Etikettarkiv: relationer

Ingenting betyder någonting och ändå betyder det allt

Skulle det hjälpa mig att träffa någon? Skulle det hjälpa mig att få prata ”av mig” och ömka med någon som på ett proffsigt sätt till det yttre visar sig intresserad och jag går på det med hull och hår? Hmm, fast det gör jag ju inte längre… är krass och härdad inför terapeuter överlag.

gayalone

Vissa stunder längtar jag efter att träffa en själ där djupet och förståelsen finns. Men någonstans känner jag att det är en utopi. Den själen finns inte här och det är nog precis som det ska vara eftersom det högre perspektivets lärdomar alltid går först. Samtidigt kan jag inte blunda för denna längtan tills jag dör. Eller, går det? Är det just min lärdom, att längta och förstå vad det handlar om på ”riktigt”?

Ord som bög, homosexuell och gay ger inte ”pride” inom mig. Även om jag kommit en bit på väg har jag aldrig hittat den där känslan av stolthet som många pratar om. För mig är det ångest, oro och rädsla. Förstår de som aldrig kommer ur garderoben av flera olika skäl. När jag sedan i djupet känner som jag gör i form av själar istället för kön komplicerar det bilden för mig själv och vad jag verkligen längtar efter. Är så flytande gällande detta att jag idag inte vill eller kan sätta en etikett på mig. Trots att jag genom mitt liv sexuellt fantiserat om män, men haft mest känslomässigt utbyte med kvinnor.

En märklig händelse inträffade för några år sedan. Jag drogs till en kvinna på jobbet. När jag nu efteråt tänker på detta gjorde jag det först omedvetet, men sen helt plötsligt kände jag väldigt starkt för henne när vi pratade. Tyvärr var hon redan ”upptagen” och dessutom slutade hon senare, vilket för mig på ett plan var bra ur ett rent krasst perspektiv. De känslor jag hade för henne var på sätt och vis nya för mig och att de inte var besvarade gjorde hela min tillvaro svår och så här i efterhand tror jag att det var en del i att mitt mående bara blev sämre under året 2016.

Hon har gjort ett stort intryck på mig för att lite mer förstå mig själv, precis som mitt ex också har gjort. Än idag drömmer jag om henne och känner någonstans att det var tråkigt att det blev som det blev eftersom hon fick fram känslor i mig som jag inte trodde mig ha. Men hon var förbjuden frukt, upptagen och inte tillgänglig.

Två kvinnor bland alla män i mitt liv. Män i tanken, drömmen och fantasin alltså, inget annat. För att jag inte vågat, klarat av och kunnat älska mig själv. Inte sett mig värd och sen äcklats av tankarna på män i perioder samtidigt som jag inget hellre vill än att träffa någon. Så länge och så djupt rotat att gå från fantasi till verklighet. Har slitits isär känslomässigt och känner idag bara en förtvivlan över alla känslorna.

Fick en fråga från en av mina ”jordiska lärare” för en tid sedan som jag inte kan komma runt och få ro med. Vill inte du träffa någon?

Det klart att jag vill! I de stunder jag känner mig liten och svag vore det skönt att luta sig mot en mans axel. Någon som ger mig trygghet och den där känslan av samhörighet. Någon som jag kan bli ett med. Stora drömmar, jag vet men för mig är det allt eller inget. Samtidigt kan jag i andra stunder bara känna avsmak för mig själv och den längtan jag har. Då är det lika bra att vara ensam och köra på så länge det går. Att förena de två verkar stört omöjligt.

Försökte söka kontakt via en dejtingsajt på inrådan av min sista terapeut, men det kändes bara så fel. När jag skulle beskriva mig själv och även bifoga ett foto tog äckelkänslorna i mig över. Jag klarade inte av att stå upp för mig själv.

Klarar inte av själva ”jakten” eller hur jag ska uttrycka det. Att bedömas, sållas bort och inte duga gör att jag avstår. Orkar inte börja om och försöka med någon ny själ. Senast besöket på Pride kände jag mig som en total främling när jag tittade på alla självsäkra som gick omkring och bara såg så häftiga ut. Total jävla främling med mindervärdeskomplex, med en känsla av att jag inte hörde hemma där. För mig är det evenemanget för de stolta och redan övertygade. Inte för de som har en flytande sexualitet och inte vet vem de är riktigt.

prideforalla.jpg

Sen har Stockholm Pride hos mig tappat rejält genom deras subjektiva agerande gentemot vilka som får vara med och inte. Värdegrunden sätts utifrån vissa mallar som enbart tillhör vänstersidan av politiken, trots att de säger sig vara opolitiska.

Det får bli som det blir med allt och betyder det ensamhet den dagen kistlocket slår igen får det vara på det viset. Jag orkar inte försöka mer. Då säger den kloke till mig att vad gnäller du då för? Om du inte orkar försöka mer? Varför fortsätter du älta om detta, år ut och år in? Kan du inte bara släppa sargen och vara som du är? Tycka om dig själv, för Guds skull?

Frågorna kan och ska ställas, men svaren i djupet är inte alls självklara trots år av funderingar och försök att ”passa in” på olika sätt, därav ytterligare en bloggpost i ämnet.

På ett omedvetet plan i kombination med all oro som besöker mig har förfallet inletts. För orken att ”hålla upp” någonting som ändå aldrig förändras har helt enkelt tagit slut. Att må bra och tycka om sig själv är ett livsprojekt för mig. De dagar då självhatet har mig i sitt grepp med allt vad det innebär av ångest och oro, klarar jag inte av att stanna kvar i det, utan flyr in i matmissbruk och mörka destruktiva tankar och vad det innebär vet jag alltför väl. Det tar sådan kraft av mig att ens andas och stå emot vissa saker som jag vet gör mig så illa.

Det blir en ond cirkel det hela. Att be om hjälp är svårt och jag vill inte nöta på människor mer än nödvändigt. Mitt eviga tjat om måendet vill jag inte lägga på andra. Då får jag skriva här och de som orkar kan läsa om mitt orerande istället.

I det jordiska är allt bortglömt en dag och faktiskt tröstar den tanken mig. I bästa fall finns du i en bok eller som röst i en låt, film eller spel. Kanske på ett gammalt fotografi som framtida släktingar tar fram och pratar om. Vad det nu har för betydelse, mer än för det jordiska egot? I det stora hela betyder det ingenting, förutom för dig själv och din egen livsbok, kanske är det vackert så? Trots allt är jag på ett plan medveten om det högre perspektivet och att vi aldrig kan dö helt. Skalet ja, men medvetandet nej. Men det spelar liksom ingen roll när det jordiska här och nu tar tag i mig och tar över alla tankar i perioder.

Ingenting betyder någonting och ändå betyder det allt. Denna motsättning går aldrig att förstå med intellektet. Det är livserfarenhet och förmågan att släppa taget om tankarna som avgör.

Säger han som så totalt tappat just detta… …men livet lär och så ska det vara oavsett om man själv uppfattar det som ljust eller mörkt.

Annonser

Minneslund & spontanfika

180702_ 01 Gamla Uppsala

Idag var en sådan där dag då jag bara inte kunde sitta hemma och uggla.

180702_ 02 Gamla Uppsala

Tog den lånade bilen och åkte till Gamla Uppsala.

180702_ 03 Gamla Uppsala

Kullarna var gula och det var torrt som fnöske i backen.

180702_ 04 Gamla Uppsala

Behövde rensa tankarna. Få ett lugn inom mig. Tände ett ljus och försökte tänka på de förändringar jag så väl behöver. Tänkte på andra och deras kamper i livet.

180702_ 05 Gamla Uppsala

”Men du, Herre, är en barmhärtig och nådig Gud,
sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet.”
Psaltaren 86:15

180702_ 06 Gamla Uppsala

I Gamla Uppsala kyrka stod det målningar som barnen i den lokala skolan hade målat. Den här fastnade jag speciellt för. Så inkluderande och precis den kyrka jag vill tillhöra.

180702_ 07 Gamla Uppsala

Detta med relationer och att vara människa är svårt ibland. Man vill så väl, utan att för den skull slå knut på sig själv. Medvetenheten och förståelsen räcker inte till ibland. Det blir liksom tankar som inte släpper. Tankar av förutbestämda scenarier som ofta är negativa, men sällan slår in. Varför är det så svårt att bara vara i tanken? Helt neutral och sen får det bli som det blir? Inte värdera innan så att säga?

