005.

Min 40-årsdag firades i den egna villan. Vi hade bott där något år, jag och familjen. Minns att jag fick saker till kakelugnen. Vi hade en eldstad där man kunde mysa och sitta med någonting varmt. Saknar det lite när jag tänker tillbaka.

2005-11-21
Ellet hjälper mig med paketen 2005.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Göteborg 2005.

Några dagar innan, så åkte jag och Anna till Göteborg. Vi gick på Liseberg och på Cabaret Lorensberg. Bodde på hotell. Blev rejält bortskämd av min fru. Blev sedan när vi kom hem alltså firad av hennes sida av släkten samt syrran och hennes dåvarande man.

Idag när jag fyller 50 år så håller jag ett lite lågmält öppet hus, där jag bjudit in de närmaste, både vänner och familj. Har inte så många i den närmaste kretsen och känner inte för stort kalas där jag står i centrum. Nu blir jag i och för sig i centrum under några timmar, men det känns faktiskt helt ok, nu när jag själv har kontroll på vilka som kommer.

Har lite svårt och förstå att jag faktiskt fyller 50 år. Att jag har hängt med så länge i detta liv, trots allt. Det är också en siffra som ger mig en del ångest, det erkänner jag. Svårt att se mig själv som 50 år, men nu ska jag fokusera på det positiva, att jag faktiskt hänger med och att jag faktiskt aldrig mått bättre rent kroppsligt. Psyket är också bra mycket piggare nu, än för några år sedan. Så det är inte enbart negativt att bli äldre och sen dessutom kunna ta tag i sitt liv, till det bättre, har gjort att min livskvalité allt oftare är positiv.

Tänker givetvis på mina föräldrar idag. Drömmer om dem och fantiserar om en annan värld. Mamma är alltid med mig och pappa är där och hackar ibland. Min kära syster M som är den enda som jag delar barndomens upplevelser med. Vår relation har varit upp och ner genom åren, men nu känns det som om vi har hittat hem till varandra. Hon är den enda som kan komma mig riktigt nära och det är ibland befriande men också jobbigt. Idag förstår hon vad jag menar och vi haft våra duster genom åren. Men vi har rett ut detta och även om vi inte träffas så ofta fysiskt, så är hon bara ett samtal bort och det känns bra.

Mina fyra barn finns hos mig och de är vansinnigt viktiga i mitt liv på olika sätt och så är också mitt ex, Anna. Den bästa vännen man kan ha. Tofflan som är hennes livspartner numera betyder också mycket för mig. Får tänka till och lära mig mycket genom henne. Det gör jag av alla som står mig nära, fast på olika sätt. Det är en gåva att ha fått det här gänget i sin närhet.

Mina tre fantastiska katter, Maxi, Felix och Maja tänker jag givetvis på en dag som denna. De som finns där hela tiden. De är underbara att få dela livet med och jag hoppas så att de är kvar i många år till. Katter, det är livet det.

Bland vännerna så är det Clabbe som är klippan och har så varit under många år. Som funnits där när andra saknades, som fick mig att välja livet istället för någonting annat. Han har varit oerhört viktig för mig genom åren. Sen är det många som kommit och gått, som betytt mycket i perioder och som jag faktiskt lärt mig en del av, även om vänskapen upphört. Att försöka ta till sig av det som inte fungerat och dra lärdomar av det är viktigt. Visst, det har gjort ont många gånger och jag har känt skuld i vissa fall, men tillslut så infinner sig acceptansen och är man tillräckligt reflekterande och öppen i sitt sätt så kan man se varför just den erfarenheten behövdes i ens liv, just då.

Sen behöver jag väl inte säga så mycket mer om en annan själ, som betytt och betyder väldigt mycket för mig på ett annat plan:

Madonna Turin 19 nov 2015

Madonna, hon som alltid finns där med sitt sätt och sin musik. Det finns flera som varit ett stöd på vägen, även om vänskapen falnat ut. Så är det och det vore förmätet av mig att inte tänka även på dem en dag som denna.

Min arbetsplats, mitt kära jobb som jag varit hos så länge. Alla möjligheter, chanser och den trygghet det skapat hos mig. Tänker på medarbetarna, ingen glömd och ingen nämnd. Både då och nu, så viktigt för mig.

Det jag saknar i mitt liv är den där livspartnern.. Den där mannen med stort M, som jag aldrig vågat närma mig, som jag aldrig släpper in för skräcken att bli avvisad. Han kan jag längta efter ibland så att det gör ont. Långt därinne så vet jag att han finns, men jag har fortfarande inte modet att söka efter honom mer aktivt. Har knappt modet att tänka tanken fullt ut att det är just han som jag längtar efter. Men så är det. Det är han och inte hon som jag saknar i mitt liv. Den dagen då jag slutar att tänka just i de här banorna och bara tar dagen som den kommer i den mest positiva riktning jag kan, då står han där. Men först då.

