Etikettarkiv: rädslan

In i mörkret…

En del av min livsterapi är att blogga. När jag började blogga var jag gränslös på ett sätt som jag till viss del ångrar idag. Skrev om det mesta och i ord som ibland sårade exet. Barnen fick vara med också utan att jag hade pratat med dem. Det var liksom bara jag, jag och åter jag ett tag där.

Har flera gånger tänkt att lägga av helt. För att jag skämts över vissa saker och att jag inte står för det jag känner. Rädslan för vad andra ska tycka om mig hänger fortfarande kvar. Svårt att stå för den jag faktiskt är av ibland offerkofta, ältande och upprepningar.

Att bli hel och få inre frid kan för en del människor ta ett helt liv. En del bryr sig inte alls om det inre utan ”kör bara på” för att medvetenheten inte finns där, vilket i vissa fall slutar med sjukdomar och för tidig död. Det är komplext detta att skriva om eftersom det finns livskamper över hela skalan och något svart eller vitt existerar inte. Stolparna till målet kan vi påverka med flera år är min uppfattning.

För mig är det mycket tankar, ältande och upprepningar här och ibland bryr jag mig nog lite för mycket om vad ni som läsare får läsa, vilket jag tror är ett hinder i min utveckling i det andliga. Om jag ska vara uppriktig och ärlig så är det väl på min egna blogg?

Vissa dagar, som igår, går det så långt att jag inte vill någonting förutom att sova. Ensamheten och dess känslor är så dubbla i mig. Det har jag ältat om många gånger. Orken är borta till socialt samspel som i sin tur skapar negativa tankar kring att ens försöka fortsätta vandra i de spår jag nu försöker mig på. Igår åkte jag på ett riktigt bakslag med sedvanliga piskor efteråt emot mig själv. Var så orolig och hade sådan ångest att jag inhandlade ostbågar, jordnötter och ett stort paket glass. Försöker se att ”förstörelsevapnen” ändrats från alkohol till snacks och glass, men när jag precis ätit upp allt och mår illa, är känslan tyvärr densamma. Självhat och ledsenhet som jag inte riktigt hanterar mer än att gå och lägga mig.

Sådant här vill jag egentligen inte berätta om, att jag inte går på en rak linje framåt mot bättre mående. Det finns en bedräglig ådra i mig som har svårt att erkänna misslyckandena för andra. Samtidigt måste jag inför mig själv se att det finns segrar att då tänka på, som om att det i april är fem år sedan jag drack någonting med alkohol och att jag fortfarande är köttfri detta år. Men det kommer liksom i skymundan av den hårdhet jag har inom mig där varje enskild sak som inte följer det jag har bestämt mig för slår ner mig rejält.

Hoppas det nu lättar en aning genom att jag återigen skriver om mina vedermödor mot att bli hel och känna en inre frid i djupet.

Annonser

Rädslan är första känslan – fortfarande…

Gamla Stan rörde om. Är jävligt orolig inför tisdagen även om jag vet att det gör mig väl på sikt. Men att gammalt skit bubblar upp och helt plötsliga stunder av sorg bara tar över, det är jävligt jobbigt. Har sådan plågsam ångest som förlamar mig i perioder sedan jag var i Stockholm.

Varför skriver jag om mitt mående här istället för att prata med någon? Är det en del av mitt mönster sen gammalt? Att ha en blogg och blotta sig är så mycket enklare än att möta två ögon. För ändå någonstans vill jag berätta om mig själv och mitt liv. Mitt Ego är stort. För stort för mitt eget bästa.

Fundera kring riktning och syfte med samtalsterapin. Fundera kring vad du önskar uppnå och vad du vill utforska.

Får man inte ”komma undan” även den här gången? Får jag inte ta till de ”ofarliga” lagren som jag har kontroll på? Får jag ta ”genvägar” igen?? Snälla, kan jag inte få ”komma undan”…..??

Amaryllis polkavarianten – bara för att bryta av det tunga tugget.