180702_ 08 Gamla Uppsala

Gamla Uppsala kyrka med klockstapel.

180702_ 09 Gamla Uppsala

Satte mig i deras minneslund och funderade bland annat på orden jag skrev ovan. Försökte också bara att släppa allt och inte tänka. Lyssna på den hårda vinden och fåglarna som sjöng. Men det är så himla svårt och det har blivit värre sista tiden.

Det är som om jag inte kan umgås med mig själv. Som om jag bara vill vidare även om det är till totalt meningslösa saker. Som om jag har tappat allt det jag har byggt upp inom mig, samtidigt som det ändå inte spelar någon roll idag. Kanske har det med min kollaps att göra trots allt, fast det har gått in i någonting annat nu som jag inte riktigt förstår? Vet inte riktigt vad som är vad längre.

180702_ 10 Gamla Uppsala

Här var det tidigare järnväg. Nu är det någon form av grusväg. Tror inte att den är klar.

Telefonen ringde och Clabbe ville bjuda på fika. Spontan som jag är (host!) tog jag bilen till honom.

180702_ 11 Husbyborg

I Husbyborg står dessa gula blommor.

180702_ 12 Husbyborg

Jodå, Clabbe använder mobiltelefon… hahaha.. är man involverad i föreningen som sekreterare så kan den ringa närsomhelst.

Han berättade om sin Greklandsresa, om livet som pensionär och jag tragglade väl på om mitt och vad jag är idag så att säga.

180702_ 13 Husbyborg

Kanonväder och lagom varmt.

180702_ 14 Husbyborg

En bänk som sett sina bästa dar.

180702_ 15 Husbyborg

Välkommen in!

Efter besöket i Gamla Uppsala kyrka, en stund i minneslunden samt snack och fika hos Clabbe i Husbyborg mår gubben bättre. Inte har jag slutat att blogga heller… hehehe

Sexprat är tabu

Många tror att jag är väldigt öppen och skriver om det mesta på min blogg. Ingenting kunde vara mer fel. Visst, jag berättar mycket om mitt mående, alkoholen och min skilsmässa för över 10 år sedan. Vissa saker har jag inga problem att skriva om och då är det konstigt egentligen att ämnet sex är så svårt för mig.

Det lite roliga är att jag en gång gjorde ett undantag och det intresserade folk så till den milda grad att den posten är en av de mest lästa hos mig. Sexiga frågor – jag vågar skrev jag den 31 oktober 2008 och fortfarande kan jag ha svårt att själv gå in och läsa det jag skrev. Sex är tabu allt som oftast på min blogg och ju mer detaljerat det blir, ju mer sällan finns det här hos mig.

För många år sedan umgicks jag med en person som är min totala motsats. Kanske drogs jag till henne just för detta och att hon var så befriande gällande ämnet sex. Suzann Larsdotter har en blogg med namnet Suzann Sexeducator och den läser jag ibland och då med en skräckblandad förtjusning över orden. En del av mig tycker det hon tar upp är väldigt viktigt och befriande samtidigt som en annan del av mig värjer sig och till och med ibland har svårt med vissa formuleringar.

Egentligen ser jag mig inte som pryd, men kanske är jag det ändå? Har väldigt svårt att med vänner och även familj ta upp ämnet om det liksom inte faller sig in naturligt i samtalet. Men att säga vissa ord, det klarar jag bara inte av. Pryd på ett sätt som är helt onödigt egentligen. För vem skulle bry sig om jag var lite mer vågad och öppen även med formuleringarna?

Återigen ser jag spåren tillbaka i mitt liv. Ingen pratade om sex och då speciellt inte homosexualitet som var aktuellt i mitt fall. Det var locket på och kanske fick jag också nog av farsans raljerande på fyllan och det sätt han hade gentemot mig så fort detta kom upp. Har nog blivit präglad mycket av att inte ha pratat om sex överhuvudtaget under min uppväxt och sen har jag varit lättpåverkad över att så här ska det vara och detta är fult och fel. Då gick jag nog inåt och var tyst om det jag kände inom mig. Inget fick veta och det tog många många år innan jag kunde vara ens i närheten av att vara mig själv, om jag någonsin helt har kunnat det…

