Har varit lite låg eftersom jag de senaste veckorna inte kunnat röra mig på det sätt som jag har velat.
Det har blivit promenader och i längden känns de ganska tråkiga. Det tar sådan tid för mig att komma upp i det jag vill så att säga vad gäller förbränning av kalorier och ett mående som jag är nöjd med.
Idag tog det emot att gå ut, för det var gång jag hade tänkt mig att det skulle bli. Vågade liksom inget annat. Först lade jag på ett hederligt paket till yngsta dottern och sen drog jag igång Runkeeper…
Första kilometern gick i rask takt och det kändes riktigt bra. Idag hade jag med mig mobilen och lyssnade på hög musik.
En riktigt härlig dänga drog igång och benen ville mer än bara gå, så jag ökade lite. Det gick riktigt bra och av bara farten så ökade jag så pass att det liksom blev ett mellanting mellan powerwalk och joggning. Jag gick inte, men ändå så joggade jag väldigt sakta. Nu ska jag inte säga att det kändes bra hela vägen. Sista kilometern så kände jag av benet lite, men vilken känsla det var att benet höll för detta så pass bra som det gjorde!
Motionen har blivit så viktigt för mig. Det är också viktigt att jag får göra detta på mitt sätt och idag så kom jag närmare det sätt som jag gillar allra mest, att kunna jogga. Detta med att stretcha efteråt har jag inte riktigt gjort ordentligt, men idag så stretchade jag rejält och benen var särade många härliga minuter åt alla möjliga håll.
Det kändes faktiskt bättre efteråt och det sitter i, så här några timmar senare. Mest spännande blir det hur jag mår i morgon. Efter tidigare rundor har jag haft än ondare dagen efter, men kanske stretchningen gör att någonting positivt är på väg att hända? Att vändningen nu är här efter alla problem?
Ibland lägger jag ut bilder på min blogg för att jag själv ska ha minnen och komma ihåg saker och ting. De två bilderna ovan är från en renovering av en bostadslänga i Storvreta som just nu pågår. Det är Uppsalahem som rustar upp samt skapar 3 nya lägenheter i bottenplan med egen uteplats i längan.
Hjärtat vill ut i morgon igen och masa gubben fram mellan powerwalking och joggning, men frågan är vad hjärnan säger? Ut ska jag oavsett, men vi får se vad det blir för någonting i motionsväg. Det är viktigt för mig som sagt att ha någonting de dagar jag är ensam att hänga upp mitt liv kring.
Måste ju avsluta med en bild på Maja, som frodas och mår bra för övrigt:
