Etikettarkiv: saknad

Sjuk katt & Maxi överallt

Lucifer201709

Det finns en liten kattpojke i StorHemmet som inte mår så bra just nu. Igår var han med sina mattar på det stora djursjukhuset till en bra bit in på natten för undersökningar och kontroller. De fick inget riktigt bra svar på varför Lucifer inte får behålla maten och fortsätter det kanske det slutar med ultraljud och grundligare undersökningar. Tycker så synd om honom och hans mattar just nu.

Just när detta skrivs verkar han få behålla maten förutom en gång i morse. Håller mina tummar och tår för att det fortsätter så för Lejonkungen!

180513_katterna

Något muntrare är den här bilden jag tog på Felix och Maja för ett par dagar sedan. Tycker den ser härlig ut. Maja får gå ut en liten stund varje dag efter att jag har kommit hem från jobbet. Så fort jag tar fram halsbandet med plingan så springer hon till altandörren. Hon vet precis vad som väntar… klok som en pud…. förlåt katt! (;-)

Ser på gamla bilder att de senaste 10 dagarnas högtryck med solsken hela dagarna och en temperatur på en bra bit över 20 grader har gjort att blomningen och ”det gröna” gått snabbare i år än förra året. Ser t ex att syrenerna är på G redan nu…

Ser också en massa bilder på Maxi. Det gör ont i mig. Känslan av oundviklighet och för evigt slår emot mig och jag har så svårt att ta det till mig. Så förbannat det hela. Sådan saknad.

Maxi20110512

Maxi den 12 maj 2011

Annonser

Hyllning till Maxi

180504_Maxi tavla

Nu hänger han på finaste platsen i vardagsrummet. Min älskade Maxi som lämnade mig för två veckor sedan. Det är fortfarande svårt att ta in och förstå. Det känns som om han bara är borta tillfälligt och snart kommer tillbaka igen.

Bilden är tagen 2011 i januari och jag bara älskar den. En otroligt rörande sak hände efter att tavlan hängt uppe en stund. Maja tittade på tavlan och ställde sig på bakbenen och vevade emot tavlan. Hon såg att det var Maxi och ville komma dit. Helt otroligt och jag kunde knappt hålla tårarna tillbaka. Fina Maja hon saknar också Maxi.

MaxiJerry

Tror att jag hållit tillbaka känslorna och den verklighet som nu är. Det kommer stunder då jag ser Maxi och millisekunder senare förstår att det bara är min önskan. Har liksom tappat lusten till mycket efter förlusten av min älskade katt.

101107_Maxi

Älskade Maxi, jag ser dig sitta och titta ut. Tänker så mycket på dig och saknar dig så det gör ont. Det är en känsla som jag inte riktigt grejar förstår du. Jag var inte riktigt redo för detta och att du skulle lämna mig så snart. Att det skulle sluta på det här sättet har jag väldigt svårt att acceptera. En del av mig dog när du lämnade jordelivet. Du vet hur mycket du betydde för mig under de stunder livet var svårt för mig.

Min fina älskade Maxi. Saknar att gosa med dig, krama dig och få dina buffar. Dina ögon när du tittade på mig och jag förstod ofta vad du ville.

Tavlan är en hyllning till dig och jag kommer så länge jag lever att sakna dig och tänka på de fina år vi hade tillsammans.

Bröderna Felix & Maxi

Detta bildspel kräver JavaScript.

Maxi var bror med Felix. De föddes 15 augusti 2004 i Skogs-Tibble, Uppland. De hängde ihop i alla år fram till Maxis död 20 april 2018. Har hittat ett gäng bilder med dem tillsammans som du kan se i ett bildspel ovan. De är så fina tillsammans.

Saknar Maxi så det gör ont i mig. Har svårt att släppa fram det jag känner. Sväljer och håller tillbaka fast det inte är medvetet. Har märkt att Felix är närmare mig nu. Vill alltid gosa och sätter sig där Maxi satt på soffan. Maja har också tagit mer plats på ett positivt sätt sedan Maxi tvingades att lämna detta jordeliv.

