Etikettarkiv: rutiner

Årsringar & dokumentärfavorit

180510_gulblomman

Baksidan är härlig just nu. Det är nog en av anledningarna till att jag gillar maj så mycket. Många fina blommor som visar sin bästa sida just nu. Den gula gillar jag.

180510_gulblommor

Under en kort tid får man njuta av färgerna och prakten. Har idag sugit in så mycket det bara går av detta.

180510_vitbusken

Den här busken lever verkligen upp en vecka om året. Så otroligt fin med sina vita intensiva blommor.

180510_vitbuskarna

Det är nästan så att jag glömmer bort hur otroligt fin den är just i maj, just för att blommandet är så kort. Resten av året får den ingen uppmärksamhet alls utan står där bara taggig och yvig.

185010_arsringarna

Gick ut och vandrade i förmiddags. Standard-”slingan” och utan musik. Fåglarna kvittrade och tankarna for och flög överallt. Den lilla Jerry hälsade på. Han som saknade erfarenhet av livet och inte riktigt förstod vad han gjorde här på jorden.

Trots ”årsingarna” så begriper han fortfarande inte det. Håller honom kvar så länge det går och försöker acceptera hans agerande genom åren.

rhys beynon

Rhys Beynon har jobbat som läkare på akutmottagningen på S:t Georges i London sedan februari 2012.

På SVT-play finns en underbar programserie som heter ”Akuten”. Den är brittisk och det är från akutavdelningenS:t Georges sjukhus i London och jag bara älskar denna dokumentära serie. Man får följa människor som av olika anledningar hamnar på akuten. Deras berättelser hanteras så varsamt och fint. Blir så varm i hjärtat av att titta på den och har snart plöjt igenom alla 14 avsnitt. Så fin ton i det programmet, rekommenderas. Sen har jag personligen ett gott öga till en av läkarna Rhys Beynon som verkar vara en härlig själ.

I morgon är det skifte i umgängesfabriken. Tiden rusar och nu har han varit hos sin mamma i 14 dagar. Jag har bäddat rent, dammat av hans rum och kört lite med dammsugaren för att det ska vara så fint som det bara kan när han kommer till mig. Har också fixat en fin bild på han och Maxi i ram som nu hänger i hans rum.

Det är vanlig arbetsdag i morgon igen. För mig en välsignelse just för rutinen och att jag har någonting annat att tänka på än det som inte för mig framåt när jag är på andra platser i både sinne och kropp.

Annonser

Fin morgon, semesterdags & dörrvakt åt Maxi

21 juli 2017 Kungstatan i Uppsala

En tidig morgon på Kungsgatan i Uppsala. Lugnt, få människor och knappt en bil. Sen när himlen var blå kände jag för att fota lite.

Alla mina bilder finns på min Facebooksida. De ligger öppet för alla om man vill se mer av Uppsala en tidig fredagsmorgon i juli 2017.

21 juli 2017 Bäverns gränd i Uppsala

Bäverns gränd.

170722_03

På bakgården vid jobbet blommar rosorna just nu. Älskar röda rosor.

21 juli 2017 Svenska kyrkans flagga på jobbet

Högst uppe på jobbet vajar Svenska kyrkans flagga. När himlen är helt blå blir bilden fin tycker jag.

21 juli 2017 Förmiddagsfika på jobbet

På fredagar får vi leverpastej som tillval till smörgåsen, om vi vill ha det vid förmiddagsfikat. En personalfrämjande åtgärd som piffar upp stämningen innan helgen.

21 juli 2017 Gamla prästgården

Den kulturmärkta prästgården mittemot vår fikaplats indränkt i det härliga solskenet en fredagsförmiddag i juli 2017.

Igår var det min sista arbetsdag innan semestern. Visst ska det bli skönt att få rå om sig själv i fem veckor och inte behöva stiga upp och göra sig i ordning varje vardagsmorgon, men jag är faktiskt kluven inför denna långa ledighet.

För livet är ju så att man ska lära sig saker och ting, jag vet ju det. Ansvaret och viljan ligger hos mig att göra någonting bra av detta, även det vet jag. Samtidigt stressar det mig en del att nu gå ifrån rutinerna när det äntligen börjar att fungera ok att jobba. I torsdags till exempel så var det första dagen som jag inte sov middag på väldigt länge och ändå var pigg igår på jobbet. Sådant kommer ju av att vara enveten och kämpa på med rutinerna och tankarna.

Så ur den aspekten är jag lite orolig inför att bara släppa allt som nu fungerar bra. Men jag vet som sagt var samtidigt att det ändå är en bra träning för att lära mig livets skiftningar. Jag vet, jag vet om det med det så kallade intellektet. Tänk om man kunde omvandla allt som finns där i tanken till praktiskt handling. Wow, vilken kraft jag då skulle besitta!

Min tanke var att stänga ner bloggen den 31 juli. När jag grunnat en del på detta känns det inte riktigt bra att helt göra sig av med denna blogg som jag snart haft i 10 år i sträck. Den är som en kär gammal vän. Svårt att bara dumpa helt enkelt. Så nu har jag bestämt mig för att låta den vila under hösten medan jag skriver på min så kallade livsbok. Jag tar inte bort den, utan lägger bara dit en fast sida den 1 augusti och hänvisar till mina andra kanaler. Sen låter jag hösten gå och ser hur det känns kring juletid… känner jag mig själv rätt har nog lusten att prata om mig själv här då kommit tillbaka. Det är ju inte för inte som jag bloggar och har ett ego lika stort som jag vet inte vad… (;-)

Idag ska jag utfodra Morris för sista gången. Det har varit en kär vecka och jag tror att den har varit väldigt bra för vår relation. Han har blivit van vid mig och vi kelar lite varje gång jag är där. Han är fin Morris…

Morris får käk

Innan jag åker till Morris ska jag dock på en förmiddagsfika hos Anna. Vill ju träffa familjen men även hennes katter och då speciellt Lucifer som nu är naken, det vill säga nästan utan hår eftersom han var så tovig. Vill se hur han se ut och känna på honom… låter som något annat än en katt detta… hahaha

Första semesterdagen och jag försöker landa i att rutinerna kan bli lite hur som helst nu under fem veckor, men det klart jag har ju mina egna katter som är väldigt vana vid rutiner om man säger som så. Maja väckte mig i morse i vanlig tid och hon är så mysig att jag inte kunde ignorera henne, så nu sitter jag här och bloggar och är uppe i vanlig tid, trots att jag är ledig. Sen har vi Maxi som ibland tror att jag är hans dörrvakt. Redan nu, har jag öppnat dörren åt honom fyra (4) gånger! Vet inte varför han springer ut och in så mycket på morgonen?!

Dörrvakt Olsson ska nu försöka vakna till, köra morgonrutinerna trots att jag är ledig och sen dra iväg med Forden för sista gången, först till exkroken och sen till Morris. I veckan får jag kärt besök av yngsta dottern, det ska bli mysigt.

Önskar mina läsare en fin lördag!

Relaterat
Albumet Morgon 21 juli 2017

Beskäring av äppelträd

10 april 2017 Beskära äppelträd

Eftersom min kondition och ork inte är på topp fick jag idag hjälp med trädbeskärning av ett äppelträd.

Bakom buskarna så donas det och skärs, av vem tror ni?

10 april 2017 Beskära äppelträd

Clabbe förstås! Min gamla vapendragare sedan många år kom och hälsade på. Han hade med sig verktyg och fixade till äppelträdet som de senaste två åren givit så goda frukter.

Medan han klippte och sågade plockade jag fram utemöblerna och sprang med kvistar och granar till en uppsamlingshög en bit bort. Av det blev jag trött och andfådd. Vissa dagar orkar jag mer och andra mindre.

10 april 2017 Kryddning a la Clabbe

Clabbe var dock på hugget och kryddade frisk bland köttbitarna när det sedan blev dags för lunch. När han hjälper mig brukar jag bjuda på en köttbit till lunch.

Idag möttes vi upp på ICA först och jag fick hemhandlat sånt som är lite för tungt att bära samt så fixade han som sagt äppelträdet åt mig. Då är man värd en redig lunch samt en fika med gotta.

10 april 2017 Clabbe och Linn

Efter lunchen fikade vi med bullar och kakor. Linn gjorde oss sällskap och det var så trevligt så. Elias satt med vid lunchen.

