You are currently browsing the tag archive for the ‘reinkarnation’ tag.
Många filmer har det blivit. Mycket musik också, som vanligt. Inte såg jag den komma att jag fullkomligt skulle älska Lady Gagas nya låt “The Cure” och då speciellt texten. [Spotify]
Det är en intressant upplevelse att vara ensam. Leva med sig själv och sina egna tankar utan input utifrån. Någonstans vet jag att det är nyttigt för mig. Att våga vara med mig själv efter alla års flykt och distraktion för att slippa lyssna inåt.
Målet att vara med andra bara för att inte vara ensam, är egentligen ingenting att sträva efter. Vi är många som jagar sällskap bara för sällskapets skull. Inte för någonting djupare, egentligen. Så känner jag i alla fall nu efter några dagar i ensamhet.
Visst har jag velat fly ifrån det och ringa någon bara för att. Samtidigt har jag varit ganska hängig och slut i både kropp och själ under några dagar där rethostan sänkt mig än mer. Har helt enkelt inte orkat vara social, även om jag hade velat det.
Att vara ensam med sig själv är mycket mer komplext än det låter. Tankarna och då speciellt när jag ska försöka sova utmanar mig en hel del. Det så kallade verkliga blandas med mina tankar på ett sätt som ibland gränsar till en annan värld som jag är fullständigt livrädd inför. Försöker hålla mig lugn och intala mig att det är en del av mig, även om jag får vara med om saker som ibland kan vara väldigt obehagliga och utmanande för mig.
Min tro är inte stark idag. Ber inte och är ganska trött på försöken genom åren som jag i min egoistiska version inte tycker givit mig någonting. Men det finns en högre mening med allt jag går igenom. Som vi alla går igenom. Ibland förstår vi ingenting under lång tid, för att en dag ha allting klart för oss och varför vi behövde gå igenom just den saken. Den tron är stark hos mig och egentligen handlar det om att alternativet för mig är lika med att lägga sig ner och ge upp.
Så jag bidar min tid och hänger med. Smärtan och det som gör ont får vara där. Mantrat att inte göra något överilat överröstar allt annat. Reinkarnationsådran i mig säger att man inte ska göra samma sak i två liv efter varandra. I det är jag bergfast vilket gör att jag ska hänga kvar tills jag slår i de stora stolparna som jag bestämde mig för innan jag gick ner i det här livet.
Går och går. Oron och gråten turas om. Skavsår i både själ och lem. Hemfaller hela tiden åt självömkan och självhat. I en sådär lagom blandning som förgiftar allt.
Ni vet att jag tror på evigt liv och reinkarnation. Tror på karma och att det man ger ut, det får man igen. Kanske inte i detta liv utan någon gång. Man är där man ska vara så att säga. Man är resultatet av de handlingar man gjort, i detta livet och tidigare. Den tron sitter djupt i mig.
Vetskapen om att jag tidigare varit förövare finns i mitt djup. Så vet jag att det har varit. Men ibland orkar jag inte med att jag nu betalar tillbaka i form av ensamhet och längtan efter närhet men även att få uppleva de känslor jag föraktat och flytt från i tidigare liv.
Visst fan slår tanken mig att allt detta bara är trams och humbug. Att det inte finns tidigare liv och karman och allt sådant, men då får jag än mer ångest och mår än mer dåligt, för då förstår jag ingenting?! Vad är då meningen med allt man går igenom och som jag själv får känna av i det här livet? Händer saker och ting bara av en slump, otur eller vad du vill? Händer allt bara ut i meningslösheten?
Jag vägrar att tro på det. Gör jag det, då går jag definitivt under. Då tappar jag allt hopp. Alla mina förnimmelser, tankar, känslor och upplevelser, är de då bara bluff och något som luras med mig? Lurar jag mig själv? Fan, vad jag i så fall måste vara en duktig självbedragare.
Som tur var fastnar inte den hopplösheten i mig länge. Liven, mönstren och varför jag är där jag är. Den tron är ändå bättre än detta med att saker och ting bara händer utan anledning.
Man kan diskutera detta och ha olika åsikter om varför vi finns och varför vi är med om det vi är med om. För mig är det enda chansen att orka vidare att tro på reinkarnation, evigt liv och karma. För andra är tankarna precis tvärtom och så även resonemanget.
Är allt redan förutbestämt så är det väl ingen idé att anstränga sig? Varför drabbas jag av allt elände? Varför drabbas just den och den av detta hemska?
Stolparna och de stora händelserna kommer vi att möta oavsett, men vi kan välja hur vi ska möta dem. Ungefär så tänker jag.
Just därför känns det hopplöst ibland. Att försöka, att vrida och vända och ändå verkar ingenting hända. Tålamod är svårt ibland. När får jag uppleva passion och känna pirret? Aldrig i det här livet? Känns tufft att tänka på detta och kanske är min återbetalning så pass stor att jag inte får vara med om det den här vändan?
Men vad fan är alternativet? Lägga sig ner och dö bara? Ge upp? Vad händer då? Returbiljett direkt hos Sankte Per och ner igen?
Hur var det nu jag själv resonerade? Det som är menat att ske, det sker, sen att det tar lite tid det beror på ens val… ja, jag vet, jag vet… tålamod herr Olsson, tålamod. Det finns ju någonting starkt och stort i mig som gör att jag inte går sönder, utan orkar vidare. Sekund för sekund, minut för minut, timme för timme, dag för dag, vecka för vecka, månad för månad, år för år osv osv osv in i evigheten… en dag… en dag.
Livsstilsmässan i Uppsala besökte jag en sväng tillsammans med syrran och två andra vänner. Det var både stort och smått men ingenting var så pass intressant att jag testade eller köpte med mig hem.
Faktum var att jag vid vissa bord kände en slags olust om jag ska vara uppriktig. Kändes som att vara på Kiviks marknad, men det fanns även sådant som kändes seriöst och väl menat.
Huvudsyftet var att gå på storseans med Benny Rosenqvist. Han har jag läst flera böcker av och tycker han verkar vara en klok och vis själ. Första delen av de två timmarna var ren seans och under den andra delen fick vi ställa frågor. Han bjöd generöst på egna upplevelser och till stora delar kände jag att hans bild av varat är samma som jag själv har. 80% köper jag rakt av och resterande 20% kände jag själv viss tveksamhet till.
Ett exempel är detta med att vi bara har “rester” av 4 liv tillbaka med oss i det här livet samt att det finns mörkare krafter från andra solsystem här på jorden för att utmana oss, så kallade psykopater… har lite svårt att ta till mig denna medvetna ondska eller hur jag ska uttrycka det.
Ingen föds programmerad ond, oavsett vart den kommer ifrån… vi är blanka från början ur alla aspekter. Benny nämnde också någonting om att vi har tre fribiljetter i livet när vi är nära döden men ändå får leva vidare. Det fick jag inte riktigt ihop med mitt inre och de tankar jag har kring detta med liv och död eftersom jag alltid känt att det handlar om vad man bestämt innan man går ner…
Satt och funderade också på detta med unga och gamla själar och när man liksom kommer till och blir ett medvetande… när man är gammal själ och tillräckligt vis, vad händer då? Går man upp i någonting gemensamt och försvinner eller börjar man om då? Kommer man dit någonsin? En del funderingar kring tiden susade också förbi, men jag frågade aldrig om det…
Vid ett par tillfällen rös jag till som en tok och det tror jag betydde att just de partierna är viktiga för mig själv just nu att infoga i mitt egna liv, där jag är så att säga. Det handlade en del om karma och relationer och hur viktigt det är med positiva tankar och sådant. Rosenqvist är ärlig i sitt uppsåt och inte ute efter att lura människor genom så kallad cold reading, även om jag ibland fick känslan att han av ren otålighet tolkade vissa andar på ett sätt som ibland inte stämde helt. Han har gjort detta så många gånger och kanske går en del på rutin i det egna inlyssnandet?
Ähh, jag vet inte… mycket var rena fullträffar som han inte kan ha haft en aning om så det är för mig inget tvivel överhuvudtaget om att han har en ledning rakt upp. Vet inte vem jag ska övertyga eller inte med min recension av hans seans?!