Här på bloggen har jag fortfarande väldigt svårt att skriva om min längtan efter en man. Det har blivit bättre med åren, men att direkt uttrycka den längtan jag bär på, är så mycket svårare än att skriva om ämnet i mer generella termer. Då handlar det liksom inte direkt om mig, utan mer om min åsikt kring homosexualiteten. Att till exempel nämna vilka kända män som jag tycker är sexiga är oerhört svårt för mig.

colton-haynes

Roy Fares, Sakis Rouvas, Ricky Martin, Colton Haynes (bilden ovan) och Jared Padalecki är fem exempel på sexiga män. Så, nu är det gjort.. sen har vi ju de som både ser bra ut och som jag gillar för det de gör… Peter Jöback, Kim Amb och som avslutning en kvinna som jag beundrar och som även tilltalar mig fysiskt Sofia Helin.

Får man prata på det här viset? Spontant känner jag hur prydheten i mig vill radera och ta bort. Fy och ve… egenhatet och föraktet jobbar hårt medan fingrarna dansar fram på tangentbordet eftersom den andra delen av mig kämpar på lika mycket med öppenheten och att jag får väl skriva vad jag vill på min blogg! Ja, jag jag gillar snygga killar, so what?

Förstår ni nu bättre varför jag är som jag är eller? (;-)

Har inte ens nämnt den största i min värld. Själen som har allt och som är så nära idol för mig som man kan komma. Den själen har betytt oerhört mycket för mig och skulle jag träffa henne skulle jag tappa allt och inte få fram ett ord. Jag skulle vilja tacka henne för ALLT!

Madonna 201805

Madonna på MET-galan 9 maj 2018.

MadonnaThe Queen of Pop eller i min värld The Queen of Everything. Älskar, älskar och återigen älskar henne för att hon är den hon är. Om henne har jag skrivit så många gånger och uttryckt min beundran och kärlek till. Det finns bara en som henne!

Har roat mig med att göra en googling på bloggens namn samt ordet sex och resultatet är ganska talande. Sju inlägg handlar om homosexualitet mer generellt, ett inlägg om sexuella trakasserier på kyrkokansliet 2010 samt det jag pratade om tidigare om att svara på sexiga frågor från 2008.

Pryd eller inte, men ämnet är svårt för mig. Åtminstone när det handlar om mig själv och hur jag ser på mig själv som en sexuell varelse. Vet att många är som jag och inte alls tycker att man ska prata högt om vad man gör i sängkammaren. Det är liksom en privatsak. Så är det och mina sexuella fantasier tar mig emot att ens antyda eftersom det känns väldigt nära och privat.

Har dock funderat på vad jag kan berätta mer om hur jag ser på mig själv idag. Min längtan, min sexualitet och vad jag funderar på. Om man skulle gradera sin sexualitet på en 100% skala så fastnar jag för att jag är 65% homosexuell och 35% heterosexuell. De känns bra de siffrorna för mig. Nästa steg i tanken blir då, kan man gradera sig själv på det viset? Vad är jag då egentligen? Ser mig själv som en ”blandras” men med en klar dragning åt killar. Att som vissa känna 100% åt något håll, så har jag aldrig känt även om jag försökt. Det går bara inte och det visar väl hur mitt liv sett ut hittills.

Finns det överhuvudtaget människor som är 100% säkra om de är uppriktigt ärliga emot sig själva?

Tänker också på den kvinna som ”förvred” huvudet på mig för ett par år sedan. Blev själv paff över mina sexuella känslor för henne. Den dörren trodde jag faktiskt inte existerade på det viset, men så fel jag hade. Ska dock erkänna att de sexuella tankarna främst varit hos killar i mitt liv. (Bara att skriva det tar emot och det är inget koketterande från min sida, jag lovar). Fantiserat och drömt i alla år, men aldrig klarat av att ta steget med hela mig med. Med det menar jag att de upplevelser jag har haft, men när det väl har blivit skarpt läge så att säga har jag backat och inte klarat av att fortsätta relationen.

I ett fall ångrar jag det väldigt mycket fortfarande eftersom den killen var fin på alla sätt och vis. Det sumpade jag bort för att jag var rädd och inte vågade vara den jag egentligen är. F är saknad. Sen har jag faktiskt träffat fyra killar ytterligare under åren, där jag i två fall försökte även sexuellt men där det återigen var den självpåtagna skammen och känslan av äckel som fanns i mig, trots att en annan del längtade efter det. Det blev fullständig katastrof och jag slog hårt på mig i år efteråt.

Couple

Så här öppet har jag aldrig berättat om mina relationer med killar genom åren och det har berott på att jag inte riktigt kan stå för den jag är hela vägen, även om jag idag på ett plan struntar i hur folk ser på mig. Sex har varit tabu för mig att skriva om. Klarar inte av det. Skulle du som läser detta ställa en direkt fråga till mig, då är det en annan sak. Men att själv ta upp vissa saker kring detta grejar jag inte så bra.

Efter erfarenheten med F och den här kvinnan häromåret har jag slutit mig helt gällande relationer med människor oavsett kön. Har genom min terapi försökt igen via match.com men inte lyckats. Vet ni vad jag faller på? Jo, att beskriva mig själv och den jag är idag. Vad jag vill och vad jag gör i mitt liv. Då tar det stopp och jag bara känner, vad fan sysslar jag med och vem fan bryr sig…!

Tala om att stå och stampa! Så är känslan i alla fall. Flyaren vill dra ifrån allt… fast nu är han alltmer lik en Michelingubbe och skulle nog rulla fram istället.

Sexprat är tabu och denna bloggpost är nog ett undantag eftersom den varit väldigt jobbig för mig att skriva. Har sparat den länge och inte tänkt publicera, men jag vet att det bara är mina egna inre förvridna tankar om mig själv som spökar. Den största homofoben är nog jag själv…

Prata om självmord

Ni som följt mig genom åren vet att min mor tog sitt liv 1981. Den händelsen vågar jag idag säga har präglat hela mitt liv. Allt kring hur, varför och den skuld jag kände har jag gråtit, skrikit men allra mest svalt och varit tyst om under åren. Speciellt i början då jag som 15-åring inte riktigt förstod vad som hände och varför. Visa känslor fanns liksom inte på kartan vid den tiden.

Direktbild lånad från SVT

Nu går en serie som heter 30 liv i veckan med Sofia Helin och Anne Lundberg. Den serien handlar om självmord och egentligen får innehållet handla om vad som helst, det allra viktigaste är att de nu PRATAS ÖPPET om självmord.

Det är väldigt befriande eftersom det då när min mor valde att lämna jorden inte pratades alls om självmord och varför man endast 33 år gammal väljer det oåterkalleliga sättet. Det var tyst och allt skulle bara gå vidare som vanligt. De trodde väl att det var det bästa. Till och med mamma skrev i ett avskedsbrev att vi tids nog skulle glömma bort henne?!

Anne Lundberg pratar om sin pappa och hur arg hon varit på honom varför han lämnade henne. Hur kunde han lämna sina barn? De tankarna hade jag inte i början. Jag svalde bara och begravde. I 16 år pratade jag bara om mamma när jag var full och det var ju fel sätt. Att få ur sig det jobbiga på kemisk väg fungerar sällan. Det finns ändå kvar där inom en.

Vid 31 års ålder orkade jag inte mer, då small det och topplocket gick. År 1997 hamnade jag på sjukhus och kunde knappt gå. Orsaken var att jag hade svalt och svalt i alla år. Inte fått ur mig någonting och tillslut sa kroppen ifrån. Ja, det gjorde även knoppen eftersom jag drabbades av panikattacker och märkliga känslor en lång tid efter detta. Sen tog det ytterligare år innan jag någotsånär bearbetat detta, men samtidigt finns alltid det ett sår kvar. Folk får säga vad dom vill, men tiden läker inte alla sår. Det är bullshit. Man kan lära sig att leva hyfsat, men såren finns alltid där.

Att flera år senare också få höra att mamma inspirerats av mig på det sätt hon tog livet av sig, har också fördröjt läkandet och gjort mig väldigt ledsen. Detta fick jag höra för inte alltför många år sedan av hennes bästa väninna och det blev som om ytterligare en tagg satte sig i mitt hjärta.

Julen 1977

Ilskan över att min mamma lämnade mig kom senare. Då när det hände kunde jag ens tänka de tankarna.