Livets Skola kan ibland vara förunderlig. Idag är jag glad att jag fått vara med i den. Så har det inte alltid varit. Tack alla fina som varit med mig genom dessa 50 år. TACK!

Över och förbi

Så fort det går. Saker och ting. Besöket av min yngsta dotter var någonting som gick så fort, så fort… fånga dagen, skapa bilder inom sig och bevara. Spara och ta fram.

Hon är vuxen nu. Det är bara att inse. Som pappa så är det ju konflikter i det konstaterandet. Mitt eget ego tycker likaså. Så det är viktigt att skriva om detta och prata om detta för mig. Att minnas för att ta fram. För det är ju så, att det går inte att hålla kvar någonting emot sin vilja. Det är acceptans och att göra det bästa av situationen som gäller.

Omvälvningar och göra saker på annat sätt. Ibland (i mitt fall ganska ofta) så tvingas man till förändringar och ser inte nödvändigheten och varför förrän man är där. Då blir det jobbigare och orsakar mer smärta. Exemplen hos mig själv är många genom åren, därav detta problematiserande i denna post.

Ibland så far tankarna mig till marker då jag blir livrädd. Försöker då tänka logiskt och höja livsperspektivet och se helheten. Numera så lugnar jag ner mig då och nöjer mig med det. Tidigare så flydde jag och var inte kvar i tanken. Gjorde mig själv illa och ville varken se eller känna. Så är det inte idag och belöningen blir tiofalt när det lagt sig och jag återigen kan se sammanhangen. Fan vad glad jag är att ha kommit dithän! Det höjer kvalitén på livet, utan tvekan. Att slippa att rädslorna och tvivlen fastnar i mig.

Det var också så roligt igår att Linn var med via Facetime en stund. Nymodigheterna användes nu rent praktiskt. Kul var det. Henne saknar jag i perioder väldigt mycket, men även här vet jag att livet är i en ny fas och att min roll som pappa förändrats ganska mycket sista åren. Att jag ska åka upp till henne när björken kommit, det är ett som är säkert!

Sex möten nästa vecka. Gillar inte att tillbringa min arbetstid i möten. Vill jobba och göra saker. Är en doer och för många möten gör mig bara stressad, hur gott syftet än är.

Över och förbi. Vardag igen. Gläds åt att grabben bor hos mig nu. Fånga dagen för sjuttsingen!

Redan saknad…

2015-01-05

Den här bilden kanske någon undrar varför jag lägger ut? En bild som inte säger så mycket för er läsare, men som för mig innehåller allt. Det jag kan säga är att den är kopplad till att min dotter Linn har varit och hälsat på hos mig.

2015-01-05

Två barn i huset samtidigt, det är man inte bortskämd med numera. Det har varit fina dagar med dem båda.

Idag så for Linn vidare. Hem till sin mamma och sen i morgon ska hon åka hem till Umeå igen för att studera. Det är bara att se framåt och leva i det. Barnen blir stora och barnen ska flyga själva. Så är det bara.

Vardagarna tar vid. Rutinerna ska tillbaka in i systemet. Haft så fina diskussioner med Linn om livet, varat och allt det där som betyder någonting. Hon är så klok och det var väldigt fint att ha henne här. Redan saknad…

Min lilla fina familj som betyder allt för mig. Ibland är vi två, ibland tre och har jag riktigt tur så är vi fyra. Sen har vi hela stora familjen, men de ser jag ännu mer sällan, men är så glad att de också finns i mitt liv.

Första Advent 2014

Förra året så åkte även julgranen upp Första Advent, men så blir det inte i år.

Då fanns Linn hemma och eldade på, men i år så var jag ensam. Ellet har inte varit så intresserad av julerierna. En viss saknad infinner sig efter mina döttrar en dag som denna…

2014-11-30 Första Advent

Kom ju på att jag hade ytterligare en adventsstake och den får stå i vardagsrummet.

En mycket lugn söndag. Tog mig en promenad till butiken igen eftersom jag glömde att handla några saker igår. Städade av, tvättade och gosade lite extra med katterna så här på Kattens dag.

2014-11-30 Första Advent

I köket så står den nyinköpta adventsstaken, som bara huserar mossa i botten. Men ljusen är röda och jag tände det första vid middagen.

En lågmäld, dämpad och eftertänksam dag. Söndagarna tenderar att bli på det sättet. Första Advent 2014 och i morgon går vi in i årets sista månad…

“Inte som min far, inte som min far”

Det blir mycket kring min uppväxt numera känner jag, men så får det bli. Jag behöver få ur mig vissa saker och då är ju bloggen min perfekt och kanske kan mina ord hjälpa någon annan därute att också komma vidare och våga närma sig det som skaver inom en. För det är ju en del av anledningarna till att jag bloggar öppet om sådana här saker.