En känsla jag dock fick är att han ofta får stångas mot oförstående människor som gör allt för att dra ner honom och vara negativa. Ett stressat liv där han far fram och tillbaka och glömmer bort att ta hand om sig själv var också en tanke som dök upp vid ett tillfälle hos mig.
Han berättade bland annat om att han kände sig hemma i Rom där han varit 48 gånger och att Venedig var en stad som han inte alls ville vara i. För mig är ju London en stad jag älskar och vill åka till hela tiden och för mig var Rom en stad jag bara ville ifrån…
Syrran med väninnan B.
På tal om att vilja ifrån, när seansen var klar så ville jag bara ifrån alltihopa. Vet inte riktigt varför, men jag kände mig helt dränerad och slut. Vi lunchade dock först allesammans innan jag åkte hem och slocknade i soffan.
Syrran och jag efter storseansen med Rosenqvist.
Är inte alls i fas just nu. Svårt att sätta ord på det. Känner mig fel i livet och har faktiskt ganska jobbiga tankar och känslor inom mig. Livsstilsmässan och dess energier förstärkte den bilden och det motstånd som av någon outgrundlig anledning finns inom mig.
Tror att det handlar om rädslor att förändras. Att jag krampaktigt håller mig kvar vid det gamla, både vad det gäller mitt boende och jobbet. Inte vågar söka relationer och ta initiativ. Min egen lilla limbo. Ibland känner jag mig väldigt långt ifrån mig själv eller hur jag ska uttrycka det. Sen det här med sorgen som bara finns där. Sorgen över att det blivit som det har blivit och i det kommer det jag skrev om i förra bloggposten, denna självömkan.
Det är ändå viktigt att gå och lyssna på sådana som Benny Rosenqvist för mig. I botten så vet jag egentligen det jag behöver, men det är nyttigt att bli påmind och inte tappa bort sig själv och vad jag gör här på jorden. Det är så lätt att glömma bort och bara leva på ytan och i det materiella.
För ungefär en månad så hände någonting i relationen. Kanske handlar det om att jag vågade känna mer och liksom närma mig total öppenhet gentemot det som jag tycker om? Men nog är jag förvirrad alltid eftersom det egentligen inte handlar om “köttsliga” känslor. Men ändå är det något annat än så kallad vanlig vänskap…
Det var liksom som om draperiet föll och murarna av tvekan försvann. Nu kan jag bara prata för mig själv, men öppenheten var total från min sida, en mycket ovanlig känsla som bara kändes så naturlig den där dagen för ungefär en månad sedan.
Det är väldigt svårt för mig med relationer och känslor gentemot andra människor. Ibland så blandar jag ihop saker och ting för att jag vill så mycket och faktiskt inte vet skillnaden, samtidigt som jag ibland backar och flyr för att jag blir rädd att visa upp mig helt naken i den jag är. Det är väldigt svårt för mig att liksom bara vara i känslan eftersom den är så ovan för mig i det här specifika fallet.
Många kan också missförstå och snacket kan gå. Även om vi vet vad det handlar om, så kan det liksom drabba andra som inte förstår. Det gör mig lite orolig och försiktig. Men det är svårt att vara försiktig när jag känner som jag gör. Vad är det jag känner då? Egentligen?
Kärlek på ett plan. Så är det ju. Känslan att vara omhändertagande kommer inom mig. Vill väl. Det är liksom någonting utöver den vanliga vänskapen eller det jag kan känna inför andra människor. Det skrämmer mig som sagt samtidigt som det är väldigt fascinerande att våga och även kunna känna mer än tidigare.
Det är en sak att vilja och en annan sak att känna det rätta, vad det nu är förresten? I det är jag en mycket förvirrad och relationsskadad själ och varför det fortfarande är så svårt för mig är någonting jag måste acceptera. Det är nog därför jag flytt från detta med känslor som kommer för nära hela livet genom att göra mig illa omtyckt, straffa ut mig och bara vara så ful jag bara kan. Men den här gången stod jag kvar, med ett väldigt förvirrat intryck som resultat.