Clabbe visade bilden från sin och fruns resa till Vietnam och jag pratade om.. …ja som vanligt mitt mående och hur det går på jobbet… så förutsägbar som alltid känns det som.

Det var en trevlig eftermiddag men jag märker hur påverkad jag blir om jag inte följer mina rutiner och får vila en stund när jag brukar vila. Det blev ingen vila förrän ett par timmar senare än vanligt och då sov jag som en stock och vaknade först vid halv sex!?! Samtidigt kanske det är bra att inte ha för fasta rutiner i detta. Tanken är ju att jag ska bli piggare och inte behöva vila så mycket som jag gör nu.

I morgon är det en stor dag för en närstående själ… mer om det i morgon.

När får en ro?

13 mars 2017 Ekorre

Denna lilla ekorre sprang över vägen när jag var ute på min förmiddagspromenad igår. De är så rädda men jag fick med ekorren, även om det är lite suddigt, på bilden.

Just det här med rädsla hemsöker mig väldigt just nu. Det gör mig låg och självförebråelserna piskar sig in i märgen på mig. Ser den där lilla killen som står som en tennsoldat och bara tar emot. Så fort jag inte klarar av någonting kommer bilden till mig.

Har svårt att skriva om detta och med intellektet vet jag att för många är det väl ingen stor sak, men för mig blir det en svaghet att inte kunna klara av vissa saker. Rädslan av närhet och att komma för djupt ner i själen på mig skrämmer skiten ur mig. Det är som om det vänder sig totalt i mig och jag blir helt handlingsförlamad. Den förlamningen medför mer ångest och oro och sen ger det ena det andra.

13 mars 2017 Träd med ekorre

Håller mig så fast vid rutinen att gå ut på förmiddagen. Det har nästan blivit som ett tvång att ta mig ut oavsett. Lyssnar också mycket på musik för att dämpa och slippa känna.

Detta eviga traskandet. Det enda som ger mig egentlig ro. Går och går vilket ger skavanker och smärta både inom och utan. När får en ro? Att acceptera och förstå? Dag ut och dag in. Trösten att fylla sig själv med mat är stark och vinner oftast. Det ger andra problem som ökad vikt, men jag klarar inte av att bryta detta just nu när så mycket annat slåss inom mig.

Ingen dag är den andra lik. Balansen är rubbad och jag längtar alltid till förmiddagen då jag tar mig ut och går. Förmiddagarna är min räddning. Då mår jag som bäst. Sen är det som om hela jag dör och energin är så låg, så låg.

Får jag ro idag?

Spontant värre

För mig blev det en liten sovmorgon idag. En buss senare gjorde att jag var på jobbet 07.15. Det berodde på att jag vaknade mitt i natta och hade stora problem att somna om. Vet inte riktigt varför, men så var det.

Idag blev det spontant värre för mig, som gillar rutiner och att följa uppgjorda planer. Först på jobbet så blev det ett möte som inte var inplanerat.

2016-01-20

Hamnade hipp som happ på Södra Tornet i tjänsten. Proffsiga i presentationen. Imponerad!

Suffragette (2015)Hastigt och lustigt blev det sen blev bio med syrran.

Hon bjöd sin bror på Suffragette (2015) vilket var en intressant film om kvinnokampen i London i början på seklet. Väl värd att se och betyget landar på 6 av 10.

Den hade premiär i Sverige för några dagar sedan och om sanningen och säga så var det mest damer i den svinkalla biosalongen. Förstår inte varför de inte kan ha lite varmare? Det var nämligen inte första gången som man satt med dubbla tröjor och ändå tyckte att det var kyligt.

Spontant värre idag alltså för en gammal rutinräv som jag är. Sitter nu helt slut i rutan efter alla intryck som jag inte hade räknat med idag. (;-)

Kärleken till livet

bok fredriksson 2015Marie Fredrikssons självbiografi “Kärleken till livet” som hon skrivit med hjälp av Helena von Zweigberk är en väldigt rak och ärlig bok.

Här berättar hon som det var, både i barndomen och med hjärntumören som så när tog hennes liv.

När jag berättar om min barndom i boken, gör jag det med viss tvekan. Det är inte skammen jag är rädd för när jag berättar helt ärligt om hur det var i vår familj. Den har jag befriat mig ifrån. Fattigdom, alkoholism, varför ska man skämmas för att man varit med om det?