Min pappa 1940
1940 så var min pappa 2 år gammal. Till vänster med sin pappa, min farfar.

För 4 1/2 år sedan så skrev jag en post om min far. En del av de ord jag då hade inom mig:

När jag tänker på pappa idag så är det sprit, våld, elakhet och svek det enda som kommer upp. Jag fick aldrig den där kontakten med honom som jag hade med mamma. Han var för mig en främling i alla år. En som jag ville ha kontakt med såsom jag trodde det skulle vara. Far-son kontakt. Göra far-son saker så att säga. Men så blev det aldrig.

Dagen före julafton så ringde han till mig igen. Lika full som vanligt och han kunde knappt prata. För mig är dessa samtal någonting jag inte längre orkar med, så jag lade på luren. För det är ju så att jag har verkligen försökt att lyssna på honom när han ringt tidigare och varit i den konditionen som han alltid är när han fått för sig att kontakta sin enda son. Jag har sagt till honom att höra av sig när han är nykter. Det har aldrig hänt. Han har inte det modet helt enkelt.

Igår så kom min syster hit. Vi pratade en hel del om vår pappa. Om den dagen när samtalet kommer att han har gått vidare var något vi diskuterade en hel del. Han är ju född 1938 och han lever tidvis ett hårt liv med alkoholen, så att dagen kommer allt närmare det är ju självklart.

Pappa 1940
Första gången jag såg detta foto så reagerade jag starkt. För pappa är otroligt lika min son på just detta kortet. Kortet är taget 1940 då pappa var 2 år gammal.

Jag fylls med obehag när jag tänker på den dagen. För en del i mig vill alltid förlåta och förstå. Som om jag på något konstigt sätt vill släta över allt det han har gjort emot mig och min syster. För att han är min pappa. Det är liksom den enda kvalifikationen, för att han är min pappa.

Min syster är tuffare i detta. Hon är mycket tveksam till att gå på hans begravning och att gå till honom om han ligger inför döden till exempel, det finns liksom inte på hennes karta. Jag är mer tveksam till båda sakerna.

För någonstans inom mig så vill jag vara större än vad han någonsin har varit emot mig och min syster. Fast samtidigt så måste ju hans agerande genom åren få konsekvenser. Jag vet inte, jag fylls bara av obehag som sagt när jag tänker på detta.

Försökte förklara för syster detta med hur jag saknar en pappa. Inte den pappa jag fick, utan en pappa mer generellt, en fadersfigur. Det tror jag har präglat mig mycket mer än jag velat erkänna för mig själv. I perioder så känns det mer och ibland så bryr jag mig inte alls.

I det här känner jag mig ibland som en vindskjul där vinden tagit i så hårt vissa år. Jag vajar och far, men på något konstigt sätt så hänger jag mig kvar. Jag har slagit i en del, men har överlevt. En symbolisk förklaring som bara kom i mitt inre just nu när jag skriver dessa ord.

“Inte som min far, inte som min far”

Har varit så nära att ge upp allting, men då har mina barn kommit upp för min inre syn och givit mig styrka. STYRKA!! Det är svårt att skriva om detta känner jag för ibland så känner jag att jag tagit i så hårt att jag helt tappat bort den jag är och det har blivit precis tvärtom istället. Vad den ångesten och vad det haft med sig, det kanske är det som fått min pappa att ge upp..? när man istället måste göra helt tvärtom för att inte dras ner än mer.

För självklart så drar jag paralleller till min egna barn. Det är liksom oundvikligt och tankarna gror inom mig och min oförståelse blir ännu starkare till min egen pappa och hur han så kunde strunta i mig. Så totalt och nästan bli tvärtom, med hårda ord i perioder när vi inte dansat efter hans pipa.

För mig är mina barn allt. Verkligen allt. Jag har ju blivit helt åt andra hållet istället och jag vet att det är för mycket curling från min sida emellanåt, men hellre det! Hellre att jag bryr mig och är med för mycket än att inte alls finnas där. I detta letar jag balans genom att försöka hitta ett liv i de perioder som de är hos sin mor. Men är jag ifrån dem för länge, så mår jag faktiskt även fysiskt dåligt.

Mina barn har räddat mig. Har fått mig att inse saker och ting. Frånvaron av detta hos min egen far är svårförståelig och mycket kring detta pratade jag med min syster igår. Min far har givit mig livet och kanske är det så att en del av hans uppgift var att ge mig kraften att INTE bli som honom. Om man vill se på det välvilligt… …men måste man inte kunna förlåta? Är inte det en av de nödvändiga vägarna framåt? Fast frågan är ju på vilken nivå man ska och kan förlåta?

Fan vad glad jag är att vi två har hittat tillbaka till varandra, jag och min syster!

Relaterat
Jag skriver om pappa (2009)