Etikettarkiv: rädsla

Ett lyckligt slut på en lång krokig väg

Den sommaren i juli 2005…

Detta är historien om en gosse som inte ens hade fyllt tre år när allt började. Då hamnade gossen under vattnet vid en semesterresa. Efter det ville gossen aldrig närma sig vatten igen om det nu inte handlade om att hans mor och far ville duscha honom. Men det var aldrig roligt och många blev åren då det var tandagnisslan och gråt.

Att åka och bada var det aldrig tal om. Gossen vägrade och stod mest vid sidan om. Föräldrarna gjorde sina försök att doppa fötterna tillsammans med gossen, men det gick inte. Så han fick stå där vid sidan om när alla andra badade. 

Åren gick och gossen blev större. Den otålige och nervige fadern ville att den älskade gossen skulle börja på simskola. Året var 2010. Men fadern förstod då inte vidden av den oro gossen kände för att ens vara i närheten av en simbassäng. Att börja i fel ände och direkt gå på simning när det handlade om att överhuvudtaget vara i närheten av vatten, det förstod inte fadern då och det var ett stort misstag som fördröjde allting under ännu fler år.

Fadern ångrade sig djupt när han såg skräcken i sin gosses ögon och förstod att detta låg på ett helt annat plan än vad han trott. Gråten och ångesten fick fadern att backa. Det blev ingen simskola det året och skulden för den negativa upplevelsen gjorde att alla försök lades på is under lång tid. 

Skolan kräver att alla barn ska kunna simma. Kan de inte detta får de inget betyg i idrott. Med den vetskapen försökte både modern och fadern under flera år att få stöd från skolan i detta, men det sköts bara på framtiden. Åren gick och löftena bröts gång efter annan. När gossen gick i åttonde klass fick fadern nog och satte gossen i privat simskola hos Linnéas simskola. Cia blev hans lärare under två terminer och i början handlade det om att ens närma sig en simbassäng. 

När man tar egna initiativ och hjälpen från skolan uteblev får man ingen stöd på något plan, men valet fanns inte där eftersom tiden gick och simprovet måste klaras av innan högstadiet tog slut. Ett tag kändes vägen så lång och krokig, men sakta men säkert blev allt bättre och tillslut var gossen i vattnet. Han kämpade och han gav sig inte. Rädslan förbyttes mot mod och med Cias tålmodighet och pedagogiska sätt gick utvecklingen sakta men säkert framåt.

Första gången fadern såg sin gosse i bassängen kom tårarna. Det var väldigt känslosamt att se detta och få följa stegen framåt. Tillslut ville gossen klara sig själv och fadern följde inte med på vattenträningen. Vilken utveckling det blev under den första terminen, Gossen simtränade nu i en bassäng ensam med Cia efter att under så många år inte ens velat bada och vara i närheten av vatten. Vid det sista tillfället den första terminen var både modern och fadern på plats och tittade på sin otroliga gosse. Inte ett öga var torrt.

Tårar och starka känslor var det också den dagen gossen simmade. Efter lång kamp och många stunder i bassängen satt simningen där i början på 2018. Det som fattades var att få upp konditionen så att gossen skulle klara 150+50 meter (bröstläge samt ryggläge) och få det där godkända simprovet. Men det tog ytterligare några månader innan det blev dags för simprov.

Simträning i september 2018 då fadern var med.

Döm om min förvåning när skolan i höstas helt plötsligt erbjöd sonen en plats för att lära sig att simma. Bättre sent än aldrig kan tyckas men det möjliggjorde att sonen nu kunde träna upp konditionen för att orka med simprovet. Varje fredag åkte två gossar till Fyrishov och tränade. Idogt och vecka efter vecka.

När jag idag satt på bussen på vägen hem fick jag ett SMS från gossen. Han skickade en skärmdump med texten: 

Simkunnighet 150+50 meter (bröstläge samt ryggläge). Grattis till att du klarade simtestet, väldigt kul och bra jobbat! Eleven kan även simma 200 meter varav 50 meter i ryggläge.

Världens största sten släppte från bröstet. Fadern blev otroligt känslosam och efter alla dessa år, är gossen nu framme vid sitt mål.  Ett lyckligt slut på en lång krokig väg. Faderns stolthet vet inga gränser över gossen som aldrig gav upp, trots de svåra förutsättningar han hade från början när han den där olycksaliga dagen i juli sommaren 2005 hamnade under vatten.

