You are currently browsing the tag archive for the ‘rethosta’ tag.

LadyGaga_TheCure 2017Många filmer har det blivit. Mycket musik också, som vanligt. Inte såg jag den komma att jag fullkomligt skulle älska Lady Gagas nya låt “The Cure” och då speciellt texten. [Spotify]

Det är en intressant upplevelse att vara ensam. Leva med sig själv och sina egna tankar utan input utifrån. Någonstans vet jag att det är nyttigt för mig. Att våga vara med mig själv efter alla års flykt och distraktion för att slippa lyssna inåt.

Målet att vara med andra bara för att inte vara ensam, är egentligen ingenting att sträva efter. Vi är många som jagar sällskap bara för sällskapets skull. Inte för någonting djupare, egentligen. Så känner jag i alla fall nu efter några dagar i ensamhet.

Visst har jag velat fly ifrån det och ringa någon bara för att. Samtidigt har jag varit ganska hängig och slut i både kropp och själ under några dagar där rethostan sänkt mig än mer. Har helt enkelt inte orkat vara social, även om jag hade velat det.

Att vara ensam med sig själv är mycket mer komplext än det låter. Tankarna och då speciellt när jag ska försöka sova utmanar mig en hel del. Det så kallade verkliga blandas med mina tankar på ett sätt som ibland gränsar till en annan värld som jag är fullständigt livrädd inför. Försöker hålla mig lugn och intala mig att det är en del av mig, även om jag får vara med om saker som ibland kan vara väldigt obehagliga och utmanande för mig.

Min tro är inte stark idag. Ber inte och är ganska trött på försöken genom åren som jag i min egoistiska version inte tycker givit mig någonting. Men det finns en högre mening med allt jag går igenom. Som vi alla går igenom. Ibland förstår vi ingenting under lång tid, för att en dag ha allting klart för oss och varför vi behövde gå igenom just den saken. Den tron är stark hos mig och egentligen handlar det om att alternativet för mig är lika med att lägga sig ner och ge upp.

Så jag bidar min tid och hänger med. Smärtan och det som gör ont får vara där. Mantrat att inte göra något överilat överröstar allt annat. Reinkarnationsådran i mig säger att man inte ska göra samma sak i två liv efter varandra. I det är jag bergfast vilket gör att jag ska hänga kvar tills jag slår i de stora stolparna som jag bestämde mig för innan jag gick ner i det här livet.

I onsdags fyllde min syster år. Eftersom jag helt enkelt inte orkade vara med på kvällen, så träffades vi en stund mitt på dagen och åt lunch tillsammans.

Min älskade syster

Födelsedagspresenten från mig blev halsbandet "Evig kärlek". En tanke över hur viktig hon är för mig och att vår kärlek till varandra är evig.

Det kändes så otroligt bra att få träffa henne på den stora dagen även om jag som sagt inte orkade att vara med på kvällen.

Syster och jag

Självklart ville jag ha en selfie med min älskade syster.

Förra veckan var min första arbetsvecka på nästan 4 månader. Det kändes rejält men jag tror att den rethosta och infektion eller vad det nu är som plågat mig hela veckan drog ner min ork och gjorde allt än jobbigare. Men jag kämpade på och målet var klart inom mig. Att gå vidare och ta mig till jobbet de tre dagar som var planerat.

Cajsas kök och Mats

Detta klarade jag och i fredags efter arbetsdagen blev jag bjuden på lunch av Mats. Det var trevligt och fint att få en stund bara med honom.

Sen hände det ofattbara precis innan jag skulle ta mig en middagslur på fredagseftermiddagen. Efter det är ingenting sig likt…

Idag ska Linn komma till mig och bo några dagar eftersom ett nytt födelsedagsbarn ska firas i veckan som kommer. Frida och T kommer också på en fika och sen ska de bo hos Anna. Rethostan verkar följa mig även denna vecka, men det är bara att kurera sig och ta en dag i taget.