Jag vill däremot inte att allt ska låta som elände. Vi barn klarade oss bra, för att vi kunde skratta och sjunga och spela och för att vi hade varandra.

Att hon var så illa däran som att hon idag inte kan läsa en bok eller tidning, inte klarar av undertexterna på en film och inte kan sköta en dator, det visste jag inte. Hennes comeback på scenen och livet i stort blir än mer mäktigt och fantastisk, i skenet av de djupa avtryck som sjukdomen satt i hennes vardag.

Vilken resa hon har och är på i detta livet, Marie Fredriksson! Det tar andan ur mig att läsa om alla svängningar, från renaste lyckan till det mörkaste av mörka. Tala om att prövats av alla de känslor som finns åt alla håll genom åren. Det är bara en stark själ som klarar av detta.

Problem med ena foten (som kom 9 år efter sjukdomen!), ett ben som blivit allt svagare, knappt seende på ena ögat och även problem med att skriva. Går det för fort så blir det fel och oläsligt. Marie Fredriksson har verkligen fått kämpa med allt för att komma tillbaka. Idag har hon problem med balansen och rädslan för att foten ska bli sämre finns hela tiden hos henne.

Jag är en kaxig och sprallig människa som är instängd i en skadad kropp. Det är så oerhört frustrerande.

Jag blir ödmjuk inför livet och känner stor respekt för henne efter att ha läst den här boken.

En del kapitel berör mer än andra. Som när hon berättar om sommaren 2003 då sjukdomen gjorde att ingen kände igen henne längre:

Plötsligt så blev det tyst. Färre och färre ringde. Jag kände mig så ohyggligt ensam. Det var så tyst omkring mig. Från att ha varit i händelsernas centrum hamnade jag nu långt ut i periferin. Många vänner försvann under sjuktiden.

Vi människor är märkligt funtade. Rädda för det annorlunda och det vi inte kan greppa. Många går undan och tror verkligen att det är bäst så. Märkligt som sagt. Som om det svåra och smärtsamma ska smitta av sig.

Om Per Gessle har Marie bara fina saker att säga:

Jag kan nog inte säga vad det betyder för mig att Per alltid har trott på mig. Att han är positiv och peppande. Han kan få mig på gott humör, och då blir man stark automatiskt.

Jag är verkligen mycket imponerad av Per Gessle. Hur han håller igång, skriver låt på låt, tror på Roxette, tror på att gå vidare. Han gör bara bättre och bättre låtar. Tack vare att han är så stark har vi kommit tillbaka.

Maries make och stora stöd Micke Bolyos beskriver väldigt naket hur livet är för dem idag:

Varje dag försöker jag förlika mig med vårt öde, men det är svårt. Livet är inte som matematik där plus och minus tar ut varandra. Glädjeämnena neutraliserar inte sorgerna utan de lever bredvid varandra.

Det är rutiner som hjälpt och hjälper honom att orka. Vardagslivet med barnen är en tröst när allt annat under åren varit rädsla och kaos. Känner så igen det han berättar i boken om hur jag själv kommit vidare när det gjort ont i själen.

Att leva i nuet är också en strategi som fungerat. Deras relation är remarkabel på många sätt och vis och i boken berättas det om deras fantastiska kärlekshistoria och hur sedan livet för dem båda sedan ändrades drastiskt. Det berör djupt att läsa om deras kamp tillsammans. Hjärta, smärta, svärta och allt däremellan.

Vill avsluta med en liknelse som kom till mig när jag läste boken. I ett kapitel så berättar Marie om att hon älskar blommor. Där berättar hon bland annat om den gigantiska häggen som de hade i sin trädgård.

Ett år så blev den sjuk och tappade alla sina blad och blomklasar. Den var så nära att dö, men sen helt plötsligt en vår så väcktes häggen till liv igen! Den återvände och var återigen till glädje för många. Precis som med Marie Fredriksson! Liknelsen är klockren!

För hon är idag en inspirationskälla och glädje för så många människor därute! Den här boken visar att det går att komma tillbaka, det går att lysa igen och att det aldrig är kört! Visst, det är väldigt tufft ibland, men det går att hitta ljusglimtarna i livet trots svårigheter och hinder.

Fragment av lycka hoppar också upp som diamanter i gruset.