När jag tänker på hela den här resan blir jag gråtmild och så tacksam över att det fått ett lyckligt slut. Detta är verkligen någonting att fira!

Gossen och hans pappa 2005 i Örebro.
Annonser

Fast och rädd

Då får man hänga där ensam…

Idag la jag ansökan på brevlådan. Flera sidor där jag berättade om mig själv och sen kanske får terapi på ett litet annat sätt. Vi får se vart detta slutar, men jag känner att jag tappar fart och måste göra någonting.

Jag är livrädd. För att känna för mycket och tappa kontrollen. Så är det när det gäller allt i livet. Ljuger för mig själv och andra hela tiden. Försöker jag själv eller någon annan gå över den gränsen där det blir för nära, då funkar det inte. Jag backar. 

Egentligen vet jag inte varför idag. Har liksom ingenting att ”försvara” eller hur jag ska uttrycka det. Detta håller på att knäcka mig. Äter när det kommer för nära och ångesten är där och jag inte får bort den. Vilket i sin tur innebär att kroppen inte alls mår bra.

Vill ju inte gå omkring som jag gör nu. Rädd för saker och ting. Backar så fort det blir för djupt och jag inte har kontroll. Mer eller mindre. Är nog rädd att tappa det helt då.

På ren svenska, är så jävla trött på mig själv och att jag inget vågar!

När får en ro?

13 mars 2017 Ekorre

Denna lilla ekorre sprang över vägen när jag var ute på min förmiddagspromenad igår. De är så rädda men jag fick med ekorren, även om det är lite suddigt, på bilden.

Just det här med rädsla hemsöker mig väldigt just nu. Det gör mig låg och självförebråelserna piskar sig in i märgen på mig. Ser den där lilla killen som står som en tennsoldat och bara tar emot. Så fort jag inte klarar av någonting kommer bilden till mig.

Har svårt att skriva om detta och med intellektet vet jag att för många är det väl ingen stor sak, men för mig blir det en svaghet att inte kunna klara av vissa saker. Rädslan av närhet och att komma för djupt ner i själen på mig skrämmer skiten ur mig. Det är som om det vänder sig totalt i mig och jag blir helt handlingsförlamad. Den förlamningen medför mer ångest och oro och sen ger det ena det andra.

13 mars 2017 Träd med ekorre

Håller mig så fast vid rutinen att gå ut på förmiddagen. Det har nästan blivit som ett tvång att ta mig ut oavsett. Lyssnar också mycket på musik för att dämpa och slippa känna.

Detta eviga traskandet. Det enda som ger mig egentlig ro. Går och går vilket ger skavanker och smärta både inom och utan. När får en ro? Att acceptera och förstå? Dag ut och dag in. Trösten att fylla sig själv med mat är stark och vinner oftast. Det ger andra problem som ökad vikt, men jag klarar inte av att bryta detta just nu när så mycket annat slåss inom mig.

Ingen dag är den andra lik. Balansen är rubbad och jag längtar alltid till förmiddagen då jag tar mig ut och går. Förmiddagarna är min räddning. Då mår jag som bäst. Sen är det som om hela jag dör och energin är så låg, så låg.

Får jag ro idag?

Bedövad och bedrövad

Coventry flaggar med regnbågsflaggan på halv stång.
Coventry, England flaggar idag på halv stång med regnbågsflaggan.

Bedövad och bedrövad. Gårdagens terrordåd då en islamist sköt ihjäl 49 människor i Orlando, USA är bara för mycket. BARA FÖR MYCKET! Mina tankar är hos offren och dess anhöriga. Det går liksom inte att ta in all ondska och det helvete som denna galning har orsakat så många människor.

Det är tur att andra kan formulera orden. Just nu klarar jag inte av det. Bedövad och bedrövad.

CNN har en tidslinje som sammanfattar det ofattbara:

 

Ledaren på Kristianstadsbladet Carolin Dahlman skriver FUCK SHARIA med bland annat orden:

I vår liberala demokrati där vi har åsiktsfrihet, religionsfrihet och yttrandefrihet tenderar vi för ofta att tolerant nicka åt andra tankar. ”Jaha, du tycker så. Intressant.” Men inför sharia måste vi ta fram de hårdaste handskarna och sluta vara så förstående. De förtjänar inte vår tolerans eller vår kärleksfulla inställning med huvuden på sned och anteckningsblock som vore vi på kurs i mångkultur. Nej, Fuck sharia! Dessa tankar har ingen plats och det hoppas jag att vi kan enas om.