Sömnen fick lida på grund av rethosta, småfjärilar och katter som ville ut mitt i natten. Vaknade säkert en gång i timmen och vid sex hade jag fått nog. Då sattes kaffehurran igång, tog mig en dusch, fixade kattlådorna samt deras matskålar fylldes på.

Det var dags för mig att jobba igen. Märklig känsla med både förhoppningar och oro i en salig blandning. Fatta, det har snart gått 4 månader sedan jag jobbade senast! Inte klokt egentligen…

Nu åkte jag buss nästan i värsta rusningen. För mig var det mycket folk i rörelse. Alla var som små myror och ingen tittade på den andra. När jag kom ner på stan myllrade det av liv överallt. Jag visste inte riktigt vart jag skulle fästa blicken. Slå bort och inte ta in. Stänga av och följa de inre tankarna som inte tar in bruset.

3 april 2017 Den gula taggen

På jobbet hämtade jag först ut den gula taggen i receptionen. En nyhet sedan sist. Möte med chefen var det som stod på programmet idag. Det blev ett väldigt bra och fint möte.

Förändringar som jag tror kommer att gagna mig på sikt och en välvilja som gjorde att det kändes bra. Vi fikade tillsammans och pratade sedan en stund till. Är glad och förhoppningsfull inför framtiden och tacksam över att hon tror på mig även i framtiden. När man går hemma som jag gjort, tappar man kontakten med livet därute och tron på att man duger och ska komma tillbaka kan lätt få sig en törn.

Fick knappt igång datorn och lösenordet hade gått ut. Satt i telefonkö en bra stund innan kanslistöd kunde hjälpa mig med att ändra. Gick in på e-posten men lät den vara. Rensade lite på rummet och åkte sedan hem. Tre timmar går fort och på onsdag skall jag ta vid där jag slutade.

Det svåraste kommer att bli att inte köra på för hårt för fort. Att hitta balansen helt enkelt. För jag kände redan idag att jag ville gå igenom e-posten och göra lite till men jag vet att jag måste hålla mig till mina 25% för att inte hamna i en negativ spiral igen. Det är så lätt att gasa på för fort. Samtidigt känner jag en frustration i mig över att det går så långsamt allting. Att jag liksom inte klarar av sådant som tidigare inte var några problem kan dra ner mig rejält. Det sätter sig på psyket även om jag inte vill det. Balansen är otroligt viktigt för att det inte ska bli samma sak igen.

Har vilat och slumrat när jag kom hem. Känner mig fortfarande ganska trött i skallen. Det har känts som om jag har gått omkring och burit på en hockeyhjälm under dagen. Riktigt vilka slutsatser jag ska dra av det vet jag inte… men någon form av skydd känns det som om det har varit. För nu när jag sitter och skriver det här så känns det bara som om det är en liten keps kvar…(;-)

I morgon ska jag ner på stan igen för att kolla mina ögon, vilket jag tror är för sista gången. Det blir en tur till stan tre dagar i rad eftersom jag jobbar igen på onsdag. Men tar jag det bara lugnt och andas medvetet så går det bra.

Nu kommer en jätterant om mig själv och hur jag mår. Mitt ego gödslas å det grövsta, men som jag har sagt många gånger tidigare att det är här på bloggen som jag lättast kan uttrycka mig. Då kan jag ta ut svängarna och vågar vara ärlig. I det verkliga livet så är jag tyst eller drar mig undan.

Då må bli tuggande om samma saker hela tiden, ömkligt och offerkappor stora som militärtält, men läsandet är frivilligt:


För nästan 10 år sedan…

Det är en sådan tacksamhet inom mig att jag har min son hos mig. Han är verkligen en ängel genom att bara vara den han är. Har inte ord för hur mycket det betyder för mig att han finns i mitt liv.