I min värld så finns det andra dimensioner och liv som pågår samtidigt som vårat. Regression och reinkarnation är en realitet för mig. I det finns troligtvis svaret på de känslor som kommit till mig i denna relation till en annan människa. Det är mitt hopp för andra förklaringar har jag helt enkelt inte.
Man ska aldrig fråga varför. Då kommer man inte framåt. Målet måste vara att tänka goda tankar och vilja väl. Det är liksom grunden i att utvecklas på ett positivt sätt. Att tänka goda tankar både om sig själv och andra människor.
(De fina bilderna är från Pixabay. fria att använda)
Kollat på en holländsk film med namnet Boys (2014). Den handlar om en kille som upptäcker att han gillar killar och den inre kamp det skapar hos honom för att våga bejaka den han är fullt ut.
Gijs Blom spelar Sieger och Ko Zandvliet Marc och deras attraktion till varandra skapar en del tankar inom mig. Det är en fin historia och de är så söta tillsammans när de väl vågar acceptera känslorna de har för varandra.
Jo, jag vet att man kan så långt upp i åldrarna så att skörden passar en där man är idag. Jag vet det och många säger att det aldrig är försent att få ett liv där man bejakar det man känner inom sig fullt ut.
Raderar och tar bort ord hela tiden när jag ska skriva om vilka tankar filmen ger mig. Be mig inte förklara varför. Börjar resonera i reinkarnationsbanor för att förstå eftersom min tro på sådant är bergfast. Livskedjan är oändlig och allt hänger ihop. Vare sig egot vill eller kan se det.
Klarar inte längre av att linda in orden i floskler och allmänna tankar. Det var jag mästare på tidigare och vissa poster för några år sedan i ämnet visar hur djupt i ordbajseriet jag satt, även om jag gjorde sken av annat.
Tankarna fastnar i att allt är rätt. Och fel. Och både och. Det finns liksom inget fel eller rätt i att leva och vara människa. Göra sitt bästa och försöka. Flummigheten är stor, men vem har svaren? De finns ju inte. Man kan bara sträva åt det håll som känns bra för en själv och de omkring en. Kan det någonsin bli fel att älska en annan människa?
Boys är en film som handlar om längtan. Nu tycker jag att filmen var ok, inte mer. Det saknades ett djup och en utmaning gentemot killarnas omgivning. Deras reaktioner gicks helt förbi och det gjorde att min känsla blev att någonting saknades i filmen. Men ett medelbetyg (5 av 10) får den i alla fall för berättelsen och att den inte lade några värderingar i deras kärlek och längtan till varandra.
Att det inte sägs så mycket om jobbet och det som händer där, det beror helt enkelt på att det inte finns så mycket att säga. Det är för tidigt, men sju nya medarbetare, där ett par redan har kommit, är på ingång inom kort. Så på stiftet, där står det inte stilla numera, det händer massor i personalomsättning och nya arbetskamrater.
Så det känns som att byta jobb, nu när det blir alltfler nya medarbetare omkring mig. Det gäller att ha sinnet öppet och hänga med. Förändringar kan faktiskt vara bra också (säger han som sitter still i båten för rädslan att bli dyngsur) och som sagt, varför byta jobb när det växlar och far så mycket som det numera gör på mitt jobb? Det behövs helt enkelt inte…
Läser en bok nu (kors i det berömda taket) som Clabbe satt i händerna på mig. Det blir bara ett par kapitel varje kväll dock, men läses, det görs det i kåken igen. Boken rör om så till den milda grad och ibland så är det på gränsen av vad jag klarar av just nu. Förundrad så sjuttsingen över att seendet på varat och det vi är med om delas av fler. Detaljerna, igenkänningskänslan och likheten inför reinkarnation, karmalagen och allt är otroligt emellanåt. Det rör om… verkligen…
Var och en blir salig på sin egen tro. Min tro, den är så splittrad emellanåt och i det tror jag att den här boken faktiskt kommer att få vågen att tippa över vad det lider. Om modet och kraften finns där för en livsomvälvande förändring. Tjafsar och bråkar i mig om val och vad jag ska göra och inte gällande vissa saker.
Vad boken heter?
Universums plan skriven av Lena Ranehag