Min tro gör dock att det idag inte gör lika ont eftersom jag vet att hon följer mig från Andra sidan. Men ändå, inte vara här kroppsligt och inte kunna krama henne och prata såsom jag pratar med andra själar som finns i livet tynger ner. Det saknar jag väldigt mycket emellanåt.

När man sen har en far som svikit gång efter annan och sedan många år inte finns i mitt liv, så har taggarna varit utåt och jag har haft väldigt svårt att låta någon komma nära mig. Relationer har alltid varit svårt för mig.

Serien väcker upp tankar hos mig som varit relativt vilande sista åren. Om självmord och varför människor väljer den vägen. Vet ni att de som tar sitt liv är till 70% män! Det tror jag beror just på att de inte pratar och får ur sig skiten, utan det fastnar och sen ser de ingen annan utväg. Det är sorgligt egentligen hur det ska vara och i detta är denna serie viktig genom att det äntligen pratas om självmord mer öppet.

Många gånger under den tid jag drack i mitt liv har jag snackar om självmord och skrämt nära och kära. Det skäms jag för idag men det var väl ett rop på hjälp på något vis. Nu när jag är absolutist får tankarna inte lika djupt fäste i mig och jag skulle aldrig gå hela vägen. För jag vet att det då är definitivt med de relationer jag har i detta livet och jag tror att meningen för mig i alla fall, är att leva ut detta liv utan att aktivt försöka avsluta det. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att tanken funnits där i de allra mörkaste stunderna. Det som alltid fått mig på andra tankar är de syner på mina barn som då kommit upp. De liksom skyddar mig och får mig på bättre tankar. Mina barn är mina jordiska skyddsänglar och jag älskar dem mest av allt!

Ibland tänker jag på att varför fick inte min mamma upp sådana bilder eller syner? Var hon så sjuk och dålig att hon inte ens kunde leva för sina barns skull? Trodde hon istället att hon skonade sina barn om hon försvann? Kan man leva för någon annans skull även om det handlar om sina barn? Och om man kan det, hur länge orkar man? Kanske mamma hade sådana här tankar tidigare i sitt liv? Det vet jag ingenting om, men tanken slår mig ibland.

En dag får jag svar i alla fall. Det vet jag.

Relaterat

30 liv i veckan
Hit kan du vända dig angående självmord och psykisk ohälsa

Var är mamma? (2010)

Den vita rökdoftande Volvo Duetten

21 februari 2017 Vänskap

Tre äldre själar går alltid bredvid varandra med sina rullatorer och har gjort så under lång tid nu. Ibland när jag är ute och promenerar ser jag dem och blir varm om hjärtat.

Synen fick mig att tänka tillbaka på mitt liv och vänskaper som kommit och gått genom åren. Tilliten och förmågan att se bortom det svarta eller vita har varit svårt för mig och då speciellt under åren då alkoholen fanns i mitt liv. Alkoholen förstärkte de sämre sidorna hos mig och fick det svart-vita än starkare. Det har resulterat i flera förluster av vänner som jag idag kan sakna under vissa perioder.

Sommaren 1972 i Bergvik

Den där 6-åringen som kastades in i den rökdoftande vita Volvo Duetten förföljer mig fortfarande.

Att gråtandes titta framåt mot framsätena och inte få någon förståelse, inte ens från mor, utan bara tystnad, har nog vingklippt pojken mer än han först trodde.

Detta på flera olika plan eftersom han fortfarande känner sig illa till mods när han tänker tillbaka på den där sommaren 1972. Tror relationer oavsett karaktär tagit stryk av detta svek pojken då tvingades utstå.

Det tog många år som sagt innan pojken ens kunde koppla ihop detta med de relationsproblem som kom senare i livet. Vänskap, rädslan att inte duga och förgå istället för att förgås genom att straffa ut sig från någonting som kom för nära eller blev för allvarligt har skett flera gånger under pojkens år i det här livet. Det är som om pojken stannat känslomässigt och aldrig kunnat komma vidare.

21 februari 2017 Soldis

Idag finns mycket ledsenhet över hur mycket detta har påverkat. Tror att det är en stor orsak till problemen även med relationer där fröet till kärlek gentemot någon person och då helst av sitt eget kön funnits. Skam och känslor av äckel.