Det är positivt, men att inte ha Maxi här är sorgsamt och veckan som gått har varit jobbig. Vaknar på nätterna och kan inte somna om på ett bra tag. I natt drömde jag dessutom om kvinnan som förgiftade mitt hjärta under en tid. Ja, jag kan inte säga på annat sätt idag eftersom hela den historien har fått mig ur balans under lång tid. Trodde jag var på väg vidare, men nattens dröm var så stark och samtidigt ledsam när jag vaknade. För i drömmen blev utfallet ett helt annat än i det verkliga livet. Omedvetet blir då kärlek ”farligt” för mig och känslan av oduglighet får sig ytterligare en spik inhamrad i den del jag försöker komma ifrån.

Är glad att Felix och Maja är kvar hos mig. De tröstar mig och jag försöker verkligen att komma vidare. En vecka senare ser jag Maxi överallt och då speciellt på natten. En gång var jag övertygad om att han satt i kontorsstolen i mitt rum och tittade på mig. Men jag vet inte, ibland har jag svårt att skilja på verklighet och fantasi. Allt och alla som jag älskar försvinner för mig. Så känns det i de stunder då de svarta molnen vägrar att flytta på sig. Men jag vet ju att många är kvar och just de måste jag fokusera på.

Terapin igår var väldigt tuff. Kom in på varför jag flyr hela tiden och hon satte ord på det jag inte kan/orkar se just nu. Blev berörd men som vanligt, och som jag gjort i stora delar av mitt liv,  svalde jag. Min längtan efter närhet och att någon kramar om mig, säger någonting snällt till mig (som jag kan ta till mig) gör att jag istället flyr in i glass, choklad och ätandet. För att slippa känna någonting överhuvudtaget. Funderar mycket på varför promenader och motion inte fungerar längre.

Har också tappat i ork en del. Hjärnan ”stänger av” eller hur jag ska uttrycka det, tidigare på dagen än för ett tag sedan. Orkar liksom inte mer. Det enda som hjälper då är vila och att få så tyst omkring sig som det bara går. Det blir som Moment 22 eftersom detta gör saker med mig som inte gagnar det liv jag försöker leva idag. Är heller aldrig helt själv längre av olika orsaker.

Maxi och Felix tillsammans är bilder jag kan titta på länge. Älskar speciellt bilden med deras tassar tillsammans. Min Maxi har förhoppningsvis, nu när det gått en vecka, hittat hem och mår bättre än han gjorde den sista tiden.

Älskade Maxi har lämnat oss

Det är väldigt svårt att tänka sig ett liv utan Maxi. I morse när jag steg upp brast allt. Det är precis som om jag nu får tid att sörja efter den sista svåra tiden för Maxi.

Vill hylla min älskade vän, prata om och minnas denna viktiga kattsjäl och de djupa band han och jag hade de sista 10 åren. Han har varit med mig ända sedan 2007, då jag blev ensam och med familjen ända sedan 2004.

Maxi mars 2018

Maxi den 4 mars 2018

Maxi föddes i de uppländska skogarna den 15 augusti 2004. Jag åkte dit med Linn och Frida en mörk kväll för att titta på kattungar i ett hus utanför Skogs-Tibble efter att jag sett en annons i UNT.

Vi hade svårt att hitta dit, men lyckades tillslut. Tjejerna skulle få välja en varsin katt eftersom vår tidigare katt Lukas hade råkat ut för en bilolycka och vi tvingades avliva honom den 15 oktober 2004 som tyvärr var på Fridas 10-årsdag.

041028-katterna.jpg

Felix och Maxi 28 oktober 2004.

Har svaga minnen av att vi parkerar i mörkret och sen hänvisas upp på övervåningen där alla kattungarna fanns. Linn fastnade för Maxi och Frida för Felix och då blev det ”deras” katt så att säga. Minns också att jag betalade en symbolisk summa för katterna.

Så kom Maxi till vårt hem och han har alltså följt mig hela vägen, fram till klockan 15.15 den 20 april 2018 då han fick somna in. Maxi drabbats av njursvikt som inte gick att behandla. Linn hann hem precis från England och fick ta farväl av ”sin” katt. Det har varit svåra dagar med Maxi, men samtidigt fick jag tid att säga farväl på det sätt som jag ville.