Det värsta och jobbigaste är att detta nog bara är början. För vart får dessa människor sina idéer ifrån? Vilka länder, imamer och tolkare sprider detta hatets budskap?

Fortfarande är många väldigt rädda för att ens se de självklara beröringspunkterna mellan radikal islamism och hatet mot homosexuella. I vilket islamistiskt land tillåts man älska den man vill? Om en religion tvingar en att hata någon annan, behövs då inte en förändring, en ny inriktning mot det självklara, att älska istället? Är det då inte något fundamentalt fel på den religionen?

Vad gör man åt detta? Det räcker inte med att bara säga FUCK SHARIA även om det är en början att se det uppenbara och som blir alltmer påtagligt i västvärlden. Naiva människor och en radikal inriktning i moskéerna här hos oss är orsaken till att polariseringen växer samtidigt som de tillåts vara ifred med sitt budskap av våra myndigheter. Vill vi försvara vårt sätt att leva, så måste någonting till för att stoppa den här utvecklingen. De mer moderata muslimska ledarna måste våga flytta fram sina positioner, islam måste reformeras och gå samma väg som kristendomen en gång gjort. Det finns liksom ingen annan väg fram.

Hatet mot homosexuella är starkt i vissa länder och sanktioneras av religiösa ledare och bara tanken på att Sverige alltmer går åt det hållet skrämmer och oroar många. Det gör mig både ledsen och förbannad att frivillig kärlek mellan två vuxna människor kan skapa sådana hatkänslor att man vill döda. Det är inte klokt egentligen hur vissa människor är funtade.

Verkstad i Norrtälje

2016-02-17 Bussen till Norrtälje

I morse så tog jag och C bussen mot Norrtälje. Solen var med oss en bit på vägen.

2016-02-17 Mariagården

Efter drygt 1 1/2 timme på bussen så var vi framme i Norrtälje. Vi skulle till Mariagården för att hålla webbflyttverkstaden.

2016-02-17

Det första jag såg i entrén var den fräsiga elektroniska informationstavlan. Den är coolare än den vi har på jobbet.

2016-02-17 Mariagården i Norrtälje

De har väldigt fräscha lokaler i Norrtälje församling.

2016-02-17 Mariasalen

Fem deltagare från lokala församlingar som vill lära sig den Nya webben och en som faktiskt kom från Svenska kyrkan i Paris. Vi lär av varandra, därav namnet verkstad och inte kurs. Det var mer givande idag när vi var en lite mindre grupp tycker jag.

2016-02-17

Idag så åt vi lunch tillsammans på ett ställe som heter Åtellet. Det var fina lokaler och helt ok, men lite för “fint” för min smak. [Instagram] Man får ju så lite på tallriken och när jag dessutom inte äter allt, så var jag ganska hungrig även efter lunchen. I morgon så blir det ICA för min del…

Det gick bra idag. Kände ingen rädsla för att snacka, även om jag ibland inte hade svar på allt. Men så är det ju ibland. Deltagarna var själva duktiga i verktyget och vi lärde av varandra.

Det går ju, det gör ju det.

2016-02-17

Busstorget i Norrtälje där vi både klev av och på. Vi kör verkstad även i morgon…

Så måste det ju vara

Är lite rädd för den där tennsoldaten som står där. Han är ju där igen, eller inbillar jag mig? För det är mycket känslor i omlopp just nu. Är han tillbaka?

Hur kan människor tycka så olika? Reflekterar utan att för den skull ta ställning i frågan om Margot Wallström och om Sverige ska gå med i NATO eller inte. Ja, NATO tror jag vi hamnar i ändå, förr eller senare. Argumenten är ljusår ifrån varandra och jag förundras över att människor kan tycka olika.

Föräldrasamtal med Ellet ikväll. Blir alltid så varm om hjärtat och stolt efteråt. Älskar honom så mycket att ord inte räcker till.

Tror vid närmare eftertanke att tennsoldaten räddar mig. Så måste det ju vara. Att känna för mycket rubbar ju saker och ting på ett sätt som jag inte kan hantera. Vågar inte känna och agera. Låter hellre bli för rädslan att misslyckas och göra fel.

Så måste det ju vara.