Det var ju detta som pojken inte förstod när han var 6 år att det var fel enligt hans föräldrar att “leka” med en annan pojke och oskyldigt utforska varandras kroppar. När man är 6 år styr nyfikenheten och någonting rätt eller fel finns inte i den åldern. Det visste inte pojken och hur skulle han kunna ha veta det?

Tankarna kring detta pratas det inte om inför någon… varje avvisning, varje bakslag och oförmåga att behålla en vän eller få ett positivt gensvar vid de få tillfällena känslor fanns med i bilden, de sätter sig som stora feta taggar i hjärtat.

Det finns någonting i pojken som hatar och säger att han förtjänar detta öde där han idag sitter ensam sedan flera år. Intellektuellt förnuft har inte en chans i detta.

21 februari 2017 Soldis

Det går inte att skylla situationen på andra. Ansvaret för sina relationer och att det gått som det har gjort med en del saker ligger inte på någon annan. En annan insikt finns idag om varför närmandet till andra människor varit svårt under livet och varför det i många fall slutat med konflikter och tråkigheter.

Det är väldigt få som varit med under många år. Kärlek och modet att våga har varit nästan obefintlig. Vågar inte och då vinner ensamheten. Så fungerar det ju.

Stor sorg kring tankarna om detta. Social och öppen i grunden, men många gånger finns inte förmågan att visa detta på grund av dålig självkänsla. Duger inte, värd mindre på något sätt. Tankar på hypnos för att “gå tillbaka” finns där och kanske är det en väg framåt?

För pojken i baksätet i den rökdoftande vita Volvo Duetten och hans vingklippta känslor är ständigt närvarande.

Det vet jag ju… detta snusförnuftiga “intellekt”…

Har ni varit med om att drömma så verkligt att ni vaknar upp ledsen och uppriven? Så var det för mig igår och inte ens Majas buserier fick mig på bättre humör.

Det var symboliskt men med personer som är med mig i detta liv. Relationer och känslor som gjorde mig ledsen. Fortfarande någon timme senare var jag märkt av drömmen genom eländighet i kombination med uppgivna känslor.

Drömmar är ofta vägledande, även om man inte kan se det direkt. Ibland förstår man ingenting, men så var det inte för mig i denna dröm. Jag begriper exakt vad drömmen vill säga mig.

Det är svårt att släppa vissa saker. När jag väl känner närheten av någonting som jag saknat länge blir det än värre. Det gör mig både arg men mest ledsen att jag inte kan hantera detta. Tror dessutom att mitt agerande tidigare är en del av att jag sitter där jag gör idag. Längtan tog över och jag tyckte så jävla synd om mig själv och mitt så kallade förnuft fick stryka på foten. Mest inom mig, men även genom mitt agerande under en tid. Det blockerade allt och sen gick det som det gick…

Drömmen vill hjälpa mig när jag inte i det verkliga livet kan komma vidare. Jag vet ju det. Men när budskapet inte är som mitt jordiska ego vill att det ska vara då blir det konfrontation inom mig. Om och om igen eftersom jag är så jävla envis. Det vet jag ju också. Drömmen var märklig eftersom jag mötte mig själv som inte låter sig förklaras mer än så.

Det borde ju handla om att försöka ta vara på att jag kan känna vissa känslor som jag trodde var begravda och vara glad för det. Detta är budskapet till mig. Att jag kan känna, även positiva känslor. Det vet jag ju… detta snusförnuftiga “intellekt”… som finns där i botten. Fan, vad jag hatar det ibland. Att någonstans ändå veta, men ändå inte klara av att leva upp till det.

Mitt ego är oerhört starkt i vissa avseenden. Helt klart har jag mycket kvar att jobba med. Detta ältande alltså, ni kan ju tänka er hur det var i höstas kring vissa tankar. Tänkte så mycket att det tog stopp och jag gick sönder. Sakta men säkert blir jag bättre och att jag återigen får energi av att blogga, är ett steg framåt.

Ändå är likgiltigheten värre. Försöker ta in det när jag är förlamad av både minnesproblem och det ledsna försöker ta över. Det är skarpt läge nu. Vägskälet har aldrig varit tydligare för mig.