I natt har jag inte sovit mycket. Förkylningen med halsont har nu övergått till ren och skär rethosta. Varje hostning är smärtsam och ibland känns det som om jag ska dra en pizza eftersom det inte vill sluta. Men jag tror att jag har nått peaken nu och dessutom har det gått fler än tre dagar, vilket jag har hört är gränsen för smittorisken. Men vad vet jag, det är bara vad jag har fått för mig.

Förmiddagspromenaden igår orkade jag inte med. Idag blir det heller ingen eftersom krafterna behövs till det mest basala. Det jag ska ladda för är morgondagens första arbetsdag på nästan 4 månader! Det känns konstigt samtidigt som en del av mig inget hellre vill än att börja jobba igen. Vi får väl se hur det utvecklar sig det hela men jag fokuserar på den enda vägen som är möjlig för mig. Några avåkningar och sådant grejar jag inte för att återigen ta mig upp på vägen. Basta, pronto och en väg framåt!

Februari 2017

Fast tänker jag tillbaka är det stor skillnad ändå på mig nu än i början. Då hade jag knappt någon tankeverksamhet överhuvudtaget. Nu vill jag åtminstone någonting!

Fortfarande har jag problem med att prata med människor om hur jag FAKTISKT mår. Jag ringer inte, drar mig undan och säger ingenting. Vet inte varför det sitter så hårt åt att vara helt ärlig, men att prata om minnet och hur det är gör ibland förbenat ont.

Känslan är då att allt ska rämna och att jag då sitter där och skvätter på ett sätt som jag är livrädd för. Som om jag då inte har något skydd kvar alls. Det är känslan jag har, men troligtvis är det bara en befrielse. Men jag klarar det inte, utan skriver då hellre en massa här.

28 oktober 2004
Här var inte Felix och Maxi gamla. Oktober 2004.

Ser på mycket film, lyssnar på än mer musik och umgås med mina katter. När jag inte promenerar på förmiddagarna dårå. Äter alltför mycket sött och sådant som tröstar mig. Låter jag som en gubbe på 80 pannor, eller?!

Att sitta med skivade morötter eller gurkor ger mig liksom inte det jag söker. Det må låta sjukt men glass, choklad och sådant ger mig ett illamående när jag överkonsumerat och på något konstigt sätt är det dit jag vill komma. Ingen övrig jämförelse med alkohol och andra saker men där handlade det också om att överkonsumera. Men då ville jag inte känna någonting överhuvudtaget.

Den 4 april är det 3 år sedan jag drack alkohol! Det är det enda som jag är riktigt stolt över när det kommer till egna prestationer. Att jag i 3 år helt givit fan i det dödliga giftet. Oavsett vad som händer mig så kommer det aldrig att bli min tröst igen. Då får jag hellre gå upp 25 kilo (som jag nu troligtvis har gjort) i vikt genom mitt frossande i glass och choklad istället för denna drog som förändrar människors beteende på ett sätt som jag på nära håll tyvärr sett alltför många gånger. Alkoholen är för mig verkligen ett gift. Dricker jag igen kommer jag över en gräns där det inte finns någon väg tillbaka. Det är det enda som jag med säkerhet vet idag. I detta har änglarna varit tydliga åtminstone.

Min motion (förutom förmiddagspromenaderna), kost och vikt har återgått till gamla vanor. Igen. Men den här gången försöker jag ta det med ro. Inte slå på mig själv, inte hårt i alla fall. Det finns nya chanser att rätta till detta. Det känns som om att jag kommer att kunna styra upp en del när jag fått lite balans i detta med utmattningen och de återkommande depressionerna. Så känns det i alla fall och i den vissheten lever jag. Tyvärr har jag varit helt stängd inåt sedan denna utmattningsresa började. Inga förnimmelser, inga bilder eller tankar om det vi inte kan ta på s a s. Istället drömmer jag massor men det orkar jag inte analysera om vad som är vad just nu. Vet bara att många figurerar i olika scener i den världen. Drömvärlden.