Ungefär så går mitt snack med mig själv. En del och den ”friska” delen i mig säger absolut inte, det är dags nu. Smärtan och sorgen som du gömt i alla år MÅSTE upp nu oavsett hur du kommer att må efteråt. Detta självbedrägeri måste få ett slut!!

En annan del av mig, som krymper alltmer, vill springa bort från det som gör ont, gömma sig och äta ytterligare ett paket av den vita chokladglassen. 

Springer jag och gömmer mig är det kört. Den vet jag eftersom marginalerna med stigande ålder minskar för varje dag. För det räcker inte såsom det är nu. Nöjer mig inte med att slå igen kistlocket och må som jag gör idag. Måste kämpa vidare, måste framåt än mer med tankarna och det som gömmer sig i den svarta källaren. Måste köra allt i botten, men den här gången på den ljusa vägen. Blotta mig, visa vem jag är! Komma uoo i ljuset istället för att jag går ner och sätter mig igen bland det jag så jävla väl känner igen, men som i det långa loppet gör det så illa för mig. Vad är det här för liv att leva som jag lever idag? Så jävla självdestruktivt och det vet jag ju för sjuttsingen och ändå är fortfarande rädslan för stor för ljuset och att stå där stolt med allt vad jag faktiskt har inom mig.

VARFÖR är det alltid lättare att stå kvar i mörkret än att gå ut i ljuset? Varför, VARFÖR??

Men jag klappar lite på mig. För jag åkte i alla fall till Gamla Stan och ska dit igen. För jag har inget annat val idag. Ska verkligen försöka fundera på vad jag vill med allt detta utan att låta rädslan vara första känslan som så många gånger förr. Flyktvägen är nu stängd!

Så mycket mer

2016-04-10 Himlen

Insikter kan komma flera gånger. Glömmas bort och sen påminns man så starkt om det självklara. Alltet och hur vi alla är en del av någonting som sitter ihop. Himlen symboliserar det obegränsade tillstånd som vi alla söker.

2016-04-10

Så mycket mer än den figur som just nu har ett namn som börjar på J. Det är nästan en känsla som är övermäktig för mig att ta in och närmar jag mig det så blir jag orolig som fan och går in i mitt kroppsliga skal igen.

Men det finns någonting så fantastisk och otroligt. Som jag är en del av. Jag som just nu är Jerry och som har känslor genom ett helt liv att bearbeta och acceptera, omfamna och allt som kommit i min väg. Vilken resa det är alltså att greja allt med att kunna vända på tankarna att innefatta kärlek. Men jag är så mycket mer än Jerry. Så otroligt mycket mer.

Vilken belöning jag fick under en kort tid idag. Tacksamhet.

Att få en vink, ett litet korn av något större, det är galet starkt genom den kropp som jag just nu befinner mig i. Jag tillhör någonting så mycket större. Det gör vi alla. Att närma sig detta är både fantastiskt men jävligt skrämmande.

I teorin har jag varit där och pratat om det i flera år nu, men i praktiken… att leva i känslan av att vara ett med allt. Kan inte sätta ord på hur den glimten var för mig idag. Ser det som en stor gåva när jag som bäst behövde lyftas. Allt det materiella och allt annat blir så futtigt och betyder ingenting när evighetskänslan tog över mig. Alla rädslor för jag vet inte allt bara försvinner. Det liksom bara blir så obetydligt i det virrvarr vi lever i här, men ändå så är det saker jag måste integrera med hela mitt väsen för att komma vidare.

2016-04-10

Att glimta detta och stå i dörren till det oändliga och det som alltid funnits och alltid kommer att finnas. Så otroligt tacksam.

Figuren jag nu representerar i detta liv har verkligen tagit på sig stora känslor åt alla håll. Att kunna förhålla sig till den jag är nu och ändå se helheten i att jag tillhör Alltet eller hur jag ska säga, det är en mäktig och faktiskt för mig läskig tanke. Men idag på min promenad så fick jag känslan av detta och jag bara gick och gick… det är som meditation för mig.

Människor flimrade förbi. Mina relationer, mina sätt att agera. Leenden och kärlek. Tankar och förundran över hur vi fungerar på jorden. Hur futtigt vissa saker kändes samtidigt som skolan här på jorden är fantastiskt ur andra perspektiv. Alla spektrum fanns där. Galet och underbart på samma gång.

2016-04-10

Vi människor som går ner på jorden, vi utmanar verkligen oss själva. I alla känslorna. Visserligen är vi på olika nivåer, men modet att gå ner och utsätta sig för allt detta?

När jag skriver detta så förundras jag över orden som kommer… men jag kan liksom inte hejda mig, de måste ut. Detta med att vi hör ihop allesammans och detta vi sysslar med på jorden idag genom religion och maktspel egentligen inte har någon betydelse. Inte i det högre perspektivet. Det är på riktigt men ändå inte.

Hur ska jag kunna förklara någonting som jag själv bara fått känna på en kort stund i djupet och på riktigt? De glimtarna ger mig sådan kraft samtidigt som jag blir skrämd på ett annat sätt. För storheten och att det liksom är så jävla mäktigt det hela.

Jag förstår men ändå inte. Jag är i denna kropp samtidigt som jag är överallt. Vi är alla sammanlänkande och att få en glimt av det, ja det går liksom inte att berätta med ord. När jag tänker på det så får jag andas både en och två gånger så jag inte tappar konceptet helt. Det är så jävla mäktigt det hela. Så mäktigt.

Mitt i livet

jamtland_vy7_010707
En favoritbild från Enafors, Jämtland tagen i juli 2001.

Jag mår bra just nu. Mycket bra. Mer än så behöver jag egentligen inte skriva.

Jordiska Jaget
Innan mitt i livet.

Vill inspirera, ge tröst och hopp i bästa fall, genom mina handlingar istället för de milsvida draporna jag sysslat med här på bloggen.

Allt handlar om balans. I allt.

160130_01

Egot, Jaget och jorden. Ljuset & mörkret och allt däremellan. Allt behövs för att det ens ska finnas en chans.

Min sanning. Mina ord. Mitt i livet.

jamtland_vy9_010708
I de jämtländska skogarna, juli 2001.

Min meditation är att löpa. Det kommer fram så mycket bra tankar just då, men sen när jag sätter mig framför datorn så är hälften av dem borta. Men det kanske är så att dessa tankar bara är för mig?

Skriva någon på näsan har jag gjort alldeles för ofta och för länge i mitt liv. När människor kommer till mig, då är det en helt annan sak. Men när jag försöker ge råd som inte är önskade, då blir det bara tokigt.

Frälsarkransen
Tröstad av Frälsarkransen, ett radband som jag gillar.

Mitt i livet. Om inte en stor, så i alla fall en liten nyckel har jag hittat.

Allt hänger ihop och de val man gör påverkar en så mycket mer än man tror. Ibland ser man inte sammanhangen, men de finns där. Usch, nu känner jag att jag är på väg att skriva er på näsan igen med mitt messande. Men det är svårt att sluta när jag kommer igång (;-) Vill ju så väl.

För jag är bara så glad att jag lever idag och vill att andra ska få uppleva det som jag har fått göra. Att jag inte gav upp, utan fortsatte även under de jobbiga åren att försöka och ibland handlade det bara om att klara dagen. Ser det som jag inte hade redskapen tidigare och tyvärr drabbade de människor omkring mig på ett negativt sätt ibland. Jag vet ju det idag och det enda jag kan göra nu är att fortsätta på ett annat sätt. På denna fina och livsbejakande väg där jag nu går. Framåt och med kärlek i allt jag gör och tänker. Fortsätta våga lyssna inåt.

Söka det i livet som gör mig gott.

030126_storvretaDet finns ingen väg tillbaka. Idag vågar jag säga att jag lämnat det som gjort mig illa.

Men att tro att jag blir klar någon gång, det gör jag inte, men idag är marken fast under mina fötter. Det känner jag i hela mitt väsen, även om jag ibland möts av tvivlande tankar. Men de blir allt färre.