Maxi sept 2017

Maxi 6 september 2017

Anna som också stod Maxi nära under många år gjorde oss sällskap till Vetopia. Årets varmaste dag och solen sken. Inom mig var det overkligt och jag kunde inte ta in det som hände. Kämpade med att hålla ihop och liksom klara av det hela så gott det nu gick.

Veterinären var väldigt pedagogisk och berättade precis hur allt skulle gå till. Det blev mycket känslosamt. Tankarna inom mig var hela tiden att detta är det bästa för Maxi. Han får frid och slipper lida mer. Att Anna kom och var med var så fint. Det betydde väldigt mycket. Hon var ett stort stöd bara genom att vara på plats. Hon och Linn var med när han fick första sprutan, men sen gick även de ut. Det var verkligen klippan jag kunde luta mig emot.

Efteråt gick jag in och kramade om min älskade katt. Vi kramades och grät om vartannat.
Är helt tom nu. Svårt att sortera tankarna. Vet att livet har sin gång och att ingenting är för evigt, men ändå går det inte att vara förberedd när det väl sker.

Maxi nov 2017

Maxi 27 november 2017

Att Maxi skulle ryckas bort på det här sättet var liksom så oväntat för mig. Han fick ett långt liv och jag har många fina minnen av honom, men som sagt man är aldrig redo. Nu när jag sitter hemma kommer minnena och jag ser honom överallt.

Vi hade en speciell relation. Jag vet att alla kattägare säger så, men det kändes verkligen så. Han fanns alltid där när jag var ledsen och kände mig ensam. Det kändes som om han förstod mig på ett sätt som inga ord kan beskriva. Han var en sådan stor tröst för mig när jag hade det jobbigt och jag har alltid givit honom all den kärlek som jag har kunnat. Han har varit min klippa under många år och nu kommer han aldrig att titta på mig och komma och ”buffa” när jag sitter i soffan. Hans otroliga ögon och blick får jag aldrig mer möta. Det är oerhört svårt för mig att ta in.

170310_02.jpg

När jag fick beskedet i onsdags att han inte kunde behandlas, då brast någonting inom mig. Det gick inte att hejda tårarna och jag bara kramade om honom, länge länge. De två sista dagarna har varit både fina men jobbiga och då inte minst för Maxi. Han har kämpat och han gav oss det sista han kunde. Den näst sista natten i hans liv gosade vi massor och hann spann väldigt mycket. Jag pratade med honom mycket och det kändes så fint, men samtidigt väldigt overkligt att detta liksom skulle ta slut nu. Att jag aldrig mer skulle få lägga mitt huvud mot hans kropp och bara krama om honom. Går knappt att skriva detta. Det gör ont i mig.

Det kommer ta lång tid för mig att faktiskt förstå att Maxi är död. Vill så gärna tro att han kommer tillbaka och ändå finns omkring mig på något vis. Känslorna pendlar mellan intellektuell förståelse och en gråt som inte går att styra över.

Maxi o Maja mars 2018

Maja och Maxi 30 mars 2018.

Min stora tröst är att jag har Felix och Maja kvar. Två fina katter som också ger mig tröst när jag behöver det, bara genom deras personligheter och existens. Men utan Maxi blir det tomt och saknaden kommer att vara enorm.

Huset är fullt och stödet stort. Vi sörjer alla vår Maxi. Resten av familjens minnen av Maxi rör mig till tårar:

Har precis tagit farväl av fina Maxi. Sov gott vännen! ❤️

A post shared by Anna Olsson (@krumelutten) on

Maxi februari 2018

Vila i frid, Maxi!

Bra dagar genom vägledning

25 april 2017 Kaffe, ljus och datorKaffe, ett ljus och en dator. Mer behövs inte för att kicka igång dagen. Känner att kraften sakta men säkert återkommer. Öppnar upp mig mer och vågar lite till, vilket i sin tur ger positiv energi.

Men det får inte gå för fort, balansen är oerhört viktig för mig att tänka på och i det finns en oerhörd utmaning och lärdom.

Det man ger ut, det får man tillbaka. Så är det ju bara och det visar gårdagen på jobbet. Det var den hittills “bästa” dagen sedan jag blev sjuk och fick diagnosen depression med utmattningssyndrom för snart 5 månader sedan.