Ibland känns det som om allting bara är en drömvärld. Ingenting är riktigt på riktigt. När jag gick i femte klass och stod där för att sköta belysningen när vi hade klassteater för våra föräldrar (mina var aldrig där) i skolans gemensamma aula, hände det något som påminner om ett skydd som fortfarande sitter kvar. Det är nu 40 år sedan…

Har du orkat ända hit? Då måste du verkligen gilla mig och mitt egoistiska dravlande…hahaha! Önskar dig i alla fall en fin söndag!

Samma mönster i natt. Vaknade kring halv fem och var genomsnorig. Rethostan drog också igång under ett bra tag och det är först nu när jag dricker kaffe som det börjar bli bättre. Klockan är nu kvart över sex.

Musikhjälpen 9 december 2014
När detta skrivs så är det Linnea Henriksson som håller i Musikhjälpen.

Det är tur att Musikhjälpen nu finns som sällskap. Det är mysigt att ha TV:n på och följa dem. Petter har gjort ett utmärkt jobb de timmar jag har sett i alla fall. Följer dem även på Twitter och Instagram ganska regelbundet. När detta skrivs så har de fått in över 370 000 kronor!

En låt har jag själv önskat och jag tänkte göra som förra året. Önska mig två låtar varje dag, vilket ger ett fint tillskott från mig till kampen mot HIV. Att få någon av dem spelade, det har jag inga illusioner om, så jag lägger upp dem här hos mig istället… (;-)

Önska själv en låt och var med och stöd genom att skicka ett SMS till nummer 72 999. Inled meddelandet med summan du vill skänka 50, 100, 200, 300 eller 500 kronor. Skriv sedan artist, låt och motivering.

Vilken låt jag önskade? Denna som jag just nu är mycket förtjust i:

Det känns lite konstigt det här måste jag säga, eftersom jag hade känningar av halsen redan förra helgen. Men då liksom brakade det aldrig loss, och kanske var det även så att jag kämpade emot med alla medel att det inte skulle göra det. Jag vet snart inte vad som är vad, när det handlar om kroppsligt kontra det psykiska.

I onsdags så blev det värre och något jobb blev det varken på torsdag eller fredag. Ja, jag gjorde ju en del hemifrån, just för att det var akut och jag inte kunde låta bli. Då var det mest ont i halsen jag hade. I helgen så tuffade det på, men jag var tvungen att ta mig ut en gång varje dag för att handla. Vet inte om det var så lyckat egentligen, men vad gör man när man är ensamstående och har en gosse som behöver föda?

Sen var det som om andra vågen kom. För natten mot söndag var hemsk. Sov illa och igår morse så var jag helt slut. Under dagen så kändes det något bättre och på kvällen var jag övertygad om att jag skulle kunna jobba idag, trots intensiv rethosta i perioder. Men sen var det som om allt bara släppte i natt. Hostade och snorade som jag vet inte vad. Nässprayen lindrade något, men att ta mig till jobbet var helt uteslutet.

Det är så långdraget och segt allt detta. Mitt psykiska mående påverkar säkert detta negativt. Det kanske är så att kroppen nu fått nog och försöker få mig att stanna upp? Jag vet faktisk inte längre vad som är vad.

Det enda jag vet just nu är att jag måste ta mig till affären och det tar så emot… notan är skriven och klar.

2014-12-08

Arkiv

Kategorier

Senaste bilder

Sövd? No no no... utdragning på hederligt vis den 11/7...vojne vojne Majas morgonpose. #katt #catlover Fika och samtal med terapeut @monalagvik En av de sju dödssynderna.... Dricker mitt morgonkaffe i den finaste muggen. 🇬🇧 🙏= @krumelutten och @tofflisen Ny fin bryggare på jobbet. Bryggs från hela bönor. Starkt och gott...

Twitter

Tweets jag gillar