Min sanning. Mina ord. Mitt i livet.

Svårt att vara här och nu

Fyra och en halv timme tillsammans med Clabbe. Jag bjöd på lunch och fika. Hans dator fick sig en genomkörare och samtalen var både lättsamma och djupa.

2015-06-14

Vi har känt varandra sedan 1983 och nostalgiskålen är överfull. Finns alltid saker att prata om. Vi är inte släkt men ändå så känner jag sådana band till honom. Att analysera vår relation på ett djupare plan låter sig inte göras, eftersom jag helt enkelt inte har ord för det.

Maxi blir allt bekvämare med Clabbe. Idag var han riktigt nära honom och spann som jag vet inte vad. [Instagram]. Det är precis som om han nu accepterat Clabbe och behandlar honom som vem som helst. Så har det inte varit tidigare, utan han har gått omvägar och verkligen velat dra iväg. Så det är kul att se att förändring kan ske och nu är det inga som helst problem längre mellan de två.

Hinner inte riktigt med i livet. Klarar liksom inte av takten. Svårt att vara här och nu. Att stanna kvar lite. Förväntningar innan som mest är negativa och sen sveper allt förbi och nästa grej kommer osv osv… hinner liksom inte landa i någonting. Inte grundad i skeendet i livet. Nu är det bara dagar kvar till midsommarafton och som vanligt så finns det inga planer. Ingen bjuder in mig till någonting och jag vågar inte bjuda in någon för rädslan att bli avvisad.

Då blir allt precis som vanligt och kanske är det lika bra…

Olika falla ödets lott

Olika falla ödets lott
Bara för att jag gillar tulpaner…

Olika falla ödets lott. Att fråga sig varför försvårar bara vägen fram. Lotten man får är resultatet av hur man har agerat tidigare. Ju snabbare man kan inse och även vågar inse att man inte kan klara allt själv, ju fortare så blir det vinstchans i livslotteriet.

Olika falla ödets lott. Allt ligger inte synligt för oss just nu. Den vetskapen kan vara jobbig att ha. Men hellre det än att bara tro på det man ser och hör. Så begränsande och sådana omvägar för de som är fast i den föreställningen. För allt ligger inte synligt för oss just nu.

Det finns en motsättning inom mig att se detta. Intellektet vet i stora drag hur det ligger till, men mitt ego, det sätter käppar i hjulet för mig. Ensam är inte stark. Att våga ta hjälp är styrka och inte en svaghet. Ord som jag vet är sanna, men som egot vägrar att ta del av. Åtminstone om det finns en risk för att tappa kontrollen. I detta är jag inte ensam. Vi är så många som styrs av egot.

Olika falla ödets lott. Vi skapar oss själva. Det finns ingen slump. Det finns ingenting som bara sker utan mening. Karmalagen är mer verklig än vad många tror. Vill tro. Det är så lätt att bara tro att allt inte har någon betydelse. Att det man gör inte har någon mening. Min egen vandring med självömkan, låsningar och oförmåga att släppa taget visar just detta. Ändå tar det en sådan tid för mig.

Inre strider. Frågan är när det klingar av. Rädslan, oron att vara liten. Att visa sig helt och fullt. Utan skydd och oro för vad “någon” ska tycka. Inre jävla strider hela tiden.

Musik är så befriande. Gråt, rysningar och glädje. Olika falla ödets lott.

 

Syftet med vår jordevandring är att expandera vårt medvetande. Detta gör vi genom att eliminera rädsla och praktisera kravlös kärlek. Detta är ett livslångt arbete utan slut. Det är många livstiders arbete. Men det måste inte vara jobbigt och smärtsamt. Det kan göras mera medvetet och kärleksfullt. Då infinner sig den förut avsaknade arbetsglädjen. Då infinner sig också livsglädje och entusiasm inför livet. Ingenting stort har någonsin uppnåtts utan detta.
Ur boken VISHETSREGLER av Kristina Wennergren