Insikter kan komma flera gånger. Glömmas bort och sen påminns man så starkt om det självklara. Alltet och hur vi alla är en del av någonting som sitter ihop. Himlen symboliserar det obegränsade tillstånd som vi alla söker.

Så mycket mer än den figur som just nu har ett namn som börjar på J. Det är nästan en känsla som är övermäktig för mig att ta in och närmar jag mig det så blir jag orolig som fan och går in i mitt kroppsliga skal igen.

Men det finns någonting så fantastisk och otroligt. Som jag är en del av. Jag som just nu är Jerry och som har känslor genom ett helt liv att bearbeta och acceptera, omfamna och allt som kommit i min väg. Vilken resa det är alltså att greja allt med att kunna vända på tankarna att innefatta kärlek. Men jag är så mycket mer än Jerry. Så otroligt mycket mer.

Vilken belöning jag fick under en kort tid idag. Tacksamhet.

Att få en vink, ett litet korn av något större, det är galet starkt genom den kropp som jag just nu befinner mig i. Jag tillhör någonting så mycket större. Det gör vi alla. Att närma sig detta är både fantastiskt men jävligt skrämmande.

I teorin har jag varit där och pratat om det i flera år nu, men i praktiken… att leva i känslan av att vara ett med allt. Kan inte sätta ord på hur den glimten var för mig idag. Ser det som en stor gåva när jag som bäst behövde lyftas. Allt det materiella och allt annat blir så futtigt och betyder ingenting när evighetskänslan tog över mig. Alla rädslor för jag vet inte allt bara försvinner. Det liksom bara blir så obetydligt i det virrvarr vi lever i här, men ändå så är det saker jag måste integrera med hela mitt väsen för att komma vidare.

Att glimta detta och stå i dörren till det oändliga och det som alltid funnits och alltid kommer att finnas. Så otroligt tacksam.

Figuren jag nu representerar i detta liv har verkligen tagit på sig stora känslor åt alla håll. Att kunna förhålla sig till den jag är nu och ändå se helheten i att jag tillhör Alltet eller hur jag ska säga, det är en mäktig och faktiskt för mig läskig tanke. Men idag på min promenad så fick jag känslan av detta och jag bara gick och gick… det är som meditation för mig.

Människor flimrade förbi. Mina relationer, mina sätt att agera. Leenden och kärlek. Tankar och förundran över hur vi fungerar på jorden. Hur futtigt vissa saker kändes samtidigt som skolan här på jorden är fantastiskt ur andra perspektiv. Alla spektrum fanns där. Galet och underbart på samma gång.

Vi människor som går ner på jorden, vi utmanar verkligen oss själva. I alla känslorna. Visserligen är vi på olika nivåer, men modet att gå ner och utsätta sig för allt detta?

När jag skriver detta så förundras jag över orden som kommer… men jag kan liksom inte hejda mig, de måste ut. Detta med att vi hör ihop allesammans och detta vi sysslar med på jorden idag genom religion och maktspel egentligen inte har någon betydelse. Inte i det högre perspektivet. Det är på riktigt men ändå inte.

Hur ska jag kunna förklara någonting som jag själv bara fått känna på en kort stund i djupet och på riktigt? De glimtarna ger mig sådan kraft samtidigt som jag blir skrämd på ett annat sätt. För storheten och att det liksom är så jävla mäktigt det hela.

Jag förstår men ändå inte. Jag är i denna kropp samtidigt som jag är överallt. Vi är alla sammanlänkande och att få en glimt av det, ja det går liksom inte att berätta med ord. När jag tänker på det så får jag andas både en och två gånger så jag inte tappar konceptet helt. Det är så jävla mäktigt det hela. Så mäktigt.