Redan på morgonen kändes allt bättre. Att på kvällen innan sitta ner och verkligen försöka slappna av och be om vägledning vill jag tro var med mig på jobbet. Var med i början på kommunikationsfunktionens måndagsmöte vilket kändes bra. Första gången på nästan 5 månader! Bättre blev det av att C berättade om planen för vår interna webbplats. Vilket fint arbete hon gjort och jag var inkluderad i arbetet! Blev sugen att hugga tag i detta direkt…

Men det är lugn och fin som gäller. Inte gå för fort fram nu. Hade fått en skrivuppgift av HR som slutfördes igår och bara den grejen (och att jag klarade av att skriva nästan som förr) lyfte mig. Det var riktigt stimulerande och sådant är någonting jag kan tänka mig mer av i framtiden. Sekreterare Olsson (;-)

Vet ju att tillhöra ett sammanhang och få bekräftelser är någonting som är viktigt. Har ibland inte försökt att låtsas om det, men gårdagen gav mig fina ord och att jag var saknad från arbetskamrater som normalt inte “pratar” på det viset med mig, lyfte mig ännu lite till. Bästa dagen på jobbet igår och jag fortsätter att försöka se möjligheterna istället för hindren, utgå från en positiv synvinkel istället för tvärtom och be mina skyddsänglar om kraft och vägledning.

Är medveten om att det kan svänga fort och försöker vila i det jag känner just nu. Försöker inte tänka för mycket när ensamheten drar in, utan då göra saker som gör mig gott istället för att grubbla en massa. Det har jag sagt tusen gånger tidigare och sedan fallit tillbaka, men nötning och åter nötning är det som gäller.

Be om vägledning, andas och en dag i taget.

Femtio år senare

Klockan 08.45 den 21 november 1965 i Uppsala, föddes jag till det här livet.

21 november 2015 kl 08.45

Bilden är tagen exakt 50 år senare. Helgejul så fort tiden går…

Minns inte mycket av min 10-årsdag. Försöker komma ihåg någonting men det blir mest gissningar. Hade jag någon fest för mina kompisar? Året var 1975 och jag tror att familjen var hyfsat sammanhållen vid den här tiden. Kanske var det så ändå att jag hade ett kalas för kompisarna? Vi säger så…

Den 21 november 1985 så låg jag i lumpen. Min 20-årsdag firades inte alls, men ändå så minns jag delar av dagen klart. För på kvällen så gick vi ut, ett gäng lumparkompisar på något lokalt disco i Strängnäs, och jag kommer ihåg att de sjöng för mig. Inte nog med det, någon berättade för DJ:n som snurrade plattor  att jag fyllde jämt, så hela lokalen sjöng upp. Ett fint minne, även om jag då bara ville sjunka genom jorden.

När jag fyllde 30 år så bodde jag i radhus och hade bildat familj. Tyvärr så har jag inga klara minnen av den här dagen 1995. Tror att det var mer som ett “normalt” firande och jag får väl skämmas nu Anna, men jag minns inga detaljer från denna födelsedag.

Det jag minns är dock den fejkgåva som jag fick från jobbet. Ett bungyjump (;-) och jag gjorde mig nästan redo för att faktiskt hoppa, när de någon timme senare berättade att det bara var på skoj, det minns jag väl och hur snopen jag blev. Fick, har jag för mig, någon varm tröja av dem på jobbet.

21 november 2005
Bland alla blomster 2005.

Min 40-årsdag firades i den egna villan. Vi hade bott där något år, jag och familjen. Minns att jag fick saker till kakelugnen. Vi hade en eldstad där man kunde mysa och sitta med någonting varmt. Saknar det lite när jag tänker tillbaka.

2005-11-21
Ellet hjälper mig med paketen 2005.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Göteborg 2005.

Några dagar innan, så åkte jag och Anna till Göteborg. Vi gick på Liseberg och på Cabaret Lorensberg. Bodde på hotell. Blev rejält bortskämd av min fru. Blev sedan när vi kom hem alltså firad av hennes sida av släkten samt syrran och hennes dåvarande man.

Idag när jag fyller 50 år så håller jag ett lite lågmält öppet hus, där jag bjudit in de närmaste, både vänner och familj. Har inte så många i den närmaste kretsen och känner inte för stort kalas där jag står i centrum. Nu blir jag i och för sig i centrum under några timmar, men det känns faktiskt helt ok, nu när jag själv har kontroll på vilka som kommer.

Har lite svårt och förstå att jag faktiskt fyller 50 år. Att jag har hängt med så länge i detta liv, trots allt. Det är också en siffra som ger mig en del ångest, det erkänner jag. Svårt att se mig själv som 50 år, men nu ska jag fokusera på det positiva, att jag faktiskt hänger med och att jag faktiskt aldrig mått bättre rent kroppsligt. Psyket är också bra mycket piggare nu, än för några år sedan. Så det är inte enbart negativt att bli äldre och sen dessutom kunna ta tag i sitt liv, till det bättre, har gjort att min livskvalité allt oftare är positiv.

Tänker givetvis på mina föräldrar idag. Drömmer om dem och fantiserar om en annan värld. Mamma är alltid med mig och pappa är där och hackar ibland. Min kära syster M som är den enda som jag delar barndomens upplevelser med. Vår relation har varit upp och ner genom åren, men nu känns det som om vi har hittat hem till varandra. Hon är den enda som kan komma mig riktigt nära och det är ibland befriande men också jobbigt. Idag förstår hon vad jag menar och vi haft våra duster genom åren. Men vi har rett ut detta och även om vi inte träffas så ofta fysiskt, så är hon bara ett samtal bort och det känns bra.

Mina fyra barn finns hos mig och de är vansinnigt viktiga i mitt liv på olika sätt och så är också mitt ex, Anna. Den bästa vännen man kan ha. Tofflan som är hennes livspartner numera betyder också mycket för mig. Får tänka till och lära mig mycket genom henne. Det gör jag av alla som står mig nära, fast på olika sätt. Det är en gåva att ha fått det här gänget i sin närhet.

Mina tre fantastiska katter, Maxi, Felix och Maja tänker jag givetvis på en dag som denna. De som finns där hela tiden. De är underbara att få dela livet med och jag hoppas så att de är kvar i många år till. Katter, det är livet det.

Bland vännerna så är det Clabbe som är klippan och har så varit under många år. Som funnits där när andra saknades, som fick mig att välja livet istället för någonting annat. Han har varit oerhört viktig för mig genom åren. Sen är det många som kommit och gått, som betytt mycket i perioder och som jag faktiskt lärt mig en del av, även om vänskapen upphört. Att försöka ta till sig av det som inte fungerat och dra lärdomar av det är viktigt. Visst, det har gjort ont många gånger och jag har känt skuld i vissa fall, men tillslut så infinner sig acceptansen och är man tillräckligt reflekterande och öppen i sitt sätt så kan man se varför just den erfarenheten behövdes i ens liv, just då.

Sen behöver jag väl inte säga så mycket mer om en annan själ, som betytt och betyder väldigt mycket för mig på ett annat plan:

Madonna Turin 19 nov 2015

Madonna, hon som alltid finns där med sitt sätt och sin musik. Det finns flera som varit ett stöd på vägen, även om vänskapen falnat ut. Så är det och det vore förmätet av mig att inte tänka även på dem en dag som denna.

Min arbetsplats, mitt kära jobb som jag varit hos så länge. Alla möjligheter, chanser och den trygghet det skapat hos mig. Tänker på medarbetarna, ingen glömd och ingen nämnd. Både då och nu, så viktigt för mig.

Det jag saknar i mitt liv är den där livspartnern.. Den där mannen med stort M, som jag aldrig vågat närma mig, som jag aldrig släpper in för skräcken att bli avvisad. Han kan jag längta efter ibland så att det gör ont. Långt därinne så vet jag att han finns, men jag har fortfarande inte modet att söka efter honom mer aktivt. Har knappt modet att tänka tanken fullt ut att det är just han som jag längtar efter. Men så är det. Det är han och inte hon som jag saknar i mitt liv. Den dagen då jag slutar att tänka just i de här banorna och bara tar dagen som den kommer i den mest positiva riktning jag kan, då står han där. Men först då.

Livets Skola kan ibland vara förunderlig. Idag är jag glad att jag fått vara med i den. Så har det inte alltid varit. Tack alla fina som varit med mig genom dessa 50 år. TACK!